Vems integration?

Elin Grelsson skriver bra om den idylliserande bild av lyckad integration som ibland framförs i våra medier; den är ett dåligt vapen mot Sverigedemokrater och andra främlingsfientliga krafter i vårt samhälle. Nej, vi måste bannlysa Zlatans namn i valrörelsen:

Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.

Jag håller verkligen med, men vill tillfoga ett par saker. Vi bör också bannlysa det oreflekterade användandet av begreppet "kultur" i bemärkelsen "identitet". Kultur är ingenting man "har", att se det så det är att essentialisera och förtingliga kulturen, göra den till något som en viss etnisk grupp "äger". Den sortens kultur blir automatiskt skyddsvärd, förefaller det, och att inte respektera den blir liktydigt med stöld. Du kränker min kultur, och eftersom min kultur är min identitet kränker du mig personligen. Du vill ta ifrån mig min identitet, ja du vill utplåna mig. Fältet ligger därmed öppet för bittra strider mellan olika folkgrupper. Det här synsättet fungerar lika bra för alla som hävdar sin kulturella särart, såväl en invandrad minoritet som en främlingsfientlig majoritet.

Kulturer är i själva verket inte är något som man tydligt kan avgränsa. De går inte att hänföra till en viss folkgrupp. Folkgrupper innehåller inte bara en kultur, utan flera - och olika folkgrupper kan dela kulturella drag. Synen på kultur = identitet gör dessa "unika", d.v.s. förtingligade "kulturer" omöjliga att kritisera (återigen, oavsett deras utbredning eller uttryck). Alltså bör vi sluta tala om kultur i den här stelnade betydelsen. Kultur är något man gör, och sedd inifrån saknar den tydliga gränser. Kultur är en ständigt framförhandlad, ständigt pågående, halvt omedveten teaterföreställning om vi och de andra. Det säger sig självt att den inte går att förstå utifrån annat än som främmande och säregen, rentav exotisk.

Nu kan man lätt dra slutsatsen att en kultur bara kan förstås inifrån, men detta är falsk dialektik. Vill man beskriva och analysera en kultur måste det ske både utifrån ett verklighetsnära och ett verklighetsöverskridande perspektiv. Det verklighetsnära är alltså hur de inblandade själva beskriver sin kultur. Det verklighetsöverskridande är det antropologiska - i sämsta fall recenserande - perspektivet, där man kan upptäcka mönster i sedvänjor som förblir fördolda för kulturens bärare och skapare. Ingendera parten har tolkningsföreträde. Eller för att citera antropologen Clifford Gertz, som lanserade begreppen verklighetsnära och verklighetsöverskridande: i det förra faller riskerar man att få "en häxkonstens etnografi, skriven av en häxa", i det senare samma etnografi "skriven av en lantmätare"!

Det finns en populär uppfattning om att det mångkulturella samhället bör vara som ett lapptäcke där olika kulturer lever sida vid sida, men där varje kultur behåller sin särart. Som ni kanske förstår ställer jag inte upp på den idealbilden. För mig är det inte ett självändamål att bevara några kulturer alls, vare sig den svenska eller någon annan. För kultur är alltså något som hela tiden skapas i motsats till annan kultur; det är en föreställd gemenskap precis som nationen. Och när vi skapar bilden av den andre genom den sortens gränsdragningar blir det också mycket svårt att respektera det andra, annanheten, eller vad man nu ska kalla det. Vi behöver skydda och respektera individer och minoritetsgrupper, men inte av respekt för deras "kultur", utan för att det helt enkelt är ett demokratiskt samhälles plikt.

Jag vill se en annan sorts mångkulturalism, en där vi lär oss av varandra, uppgår i varandra, blandar oss hej vilt och är djupt osolidariska med nationen, språket och kulturen. Detta stämmer bättre överens med hur verkligheten ser ut, och är motsatsen till en essentialiserande och förtingligande kultursyn. En mångkulturalism av det här snittet erkänner att man har rätt att hävda sin särart, men att man både kan träda ur den och träda in i den. Den erkänner hybriditet, flytande gränser, ett fritt val att både känna sig som iranier och svensk, same och stockholmare eller muslim och sekulariserad. Därmed blir det också tydligt att vi även måste försvara människor mot deras kultur när den försöker tvinga in dem i fållan. Och det blir tydligt att solidaritet, rättvisa och demokrati gäller alla, att ingen ska behöva assimileras eller ens "integreras" mot sin vilja. Innan vi försöker integrera människor bör vi fråga dem om de alls vill bli integrerade, och i så fall på vilket sätt. Vilka bitar vill de gärna ta till sig, vilka förhåller de sig likgiltiga till, vilka känns helt främmande för dem? Som jag har skrivit tidigare, i Hederskultur i Kamomilla stad:
Man får inte plåga andra
man ska alltid bjuda till
men för övrigt får man göra som man vill.