lördag 20 december 2008

För varje minut av lycka

I går fyllde lille M. två år. På måndag fyller H. fyra. I dag var jag på begravning.

För varje minut av lycka, för varje kram jag får av mina barn, för vartenda ögonblick jag får vara med mitt livs stora kärlek, för varje gång jag gläds åt det jag har, ökar insatserna. Jag har aldrig varit så lycklig, aldrig varit omvärvd av så mycket kärlek, aldrig sett fram så emot nästa dag, efter nästa lilla liv som en dag ska komma till oss. Och tanken på att allt detta en dag ska tas ifrån mig är outhärdlig.

Visst, jag kan dö nu, jag är faktiskt 54 år och har upplevt så mycket, fått så mycket kärlek. Jag vill förstås leva ännu några decennier, men det vore ingen total katastrof om jag dog. Döden i sig skrämmer mig inte, inte än. Men avskeden går inte att bära. Jag önskar att jag kunde låta bli att tänka på dem. Jag gör det ändå varenda dag.

Men du som bara blev 27 år. Du som hade hela livet framför dig. Att se min syster som har förlorat sitt barn, att se dina syskon bära ut din kista efter begravningsakten. Det var så fruktansvärt, fruktansvärt sorgligt.



Vad det är dumt att tro,
att man kan glömma,
och dumt att tro,
att tiden läker såren.
Den stora sorgen -
den är intet sår.

Den är ett frö,
som föll i hjärtats gömma
och gror och växer
till ett träd med åren
och bär en bitter blomning
varje vår.

Karl Asplund
ur "Klockbojen"

1 kommentar:

Tania sa...

Så sorgligt , Så oerhört sorgligt.
Kram