Elise Claeson är känd för uttalanden som: "Vi kvinnor vill inte ha några förändringar. Vi föder barn och vill ha säker plattform där vi kan skydda våra barn. Kvinnor väljer sällan farliga yrken och det har med vår biologi att göra. Vår hjärna och våra kroppar vet att vi ska föda barn, då kan vi inte vara risktagande" (exemplet hämtat från SKICK).
Nu slår hon till igen, och detta med en osmaklig jämförelse mellan Martina, som har Downs syndrom och vars liv har skildrats av Tom Alandh, (nu senast i "Martina och jag") och svenska dagisbarn. Martinas mamma vägrade att lämna henne på en institution och har ägnat sitt liv åt att ge henne bästa tänkbara tillvaro. Det är en hjälteinsats av format. Men vi småbarnsföräldrar lämnar våra barn på institutioner, och det är förstås exakt samma sak!
Jag minns när jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet om utvecklingsstörning - ett ämne som låg nära till hands eftersom min mor länge varit aktiv inom FUB och min syster arbetade med utvecklingsstörda. Så jag och en klasskamrat skrev specialarbetet tillsammans. Som förberedelse gjorde vi ett studiebesök på Carlslund - och gick därifrån på darriga ben. Dessa stora institutioner var fruktansvärda och folk som hade suttit där blev också rejält skadade av dem. Att jämföra dem med våra förskolor är ungefär som att jämföra rumänska barnhem med restaurang Prinsen. Men Claesons skamkänsla är nog lika rudimentär som hennes insikt i stenåldersmänniskans biologi.
måndag 8 december 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ursäkta, men jag tror inte att du förstår riktigt poängen i Elise Claessons artikel. Redan titeln om högerspöke talar om det. Sedan citatet förstärker alltet. Jag skulle nog kunna parafrasera och säga ”det går ett vänsterspöke på Niklas Hellgrens blogg”.
Det som Elise talar om, är kärlek till sina närmaste som är ledstjärna för människans val. Att ta hand om sin sjuke pappa eller utvecklingsstörda dotter betyder att man förlorar ekonomiskt. Samhället straffar människor för sådana val genom att ta ifrån dem möjligheten att åtminstone tjäna in pensionspoäng.
Förresten, har du funderat över att alla som tar hand om barn, gamla och sjuka i samhällsregi, är just nästan uteslutande kvinnor. Så frågan är varför det har blivit så. Kanske just därför som Elise Claesson säger, och som du så föraktfullt citerar: ” Vi kvinnor vill inte ha några förändringar. Vi föder barn och vill ha säker plattform där vi kan skydda våra barn. Kvinnor väljer sällan farliga yrken och det har med vår biologi att göra. Vår hjärna och våra kroppar vet att vi ska föda barn, då kan vi inte vara risktagande". Personligen tycker jag att det är väldigt konstigt att man uppskattar kvinnor när de tar hand om främmande men nedvärderar då de gör samma sak för sina närmaste: barn och föräldrar.
Med tanke på att du är fembarnsfar och ” neurotypisk pedagogikstudent”, som du själv beskriver dig, undrar jag vilka värderingar och åsikter tillåter du nästa generation att ha. Uttalande på bloggen är väldigt typiskt för vänster och som en sådan tillåter inte några andra åsikter än de ”korrekta” enligt vänsters katekes, enligt vilken man får inte tycka annat än det som står i den.
Jag tycker att det är av stor värde att diskutera diverse problem och beteende. Dock borde det ske med – åtminstone – ett uns av tolerans mot den man kritisk mot. Att det som Elise skriver är inte så dumt och baserat på en hel del forskning, går inte att nonchalera.
Jag skulle föreslå att du – till att börja med – läser Steven Pinker`s bok ”Ett oskrivet blad” med undertitel ”och andra myter om människans natur”. Med hjälp av de senaste rönen inom neurovetenskap, evolutionspsykologi och genetik, visar han tydligt och klart att det inte är uteslutande samhället som formade dagens människa.
Jag läste att du vill att man hänvisar till egen blogg. Tyvärr, jag har inte tid med det. Hoppas att du har överseende med min brist på sådan, annars blir det ju ganska begränsat möjlighet att kommentera dina uttalanden.
krystynatalia@hotmail.com
Tack för din kommentar - jag ska kommentera den i morgon!
Skicka en kommentar