Hang down your head, to do list

Saker att göra: skriva den där hemtentan, skriva den där artikeln, skriva den där hemtentan, skriva den där inlämningsuppgiften, skriva den där uppsatsen, skriva den där ansökan, skriva det där sammanfattande blogginlägget om fyra perspektiv på kärlek, skriva den där listan som inte är den här. Skruva fast den där listen, skruva till listen (göra nåt oväntat), skriva av lust, bliva vid lästen, skriva om "Lost", bida vid lasten, den gamla uttjänta. Men sen. Sen ska jag skriva om den där pjäsen, skriva den där pjäsen, skriva för folket, för friheten, för kärleken, för barnen. För alla barn som är fast i en tillvaro de inte råder över, inte kan ta sig ur och inte älskar, en tillvaro som inte älskar dem, inte ser dem. Min kloka och kärleksfulla kollega med sina egna barn och fosterbarn som sa till mig att det enda barn begär, strävar efter och ständigt uttrycker genom att uttrycka något annat är "Se mig, älska mig". Den osedda och oälskade kan inte leva på det viset, inte heller på ett alternativt vis, för alternativ gives inte i det fängelse som stavas skola, lärare, "kamrater", resultatenheter, särklasser. Om detta och mycket annat vill jag skriva, i olika emanationer.

Problemet är att jag inte har tillräckligt med tid. Jag skulle behöva ett par tre stycken parallella universa. Vart och ett av dem skulle vara försett med en att göra-lista, men inte på papper, utan på ett heads up-display, tror jag det heter. Ni vet, instrument som speglas upp i vindrutan i cockpit på det att man ska kunna väja för en flock knölsvanar samtidigt som man ser att "SexyLindaXXX följer dig på Twitter". Just så vill jag ha mina listor: inbrända i retina - men gärna befriade från spam.

Men nu har jag i alla fall inte det förra, för jag är en mästare i flyktbeteenden, en prokrastinerare av den svanspryddes nåde samt en intellektuell latmask och halvfärdigställare. Varför i hela friden har jag inte redan läst filosofi, socialantropologi, sociologi och en hoper andra nyttigheter? Jag har sannerligen inte saknat tid och möjlighet, jag kunde ha börjat för 20 år sen, minst. Jag kan bara skylla på att jag var upptagen med annat, som att försöka leva heterosexuellt och tvåsamt och strävsamt och så förljuget att jäst alkfågel framstår som den spädaste primör. När fågeln ligger där i sin skinnsäck i jorden och jäser och jäser pågår ett liv ovanför. Men det vet den lika lite som den döde märker blomman i sin hand, som Ruben Nilsson sjöng om. Fast den som har begravt den vet förstås att den ligger där och jäser, allt mer död och ändå på ett märkligt sätt på väg att få liv och återuppstå igen, den här gången som föda, därefter som spjälkad efter kroppens alla regler, utbajsad, bortglömd och förpassad till en tillvaro som näring åt något annat.

Ja, så var det med förljugenheten, just så, som min älskade distansman skulle säga. "Just så" skulle han säga på sin vackra finlandssvenska, och kanske föreslå att om man inte kan fixa allt genast kanske man kan fatta ett principbeslut och därefter vila i tiden. Och vojne, så många och storstilade principbeslut jag har fattat genom åren; de kunde räcka till ett helt kompani tvehågsna och klavbundna. Nu blev det liksom inte så mycket med dem, men se på hur jag har det och är i dag. En viss skillnad tycker jag mig urskilja. Ja, på något vis har skiten blivit näring. Om jag bara finge vila i tiden. Men den ger mig ingen ro, för mina mjölksyrejästa listor ryttlar hela tiden i randen av mitt synfält, den yttersta randen där man bara förnimmer något som inte vill fångas.

Det man då kan göra är att verkligen skriva en lista på riktigt. På papper. Bena upp problemet. Utöva kritik och självkritik, gestalta motsatsernas enhet och kamp och så vidare. Men framför allt behöver vi en sak: en paroll! Ingenting är så stärkande, saltstänkt och hoppingivande som en god paroll. Det är nog ingen slump att jag alltid har älskat demonstrationståg, från FNL-tiden och framåt. Fast ett långt, pinsamt sjok av mitt liv ägnade jag åt att marschera baklänges in i en förstelnad frånvaro till tillvaro. Parollerna var internaliserade, lågmälda och insinuanta. Inte kan du väl tänka dig ett alternativ till det här? Du är fast, din lilla skit. Ja, du är som ett barn som inte får sluta skolan, som måste äta upp maten, göra läxorna och fanimej inte ens får runka i fred. På den tiden var listorna enkla att skriva, för de var så triviala. Fakturera Ditt AB från Datt HB, köpa skärbräda, kolla den där jävla Video In-kontakten, mörda hela världen inklusive mig själv. Och så. Nu är mina listor av två slag: glatt parollbemängda, frustande och äppelkäcka å ena sidan, pladdrigt plågsamma och envisa å den andra.

Jag tror att jag ska avliva alla listor. Tomorrow you're gonna die. Jag får väl för fan göra det jag råkar komma på i stunden. Jag har inte tid med er. Jag har all tid i världen för mina älsklingar. Och jag behöver inte räkna upp dem. De svävar hela tiden i synhöjd även om jag råkar läsa en bok eller bevista ännu ett seminarium. Allt annat kan faktiskt anstå.