Är det vår i himmelriket?

Barnen har fått i uppgift av skolan att försöka hitta årets första tussilago. De har lärt sig att blomman även kallas hästhov och att bladen av den förr såldes på apoteken och användes som dekokt mot hosta. Namnet hästhov kan alltså vara en förvrängning av det dialektala hosthäva, eftersom släktnamnet Tussilago kommer av latinets tussis "hosta" och ago, "fördriva". NE upplyser också om att växten även använts mot brännskador och hudåkommor.

Jag visar dem mors dödsannons med två små tussilagoblommor överst, och dikten:

Är det vår i himmelriket?
Står det hästhovar i diket?
Hör jag själaringning hemma i vår by?
Herren Gud på porten gläntar,
vinkar åt mig, ler och väntar.
Och jag nalkas på en snövit sommarsky.

Och så gråter jag en stund av saknad, och för att hon skulle ha glatt sig så enormt över alla mina barn. Nu hann hon bara träffa min äldsta dotter. Lilla Snäckan, kallade hon henne. När vi hälsade på hos farmor brukade hon leka med hennes lilla samling av prydnadssköldpaddor.

Jag öppnar DN och kastas tillbaka till tiden för Vietnamkriget. Vi som var aktiva i FNL-grupperna fick ibland se journalfilmer, dels från japanernas krigsförbrytelser i Vietnam - som bilder på människor som begravs levande - dels från USA:s. En amerikansk soldat står nära en vietnamesisk man som bara har shorts på sig. Soldaten sprutar något på honom och i nästa sekund brinner mannen som en fackla. Napalmbrända barn. Människor som har stora, rykande köttsår efter brinnande fosfor.

Sätt på spisen. Försök lägga ett finger på plattan. Nej, det går inte, man rycker automatiskt undan det från hettan. Vi vet alla det här. Har man råkat bränna sig, om så bara på en fingertopp, gör det vansinnigt ont en lång stund efteråt. Att bli bränd levande sägs vara den värsta av dödar. Man kan inte ens svimma eftersom den intensiva smärtan signalerar att man på något sätt måste fly. Men någon flykt gives inte.

Läkaren Nafiz Abu Shaaban berättar om Israels fosforbombningar av Gaza:

- Det var första gången vi hade sett brännskador från vit fosfor. Ingen väntade sig att israelerna skulle använda ett sådant medel, och vi hade ingen aning om vilka effekter det hade. Vi skickade hem sårade patienter varje dag efter inledande behandling, de hade inte så stora brännsår. Men vi märkte att de återkom några dagar senare med betydligt djupare skador som ätit sig ända in till skelettet. Vi började inse att någonting inte stämde. Egyptiska och jordanska kolleger gav oss några ledtrådar; de kände igen skadorna från kriget i Libanon 2006. Då tog vi de sårade till operationsrummet direkt. Det brann fortfarande i deras sår, och vi var tvungna att skära bort allt kött som brann. Det fanns inget annat sätt att stoppa branden.

Dikten i mors dödsannons skildrar en gammal människas fromma förhoppning om att få bäras, utan smärta, in i den andra världen. Den andas frid. Verkligheten för Sabah Abu Halimas man och fyra barn som brann upp inför hennes ögon var en annan. I fem dagar ropade hon efter sina barn medan hon nödtorftigt behandlades för sina egna, stora brännskador. "Hjälp mig! Mina barn brinner!" Till slut, skriver DN, tog en psykiater med henne till en begravningsplats för att hon skulle förstå att de faktiskt var döda.



Då var det USA. I dag är det Israel. Då som nu är det civilbefolkningen som får lida. Det gällde att röka ut FNL-soldaterna som hade dolt sig bland vanligt folk, hette det. Det gäller att röka ut Hamas-soldater som döljer sig bland vanligt folk, heter det. Det är samma brott mot allt vad liv och mänsklighet vill säga.