Barn och matematik

"När jag hade ett barn tog det all min tid. När jag hade sex barn tog det också all min tid", brukade mor säga. Var det bara en klatschig formulering eller vad menade hon egentligen? Jag har anledning att fundera över det nu när jag själv har sex barn, varav fem finns i min vardag. Kan man inte räkna barn som man räknar tallrikar på middagsbordet? Nej, jag lutar nog åt att det uppstår en mätosäkerhet à la Heisenbergs obestämbarhetsrelation: för att se exakt hur mycket omsorg man ägnar dem i form av exempelvis köttbullstrillande, blöjbyten och konflikthantering och hur det är relaterat till antalet barn måste man göra en mätning över lång tid, säg 30 år. Och under den tiden hinner antalet barn variera. Barn är även på ett annat sätt mer som vågrörelser än partiklar, vilket alla som har haft småbarn kan intyga: de är faktiskt omöjliga att lägesbestämma utom när de sover. Det uppstår dessutom ett visst brus i tillvaron som tenderar att slå ut mätinstrumenten, vilket är anledningen till att de måste omkalibreras med kaffe på kvällen när relativt gynnsamma mottagningsförhållanden möjliggör kommunikation mellan moderkorten.

Lilla mamsen brukade spela ut moderkortet då och då, apropå det. Det ska man förstås inte göra, men hon drabbades väl av I/O-konflikter och så hängde sig systemet varpå skuldmissiler avfyrades av misstag. (Jag vet, man bör egentligen tala om "ballistiska robotar", men metaforen blir så klumpig.) Det var inte så lätt för henne att yrkesarbeta och samtidigt strunta i sina barn som tog all hennes tid, kan man säga. Alltså blev hon tvungen att martera sig och oss via tycksyndomande. Nu hör jag mina syskon protestera: hon brydde sig visst om oss! Jo, det är väl klart. Men mig orkade hon aldrig riktigt med. Jag fick klara mig utan henne i stort sett, och så tillhör jag ju den generation där papporna i princip var spermadonatorer. Det här gör att jag trots allt betraktar hennes uttalande om barn och tid med en viss skepsis. Inte för att jag saknar förståelse för hennes situation, hon gjorde säkert sitt bästa och älskade oss alla väldigt mycket. Men i praktiken funkade det inte så bra.

Det är klart att fler barn kräver mer energi, och har man fem barn så kan man inte ge alla full uppmärksamhet hela tiden. Men det behövs inte heller, för de har egna liv och planer. En vill gosa i ca 6-22 sekunder och berätta att Elsa, två år, har på sig gröna byxor med rosa prickar och halsfluss, en annan klär ut sig till prinsessa/slötittar på Bolibompa/ritar/häller ut Oboy i soffan (samtidigt), någon annan skriker åt sin storebror för att han missade genvägen i någon obegriplig Pokemon Diamond-manöver. Och så. Det tar all ens tid, men alla vill och behöver inte samma sak samtidigt. Vore det så skull man verkligen kunna tala om systemkrascher. Dessutom tror jag faktiskt att det är bra, med vissa självklara förbehåll, att föräldrarnas tid och simultankapacitet (och jag vet, det heter "attention shift") är begränsade. Det är bra på så vis att man inte älskar ihjäl dem, utan att de får vara lite mindre sönderkramade och uppmärksammade i varje sekund. Det är inte enbart av godo att vara enda barnet till två föräldrar som registrerar ens minsta rörelse likt alla tusentals potentiellt terroristpreventiva CCT-kameror i London. Man måste få andas lite. Stänga dörrren, ägna sig åt fantasilekar i splendid isolation.

Så mor hade både rätt (i teorin) och fel (i praktiken). Hon var en högeligen begåvad, intellektuell, kärleksfull, rolig och radikal kvinna. Det var bara det att hon var kvinna. Det var bara det att hon var instängd i ett parförhållande med en högkristen spermadonator. Han älskade oss mycket, och vi honom, och jag tror att han älskade henne med. Men för honom var det självklart att arbetet måste gå först och att hon skulle ha huvudansvaret för allt annat, förutom att hon yrkesarbetade även hon - en ovanlighet i den miljön på den tiden. Hon var liksom the leading lady hemma, visst. Men hon längtade nog hela sitt liv efter den frihet och personliga utveckling som hon hade förnekats av sina föräldrar. Hon hade så gärna velat bli läkare, men det skulle hennes storebror bli, så det gick inte. Hon fick anpassa sig efter far precis som mormor, även hon briljant och intellektuell, hade fått anpassa sig efter morfar. Det var liksom tradition. Och vad var alternativet? Det fanns inget. Skilja sig? Du skojar.

Det är andra tider nu. Vi har spermadonatorer även i dag, men av fler slag än förr. Kärnfamilj betyder inte nödvändigtvis mamma-pappa-barn. Kvinnoförtrycket består, men har ändå lindrats en smula. Det är inte bara tio procent längre som går i gymnasiet (läroverket), och man kan bli läkare utan att ens föräldrar ska betala det. Barnen slipper vara totalt utlämnade åt sina föräldrar utan kan ha andra viktiga vuxenkontakter via dagis, där de också får kompisar. De har tätare kontakter med sina släktingar än förr, till exempel med en mormor. Föräldrar kan gå ner i arbetstid under småbarnsåren. Det har, kort sagt, aldrig funnits så goda förutsättningar som i dag för barn och unga att leva någorlunda lyckliga liv. Jag undrar hur mina barns liv ska gestalta sig. De kommer säkert att träffas som vuxna och diskutera sin barndom. Jag hoppas att deras dom över oss inte ska bli för hård. Jag jobbar på det, tillsammans och i samförstånd med Marty genom att vi ger dem all vår tid och marinerar dem i kärlek. Och genom att vi inte glömmer bort att leva ett liv även utanför familjen och parsamheten, på det mest okristliga vis. I kärlek och utan skuldmissiler åt något håll.