Jag håller med. Jag irriterar mig på folk som går i bredd så att man inte kommer förbi. Med eller utan barnvagn. Jag retar mig på människor som inte har det man på klingande ishockeysvenska kallar split vision. Eller kalla det simultankapacitet eller attention shift eller vad ni vill. Själv är jag i normalfallet utrustad med en hjärna som på bråkdelen av en sekund kan läsa av mina medmänniskors rörelsemönster och anpassa mig därtill. Det hände mig en gång när jag mådde som allra sämst att den funktionen stängdes av. Resultatet var skrämmande. I stället för att rinna fram som ett kvicksilver genom folkmassan i biljetthallen ut mot plattan tog jag ett steg i taget, tvekande och förvirrad. Alla rörelser skrämde mig. Jag vill aldrig mer uppleva det, tack.
Den som är uppvuxen i en relativt stor stad som Stockholm brukar ändå ha den här förmågan. Man lär sig med åren att koreografera sina rörelser utan att ens tänka på det. Det här är också en av de saker som gör det lätt att urskilja landsortsbor - ja, förutom att de har sin axelremsväska på magen, alltså. De har lärt sig att man ska se upp med ficktjuvar i storstaden. Men sen finns det förstås stockholmare som inte verkar ha hajat det här. De går till exempel i bredd där man inte bör gå i bredd. De står till vänster i rulltrappan, knuffas och slår en halvt medvetslös med sina väskor där de travar fram i mittgången på tuben. Och så får de sina barnvagnar att verka lika smidiga som Brobandvagn 971. Det har ingenting med föräldraskap att göra. Det har allt med klantighet att göra.
Jag har under årens lopp slitit ut ett antal barnvagnar och alltså befunnit mig i andra änden av barnvagnsgnällbältet. Till dig som retar dig på dessa eviga barnvagnar vill jag i all stillsamhet säga: FUCK OFF! Försök köra två barn och tre fullpackade matkassar i en vagn i valfri storstadsmiljö. Gör det, och kom och gnäll sen. Jag tror att det har hänt två-tre gånger att jag har råkat köra på någon annan fotgängare. Inte i något fall har det orsakat något annat än ett visst obehag, som när någons hund sätter en fuktig nos mot ett bart ben. Men jag undrar hur många hundratals gånger jag har tvärnitat när folk utan att se sig för kliver ut en fucking decimeter från vagnens framkant. Eller hur många gånger bilar eller bussar har tagit en rövare vid rödljuset och varit nära att meja ner vagnen. Eller hur många gånger idioter på tunnelbanan inte fattar att det är bäst för alla att barnvagnen får stå vid det dörrpar som inte öppnas - alltså inte mitt i den zon där folk skyndar på och av. Jag upprepar: bäst för alla.
Så kom hit, låna vår avlagda dubbelvagn och gör ett förarprov! Jag lovar: ni kommer att få en annan bild av vem det är som tränger vem. Eller försök baxa upp en vagn på en buss som inte är av låggolvmodell. Efter att ha stått i ösregn eller snöstorm och svurit över att bussföraren är så urbota korkad att hen inte kan öppna bakdörrarna. Ja, korkad. Jag har själv kört buss av och till i tio års tid, så jag vet. Man måste vara halvblind och narkoleptisk för att inte SE ATT DET STÅR EN BARNVAGN VID HÅLLPLATSEN! Så, nu slår jag av versalerna och fortsätter. Försök, som sagt. Ställ er i den ena av två uppåtgående rulltrappor med en dubbelvagn och räkna hur många som, blinda som fladdermöss (men utan deras radar), upptäcker att de har valt fel rulltrappa. Nu står de där och suckar, om de inte rentav försöker tränga sig förbi lik förbannat. På de 10-15 centimeter som står till buds. Eller ställ er på ett rullband där det heller inte går att komma förbi en dubbelvagn och känn kroppsvärmen och andedräkten av en jäktad medmänniska som tänker att "om jag praktiskt taget kör upp mitt kön i arslet på den där föräldern så kommer det att gå mycket fortare". Ja, man kan säkert vinna tre hundradels sekunder när färden på rullbandet ner till Coop äntligen är över efter oändliga tolv sekunder.
Hissen, säger ni. Just det, hissar är jättebra ibland. Om man tycker om lukten av piss, känslan att trampa i piss eller att ens barn stryker med handen mot en nerpissad hissvägg. Klart att sånt har sin tjusning om man är lagd åt det hållet. Och det finns säkert vissa som gillar att trängas med tanter som bryter fotocellens ljusstråle så att hissen stannar - och ser anklagande på en. Andra har säkert lust att vänta till domedagen på en hiss som kanske eller kanske inte kommer medan ens barn går i korinter av otålighet. Själv tar jag rulltrappan, och har ni planerat så illa att ni absolut måste springa som dårar för att hinna med tåget - stackars er. Ni får fanimej vänta, för jag är barnvagnsmaffian. Var glada att jag inte tillhör den sortens maffia som visar er var kräftorna sover när ni har dängt till mina barn i skallen med era axelremsväskor, eller knuffat omkull dem. Vilket har hänt åtskilliga gånger. Barn är ju så små. De syns inte.
Men som sagt, jag har många års barnvagnsmanövrerande bakom mig, och än har jag några år kvar att finslipa mina färdigheter ytterligare. Men det finns nyblivna föräldrar. Ni vet, såna där som har sitt allra första barn. Som förstagångsförälder är man kanske inte ett proffs bakom handtaget. Man är uppmärksam på minsta pip ur djupet, för där ligger det allra dyrbaraste man har. Som nybliven mamma eller pappa kontrollerar man att barnet andas, fast men vet att det är fånigt. Det brukar man göra ungefär varannan minut. Ärrade proffs som jag slipper sånt. Vi kollar bara var tredje minut. Ja, ni hajar: det kanske inte är så konstigt att uppmärksamheten framförallt är riktad mot barnet. Det tar lite tid att träna upp förmågan att göra många saker samtidigt eller så gott som samtidigt. Jag kan hacka lök eller plocka in och ur diskmaskinen med en åttamånaders bebis på armen. Jag kan hålla koll på fem barn med olika humör inne på Coop, med barnvagn och kundvagn - och ofta en bebis på armen. Det kan man inte om man inte har vant sig. Men när man har det är det faktiskt ingen konst alls.
Så snälla ni, bli inte så irriterade! Barn får finnas, även på en trottoar, i en buss, i en rulltrappa, på ett pendeltåg, i en snabbköpskö. De har kanske lite fumliga föräldrar ibland, men de kör inte på er med flit. Och om ni har vita jeans som ni till varje pris vill behålla obesudlade kanske ni inte ska slå er ner mittemot en förälder med en tvååring i knät. Barn har liksom inte lärt sig att man inte får sparka med fötterna. De sitter bara absolut stilla när de sover. Som vissa bussförare.
2 kommentarer:
Vad folk inte fattar är att vagnar har en större svängradie än en människa utan vagn. Och att vagnen kommer före människan som kör den, och att man därför inte kan avståndsbedöma som gentemot en ensam person.
Hände säkert minst en gång om dagen, på den sicksackiga och därför trånga trottarbiten Odengatan-mellan-Dalagatan-och-Västmannagatan, att jag fick tvärbromsa för att inte folk "såg" vagnen utan räknade avstånd till min person. Numera vagnlös kan jag konstatera att samma fenomen gäller för små barn – de är ju inte i folks ögonhöjd, så då finns de liksom inte.
Eftersom luften ovanför vagn och barn är tom, finns det ingenting i knähöjd heller, va.
Bra skrivet! jag har lämnat barnvagnandet bakom mig (yngsta är sex år), men retar mig fortfarande på allt gnäll.
Skicka en kommentar