Det är så jobbigt med kärlek

Läser Christinas inlägg om föräldrar som klagar på sina barn, och häpnar ännu en gång över tesen att "det är så jobbigt med barn". Av någon anledning anses det legitimt att baktala personer i sin omgivning - helt hämningslöst - om de är under en viss ålder. De är liksom inte människor, inte på riktigt. De saknar integritet. De är i vägen. De kräver olika saker. Man får aldrig nån tid för sig själv. Jämför med om man skulle säga så om en vuxen:

- Det är så jobbigt med Berit. Hon är en veritabel kravmaskin, det tar aldrig slut! Jämt ska jag ta hänsyn till vad hon vill, och inte nog med det, jag måste låtsas att det är roligt att vara med henne. Hon ska ha frukost, lunch och middag, vi måste handla kläder och skor till henne, vitlökspressar och lattevispar, ny brödrost när hon drullat ner den gamla i golvet och gud vet vad. Ja, jag far som ett torrt skinn hit och dit hela dagarna och måste anpassa mig efter hennes schema, låtsas vara engagerad i hennes trista arbetskamrater, krama henne när vi träffas... Och inte får jag äta vilken mat jag vill, för hon gillar inte sotare på knäckebröd, svagdricka - tänk dig, svagdricka som är så gott! Och så kall pumpasoppa till efterrätt, mm...

Så går dagarna, i ett i ett, och det tar en evighet innan hon somnar så att jag får ha lite tid för mig själv. Gud, vad trött jag blir. Ibland funderar jag på om jag ska kasta ut henne från balkongen eller hoppa själv.

- Men varför skaffade du en Berit, då?
- Jag vet inte... Det kändes bra just då. Ja ja, jag får väl stå mitt kast. Men egentligen älskar jag ju henne. Hon är så söt när hon kissar och borstar tänderna samtidigt. Lilla gumman. Det är bara så jävla jobbigt att vara partner. Det vet alla som har en, och man måste ju få erkänna de negativa sidorna.

Nej, det vore kanske inte comme-il-faut att klaga så på en vuxen människa, men med barn går det bra. Man måste få erkänna de jobbiga sidorna, som sagt. Eller måste man det? Nej, det tycker inte jag. Att göra eller säga något i en älskad persons frånvaro som man vet att vederbörande skulle ta illa upp av är att visa förakt. Gör inte det.

Själv har jag aldrig förstått vad det är som är så "jobbigt" med att ha barn. Jag tycker att det är roligt med de ständiga kraven. Jag gillar att barn är fullkomligt likgiltiga inför vad deras föräldrar har för önskemål, att de vill ha en smörgås med mjukost - nu! - även om pappa läser DN. De äskar en massa saker dagarna i ända och jag gör mitt bästa för att antingen tillfredsställa deras behov och önskningar eller kanske avleda krav på en banan före maten eller så. Jag tycker om att byta blöjor på mina barn i den mån jag alls tänker på att jag gör det. Jag har tvättat barnarumpor många tusen gånger och hoppas få göra det länge till. Jag tycker om att laga mat till dem även om den är ÄCKLIG eller om man måste tillkalla mobila teamet för att man har råkat hälla ketchup över hela i stället för i en pöl - detta ofattbara övergrepp. Alternativet känns så färglöst, tanken på att bara administrera sig själv, vilket man ändå måste, och gå miste om kakafonin känns sorglig. Jag skulle aldrig byta, ens om det var möjligt.

I går hade jag min nattningsceremoni med min minste son. Vi tvättade händer, fötter och ansikte, borstade tänderna, tog på ren blöja, slängde kläderna i hans tvättkorg och valde omsorgsfullt ut ett par röda mjukisbyxor till natten. Han blev inte nöjd med tröjan, så jag föreslog en tomtetröja, vilket han godtog. Sen sa han stolt god natt till sin mamma och två av syskonen, tog mig i handen och travade in i sovrummet. Vi läste "Kågboken", som han kallar den, "Barnkammarboken" som innehåller många bilder av tåg, sen släckte jag och sjöng "Mors lilla Olle" för honom, vilket han alltid vill. Efter en liten stund kröp han tätt intill mig och jag strök honom över tinningen, betraktade hans vackra ansikte och höll sedan hans lilla varma tass i min medan han somnade. Den ofantliga lycka, den gränslösa kärlek jag känner i de stunderna går inte att ställa i kontrast till något annat. Jag älskar honom inte bara då, han är inte söt just då, inte mer värd att älska bara för att han snart ska somna. Jag får dessa lycko- och kärlekschocker hela dagarna, av alla mina barn, och av Marty. Var finns det jobbiga? Gör jag avkall på mig själv och mina behov genom att ingå i och uppgå i en gemenskap som är den största delen av mitt livsinnehåll under denna min lyckligaste tid av livet? Tanken är absurd. Inte nog med att min situation är självvald, den väljs åt mig av andra, de väljer mig om och om igen precis som jag väljer dem.

Efter att han hade somnat gick jag upp, rejält sömndrucken, och bäddade rent i två sängar, nattade hans storasyster genom att läsa en av Stina Wirséns fantastiska böcker och sjunga "Ryska sången" (Vo pole berjoza stojala, På ängen stod en liten björk) för henne som hon alltid vill. Storebröderna, för vilka jag ursprungligen brukade sjunga den (de har ryskt påbrå) var hos sin mamma den här kvällen. Hon somnade på min arm. Samma lyckorus. Jag pallrade mig upp en sista gång och drack kaffe med Marty, babblade om en massa intressanta saker (kulturvetenskaplig reflexivitet, olika sorters fittor, hennes kollationering på Dramaten på tisdag, "Gulag" som hon just läser, Laurel Richardsons "Fields of Play"...) och en lång stund höll jag en sjuveckors bebis i min famn, såg hur ansiktsuttrycken for över hennes ansikte som molnen över en himmel i drömmen. Lycka.

Jag förstår att många tvekar inför att skaffa barn. De vet inte hur det är att ha barn - hur skulle de kunna veta det? Det är faktiskt omöjligt att föreställa sig i förväg, lika omöjligt som att föreställa sig hur ett barn som ännu inte är fött kommer att se ut. När barnet väl är fött är det självklart. Det kunde inte se ut på något annat sätt! Det förändrar hela ens tillvaro för alltid, för in en parameter som är omöjlig att ens i teorin tänka bort utan att tanken fyller en med fasa. Att då hålla på och gnälla över att "det är jobbigt" är för mig obegripligt. Så låt er inte luras! Barn är ingenting man "bör" skaffa, de är ingen nödvändig ingrediens för att få ett fantastiskt och fullt liv. Men tro inte att det är jobbigt, för det är det inte.

Tricket med att sluta vara rädd för livet är att sluta vara rädd för döden, säger somliga. Så är det inte för mig. Tanken på att skiljas från allt jag älskar, eller från en enda av dem jag älskar, skrämmer skiten ur mig. Det måste vara så, och det är värt det - stoikerna kan ta sig i sina skenheliga arslen. Inte heller behövs det något Annat, något som har en definitiv permanens, vare sig inom eller utom oss själva. Just det att livet är förgängligt gör det så dyrbart. Jag tänker leva det till fullo så länge jag kan och sedan skiljas från det under sorg. För det är mig så kärt, och en väldigt stor anledning till det är mina barn.