Om intersektionalitet är svaret, vad är frågan?

Jag läser på Feministiskt initiativs hemsida om intersektionalitet. Det låter bra på många sätt, och FI är mig veterligen det enda parti som kandiderar till riksdagen i år som använder det. Men är intersektionalitet mest ett "buzzword", en knapp man kan trycka på för att framkalla välbehag hos den redan insatta som diggar begreppet? Är det alltså "inne" i vissa kretsar? Och behövs begreppet alls? Nedan försöker jag reda ut begreppen en smula. (Delar av det här bygger på en hemtenta jag nyligen lämnat in, därav den lite torra referenshanteringen etc.)

I Nina Lykkes ”Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen” (KVT 2003:1) definieras intersektionalitet som ett kulturteoretiskt begrepp med vilket man kan analysera ”samverkan mellan olika samhälleliga maktassymmetrier”, baserade på ”kategorier som klass, profession, ålder, nationalitet etc.”. Syftet (för en genusforskare) med att använda intersektionalitetsbegreppet är enligt Lykke att det kan producera ny kunskap om det postindustriella samhällets mångfald och maktordningar utan att riskera att tappa könsmaktssystemet ur sikte.

Enligt Lykke bör man inte se maktordningar som additiva, utan tvärtom som ”oupplösligt förbundna med varandra genom dynamisk interaktion”. Denna närmast axiomatiska syn på maktordningarnas samspel är för Lykke starkt förbunden med en poststrukturalistisk förståelse av hur vi ”gör” exempelvis genus eller etnicitet. Lykke varnar dock för att begreppet kan bli ”analytiskt ohanterligt” om man frestas att analysera varje tänkbar maktordning i varje situation. Därför rekommenderar hon att man gör ett urval av vilka man ska analysera, även om man alltid måste kunna motivera varför och även ifrågasätta om de bortvalda kategorierna kan bidra till alternativa analyser. En kategori som dock aldrig får väljas bort är genus, även om den inte per automatik ska ses som överordnad.

Maria Cardin och Sofie Tornhill invänder i ”Intersektionalitet – ett oanvändbart begrepp?” (KVT 2004:3) att Lykke är inkonsekvent. Om nu maktordningarna är oupplösligt förbundna med varandra, hur kan man välja bort någon? Dessutom är själva vägkorsningsmetaforen som ordet intersektionalitet implicerar mindre lyckad, skriver författarna. Man kan ju bara färdas på en väg (= maktordning) i taget; ”kanske förutsätter den i själva verket en strukturalistisk syn på makt”. De vill i stället använda intersektionalitetsbegreppet för att ”diskutera frågor om exkludering och inkludering inom feministisk teoribildning” och ”lyfta fram konflikterna och premisserna kring feminismens premisser”. Vad betyder till exempel vitheten som norm för den feministiska kunskapsproduktionen, hur påverkas den av rasism och globala maktförhållanden?

Lykke besvarar Carbins/Tornhills kritik i ”Nya perspektiv på intersektionalitet. Problem och möjligheter” (KVT 2005: 2-3) genom att framlägga ett ”dubbelt perspektiv” på feministisk teoribildning. Genom att se den som en diskursiv process där olika kategorier som genus och klass ”omförhandlas och teoretiseras”, men även som ”en politisk utveckling av motståndsdiskurser” menar hon att intersektionalitet ”inte så lätt kan användas för att upprätthålla en identitetspolitik där maktskillnader mellan feminister undertrycks”. Lykke betonar än en gång att maktasymmetrier inte ska se som additiva, men förklarar egentligen inte hur det är önskvärt eller ens möjligt att ändå sovra bland maktasymmetrierna. Hon betonar att feministiska motståndsdiskurser inte kan ha som utgångspunkt ”en enskild epistemologisk ståndpunkt” som till exempel att genus är ”den viktigaste startpunkten” - men vad säger hon i praktiken?

I Paulina de los Reyes och Diana Mulinaris ”Intersektionalitet” (2005) jämför författarna Marx och Foucaults maktanalyser. Marx ser maktutövande som ”kopplat till den exploatering som möjliggörs av det privata ägandet av produktionsmedlen och samhällets uppdelning mellan arbete och kapital” (2005 s. 43). Foucaults analys handlar i stället om ”skapandet av normaliteten och stigmatiseringen av avvikelsen”, och maktutövandet karakteriseras här av ”samhällelig konsensus över definitionen av det rätta, möjliga och naturliga” (2005 s. 42-43, kursivering i original). Detta får följder för analysen av olika maktassymmetrier. Medan exempelvis kön, klass och etnicitet är ”konstitutiva för det kapitalistiska samhället” (2005 s. 42) kan sexuell läggning, politisk tillhörighet eller funktionshinder inte på samma vis ”nedärvas”. Författarna vill belysa förhållandet mellan norm och makt: en underordnad position innebär inte nödvändigtvis en stigmatisering, medan en stigmatiserad position däremot ofta medför även ekonomisk/social/politisk underordning.

Författarna menar att det är viktigt att kunna göra ”en analytisk distinktion mellan stigmatisering och underordning … för att förstå de mekanismer genom vilka makt och ojämlikhet reproduceras” (2005 s. 44). En strukturellt underordnad grupp som arbetare kan alltså inte likställas med en stigmatiserad grupp som HBT-personer; det är fel att ”i postmodernistisk anda postulera att alla kategorier är lika exkluderade” (2005 s. 44).

Intersektionalitetsbegreppet kan tydligen ges olika innebörd. Lykke ser det mer eller mindre som ett poststrukturalistisk analysredskap medan Carbin/Tornhill och de los Reyes/Mulinari snarare intar en postkolonial ståndpunkt och riktar kritik mot den hegemoniska (vita, akademiska, medelklass-) feminism som intar ett etnocentriskt perspektiv och glömmer sin egen position. En annan stor skillnad är, som jag uppfattar saken, att de los Reyes/Mulinari inte jämställer maktassymmetrier baserade på strukturella maktförhållanden med sådana som beror av exempelvis sexuell läggning eller funktionshinder. Detta gör Lykke, som menar att ”de dynamiska och växlande intersektionerna … har blivit mer rörliga” och som ser identitet som performativ och förhandlingsbar. Lykkes maktanalys verkar alltså ha Foucaults (och hans efterföljares) maktanalys som ram, medan de los Reyes/Mulinari även har en materialistisk syn på makt.

Om vi återgår till den konkreta politiken bör vi fråga oss om begreppet är ett användbart redskap. Vilket är problemet som det ska lösa? Lykke skulle svara att traditionell feminism tenderar att blunda för andra maktordningar medan ett mångfaldstänkande (som i Danmark, där feminism är "ute") riskerar att tappa bort feminismen. Intersektionalitet är alltså det bästa av båda världar. En postkolonialist eller svart feminist skulle kanske svara att begreppet framförallt är viktigt då det riktar sökarljuset på endimensionella och etnocentriska maktanalyser och kan skapa en ökad reflexivitet hos samhällsanalytikern, forskaren eller aktivisten. Vem är jag, och vilken syn har jag egentligen på min omvärld? Kan vi t.ex. tala om ett internationellt systerskap? Är begreppet "patriarkat" fortfarande gångbart? En materialist skulle eventuellt säga att funktionshinder och sexuell läggning knappast är samma sak som klass och hudfärg, och att allianser på basis av strukturella maktordningar förmodligen är stabilare än dem man kan uppnå bland hbt- eller cripaktivister. Och en poststrukturalist skulle säga att alla kategorier är språkliga konstruktioner, uteslutande och därmed förtryckande.

Jag tycker att frågan är komplicerad. Det är en teori jag har. Men vad vill FI med sitt intersektionella...eh initiativ? Om de verkligen menar allvar, borde de inte döpa om sig till Intersektionellt Initiativ? (Tala om svåruttalat namn.) Eller menar de att det feministiska perspektivet är det enda som aldrig går att bortse från? Det är måhända en legitim analys, men då hamnar vi där igen: kan man reducera den intersektionella buljongen? Ska man vara ett i grunden feministiskt parti men plussa på med diverse andra maktasymmetrier? Blir inte det just assymetriskt?

De metodologiska svårigheterna med en intersektionell analys värd namnet är stora. Man kan inte gärna ta med rubbet, varenda gång, utan att hamna i det Judith Butler ironiskt kallade "epistemologisk imperialism". Inte nog med att det kräver extremt omfattande sakkunskap, det blir ohanterligt, precis som Lykke varnar för. Å andra sidan: Kan man på förhand välja vilka maktasymmetrier men vill studera? Även om man bortser från att detta strider mot tanken på att alla maktasymmetrier är oupplösligt sammanflätade så återstår risken att man bara ser det man vill se. Om vi antar att gruppen X drabbas av förtryck på grund av faktorerna A, B och C så kommer vi säkert att se hur det blir ABC, CBA eller CAB och så vidare. Men faktorn D märker vi aldrig, trots att den är lika viktig. Livsfarligt. Å andra sidan kan man fråga sig om teorin om det sammanflätade alltid är sann. Jag skrev "närmast axiomatisk" om just den synen.

Men finns det något mellanting mellan en additiv syn på maktassymetrier och en "intrasektionell"? Det beror väl på vad det är man vill studera. Man kan t.ex. studera en viss grupp enligt tankeschemat ovan och så att säga gå inifrån och ut. Eller man kan studera flera grupper i relation till varandra, och då finfördela analyskategorierna utifrån och in. Hur skiljer sig grupp A från B när det gäller inkomster, könsfördelning eller etnicitet? Hur skiljer sig män från kvinnor i grupp A vad gäller inkomster? Hur ser det ut med inkomst/kön i grupp B? Vilka likheter/olikheter finns mellan personer med etnicitet X kontra etnicitet Y i grupp A resp. B - eller över båda grupperna? Jag tror att det här är en framkomlig väg. Och inte nog med det, den påminner om den sortens sociologiska kartläggningar som sedan länge har gjorts av forskare i Bourdieus efterföljd. Jag ser nog intersektionalitet framförallt som ett redskap för reflexivitet - och även här har Bourdieu gått i täten genom att analysera den som analyserar, t.ex. i "Science of Science and Reflexivity" (som jag just har börjat läsa).

Att begreppet intersektion är oanvändbart som metafor tycker jag är uppenbart: en sådan korsning förutsätter distinkta vägar - som inte finns i verkligheten. Men synen på maktasymmetrier som så oupplösligt sammanfogade att de inte går att studera separat leder å andra sidan antingen till handlingsförlamning, till epistemologisk imperialism eller till en diffus, poststrukturalistisk syn på allting som en förhandling. (Det senare släpper dessutom in psykoanalysen på banan, och sen är vi hjälplöst förlorade.) Det är angeläget att ifrågasätta fasta kategorier som man-kvinna eller heterosexuell-homosexuell. Det är viktigt att erkänna språkets verklighetsdanande effekter. Att verkligheten inte låter sig beskrivas med enkla, positivistiska kategorier är det väl inte många som ifrågasätter, inte heller att all forskning är historiskt och kulturellt situerad. Men verkligheten är ändå möjlig att studera, även om den är komplex. Frågan är bara vilka redskap vi behöver. Dessa bestäms av vad vi vill studera - och ytterst, hur vi ser på verkligheten. Vänsterpartiet ser kvinnoförtryck som en fråga om klass och patriarkat, vilket framgår av deras förslag till feministisk plattform. FI vill ta ett intersektionellt grepp om maktordningarna. Är det bättre? Det är inte så lätt att svara på med resonemangen ovan i åtanke. Intuitivt röstar jag på FI (och i praktiken gjorde jag det i förra valet och kommer nog att göra om det i höst). Men jag undrar exakt hur genomtänkt deras syn på intersektionalitet är, och vilka analytiska redskap de har i sin epistemologiska verktyglåda. Vänsterpartiets verktygslåda känns i alla fall inadekvat. Det är, som Tarkovskij sa en gång, som att slå i spik med ett mikroskop - fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar.