Det rätta vibratot

Jag tror att det var Isaac Bashevis Singer som skrev: ”Jag föredrar en äldre man som berättar en saga för mig framför en ung man som läxar upp mig.” Genusnormativt, jo. Men jag förlåter honom, för han är just en sådan sagoberättare. En annan är Jan Hammarlund, en av mina absoluta favoriter. Jag tar ibland fram gitarren och försöker spela ”Jag vill leva i Europa”, men rösten vill aldrig bära mig. Nu är jag förstås mer lättrörd än den lättaste majonnäs, men Jan, Jan… Dina ord berör mig så starkt. Jag älskar dig! Många elaka ord har sagts om dig, om ditt ”pressade vibrato” och din brist på maskulinitet. Men är det inte just det som är hela vitsen? Jo. Ditt vibrato är så vackert för det är förtrytelsens och passionens vibrato; dina texter och ditt långa engagemang för rättvisa griper mig djupt i sin underbara "omanlighet".

Det här är en hyllning till mina förebilder. Det här är till alla er som gick före, som in på bara skinnet har fått erfara hur iskallt det kan blåsa i vårt idylliska Sverige. Det här är till er som har tänkt längre, som har envisats, som vägrar att ge upp, som analyserar och berättar alldeles sanna sagor ur verkligheten.

Homo Academicus på Qruisern: du som gav mig ditt stora stöd när jag hade det som svårast. Du som med din fantastiska, provocerande stridslystnad satte sökarljuset på de svåraste frågorna i diskussionsforumet – jag njöt av varje rad! Din oerhörda energi, din förmåga att fortsätta borra dig allt djupare in i de stora frågorna, ingav mig en sån livslust. Du har nyligen påmint mig om vikten att inte bara sitta och studera ”slaggprodukterna av patriarkatet - identiteter och maktstrukturer som inte analytiskt undersöks kvantitativt”. Akademiskt? You bet. Och politiskt så det förslår. Jag tar det till mig. Samtidigt är det få som har skrivit så poetiskt till mig – jag ska aldrig glömma din Alkestis-text om Apollo och Hyákintos. Den sitter uppklistrad på mitt kylskåp. Den ska alltid sitta där, som en påminnelse om en ond och god tid.

Och du, allra finaste Fru Zophie Klon: du är verkligen en idol för mig. Vi ses på tok för sällan, men oj…när vi väl ses får tillvaron vingar. Inte nog med att ditt liv är späckat av de mest fantastiska sannsagor – goda och onda - du är så fabulöst klok och insiktsfull, så genuint intressant, äkta, stark och bräcklig och rolig att jag bara vill stanna tiden, backa bandet, bestämma att du är min syster, prinsa, livskamrat och mentor. Även du var en alldeles avgörande faktor för min överlevnad under helvetesåret när jag ”kom ut som bisexuell”. (Det låter så oändligt fjantigt, men för mig var oket faktiskt rätt tungt att axla.) Jag älskar dig och hoppas att du alltid kommer att finnas i mitt liv. Och att vi ska ses oftare!

Det finns fler, många fler, inte minst på Tant Krussan. P. som blev min allra närmaste vän och stora stöd och fortfarande är det - en livskamrat! C. som var den som verkligen öppnade ögonen på mig, fick mig att ta steget bort från dödskramen. Ladyn som vara så befriande självklar och uppmuntrande och tolerant och varm, Köttis som jag gaggade med långa kvällar när jag höll på att bryta ihop, och vars blogg var den allra mest briljanta ("Mina tre bästa aborter" - haha, ingen annan hade kunnat skriva det!). L-F, min första riktiga pojkvän, en av de intressantaste människor jag har mött. D, min blinde grävling, som innebar och innebär en sån trygghet och glädje. Ch, denna underbare man som jag har älskat så och alltid ska älska, som lärde mig att vila i tiden. Tanja, du sköna ros med dina sylvassa törnen, livsvisdom och benhårda integritet.

Och så M. Nej, Martina, för så heter hon och det är ingen hemlighet. Marty, min livskamrat, huset geni och kärleksprofet, dess framkalvare och ungsnytare, flamsmaestro och livselixir. Ingen i hela världen har sån sprutt på sina synapser, ingen skriver så fantastiskt, Jag vill dö i din famn, för aldrig, aldrig har jag upplevt en sådan kärlek. Och jag vill vara med dig varenda minut, för att ta tillvara det som aldrig kommer åter. Vi har aldrig haft tråkigt tillsammans. Inte en enda minut. Du mättar luften med syre och frihet och är så fruktansvärt vacker att jag inte kan låta bli att kika på dig i smyg när du sitter och läser. Och du är så oändligt mycket klokare än jag. Hur fan står du ut med mig? Det är verkligen totalt oförtjänt.

Det finns fler, det finns alltid fler. Jag är bara en flugskit i universum, som det står i ”Lars Hård”. Men det är ändå en någorlunda reflekterande flugskit, en flugskit som vill lära sig mer. Pedagogiska institutionen är då en oerhört passande läroanstalt. Här får man sitta på föreläsningar – alldeles gratis! – av djupt kunniga och engagerade människor som har ägnat decennier och åter decennier av sina liv åt att reflektera över sånt som jag trodde mig ha ett hum om. Men oj, vad humlös jag är. Jävlar i mamma vad jag har mycket kvar att lära. Oj, vilken pseudointellektuell jag är. Men vänta bara. En dag ska till och med jag ha hajat ett och annat. Inte för att det kommer att imponera på någon, vilket i och för sig vore djupt tillfredsställande för en bekräftelsenödig som jag. Men för att känna att för en enda jävla gångs skull har jag tänkt en enda tanke, inte till slut, för nåt slut finns inte. Men åtminstone lite längre än näsan räcker.

Jag ser fram emot den dagen och tackar er alla som har gjort drömmen om den möjlig. jag älskar er! Och om mitt pressade vibrato gör er generade...tja, då får ni hacka i er det. Det behövs fler vibraton den här Europrideveckan. Och TONVIS med mer analys. Det ska jag återkomma till när jag är mindre privat. Men jag satt i natten och övermannades av kärlek. Jag har fått ett skinande, fantastiskt nytt liv tack vare er alla. Och jag vill försöka ge något tillbaka. Det är tid, det är tid nu.