"Som när jag såg mina barn le för första gången"

Röntgenläkaren samtalar med Gaston som får ECT-behandling i en väldigt sevärd dokumentär, Sluten avdelning, av Maud Nycander. Han berättar att han får dit patienter som är helt slocknade, som paket. Och får uppleva undret att de börjar le. "Jag har världens bästa jobb", säger han, för varje vecka får han uppleva dessa mirakel. Inte för att bebisar är några paket, inte för att de inte kommunicerar redan från första stund. Men det är ändå ett under när de ler första gången, så hans liknelse är så fin. Ja, hela programmet andas medmänsklighet, från överläkaren till personalen till patienterna på avdelningen.

Det omänskliga kommer utifrån. Fatema har varit politiskt aktiv i Bangladesh, gripits av polisen och utsatts för en gruppvåldtäkt. Hon har flytt till Sverige med sin son och ligger nu på St Göran och vill bara dö. Hon försöker om och om igen och får vid flera tillfällen läggas i spännbälte. "Du måste leva, för din sons skull", försöker de säga till henne. De håller henne i handen, tröstar, resonerar. Men hennes förtvivlan är total. Hennes pappa har ingen dotter längre, har han meddelat. Hon har ju dragit skam över honom genom att bli våldtagen.

Naturligtvis blir hon beviljad asyl, något annat vore ju omänskligt. Tänker du, tänker jag, tänker vem som helst med en homeopatiskt dos hjärta i kroppen. Men så tänker inte Migrationsverket. Hon beviljas inte asyl ens av humanitära skäl.

Politiskt förtryck.
Poliser som våldtar i stället för att hjälpa.
Sjuka patriarkala vanföreställningar.

Ja, det är en sak. Det är där, inte här - eller hur? Men det vi har här är sjuka vanföreställningar om hur man får behandla människor som inte är födda i Sverige. Det är här, i frihetens hemvist på jorden, här, år 2010 som vi har omänskliga regler, förvaltade av iskalla robotar till tjänstemän på Migrationsverket. Vi kastar ut människor i nöd. Tack och lov att det finns motvikter, som de personer som hjälpte Fatema att gömma sig. Tack och lov att det finns fullt av medmänsklighet, kunskap och omsorg i vissa fickor av samhället, som en psykiatrisk avdelning. Fortfarande är psykisk ohälsa stigmatiserad i vårt land, något man inte gärna talar om öppet om man lider av det. Ändå har vi kommit långt, känner jag när jag ser Nycanders dokumentär, eller när jag har varit på besök hos en vän på psyket. Men innan vi slår oss för bröstet kanske vi ska skänka en tanke åt alla de medmänniskor, helsvenska hela bunten, som under många år blev inspärrade på sinnesslöanstalter för att de till exempel bedömdes vara "översexuella". Den enda vägen ut gick via sterilisering.

Jag läste nyligen Pia Laskars "Abnorma kroppar och europeisk heterosexualitet i kolonialismens kölvatten". Den ingår i hennes doktorsavhandling, och kapitlet handlar om de flitigt lästa sexhandböckerna under 1800-talet. Laskar visar bland annat hur 1800-talets kolonialism legitimerades genom diskurser om de Andras primitiva sexualitet och ringa intelligens. På samma vis fick de rasistiska vanföreställningar som spreds i sexhandböckerna betydelse för hur heterosexuella, borgerliga par i Europa kunde förstå sig själva. Bilderna av primitiva, lägre stående människor som afrikaner eller fabriksarbetare och deras ohämmade sexualitet legitimerade också den ekonomiska och sexuella exploateringen av dessa. Och i Sverige var det alltså just dessa lägre stående människor, samhällets bottenskrap, som nästa sekel systematiskt skulle komma att låsas in och steriliseras. Mellan 1935 och 1975 steriliserades 62 888 personer i Sverige. Läs gärna den meningen ett par gånger till. Nu har just den formen av vansinne upphört och vi har fått en mentalvård som visserligen har stora brister, men ändå måste betraktas som modern och i grunden human. Varför har vi då ett vidrigt Migrationsverk och en lagstiftning som är omodern och inhuman? Jo, för att det är exakt samma grundproblem som spökar: en uppdelning av mänskligheten i vi och de Andra.

Vi är psykiskt friska. Vi är människor med en fri vilja, inte några marionetter som styrs av sin kultur. Vi har ett rättssäkert samhälle. Vi har ingen tortyr. Vi har yttrandefrihet. Vi förskjuter inte våra döttrar om de utsätts för våldtäkt. Fina fisken, alltihop - tills man börjar syna dessa sanningar i sömmarna och det kryper fram ett Bjästa, eller psykiskt tortyr mot utvisningshotade för att nu bara ta ett par exempel. Nej, vi kanske inte ska slå oss för bröstet, utan påminna oss om anstalter där man spärrade in idioter och dårar. En av dessa var Carlslund. Först förvarade vi utvecklingsstörda där (läs gärna recensionen av Carl Grünewalds Från idiot till medborgare), sen förvarade vi utlänningar. Ni kanske ser parallellen.