– Det fanns mer uttalade kärleksscener i manus, men de valdes bort, säger Helena Bergström." Så förvånande) Och inte tänker jag se Allt flyter av Måns Herngren eller "Allt om min mamma" på Stadsteatern. Att fiktion i Sverige numera kan inkludera homosar och andra BT-personer är...tja, pikant? Men det ändrar inte på ett jävla någe, utom självsmeksfaktorn hos de strejta upphovsmännen. (Och ja, jag skriver upphovsmän, inte upphovspersoner, eftersom efterledet inte betyder man utan människa.)
Jag minns en gång 1982, när RFSL hade en liten lokal i gatuplan på Gamla väster. Allt som oftast försökte folk ta sig in, slå oss, göra oss illa. Alltid män. Alltid yngre män. Vi slogs vissa nätter som rasande djur i dörren för att freda vår lilla oas. Oftast vann vi. Jag minns en förflugen replik från en yngling vi lyckades mota bort. Han skrockade till sina kumpaner: “Skit i bögdjävlarna. Vi letar reda på några svartskallar istället.” Jag tror det var första gången jag fullt ut insåg att jag borde vara rädd, att jag faktiskt svävade i livsfara endast på grund av min sexualitet och att jag skulle komma att göra så i resten av mitt liv. Jag kom i den stunden även till klarhet över att vi var utbytbara; hbt-folk, blattar, kvinnor, att vi alla hukade under samma knytnäve.
Så skrev Qatt häromdagen. Själv har jag klarat ganska mig bra, eftersom jag ju lever i ett olikkönat förhållande även om vi båda är pervon. Men jag har vänner som har råkat betydligt värre ut, blivit diskriminerade, utmobbade och misshandlade för att de är Såna där. Och ska man utvidga det till "...blattar, kvinnor" så känner jag betydligt fler.
Inte är våren här, trots de pikanta hbt-inslagen i underhållningsvärlden, trots kuliga svartmuskiga som Fares Fares och hijab i tv eller 31 % kvinnliga professorer (nej, inte i dag - år 2030). Blåsipporna kan stå där utan strumpor och skor, tryggt planterade i den svenska myllan. Men än är det vinter kvar, säger mor.
4 kommentarer:
Fast Almodovar som ursprunligen gjorde Allt om min mamma på Vita duken är väldigt muchos h. God Jul!
Ja, men den svenska versionen är bara lite etno-chic. Säger jag utan att ha sett den.
Den svenska versionen av allt om min mamma är ryslig och Måns Herngrens film. Jag gick efter 45 minuter.Dårå.
God fortsättning till dig och din fina familj!
Kram
45 minuter måste ändå betraktas som en prestation. Men jag gillade Sydsvenskans sågning med rubriken: "Allt flyter utan djup".
Skicka en kommentar