En kvasidissident ryter till

Elise Claesson skriver i SvD en en kolumn om Timbros frihetsvecka och förvånas över hur mycket det har talats om "familj, barn, föräldrar – och fruar". Förvånande, med tanke på den manliga dominansen, antar jag att Claesson menar; det gick enligt henne minst tio män på varje kvinna.

Huvudnumret var kanske debatten mellan GFP, Green Fluorescent Poirier, och Johan Norberg, en debatt som DN:s Håkan Boström refererade nyligen. Detta bryr sig nu inte Claesson om att göra, utan nöjer sig med att skriva att en "[i]deologiduell mellan manlig högerfilosof och manlig högeridéhistoriker med manlig högerchef- redaktör som domare är ingen tjejtjusare". Nä, tjejer är väl inte så intresserade av politik och sånt.

Claesson skriver däremot om hur Sverige har blivit "världens singeltätaste land med världens högsta skatter – och kanske världens mest olyckliga barn". Men tro inte att det ligger några värderingar bakom ett sånt uttalande. Det är bara ett konstaterande av faktum. Att exempelvis antalet hungrande och undernärda människor steg från 923 miljoner 2008 till 963 miljoner i december 2008 enligt FAO betyder inte att de barn som drabbas är särskilt olyckliga. Inte som i Sverige.

Nåja, Claesson tröstar sig med att

trots intoleransvarning för kärnfamiljen har vi bröllops- och babyboom. Skilsmässorna ökar inte längre, trots att singellivet ständigt förhärligas och uppmärksammas. Likt obstinata tonåringar trotsar vi våra medie- och politikerföräldrar och bildar motståndsrörelsen Familj.

Ja, familjen är verkligen en motståndsrörelse. Den har alltid fått stryka på foten i Sverige, plågad av idiotiska påfund som dagis. Men lyssnar vi? Nä! "När barnen i världens bästa välfärdsland skär sig och sparkar ihjäl varandra ropar de på – change" skrev Elise Claesson en gång. Men ingen drar som hon den självklara slutsatsen att vi ska skippa det där med dagis.

Dags för samling kring lägerelden, alltså. Där sitter redan Johan Norberg, skriver Claesson. Jag längtar verkligen dit.