På SvD:s ledarsida refererar Paulina Neuding ett uttalande från Dalapolisens Leif Nykvist, där han säger att Anders Eklund verkar ha varit oberörd och i avsaknad av ånger under utredningen om mordet på Engla. Detta måste vara ondska kan man läsa i ingressen.
”Den rättspsykiatriska undersökningen visar att Anders Eklund inte är psykiskt sjuk. Därmed återstår bara frågor”, avslutar Neuding sin korta artikel. Men svaret har hon ju redan givit?
Om man är psykiskt sjuk, till exempel har vanföreställningar som att Säpo har monterat in radiosändare i ens tänder, så kan man inte dömas till fängelse i Sverige. Anders Eklund är uppenbarligen inte så fjärmad från verkligheten, vilket gör Neuding förvirrad. Det måste vara nåt fel här. Hur kan man begå såna grymheter utan att vara psykiskt sjuk?
Tja, titta på vad som hände i Rwanda. Tänk på dr Mengele, massakern i Song My, eller hur CIA torterar sina fångar genom att dränka dem och sedan, i bästa fall, återuppliva dem. Det är mycket vanligare att grymheter begås av människor som inte är psykiskt sjuka än motsatsen.
Anders Eklund är inget monster, ty monster finns inte. Han är inte ”ond”, för onda människor finns inte. Det finns förvisso monstruösa, ondskefulla gärningar, men begreppet ”ondska” är totalt oanvändbart som analysinstrument. Han får oss att ruska på huvudet, jo. Men vad gör vi när vi har ruskat färdigt? Går vidare och glömmer hela saken, förmodligen. Vi har ju läget klart för oss, precis som Neuding.
Jag skulle vilja se någon enda journalist sikta lite högre, inte bara skynda sig över till de godas och upprördas sida. Ja, inte Neuding, men någon annan. Ett exempel på en analys som går långt i sin strävan efter att förstå det mänskliga psyket hittar ni här, i artikeln Vi är våra relationer. Det är Tor Wennerberg som redogör för begreppet mentalisering. Ett kort citat: ” Ett barn som inte får sina känslotillstånd speglade i anknytningsrelationen får inte full tillgång till sitt inre liv, till sitt verkliga själv. I stället för en rik känslomässig inre värld kommer den bristande mentaliseringsförmågan att resultera i smärtsamma upplevelser av inre tomhet, av mer eller mindre uttalad identitetslöshet, i kombination med en oförmåga att leva sig in i och förstå andras mentala tillstånd. Den psykiska världen, egna och andras känslor, vilja och önskningar, förblir helt eller delvis sluten och otillgänglig, vilket kan skapa en upplevelse av att vara utestängd från det verkliga livet, av att leva "som om", avskuren från kontakt med livets djupare källflöden.”
Jag tror inte att detta heller är den enda förklaringen till varför vissa blir ”onda”. Det är en delförklaring och som sådan måste den kompletteras med andra analysmodeller. Men om vi på allvar vill försöka motverka att fler som Engla mördas, måste vi försöka tänka i de här banorna, inte bara dra till med oanvändbara stämplar som ”ondska”, för detta måste vara dumhet.
lördag 19 juli 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej!
Håller med tillfullo, men kan ändå inte åta bli att tänka på det fria valet hos den vuxna människan. Du nämner själv de som rättfärdigar sig själva då de begår illdåd för den goda sakens skull (i krig, för staten, för den rätta trons skull osv). Kan man man inte också tänka sig ett hämndmotiv som är rent privat, då man känner sig övekörd, hunsad eler sviken? Om man väjer att inte känna då man utför sin hämnd, för en temporär lättnads skull, blir uppsåtet solklart. Jag tror, utan att vara expert, att det finns tre huvudmotiv till att begå illdåd och de går delvis in i varandra; Egen vinning,spänningslystnad och revanschism.
David Uddenberg
Skicka en kommentar