söndag 16 maj 2010

Ingenting är så praktiskt som en god teori

Ämnen som genusvetenskap eller queerteori skylls ibland för att vara alltför teoretiska, d.v.s. sakna koppling till något som brukar kallas Verkligheten. Ska det där vara nåt att lära ut på våra universitet, ska man verkligen kunna få en doktorshatt på något så ovetenskapligt, säger kritikerna. Det här är ingen ny tanke; samma kritik har riktats mot humaniora i stort eller mot diverse samhällsvetenskapliga discipliner. Den bakomliggande tanken är att vetenskap studerar den verklighet vi alla kan observera - i alla fall om vi utrustas med rätt verktyg, som teleskop eller mikroskop. Riktig vetenskap är inget flum, så det så. Den är objektiv, och med tiden får vi en alltmer korrekt och heltäckande bild av världen.

Om du nickar igenkännande åt dessa tankar kanske du ska sluta läsa här, så slipper du irritera dig. Eller också kan du sätta dig in i fenomenet singulariteter i svarta hål eller plugga på om strängteori. Kom sen och kalla queerteori teoretisk eller verkligheten verklig.

Men motsättningen mellan "hård" och "mjuk" vetenskap är bara skenbar, liksom den mellan praktik och teori. I själva verket är ingenting så praktiskt som en god teori, för att nu citera sociologen Johan Asplund. Vetenskap är ett cocktailparty, sa en professor till vår klass i pedagogik en gång. Vill man vara med måste man alltså mingla lite, haka på ett samtal. Utan någon förankring i det redan etablerade kommer ingen att lyssna, sen kan det vara hur briljant som helst. Inte heller nya strömningar eller idébyggen kommer från ingenstans. Det gäller både fysik, praktisk filosofi, matematik, kulturstudier, kvantmekanik och postmodernism.

Alla är förstås inte inbjudna till det akademiska cocktailpartyt. För att få delta måste man visa att man accepterar spelets regler, d.v.s. underkasta sig en grundutbildning och sedan bygga vidare på den. Man måste lära sig att skriva på rätt sätt om rätt ämnen, förankra dem i tidigare diskussioner och föra dem vidare. Framförallt måste man skriva under på att det samtal som pågår är viktigt och värt att föra.

Den som står med näsan tryckt mot fönsterrutan in till det roliga kalaset kan förstås bli purken och fråga sig: "Varför är inte jag inbjuden?" Svaret är att ingen är det utom de redan etablerade. Man måste bjuda in sig själv. I princip är alltså akademin öppen för vem som helst. Att den inte är det i praktiken beror på de gamla vanliga orättvisorna. För bara några decennier sen var det t.ex. en nackdel att vara kvinna om man ville studera på högre nivå. I dag är det - fortfarande en nackdel. Visserligen är det en övervikt av kvinnliga studenter, men börjar man räkna antalet docenter och professorer har inte mycket ändrats. Antalet studenter som har utländsk bakgrund är inte heller direkt överväldigande, och det är framförallt medelklassens barn som läser vidare efter gymnasiet. (På Stockholms universitet finns det hissar, elektriska dörröppnare, breda toaletter och så vidare. Det är alltså inte konstigt att man ser så många som sitter i rullstol där. På alla mina år har jag bergis sett två eller tre. Ja, det där var ironi.)

De som har makten inom akademin är, föga förvånande, de som har prestigefyllda titlar och arbetsuppgifter. En av deras främsta uppgifter är att slå vakt om sina positioner och göra allt för att mota bort tronpretendenter. De senare försöker störta det gamla gardet och lyckas ofta med det så småningom. Därefter gör denna nya elit, som sina föregångare, allt för att bevaka sina positioner. Ibland, men det är sällsynt, lyckas någon vända uppochned på hela fältet. Nya vetenskapliga discipliner befinner sig i ungefär samma sits som tronpretendenterna/upprorsmakarna. De måste visa att det de ägnar sig åt är vetenskap och att även de deltar i cocktailpartyt. Men det tar tid. I Stockholm kan man t.ex. fortfarande inte doktorera i genusvetenskap eftersom universitetsledningen behandlar ämnet eh...styvmoderligt.

De gamla vanliga orättvisorna, skrev jag ovan. Vi känner alla till dem - men känner dem kanske inte alla. De har förstås studerats länge var för sig. Pedagogiken har studerat frågor om lärande för individer som inte erbjuds delaktighet, fenomenologer har studerat exempelvis blindas livsvärld, kvinnoforskare har undersökt sambandet mellan kön och klass, och detta långt innan genusvetenskapen fanns. I dag ägnar sig allt fler åt intersektionella analyser. Ämnet utforskar samband mellan en rad olika maktordningar och försöker därigenom ta ett mer heltäckande grepp om "de gamla vanliga orättvisorna". Grundantagandet är alltså att man inte kan isolera begrepp som kön, klass, funktionsduglighet, "ras", ålder, sexuell läggning etc. från varandra. De glider in i varandra, modifierar, förstärker eller försvagar varandra. Låter det här akademiskt? Klart att det är - enbart själva ordet intersektionalitet kan få folk att rygga. Men det har högst konkreta användningsområden, är en mycket praktisk teori.

Vissa tackar nej till det akademiska cocktailpartyt. Det känns inte angeläget, det förefaller elitistiskt, insnöat, verklighetsfrämmande. Är inte den konkreta kampen i fackföreningar, på kvinnojourer eller i praktiskt solidaritetsarbete viktigare? Har sjuksköterskor någon nytta av poststrukturalistisk feminism? Bör en hamnarbetare sätta sig in i frågor om könsidentitet eller kräva helgöppna dagis? Förlorar inte kvinnosaken på att begreppet "kvinna" ifrågasätts? Debattörer som Göran Greider eller Daniel Suhonen tycker att vi inte ska spilla så mycket tid på "kulturella" frågor om utanförskap eller sexualitet. Nej, vi ska spotta i nävarna och ta fram den gamla hederliga spade med vilken våra föregångare fördelade om i penninghögarna. Politiken är inget cocktailparty, minsann.

Men motsättningen är falsk. Vi behöver kämpa för ekonomisk och maktmässig omfördelning. Vi behöver slåss mot diskriminering och nedvärdering av vissa identiteter och grupper. Vi behöver ge de tystade och förföljda en röst. Vi måste bekämpa rasismen i alla dess skepnader. Då har vi inte råd att käbbla inbördes. Låt oss i stället reda ut motsättningarna och se vilka som kanske bara är skenbara, som den mellan teori och praktik eller omfördelning och erkännande. Det går faktiskt att hålla två tankar i huvudet och att slåss på flera fronter samtidigt. Kunskapen från det akademiska cocktailpartyt kan vara emancipatorisk.

Det finns ett parti som verkar ha förstått det här, och det är Feministiskt initiativ. De är mig veterligen de enda som försöker omsätta intersektionell teori i praktiskt arbete. Det finns många anledningar att rösta på dem i höst, men den här är en av de viktigaste. Den pekar nämligen på en väg framåt, bort från gamla låsningar vid doktriner och käpphästar.

Det politiska fältet är faktiskt inte så annorlunda mot det akademiska. Även här finns grindvakter och etablerade eliter som klamrar sig fast vid taburetterna. Det behövs med andra ord lite friskt blod. Vi behöver ett riksdagsparti som vågar förena akademin med verkstadsgolvet. Och vi behöver ett konsekvent intersektionellt perspektiv på de gamla vanliga orättvisorna, för de har inte precis åldrats med behag.

---

Uppdatering: Veronica Svärd har vidareutvecklat det här på ett mycket intressant sätt!

2 kommentarer:

veronicasvard sa...

Word. Och att teorierna kommer ur "verkliga" människors erfarenheter och politiska kamper glöms lätt bort. Spinner vidare på det i min blogg.

Emil Nordlander sa...

Jag tänker mycket på teorier när jag läser antifeministiska bloggar, i så måtto att en del observationer är korrekta, vettiga och/eller viktiga medan steget vidare till att sätta in fenomenet i ett sammanhang ofta misslyckas och resultatet ofta blir inkonsekvent och... "ad hoc".

Utan att säga att all feministisk teori är perfekt tror jag att det antifeministerna saknar mest av allt är en god dos teori att bygga sina idéer på. Tyvärr verkar de idag inte så intresserade av att komma in till cocktailpartyt.