Hur kan befrielsekampen bli en tvångströja?

Ann Heberlein har recenserat Ebba Witt-Brattströms "Å alla kära systrar". Hon känner en viss avundsjuka över att inte ha varit med på den tiden det begav sig, men samtidigt har hon svårt för begreppet systerskap: "...som om det faktum att kvinnor ser likadana ut mellan benen gör att de tillhör ett särskilt sällskap." Jo, den kritiken kan nog den som i likhet med Heberlein är "skolad i åttio- och nittiotalets antibiologistiska, antiessentiella, antiuniversalistiska, pluralistiska och konstruktivistiska feministiska tänkande" instämma i. Heberlein själv instämmer i att det andra könet är underordnat i hela världen, vilket Witt-Brattström skriver ("Kokar du ner din personliga erfarenhet tillsammans med andras så får du fram en generell underordning"), och menar att den inställningen är helt nödvändig för att uppnå förändring.

Men så kommer nästa mening: "De alltmer partikulära feministiska teoribildningarna, den språkliga och kulturella dekonstruktionen av kvinnan är en instabil grund att bedriva konkret kvinnokamp ifrån". Hur var det med den där skolningen - tar Heberlein avstånd från den, alltså?Det kan bara hon själv svara på, men jag tycker att hela recensionen andas vankelmod.

Tills vidare har vi alltså två problem att ta ställning till: 1/ Är kvinnor en grupp i någon vettig mening? och 2/ Är dekonstruktion bra för "konkret kvinnokamp"? Frågorna kan lika gärna ställas om grupper som homosexuella eller invandrare. På vilken grund räknar vi dem som grupper? Är det meningsfullt för dem hämta styrka ur en gemensam identitet, eller vore de mer betjänta av ett tänkande där skarpa gränser och motsatspar som exempelvis man-kvinna eller svensk-invandrare upplöses? Vad får det i så fall för konsekvenser för den konkreta kampen?

På fråga 1 svarar Heberlein att hon i egenskap av kvinna kanske förstår andra kvinnor bättre när det gäller det rent kroppsliga, som menstruation eller barnafödande. Men i övrigt verkar hon alltså vända sig mot "Å tjejer-tanken", systerskapet som Witt-Brattström hyllar i sin bok. 70-talets feminister har blivit grundligt kritiserade för sin snäva utblick och naiva tro på att de talade för alla. Det här är väl allmängods, men Ann Heberlein exemplifierar med sin uttröttade arbetarklassmamma som knappast hade tid för Grupp 8, och med Marit Paulsen som sa att hon hade mer gemensamt med arbetarklassmän än med de där medelklassbrudarna. I USA betackade sig svarta feminister i liknande tongångar för medelklassens omsorg, från Syd kom en motsvarande, postkolonialt feministisk kritik och så vidare. I skenet av den här utvecklingen känns en titel som "Å alla kära systrar" som en anakronism, även om det i rättvisans namn ska sägas att boken är en återblick.

Men det var inte slut där. För nu kom dekonstruktionens era där själva begreppet kvinna ifrågasattes. Queerteorin växte sig allt starkare och inte ens bögarna gick säkra längre i sin strävan efter erkännande. Var inte bög snarare ett verb än ett substantiv, precis som ordet kvinna? Vad var det i så fall för mening med att sluta sig samman och hylla sin unika kultur? Identitetspolitik blev något av ett skällsord. Och där står vi i dag. Röken från de värsta bataljerna har kanske skingrats, men fortfarande letar folk i spillrorna av det gamla och enkla efter användbara redskap. Ska vi kanske trots allt ta tillvara på identiteter som "kvinna", "homosexuell" eller "invandrare"? Gayatri Spivak har talat om en "strategisk essentialism" som en möjlig väg framåt. Jag vet inte, jag. Det borde gå att se problemet från ett annat håll.

Jag tror att vi måste hitta fram till en feminism utan kvinnor, en invandrarpolitik utan invandrare, en hbt-politik utan hbt-personer. Se erkännandet som en övergångsfas där upplysning krävs - ett bra exempel är transpolitik. Politiker i allmänhet (för att inte tala om allmänheten i allmänhet) vet ofta ingenting om ens det mest elementära. Här behövs rejäla doser Trollhare och Lukas Romson. Transpersoner har fortfarande inte skydd av vår hetslagstiftning, och de omfattas inte av straffskärpningar för hatbrott. Det här beror nog inte så mycket på ovilja som på okunnighet om en grupp som politiker anser är marginell. Jag tror att de här missförhållandena kommer att rättas till så småningom. Men är allt bra sen, alltså? Självklart inte. Det kommer fortfarande att vara behäftat med stigma att vara transperson, och den som är det kommer att diskrimineras i vården, i arbetslivet och så vidare även om vi får en mer adekvat lagstiftning.

På samma sätt ser det ut med kvinnokampen. Sverige är ett av de mest "feministiska" länderna i världen, men diskrimineringen av kvinnor fortsätter, liksom våldet. Antalet kvinnor i bolagsstyrelserna är fortfarande försvinnande litet. 25 000 kvinnor våldtas varje år. Och som Kajsa Ekis Ekman skrev i gårdagens DN är bilden av kvinnan fortfarande deprimerande sexistisk och stereotyp i våra medier och i reklamen. Kvinnor utsätts alltså både för ett ekonomiskt och kulturellt förtryck; Sveriges arbetsmarknad är fortfarande en av Europas mest könsuppdelade, kvinnor tar fortfarande nästan allt ansvar för barn och hushållsarbete, kvinnor i vården har de tyngsta lyften. Samtidigt får de veta att de inte bör åldras om de ska vara attraktiva på köttmarknaden. Det råder alltså knappast någon brist på uppgifter för den som vill bedriva konkret kvinnokamp.

Det här ordnar vi liksom inte genom att påpeka att kvinnor är lika mycket värda som män. Vi löser heller ingenting genom att betrakta kvinnor som en grupp, som ett subjekt - med tillhörande identitet - vars krav måste tillgodoses. För vad är en kvinna, och vilka ska föra gruppens talan? Om man t.ex. kräver inkvotering av kvinnor i börsbolagens styrelser är det inte för att vi behöver fler kvinnliga styrelseledamöter (även om bättre kvinnorepresentation har visat sig ha fördelar i Norge). Nej, kravet måste vara att ingen ska diskrimineras för att hen sorteras in i en grupp som tillmäts lägre status.

Så fort vi börjar tala om grupper och identiteter hamnar i paradoxer. Vi hbt-personer vill inte ses som annorlunda och därmed nedvärderas. Alltså kräver vi lika behandling, för vi är ju lika mycket värda. Och hur ska vi visa att vi inte är annorlunda och mindre värda? Genom att sluta oss samman, tala om vår gemensamma identitet, stödja oss på varandra, gräva fram goda förebilder ur glömskan, skapa gemenskaper som Qruiser, upplysa om att vi inte är pedofiler... Resultatet? Den annorlundahet som vi från början tog avstånd ifrån har förstärkts. Bögen på arbetsplatsen har blivit alla sina kvinnliga kollegers maskot. Folk tror att vi vill visa dem att vi är stolta och att det är därför vi går i Prideparaden. (Att paraden inte är till för åskådarna förstår de inte.) Det som från början var en kamp mot negativ särbehandling och kulturellt (och därmed också ofta ekonomiskt) förtryck har blivit ett enda identitetskramande. Samtidigt fortsätter unga hbt-personer att ta livet av sig i våra småstäder, samtidigt blir vi misshandlade på väg hem från Prideparken eller bespottade av homofober. Var det dit vi ville komma?

Eller ta gruppen "invandrare". Vem är invandrare? En norsk möbeldesigner på Mio? En irakisk bög på Migrationsverkets förvar? En syriansk-ättad förskolelärare? En riskkapitalist från Singapore? Ska de sluta sig samman och kräva sina rättigheter, precis som en gång tjejerna i Grupp 8? Jag tror inte att det är en framkomlig väg. Nej, de måste påvisa hur människor utsätts för institutionaliserade former av negativ särbehandling och kräva att de upphör. En invandrare är aldrig bara en invandrare, en kvinna är aldrig bara en kvinna, en hbt-person är aldrig bara sin sexualitet. Maktordningarna flätas samman och samverkar, producerar bilder av en Annan, en mindre värd, en svagare - eller en farligare, mer främmande, styrd av sin "kultur" eller sexualitet, av sitt kön eller hudfärg eller funktionshinder. Dessa bilder måste dekonstrueras så att maktens och majoritetens perspektiv förlorar sin legitimitet. Det här kan aldrig stå i någon motsättning till att kräva lika behandling, varje gång.

Makten fungerar genom att uppfinna en grupp och förtrycka den. Darwinisterna uppfann Kvinnan. Kolonialisterna uppfann de Primitiva. Kapitalisterna uppfann Arbetaren (kanske den allra mest lyckade uppfinningen i världshistorien - i alla fall sett ur kapitalistens perspektiv). I Sverige uppfinns Invandraren, Muslimen eller "Sexarbetaren" varenda dag. Här uppfinns Curlingföräldern som borde gå på kurs för att lära sig plåga sina barn tills de lyder. Här uppfinns Statsfeministen som borde sluta kräva och kräva. Att bekämpa dessa på samma gång heterogena (falskt homogena), fiktiva och strukturellt förtryckande konstruktioner är i sanning en konkret arbetsuppgift. Men den som tillhör en negativt särbehandlad grupp kommer att hela tiden tvingas förhålla sig till majoriteten, normen, makten. En i grunden negativ gruppidentitet är en bräcklig grund att bygga på.

Ann Heberlein tycker att den nya kvinnan som uppfanns av Grupp 8 är ett ohållbart ideal. "Är det inte så, tänker jag, att det kvinnoideal som sjuttiotalets kvinnokamp skapade också är orsak till de problem jag och mina 'systrar' kämpar med?" Hon skriver att boken visserligen är fylld med härliga och livsbejakande budskap. Men själv känner hon inga kvinnor som syster Ebba. Visst bakar de bröd, snyter ungar och skriver artiklar om vartannat, "men vi har också bultande huvudvärk, sömnproblem och lider av kronisk trötthet. Någonstans på vägen blev det fel. Befrielsen till kropp, naturlighet och karriär; ja, till allt, blev en tvångströja." Heberlein ser alltså inte bara medelklassfeministen som ett uteslutande ideal om jag förstår saken rätt; hon menar att detta ideal trots allt har spritt sig. Men är inte det att skjuta på pianisten? Sakfrågorna som Grupp 8 drev, som rätten till sin egen kropp, är lika aktuella i dag. Gruppidentiteten var falsk, men den har ju dekonstruerats nu. Och det duger inte heller, enligt Heberlein, om man ska föra en konkret politik. Gruppen är en vålnad som upplöses inför våra ögon när vi dissekerar den. Det beror på att den är en utifrån- och uppifrån-konstruktion. Det är alltså kompositörerna till detta illa klingande pianostycke som ska skjutas.

Jag tror att man kan bedriva kamp i konkreta frågor utan vare sig en ideal persona eller gruppidentitet. Att man inte kan bedriva kampen ensam är en annan sak. Solidaritet och nätverksbyggande krävs om vi ska kunna åstadkomma förändring. Vi är inte bara skyldiga att föra en dialog över gruppgränserna, det är ofrånkomligt eftersom vi påverkar varandra allt mer i denna globaliseringens tidevarv. Vi måste visa den där utvisningshotade bögen att han inte är ensam, avslöja Kristdemokraternas familjepolitik som slår mot de svaga, kräva en individualiserad föräldraförsäkring, kortare arbetsdag och stopp för alla våldtäkter. Bland mycket annat. Dekonstruktionen är ett av många vapen i kampen. Kampen mot utsugning och miljöförstöring (som drabbar kvinnor i Syd hårdast) förs nog bäst med andra vapen, men det ena utesluter inte det andra.