Sjuka, dumma eller helt vanliga

Lena Andersson skriver i DN om de borgerligas skatteretorik i Tillbaka i det gamla. Ett slags omvänt simborgarmärke, Lågvattenmärket, erövras av Centerns ekonomiska talesperson Roger Tiefensee som beskriver höjd skatt på inkomster över 40 000 som "Janteskatt". Kanske talar han i egen sak; det svider väl när man genom rätt kontakter, karriärism och en från början privilegierad position gedigen utbildning, stor flit och hög begåvning har lyckats få ett jobb där man kammar hem 55 loppor i månaden. Vad är tacken? Högre skatt. Det är ju för hemskt. Lena Andersson beskriver diskursen så här:

I en mer konservativ era skulle han ha talat om skatt på begåvning, men det är opassande i en liberal tid, så han använder ordet ansträngning i stället. Som om det var det som avgjorde lönen. Som om klassamhället inte fanns. Som om alla hade samma förutsättningar. Uttalandet är närmast desperat i sin hånfullhet.

I ett helt annat sammanhang sa moderaten Lars Lindblad så här: "Herr talman! Om verkligheten skulle se ut som Roger Tiefensee säger skulle den vara oerhört farlig. ... Men verkligheten ser helt annorlunda ut än Roger Tiefensees verklighet." Nu gällde det här förbränning av sopor, men ändå. Tiefensees verklighet ser onekligen rätt...annorlunda ut. Och Lena Andersson beskriver i resten av sin artikel just klass, eller kalla det ekonomiskt, socialt och symboliskt kapital.

Marty berättade nyligen för mig om ett tv-program som följde tre förortstjejers stora dröm om att få gå på Spy Bar. De gjorde allt, verkligen allt, för att lyckas. Med rätt kläder, rätt smink, rätt frisyrer och så vidare kunde det gå. Sedan var den stora kvällen inne. Pirriga av förväntan stegade de fram till dörrvakten. Han kastade en blick på dem och sa: "Tyvärr, det är fullt." Och släppte sedan in några andra, såna som verkligen hörde hemma där. Tjejerna vädjade, men det var förstås meningslöst. Så de åkte hem till en av dem och försökte leka att de var på Spy Bar, med drinkar och allt. Apropå ett av Jantelagens påbud: Du ska inte tro att du är nåt (som du inte är). Jag skrev "förortstjejer" med flit ovan. Ni fattade direkt att jag inte menade förorterna Djursholm eller Äppelviken, eller hur? Vi vet alla hur det är, men somliga vill inte kännas vid verkligheten.

I Beverly Skeggs "Att bli respektabel" finns ett annat exempel. En av hennes informanter berättar om en dagsutflykt till Manchester och varuhuset Kendalls:

...du vet, de har sån där riktigt fin mat, och vi flamsade om all chokladen och om hur mycket vi skulle kunna äta - om vi hade haft råd - och då var det en kvinna, hon bara tittade på oss. Om blickar kunde döda. Liksom, vi bara stod där. Vi gjorde inget som var fel. Vi var inte illa klädda eller nåt sånt. Hon bara tittade. Det var liksom att det där var hennes ställe och vi hörde inte dit. Och vet du vad, vi bara gick allihop. Vi borde ha klappat till henne. Vi sa ingenting förrän efter ungefär en halvtimma. Kan du tänka dig det? Riktigt ordentligt satta på plats... Det är sånt som gör att man tappar lusten att åka bort. Det känns bättre om man håller sig häromkring.

Det här är den verklighet som Tiefensee inte bebor, inte förstår, inte bryr sig om. Tjejerna i Skeggs studie strävar efter att uppnå den vita medelklasskvinnans respektabilitet och självklarhet. De är inte okritiska till detta samhällsideal, försöker inte anamma alla aspekter av det. Men de vet att de måste kämpa hårt för att åtminstone erövra en liten del av det som är så självklart för medelklassen. Samtidigt som de alltså känner inpå bara kroppen att klass inte är något man kan "byta". Så här skriver Michel Foucault (citatet är från Skeggs bok):

Klass handlar inte bara om hur man pratar, eller klär sig, eller inreder sitt hem; det handlar inte bara om vad man jobbar med eller hur mycket pengar man tjänar på det; det handlar heller inte enbart om huruvida man har A-nivåbetyg eller har gått på universitetet, inte heller om vilket universitet man gick på. Klass är något därinne under kläderna, under huden, i reflexerna, i psyket, i själva kärnan av det egna varat.

"I stället för att 'de duktiga' och 'de som anstränger sig' hela tiden tänker på hur värda de är just den lön de tilldelats och hur hemsk skatten den medför är, kan de som omväxling öva sig i att prisa att de inte föddes som sämre lottade existenser. Sjuka, dumma eller helt vanliga", skriver Lena Andersson. Ingen av tjejerna i exemplen ovan är sjuka eller dumma. De är helt vanliga. Och de vet det du och jag vet, det Lena Andersson vet. Ja, de vet det även Roger Tiefensee vet men inte vill kännas vid. Skillnaden är att han inte behöver leka Spy Bar hemma eller tänka på hur man beter sig på en restaurang. Han är en helt vanlig, vit manlig riksdagsledamot, så för honom är allt självklart.