Jag vill inte blåsa ägg till åminnelse av Jesus Kristus

Påsken är en högtid som jag struntar blankt i. Marty brukar heller inte blåsa ägg eller göra marsipankycklingar, och tillsammans är vi ivriga icke-firare av jul, midsommar, nyår, Kristi himmelfärdsdag, Valborgsmässoafton, höstsolståndet, pingsten, 39:e palmsöndagen efter Per Schlingmanns födelse i Borås samt årsdagen av diverse misslyckade härnader i Pommern, Finnmark och Riga. Vi firar inte invigningen av Stora Bältbron 1998 och köper inte semlor på 7-Eleven. Det är förskräckligt traditionslöst av oss.

På småttingarnas dagis har man haft "kyrkskoj". Vi och några andra av föräldrarna har motsatt oss detta och tycker att förskolan ska vara konfessionslös, vilket står i läroplanen. Men traditionalisterna anser att det är viktigt att barnen får lära sig att göra en dopfunt i trolldeg eller vad det nu är de gör. Det betyder ingenting alls, för kyrkan har ingen som helst avsikt bakom erbjudandet om kyrkskoj. Något moskélattjo eller synagoglajban har vi inte erbjudits, inte heller får barnen träffa farbror Ulvaeus för en lektion i religionskritik och behovet av en sekulär grund för samhällsutvecklingen. Nej, det blir liksom bara kyrkskoj.

Om nu kyrkan inte menar nåt särskilt med sitt skoj, varför bjuder de in dagisbarn? Min misstanke är att de menar någonting, att det betyder någonting. Det är en teori jag har. Jag vill inte att mina barn ska bli skojade, ens lite. Men då kan de ju stanna kvar på dagis, tänker ni. Ja, när de andra barnen går till kyrkan ska de inte få vara med, för att deras föräldrar har vissa principer. Det låter ju rimligt, att vi ställer dem utanför gemenskapen... Nä. Så bort med kyrkskojet, tycker jag.

Jag har sannerligen ingenting emot religiösa personer - jag har varit tillsammans med en präst. (Jag undrar vad han skulle tycka om kyrkskoj, förresten? Jag ska skriva och fråga.) Men jag tycker att barn kan få ta ställning till en guds eventuella existens den dag de är så stora att de är intellektuellt mogna att göra det, och nyfikna, om de nu är det. Och då ska de kunna göra det med ogrumlat sinne, inte vara på förhand besådda med teologiskt utsäde. Det är ingen stor stridsfråga för mig, jag är inte rabiat, jag är ingen militant ateist. Nej, det handlar faktiskt om något så mossigt som principer.

Som förälder ställs man hela tiden inför högtider som andra har bestämt. Man ombeds fylla i om ens barn verkligen prompt måste gå den där klämdagen mellan Alla fålar fems dunkelvademecumsafton och Jungfru Sabunii mandelmassodag. Vi ska överösa våra små med presenter en dag i december för att Kajsa Anka då nedsteg till Orlando utan byxor men med tre systerdöttrar: Kicki, Pippi och Titti. Vi ska helga Kicki, Pippi och Titti med ett barrträd från Danmark, sålt av Jonne som sedan kan bo resten av året i en bungalow på Filippinerna tillsammans med en polsk rörmokare. Och sen blir det sillsvans och stången ska majas, kräftsmöret slickas ur skalet och fittan ska rakas till Stringtrosans dag i Bromölla, dit hela svenska folket vallfärdar i bussar som är sponsrade av Lindex och Sverigedemokraterna. Är det inte lite tjatigt, så säg? Kan man inte få vara en bra förälder utan att svettas i en snusbrun grillkiosk till sommarstuga vecka 28-31? Jag tycker det.