Meningslös gemenskap sökes

IRL är ett märkligt begrepp: vadå real life? Som om en nätgemenskap ens flyktigt skulle påminna om livet. Jag behöver bara logga in någon minut på Fejan eller hastigt och hukande kika in i Tant Krussans ådriga skithål för att åter - varför envisas jag? - påminnas om hur totalt meningslöst det är. P. som gick Peddankursen om slika spökbilder av livet meddelade den sensationella nyheten: det tar tid, olidligt mycket tid, att upprätthålla något som påminner om en vänskap på elektronisk väg. Men oj, så många "vänner" jag har på FB. Vänner som jag till största delen skiter högaktningsfullt i om jag ska vara ärlig, och det ska jag.

Jag tror att vänskap är ett överskattat begrepp, till skillnad från kärlek. De enda som jag på allvar räknar som mina vänner är dem jag älskar. De är inte så få, men antalet kan kvitta - kärlek är det och den dör inte i första taget. Sen finns det några som en gång betydde mycket för mig och som jag av den anledningen är fäst vid än i dag. Men alla de där bekanta och bekantas bekanta som har "addat" mig eller tvärtom - vad ska ni vara bra för? Jag träffar er aldrig och vill inte veta att ni har gått med i gruppen "Stoppa grävlingsjakten i Uzbekistan". Jag vill inte se era nallar eller ha era syntetkramar eller jämföra vilken GB-glass som är godast. Och då talar jag bara om Fejan; Krussan gör mig alltmer mörkrädd. Hon är en ond, narcissistisk och ytligt kacklande vålnad som bara går att stå ut med om man är höggradigt berusad, skriande ensam och desperat efter lite tantkuk.

Jag säger som Darryl F. Zanuck: "Include me out."

Allt som jag älskar har jag på armslängds avstånd. En verklig vän finns ett telefonsamtal bort. Och dramatiken, den riktigt stora och svindlande dramatiken, är den som hela tiden pågår under vardagens täckmantel. Jag behöver inget mer.

Uppdatering här.