Vilks, Hillersberg och Serrano i "vänskapssamhället"

Lena Andersson har skrivit om yttrandefrihet och hänsyn i Vänskap eller friktion i DN i dag. Här driver hon tesen att "friktionsidealet måste råda" i ett "idésystem som styr människor och samhällens liv". Mot detta friktionssamhälle ställer hon vänskapssamhället, och definierar vänskap så här:

Vänner kan inte säga vad som helst till varandra och förvänta sig fortsatt vänskap. Man raljerar och ironiserar inte över varandras inställningar om man vill förbli vänner. Kritik framförs varsamt. Om en vän blir sårad hänvisar man inte till sin yttrandefrihet.

Det är en konstig åsikt. Vad är det för vänskap som inte tål motsättningar? Vänskap bygger på tillit, känslan att du aldrig skulle såra mig eller ifrågasätta mig utifrån en fientlig position. Den tilliten måste erövras och ibland återerövras.

Internt kan tetraplegiker kalla varandra tetrapak, uteliggare säga "hörru, din jävla luffare" eller homosexuella män säga bögjävel utan att det är illa ment. Som bekant är det en annan sak om samma tillmälen kommer utifrån. Som strategi för att återerövra nedsättande beteckningar kan det också diskuteras; många svarta amerikaner vänder sig t.ex. starkt mot niggaz and hoes-jargong. Vad är internaliserat förtryck och vad är frigörelse? Är identitet lika med gemenskap lika med vänskap? Klart är i alla fall att tillit är en förutsättning för kritik och kanske till och med att kritiken är nödvändig för vänskapen, inte bara tolerabel.

Men är Vi vänner med Muslimerna och vice versa? Kan De förutsätta att Vår kritik av Deras religion är gjord i all vänskaplighet och bara är lite skoj som man får tåla? Finns tilliten där? Knappast. Lena Andersson talar om "De aningslösa yttrandefrihetskritiker som inte tror att islam och muslimer tål det som kristendomen och kristna har fått tåla i århundraden". Som om inte kristenheten de senaste århundradena snarare har varit den koloniserade och förtryckande majoriteten. Som om det inte vore skillnad på Andres Serranos "Piss Christ" och Lars Vilks rondellhundar. Som om Lars Hillersbergs nidbilder av israeliska makthavare som Moshe Dayan inte är väsensskilda från nazisternas judekarikatyrer. Som om det inte är skillnad på att sparka uppåt och att sparka nedåt.

Det finns anledning att diskutera kulturella eller religiösa sedvänjor som halal- eller kosherslakt, som att kvinnan ska vara oskuld på bröllopsnatten eller att hon kan kidnappas och våldtas för att sedan bli gift, med hänvisning till att detta är bruket bland Hmong-folket (ett autentiskt och mycket omdiskuterad exempel på "kulturellt försvar" från USA). Det finns goda skäl att stat och religion ska hållas åtskilda, ja man kan nog hävda att sekularisering i allmänhet är av godo. Sverige är inte "ett kristet land" längre. I det kristna gamla landet hade inte kvinnor rösträtt och homosexualitet var straffbart. Detta kan vara värt att hålla i minnet när vi häpnar över och fördömer hur "muslimska länder" behandlar kvinnor och homosexuella. Det är inte religionen i sig, det är hegemonin och fundamentalismen som är problemet. Om Åke Green och Sverigedemokraterna finge råda skulle de vrida klockan tillbaka. Det kommer gudskelov (!) aldrig att hända. Men när jag skriver att Sverige inte är ett kristet land menar jag inte att det är fritt från religiösa föreställningar. Inte heller är det fritt från nationalistiska, invandrarfientliga och patriarkala värderingar. Eller fritt från kulturella, etniska eller religiösa minoriteter som drabbas av negativ särbehandling.


Visst behöver vi en livlig diskussion om hur vi bäst organiserar vårt samhälle efter demokratiska principer. Här måste alla ha rätt att diskutera och vara beredda att deltaga. Så här definierar Seyla Benhabib demokrati i "Jämlikhet och mångfald":

Demokrati uppfattar man, enligt min mening, bäst som en modell för att organisera det kollektiva och offentliga utövandet av makt i ett samhälles centrala institutioner på grundval av principen att beslut som påverkar ett kollektivs välbefinnande ska kunna ses som resultatet av fri och förnuftig deliberation mellan individer som betraktas som moraliska och politiska jämlikar.  

Vill man lösa mångkulturella dilemman krävs det Benhabib kallar egalitär ömsesidighet. Det krävs också "frivillig självtillskrivning", d.v.s. att ingen ska tillskriva dig en identitet utifrån. Och den som "tillhör en kultur" (ett mycket tvivelaktigt begrepp som Benhabib demonterar grundligt) måste vara fri att träda ut ur den - eller ansluta sig till den. Ingenting av det här underlättas av ett ängsligt konsensustänkande; vi måste givetvis föra en fri debatt. Men ett "friktionssamhälle" i Lena Anderssons tappning förhindrar och fördröjer just en fri och förnuftig dialog där alla ses som moraliska och politiska jämlikar. Vi har redan den sortens samhälle där man i yttrandefrihetens heliga namn är fri att sparka på utsatta grupper.

Regel 1A för en ståuppare lyder: försätt dig själv i underläge till publiken, inte tvärtom. Sen kan du säga nästan vad som helst. Man kan sparka på sig själv eller sparka uppåt - ja, man kan till och med sparka nedåt om bara det här kontraktet har etablerats med publiken. Det handlar om tillit. Utifrån den kan man sedan öppna publikens ögon och få den att skratta åt sina egna och andras fördomar och inkrökta tankebanor. Den som tror att det bara är att gå ut på scenen och vräka ur sig provokationer blir aldrig nåt annat än en Lennie Norman - eller Lars Vilks. Det blir inte roligare än att lägga baconskivor i judiska skolkamraters bänkar eller skriva "Palme är bög" på svarta tavlan i klassrummet i Östra real. Det är ungefär lika rebelliskt och effektivt som att runka i tvättstugan.