Tjänstgörande litteratur

Jag känner att jag borde förtydliga mig lite efter det förra inlägget. Jag har ingenting emot skönlitterära skildringar av unga kvinnor med ätstörningar. Att det finns en hel del sådana är inget argument mot att skriva fler. Såklart. Jag har heller ingenting emot självbiografiska skildringar av självskadebeteenden. Jag har inget emot att Jan Guillou försöker skriva en mäktig serie böcker om 1900-talet. Alla får skriva om precis vad de vill för mig, kalla mig storsint. Att vissa ämnen kan kännas uttjatade är ett dåligt argument för att låta bli att skriva om dem. Det kan ju vara just det som krävs. Originalitet är inget värde i sig, lika lite som provokation.

Nej, det som fick mig att skriva inlägget var min kärlek till skönlitteratur som inte försöker förmedla ett budskap, i alla fall inte på ett för mig tydligt eller övertydligt sätt. Jag tror att det var Isaac Singer som sa: "Jag föredrar en gammal man som berättar sagor framför en ung man som vill läxa upp mig." Byt ut "man" mot "person" så är jag med. Mina allra största läsupplevelser är skrivna av såna berättare. José Saramago, Marguerite Yourcenar, Miguel Ángel Asturias, Emily och Charlotte Brontë, Georges Perec, Joyce Carol Oates (bitvis), Dickens, Dostojevkskij, Joyce... Listan är naturligtvis inte fullständig och kanske inte helt mitt i prick heller. Men ändå. Det är sånt jag älskar. Det har ingenting med realism eller "magisk realism" eller surrealism eller någon annan -ism att göra. "Hadrianus minnen" har verkligen inte ett jota gemensamt med "Lysande utsikter"; "Mulattkvinnan" är minst ett par universa bort från "Livet en bruksanvisning" som inte kan jämföras på samma dag med "Historien om Lissabons belägring" eller "Swanns värld" om vi nu ska dra in Proust också.

Det allra första avsnitte av "Seinfeld" handlar, om jag inte minns fel, om hur de försöker sälja in en tv-serie - alltså deras egen - till ett tv-bolag. På frågan om vad den handlar om svarar de: "Den handlar om ingenting. Det är en tv-serie om - ingenting." En lysande idé, förstås. Att det knappast är sant hör inte hit. Jag vill helst inte läsa böcker som "handlar om" nånting. Framförallt vill jag inte läsa böcker vars utgångspunkt är att "nu jävlar ska jag berätta hur det är att..." Risken med såna projekt är att romanen ska agera laståsna för en massa tankebråte. Det är inte att undra på att åsnan stapplar fram under den tyngden.

Några av de mest gripande böcker jag har läst är sånt som "Är detta en människa?" av Primo Levi eller Solzjenitsyns böcker om Gulag. Fiktiva självbiografier som "Med livet framför sig" av Emile Ajar (eg. Romain Gary) eller "Hjärtat är bedrägligast av allt" av JT LeRoy är inte heller så dumma. Det är fantastiskt att höra deras röster tala direkt till en och skitsamma om det är en sann skildring eller ej. Så visst kan lysande litteratur behandla specifika ämnen. Visst kan den ha ett budskap så länge den har en verkshöjd. Ja, jag får nog ta tillbaka det där jag skrev alldeles nyss om att jag inte vill läsa böcker som "handlar om" nånting. Det kanske jag vill. Men då ska det fanimej vara stor litteratur också. Och den är en bristvara.

Hm, det är svårt att beskriva varför jag hyser ett sånt agg mot viss litteratur. Men jag tror att det handlar just om bristen på litterär verkshöjd. Vem som helst kan faktiskt inte skriva en roman. Alla har inte en historia att berätta, och har de det har de inte förmågan att klä den i en tillräckligt intressant dräkt. I stället tillgriper de en massa klyschor som ska signalera "skönlitteratur". Ja, vi översköljs av skönlitteratur och nästan alltihop är skräp - precis som med nästan alla andra kulturyttringar. Det är som om en alltför tillåtande Idoljury har släppt fram folk som har en skev självbild och inbillar sig att de kan nåt de inte kan. När de dessutom har ett "budskap" som de skriver en på näsan blir det outhärdligt - i så fall föredrar jag taffliga romaner om ingeting alls, à la "Seinfeld".

Så vik hädan, kolportörer! Och minns att det var den sista pekpinnen som knäckte kamelens rygg. Eller om det var åsnans.

Jourhavande litteratur

-Jourhavande litteratur, det är Pegasus. -Ja hej, jag tänkte skriva en bok om en tjej med ätstörningar. -Och då tänkte du alltså sadla pegasen? -Ja, heh... Jag har ju själv haft ätstörningar och vill alltså skriva en roman om det. -Är du säker på det? Du kan inte skriva en artikel, eller kanske en reportagebok? -Nja, jag vill uttrycka mig i romanform, för det blir nog starkare då.

Tystnad.

-Hallå? Är du kvar? -Ja, jag skulle bara ta nåt starkt att dricka. Okej. En roman, säger du. Då föreslår jag att din protagonist heter Sara, bor i en mellansvensk småstad och tävlar i orientering. -Orientering? Jag hade nog tänkt att Sara skulle vara simmare. Och hur kunde du veta att hon heter Sara? -Tjejer i ätstörningsromaner heter alltid Sara, det är en orubblig regel. Simmare är väl bra, för då kan du visa hur hennes revben syns genom baddräkten och så. Lite scener från duschrummet, en och annan reflexion om den kvinnliga självbilden, kanske lite mensblod som rinner ut i avloppet. Eller nej, förresten, hon ska naturligtvis ha dysmenorré. Men det känns lite gammalt. Minst sagt. -Okej då. Men orientering? Jag vet ingenting om orientering. -Men allt om ätstörningar? -Ja, eller allt och allt... Jag har ju haft det själv, som sagt. -Tro mig, orientering blir bäst. Det blir fina scener i en skog som "plötsligt kändes främmande" och så. Nej, stryk det. Det måste vara presens, för att förmedla den där intensiva känslan av här och nu. Ja, hon är i skogen och gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut, hon "springer och springer med bultande hjärta utan att märka grenarna som rispar hennes ansikte". Paniken närmar sig - eller nej, den "ligger på lut". Hjärtat bultar mot bröstkorgen och fan vet om hon inte snavar på en rot.

-Jag undrar lite över miljöskildringen. Måste man ha mycket sånt? -Kära barn, miljöskildringar är oundgängliga. Träd var vi redan inne på, och träd är alltid bra. De kan böja sina grenar över ett glittrande vatten där solkatter dansar, de kan stå stumma och orubbliga, de kan knäckas av vinden, ha ett ruttet inre, en sträv och solvarm bark och så vidare. Men jag tycker också att du ska ta med lite luft. -Luft? Luft är väl inte miljö? -Om den är! Råkall, fuktig, dallrande, doftande av jord - eller förruttnelse om man vill låta lite som Stagnelius... -Vem? -Stagnelius. En poet som levde ungefär samtidigt som... Innan det fanns Internet. -Coolt. Skrev han mycket om luft, alltså? -Ja, vi säger väl det. Han skrev mycket om luft. Bland annat. Men jag ville alltså bara påpeka att luft är miljö; man kan till och med tala om bra och dålig luftmiljö.

-Jag vet i alla fall hur hon ska se ut. Hon ska vara rätt kort, smal... Förstås! Haha, smal och mörkhårig, i kort page. Bruna ögon, små toppiga bröst, ojämna tänder som hon skäms för men som hennes pappa säger är charmiga. Och händerna är... -Bra, bra... Det låter som den Sara jag har skapat ett otal gånger. -Menar du att jag inte är originell? -Naturligtvis är du inte originell. Frågan är om du ens har nåt att berätta. Men eftersom jag är Pegasus får du sadla mig när du vill. Till eder tjänst, min sköna. -Ursäkta, men nu låter du faktiskt väldig patriarkal och nedlåtande. -Ja, och? Skönlitteraturen är ju en manlig domän. Med vissa undantag. -Herregud... Jag tror att jag skiter i dig. Jag ska fan skriva en reportagebok, hej då!

Pegasus suckar av lättnad. Uppdraget slutfört. Visst, det känns lite kymigt att ta till de där urgamla patriarkala knepen, men ändamålet helgar medlen. Världen behöver inte ännu en taffligt skriven ätstörningsroman. Fan, nu ringer det igen. Det låter som en historiker. Det är en historiker - jämmerdal! Ännu en som tror att en roman kan axla vilka jävla bördor som helst.

DISCLAIMER
Nu (16/9) ser jag att romanfiguren i Elin Grelssons "Du hasar av trygghet" heter - Sara. Haha, det här var verkligen inte menat som en känga till henne.

Parsamhet och lyckomaximering

På senaste tid har det skrivits spaltmeter om äktenskap och skilsmässor. Ann Heberlein summerar debatten fint här, och skriver på slutet:

Männi­skan måste vara fri för att vara lycklig. Kanske är det inte framför allt sexuell frihet som är väsentlig, utan friheten att delta i samhället och i yrkeslivet, forma sitt liv efter eget huvud som är det viktigaste. Är det då omöjligt att vara fri inom ramen för en parrelation?

Nej, det är möjligt, vill jag svara. Heberlein efterlyser skildringar av det mogna äktenskapet, av par som genomlevt massor av konflikter men ändå hållit ihop, och avslutar sin artikel: "Jag fortsätter att tro att tvåsamhet är möjlig. Kanske inte att leva lyckligt i alla sina dagar, men i alla fall i mer än hälften av dagarna." Och visst finns det mängder av såna parförhållanden. Att ensidigt propagera för skilsmässa, som vissa menar att "Happy, happy" gör, eller inta den motsatta positionen och upphöja parförhållandet till det allena saliggörande, är att göra debatten olidligt banal.

Själv undrar jag om just lyckoperspektivet, lyckomaximeringen, bör stå i fokus. Om vi antar att målet med våra liv är att uppnå maximal lycka och att denna lycka är ett absolut värde, rentav en mänsklig rättighet, kan man skärskåda olika former av mänsklig samlevnad i jakt på "den bästa". De flesta av oss - utom vissa rabiata individer - anser nog att den individuella lyckan kan förverkligas på olika vis, och med en närmast ofattbar generositet säger vi därför: "Det som gör mig lycklig kanske inte gör dig lycklig, så Live well and prosper". Sen är det bara Star Trek-tecknet som saknas. Vink, vink, må det gå dig väl i livet. Ja, sen kan vi lägga den där debatten åt sidan.

Men är det så säkert att livets mål och mening består i lycka? I så fall har mitt liv varit bra meningslöst under långa perioder, ja decennier. Låt säga att jag är lycklig nu och kommer att vara det i 15 år till, varpå följer 8 år av svår sjukdom då mitt liv inte precis domineras av lyckokänslor. Vilket skitliv. Det enda riktigt meningsfulla livet levs alltså av personer som erfar ihållande och stark lycka under minst 51 % av alla sina medvetna stunder. (Man kanske bör räkna in sånt som mardrömmar också, men det gör ekvationen ännu knivigare, så låt oss lämna det därhän.) Eller låt oss säga att den är lycklig som erfar vissa känslor av välbehag under 24 % av sitt liv, äkta glädje under 16 % och himlastormande lycka 7 % av jordevandringen (resten är mer eller mindre trist) - man måste ju väga in amplituden på lyckan.

Nej, det måste inte vara så. Jag har ovan konstruerat en så kallad halmgubbe och därefter eldat upp den. Ingen påstår väl att livets mål och mening är lyckan. Vi är väl mogna och reflekterande människor, och vissa av oss har till och med läst Siddharta av Herman Hesse, eller fördjupat oss i buddhismen, hinduismen eller gud vet vilka läror som predikar att fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Stryk det där, alltså. Inte kan man vara lycklig jämt. Men vi blir ändå lyckligast i det långa loppet om vi är ett par. Eller inte är det. Det är svårt att komma runt det här med lycka.

Vissa former av samhörighet väljer man inte. Man väljer inte sina föräldrar och inte sina syskon. Man väljer inte ens alltid sina vänner, och man väljer bara i begränsad utsträckning sina arbetskamrater. Men man kan alltid välja bort sina föräldrar, syskon, vänner och arbetskamrater - på papperet. Gillar du dem inte är det bara att bryta med dem eller låta bli att höra av dig. Du kan sluta på jobbet och hitta ett annat. På samma sätt kan man välja bort en religiös huvudbonad om det krävs för att få ett jobb eller gå en utbildning - på papperet. Tillåter de inte turban eller kippa så är det bara att välja en annan väg. Den som på det här sättet väljer bort något är en människa som väljer själv, som är viljestark, som inte låter sig hindras av förtryckande strukturer. Anses det. Den väljande har högre status än den som velar hit och dit, som är ett rov för stridiga känslor, som vill en sak och gör en annan, som fogar sig. Jag antar att detta bottnar i tanken att bara den väljande människan kan vara riktigt lycklig. Ja, så är vi där igen. Lyckomaximering är lika med att göra det bästa för sig själv är lika med att göra aktiva val, vara autonom, uppvisa aktörskap.

Men antag att någon väljer dig? Att någon behöver dig, kanske i en svår stund eller under en viktig period, kanske för resten av livet? Hur ska en väljande, autonom och egen-lyckomaximerande människa ställa sig till det? Många flyr naturligtvis skrikande upp i bergen. Det är strängt taget inte att välja, men något slags val är det förstås. Andra stannar kvar av pliktkänsla och kanske en viss, om än modererad kärlek till den behövande. En kärlek som modereras av kvävningskänslor. Andra ser helt enkelt inget alternativ, för det känns så oändligt besvärligt att slita sig fri från hela nomenklaturan som säger sig måna om en men samtidigt suger musten ur en. Man biter ihop och knyter näven i byxfickan. Svär bakom ryggen på den där jävla svaga människan som för fan borde stå på sina egna ben. Ibland är dessa negativa känslor ömsesidiga: båda tror att den andre skulle gå under om förhållandet sprack. Så man traskar vidare år efter år och leds alltmer.

Det finns par som borde ha separerat för längesen. Ingen förstår hur de står ut med varandra eller vad som får dem att hålla ihop. Är det för barnens skull? Okej, men barnen är ju utflugna sen decennier. Är det bara rädsla? Ingen vet. Men alla vet bättre. Det händer att ett sånt par finner varandra till slut, men det är så dags då tänker förståsigpåarna. Tänk så mycket lycka ni hade kunnat finna på egen hand. Ändå höll ni ihop. För att... Ja, varför? För att ni behövde varandra? Hu!

Jag tror inte så mycket på det där med att ensam är stark. Jag tror att vi behöver varandra. Att vara behövd, att höra samman, är inte det rätt fint? Jag tycker det. Jag tycker också att ett löfte är ett löfte, kalla mig konventionell. Om jag har lovat att gå på bio med mina barn kan jag inte bara dra mig ur det för att jag inte har lust när det är dags. Om jag har lovat att aldrig svika dig ska jag heller inte göra det utan mycket goda, eller snarare tvingande, skäl. Jag tror också på att kommunicera. Ständigt. Jag har ingen rätt att gå bakom din rygg, för det är att visa förakt för din vilja - och ännu värre: det är att låta dig leva i en illusion, vilket är samma sak som att frånta dig rätten att välja om du vill leva med en som jag. Att välja dig är att ständigt välja dig, inte att välja något som har varit eller som kanske kommer att bli. Men det är också att inse att mitt fria val, mitt aktörskap, min autonomi inte är något som alltid måste sättas i första rummet. Valfriheten är därför delvis skenbar. Det vi har kanske definierar mig lika mycket som mina syskon definierar mig, som min religion eller etiska övertygelse definierar mig. Det vi har kanske inte går att välja bort med mindre än att vi båda definierar om hela våra liv. Så kanske måste jag inte vara lycklig, fri och väljande i varje sekund. Inte om du behöver mig.

Valfrihet är bra. Lycka är bra. Men valfrihet och lycka är inte nödvändigtvis korresponderande kärl. Den som inte väljer kan också vara lycklig. Den som väljer blir inte med säkerhet lycklig. Att välja bort det som skaver kan göras för lättvindigt, och det är nog en trend i vår kultur här och nu. Vi väljer bort varandra så fort det känns lite för motigt. Det är inte stort bättre än att stanna kvar i något som är destruktivt för båda. Visst ska man ta sin Mats ur skolan ibland. Men den nya skolan kanske inte är bättre; det kan vara bättre att gräva där man står. Finna sig i att vara behövd, att inte vara lycklig, att inse att lycka inte är livets mening.

I den bästa av alla världar pratar vi med varandra - ständigt. Vi låter varandra utvecklas åt olika håll. Vi ger varandra frihet men tar den inte på den andres bekostnad. Vi har ett öppet förhållande i den meningen att vi låter varandra vara lite. Vi inser att vi har olika förutsättningar, så att "dela lika" inte innebär ett strikt 50-50-förhållande. Vi orkar med tanken på att vara behövda. Vi kan säga till varandra: "Jag behöver dig nu. Kan du bära mig?" Nej, vi är inte så förbannat happy happy hela tiden. Å andra sidan hör vi ihop, och det kanske är ett värde i sig? Jag tycker det. Och är det inte den bästa av alla tänkbara världar så är det i alla fall den värld vi bebor.

Om att låta folk sköta sig själva

Låt folk sköta sig själva så blir allting bra. Staten ska inte lägga sig i hur individer ordnar sin tillvaro. Låt marknaden sköta sig själv så blir allting bra. Marknaden lägger sig inte i hur individer ordnar sin tillvaro. På marknaden handlar individer med varandra helt frivilligt, så att vissa vinner och andra förlorar går inte att moralisera över. Hur två individer förhåller sig till varandra, till exempel i ett förhållande, är heller ingenting staten ska ha synpunkter på. Men det har den. Staten vill mäta, kontrollera och styra oss ända ner på detaljnivå, och det är en sjuka som politiker i alla läger ställer upp på. Nu är det föga förvånande, för "politikerna" är ju i princip synonymt med "staten". Men ändå. Det är fel, fel, fel. I alla fall om man får tro Maria Ludvigsson i SvD.

Parallellen till marknaden är min; Ludvigsson skriver inte ett ord om stålarna här. Men jag kan sätta en slant på att hon gillar privatiseringen av apoteken eller bilprovningen eller skolan eller vården eller kommunikationerna eller posten eller- Detta är ju att avreglera, ta bort statlig styrning, göra sig kvitt förmynderi och låta folk själva bestämma. Precis som de själva måste få välja vem i ett förhållande som ska byta däck respektive baka sockerkaka. Tanken på att människor ska vara jämställda är en utopi med rötter ända ner till upplysningstiden. Utopier är farliga, för se bara vad marxismen åstadkom. Ja, se vad den har åstadkommit i dagens Sverige! Den har fått oss att tro att det går att tvinga fram samhälleliga förändringar som ska förändra folk själva.

Problemet är bara att den liberalism som Ludvigsson företräder är precis lika utopisk. Det är en deontologisk idé om vissa universella principer som bara behöver implementeras för att idealsamhället ska uppstå. Deontologisk betyder "skit i konsekvenserna", ungefär. Det viktiga är idealen om fri handel, frihet från statlig styrning och så vidare. Ett visst mått av reglering behövs ändå för att värna om rätten till egendom och personlig frihet, men det ska vara i det lilla, det. Och dess konsekvenser? Tja, monopol och detaljstyrning är några. Ett Apple-samhälle, ett Microsoftsamhälle, ett Googlesamhälle där de största aktörerna gör allt i sin makt för att eliminera fri konkurrens. Ett samhälle som det amerikanska, där de allra rikaste och mäktigaste företagen och individerna har ett enormt inflytande över lagstiftningen. Ett samhälle där globala läkemedelsföretag stämmer regeringar i fattiga länder för att de använder generiska bromsmediciner, framställda i Indien, i stället för deras patentskyddade och svindyra mediciner. Ett samhälle där immaterialrätten enbart håller de mäktigaste om ryggen. Ett samhälle där samhällsfinansierad vård, till för allas bästa, har tagits över av några få internationella aktörer. Frihet. Folk själva bestämmer...

Vi ska inte bry oss så mycket om jämställdhet, menar Ludvigsson:

Denna politikens mani att lägga livet till rätta och styra upp vardagsbeteendet hos oss medborgare beskrivs till och från som en förfelad men god ambition. Det är den inte.

Att kartlägga jämställdheten är kanske lovvärt, men att verkligen kartlägga jämställdheten är det inte. Liksom. Nej, det inger Ludvigsson obehagskänslor. Här kommer Staten klampande med en hord klåfingriga och integritetskränkande forskare i släptåg. Staten vill detaljreglera oss - se upp! Snart kommer inte Hasse att kunna byta olja i familjens bil utan att få dåligt samvete.

Spelar det någon roll vem som bakar sockerkakan? Kanske inte; det är väl inte den allra mest brännande frågan. Det säger en hel del om könsstyrda beteenden, men det är knappast genom att ta på sig förklädet som männen förverkligar den marxistisk-psykotiska utopin om allas lika rättigheter. Spelar det någon roll att tre fjärdedelar av alla vikarier på arbetsmarknaden är kvinnor? Jag tycker det. Jag tycker att det spelar roll att det finns en systematisk, strukturell snedfördelning av samhällsmakt och ekonomiskt/socialt kapital ända ner på individnivå. Vi kan väl svära i Marknadens kyrka av sista dagars heliga och kalla det här fenomenet för könsmaktsordningen. Som naturligtvis inte finns i Ludvigssons tankevärld, men ändå. Orkar man bara läsa lite statistik och begrunda den i ställer för att raljera över dess metoder blir mönstret tydligt. Kvinnor i gemen är underordnade män i gemen. Det brukar bli så när folk själva får bestämma.

Min religiösa friskola

När jag var liten fick vi lära oss psalmer i skolan. Det gjorde ingen bestående skada på mig. Min pappa var djupt religiös och dessutom mycket musikalisk, så vi brukade sjunga "Ett barn är fött" och andra såna låtar tvåstämmigt. Eller "Ja, jag vill Herren lova" i kanon. Han bad kvällsbön med oss. Vi gick i kyrkan då och då, för det gjorde de flesta. Ibland brukar jag säga att jag är uppväxt i en kyrkbänk, vilket är en grov överdrift, men ändå: det kändes lite så ibland. Eftersom jag också är musikalisk avskydde jag när församlingen kom släpande efter orgeln och prästen i sin sång, men själv hade jag inget emot att sjunga.

Jag är sedan mycket länge en otrogen hund. Jag har gett Jesus på båten och bekymrar mig inte om livet efter detta. De kristna dygderna är förstås bra, men en etik går att införskaffa till billig penning på andra håll. Man kan rentav hitta på mycket av den själv, som att man nog inte bör döda i onödan och så. Vara snäll mot andra, ta sitt empatipiller varje morgon och så vidare. Men frågan är om jag tog skada av den här tämligen massivt kristna bakgrunden. På det vill jag svara nej. Jag hade gärna sluppit ett och annat, men inte var det väl så farligt. Och det är ändå rätt kul att förstå bibliska referenser och sånt. Så varför är det så hemskt med religiösa friskolor?

Vi bor, som jag säkert har tjatat om flera gånger, ett stenkast från en muslimsk friskola. Horder av skolungdomar drar förbi varje dag, och en hel del föräldrar. De allra flesta flickorna och deras mammor har hijab, annars är de precis som vilka andra ungar som helst. Flamsiga och busiga. Lider de av den religiösa undervisningen i skolans profilämne islam? Jag kan tänka mig att en del av dem suckar ungefär som jag suckade på lektionerna i kristendomskunskap. Men om man jämför var indoktrineringen (eller vad man nu ska kalla det för) jag utsattes för mycket massivare. Hela samhället var för övrigt homogent på ett mycket obehagligt vis.

Skillnaden är att religiositeten tar sig ett tydligare könat uttryck i friskolan. Visserligen har de manliga lärarna ofta såna där vita byxor som slutar på halva vaden, de har skägg och en religiös smula på huvudet. Men skolpojkarna får se ut hur de vill, inte flickorna. Det är inte bra. Säkerligen är flera av flickorna tvingade att skyla sig medan andra gör det frivilligt. Vilka som är vilka går inte att utröna med mindre att man frågar dem - om ens då. Men vissa av dem kommer att lägga undan sin hijab så småningom. Nu är den deras biljett till ett liv i relativ frihet. Och det finns ingen anledning att tro att alla de barn och ungdomar som går i den här skolan skulle vara annorlunda än jag var. Man börjar ifrågasätta auktoriteter och bilda sig en egen uppfattning om liv och etik och religion - på samma vis som Kissie eller andra bloggbrudar kommer att växa och utvecklas bort från ett stereotypt ideal som de i dag omfattar.

Så jag förstår faktiskt inte varför just religiösa friskolor skulle vara så hemska. Jag skulle mycket hellre sätta mina barn i al-Azharskolan än i Tyska skolan, Europaskolan, Lilla akademien eller andra såna plugg där barn förväntas vara lydiga, duktiga, disciplinerade och nivellerade in i en vuxenvärld som ser dem som små troféer att visa omvärlden. I Tyska skolans trivselregler står att de vuxna bör tilltala varandra med herr eller fru plus efternanmn vid föräldraträffar. Alla lärarna har dräkt eller kostym. John Ausonius gick i Tyska skolan, vilket väl inte säger allt, men ändå en del.

Jag är emot friskolor av en annan anledning, alla friskolor: de sabbar den naturliga blandningen av elever från olika samhällsgrupper (utom i redan homogena områden). De utarmar den kommunala skolan. De drivs i vinstsyfte, vilket gör lärarna måna om att ge höga betyg, de lärare som nu orkar jobba där - personaltätheten är ju lägre. Och våra skattepengar tar via friskolorna en lätt omväg till diverse skatteparadis. Det är jävligt oetiskt.

Men religionen? Den kan man faktiskt växa ifrån om man vill, eller omfamna om man vill. Barn har rättigheter, men de är alltid i klorna på sina föräldrar, och det går det inte att göra så mycket åt. Tigermammor och streberpappor kommer alltid att hetsa sina telningar till nya stordåd, och det kan inga lagar i världen rå på.

Den lilla stora världen och den stora lilla världen

Fran Lebowitz har sagt att det som hände när teven kom var att världen flyttade in i den och blev världen. Eller snarare "världen". Förståsigpåarna dömde ut det nya tv-mediet, för till skillnad från en biosalong var skärmstorleken så begränsad. Man kunde se allt som hände utanför tv-rutan, så ingen skulle kunna koncentrera sig, det vill säga ta det som skedde där på allvar.

Nu blev det ju inte så - eller? Ersattes koncentration med distraktion? Tanken ligger i alla fall nära till hands, trots mediets historiskt sett enorma genomslagskraft. Det var i alla fall omvälvande. Orhan Pamuk beskriver i "Istanbul, minnen av en stad" hur det var teven som fick folk att möblera om sina museala vardagsrum där ingen egentligen satt eller orkade vistas någon längre tid. Nu upptäckte familjerna hur trevligt det var att sitta och titta på tv tillsammans. Och man satt länge, alltså kastade man ut de obekväma finmöblerna. Och fastnade framför det blåaktiga skenet, vill jag tillägga. Över hela världen fastnade man. Och plötsligt kunde man se varandra, det var något oerhört.

Internet har för längesen gjort samlingen i tv-soffan smått pinsam. Vem vill sitta där och glo, passivt tuggande på en kaffelängd? Nej, nu tittar man på vad man vill när man vill. Och det vill man; se er bara omkring på valfritt kommunalt transportmedel. Det är så gott som gratis, och är det bara så gott som vill man att det ska vara helt. Helt gratis. Tv-serier, filmer, musik, böcker - rubbet ska vara kostnadsfritt och omedelbart tillgängligt på dass, i sängen, i en park... Ja, till och med i biosalongen sitter folk och tummar på sina smarttelefoner. Man kan liksom inte bli distraherad nog.

Jag förstår att folk laddar hem tv-serier innan de ens hunnit visas på tv. Det är ju möjligt, ja enkelt. Det kostar inget. Man får det genast, allt genast, och den genaste vägen. Själv är jag så gammalmodig att jag tycker om att få vänta lite. Och jag behöver ingen musikspelare med plats för tiotusentals låtar. Så mycket bra musik finns det helt enkelt inte.

Det här är inget gnäll över den nya tidens otålighet, ytlighet eller bristande koncentrationsförmåga. Om folk vill droga sig med distraktioner ska de naturligtvis få göra det. Men det blir lite paradoxalt när världen först flyttar in i teven och sen ut på nätet och in i våra mobiler. Den krymper så fantastiskt mycket samtidigt som den expanderar i det oändliga. Bilderna från Tahrirtorget engagerar och entusiasmerar oss, så länge det roliga varar. Sen stängs kamerorna av och alla kastar sig över nåt nytt. Libyen. Afrikas horn. Massmordet i Norge. Men angår det här oss egentligen? Är vi så engagerade? På riktigt?

Jag har valt att inte följa allt som hände efter massakern på ön. Jag läste inte Stoltenbergs tal, såg inte tv-sändningarna och har inte ägnat någon tid åt kvällstidningarnas strävan att beskriva varje otäck detalj eller mördarens tillvaro i cellen. Jag blev bestört och ledsen som alla andra, såg parallellerna till den främlingsfientliga retoriken runtom i västvärlden, bloggade till och med om det. Men det räcker nu. Det känns kladdigt, ungefär som när alla skickade klipp till varandra med "häftiga" bilder från tsunamin i Japan. Jag bläddrar förbi bilderna på utmärglade barn i Somaliga, för de är helt enkelt alldeles för plågsamma för mig. Jag har nyligen översatt en dokumentär om Srebrenica. Jag vill bara glömma den. Den totala iskyla och ondskefullhet som människor uppvisar i krig gör mig illa. Jag fungerar sämre, blir en sämre förälder om jag inte är maximalt närvarande. Jag vill ägna mig åt det största jag vet: den lilla världen.

Det här utesluter inte ett politiskt engagemang. Tvärtom är ett sånt alldeles livsnödvändigt för mig. Men jag kan inte grotta ner mig i hemskheter utan att mista något av mitt hopp om världen och tro på politiska förändringar. Jag menar inte att jag har rätt, att man borde upphöja det här till allmän lag. Det här är hur jag fungerar. Men hur många gånger skänker vi inte slantar till diverse behjärtansvärda ändamål bara för att glömma bort nöden i nästa minut? Hur ofta upprörs vi inte och lider med våra medmänniskor men stannar där, utan analys? Problemet med hunger och svält har mycket lite med klimat att göra, men allt med politik.

Estoniakatastrofen, tsunamin i Thailand, Tahrirtorget, tsunamin i Japan, Norge, finanskrisen i USA. Det finns bara plats för en sak i taget i våra sinnen och inte minst i våra massmedier. Fördjupningen, den riktiga, utförliga på fakta grundade analysen, lyser med sin frånvaro. För världen finns visserligen där hela tiden, men bara vissa delar av den. Uppföljningen bläddrar de flesta förbi. En seriemördare i USA har inte lika stort nyhetsvärde som en norsk massmördare, och amerikanens offer väcker förstås ett visst medlidande med oss, men inte mer än några hundra människor som drunknar när en färja kantrar i Sydasien.

Världen som ska föreställa så stor är egentligen så liten. Ta bort de stora nyhetsbyråerna och kaos utbryter. Vem ska nu värdera vad som är viktigast - en rörelse mot kvinnlig omskärelse i en indisk delstat eller iPadfodral sydda av Bernie Madhoffs avlagda kläder? Fan vet.

Världen tolkas hela tiden åt oss. Vi läser och ser nyheter, för all del, men framförallt ägnar vi oss åt vad andra tycker och tänker om det skedda. Vi vill ha analyser, t.ex. av partiledarnas kroppsspråk. Det är så oerhört viktigt, liksom, med lättsmälta analyser, med tyckande av tyckare. Och när vi har sett något vill vi läsa om det eller tvärtom. You're gonna read just what you saw, sjunger Lou Reed i "A Perfect Day". Men jag vill inte det. Jag både kan och vill tänka själv, tack så mycket. Och framför allt vill jag välja vad som är viktigt i det långa loppet, inte bara just nu. I det långa loppet, har någon sagt, är vi alla döda. Jag känner det här allt tydligare. År 2050 kommer jag förmodligen att vara alldeles och helt oåterkalleligt stendöd. Men mina barn kommer att leva då, i en värld som vi i dag inte kan föreställa oss eller ens komma med några intelligenta gissningar om. Jag kan inte göra ett jota åt det. Jag kan inte förbereda dem på vad som komma skall. Men jag kan vara en bra förälder för dem, ingjuta trygghet och mod i dem och lära dem att tänka själva. Tills vidare får jag väl fortsätta att värka inombords av världens alla jävligheter, men försöka skjuta undan de mörkaste tankarna.

Mina barn behöver mig, för vi hör ihop under den här tiden vi har tillsammans. Jag finns inte utan dem och inom en inte alltför avlägsen framtid finns jag inte heller för dem som fysisk gestalt. Jag finns ändå, fast bara i översatt form som John Donne skulle säga. Så lever också mina föräldrar vidare i mig, och till viss del i mina barn. Tills vidare får jag värka inombords av världens jävligheter, om än i begränsad omfattning som sagt. Men den största smärtan är vissheten om att jag en dag måste ta farväl av alla och allt som jag älskar. Jag orkar inte bära med mig de tankarna hela tiden. Det räcker att de vaknar hos mig när jag ligger och smeker ett sovande barn över kinden. Sen går jag upp, tar en kopp kaffe och, ja...ägnar mig åt någon distraktion. Sen kan jag bli politisk igen.

"Gaykulturens negativa sidor"

Till årets traditionella anti-prideartiklar kommer nu en från "de egna leden". Det är Dick Erixon, som berömmer sig av att ha varit en av de första öppet homosexuella riksdagskandidaterna. Ergo har han liksom carte blanche att hoppa på hbt-rörelsen, och gör det grundligt i Pride festar bort det egna ansvaret. Den svenska rörelsen "strävar efter en glamorös och självförhärligande tillvaro utan personligt ansvarstagande". Och inte nog med det, bakom "den glättiga Pridefasaden döljer sig en destruktiv och normlös hållning". Ja, sen är det väl slut på kritiken? Nej, för Erixon anser att hbt-rörelsen "försöker bevisa sin utstötthet genom provokation" och "skyller på andra".

Alltså: hbt-personer sitter fast i en glittrig offerkofta. Å ena sidan vill man inte kännas vid sitt eget ansvar, utan skuldbelägger de stackars strejta. Å andra sidan struntar man i politiken och bara glammar loss. Det kan ju tyckas som en märkligt motsägelsefull kombination, men det beror på att den bara finns innanför Dick Erixons skallben. Han förstår helt enkelt inte syftet med Pride. Så jag ska försöka förklara så att till och med Dick Erixon begriper. Så här:

Pride handlar om konkret politik. Årets Pridevecka handlar till exempel om transsexuellas rätt att slippa tvångssterilisering. Den regering som Dicks parti är en visserligen obetydlig, men dock del av, har länge förhalat frågan. Det beror på att den som ansvarar för frågan är Kristdemokrat. Om Dick Erixon vill att hbt-rörelsen ska ägna sig åt att ta "det ansvar vi alla har för oss själva och vår gemenskap" vore det klädsamt om han tog sitt ansvar för att frågan om tvångssteriliseringar äntligen får sin lösning.

Pride handlar om indirekt politik. 51 veckor om året dominerar heteronormen. 51 veckor om året osynliggörs hbt-personer. En enda vecka får vi en rejäl chans att granska denna norm och åskådliggöra att den är en konstruktion, en historiskt, kulturellt, ekonomiskt, politiskt och geografiskt situerad företeelse. De övriga veckorna är den osynlig för de heteronormativa, för den som ser genom normen ser inte normen. Vi andra ser den hela tiden, för när man väl har fått upp ögonen för den går det inte att blunda.

Pride handlar om gemenskap. Under veckan får alla vi som inte automatiskt hör hemma i majoriteternas gemenskaper samlas och hämta styrka från varandra. En enda vecka är vi inte i minoritet.

Pride handlar om glädje och stolthet. Paraden som så många ondgör sig över är ganska lik vilken karneval som helst. Om Dick Erixon besökte Rio de Janeiro skulle han kanske förfasa sig över alla nakna bröst och guppande rumpor, och möjligen också den höga ljudvolymen. Men jag betvivlar att han skulle dra slutsatsen att alla sitter med bara bröst, glitter och påfågelfjädrar på sina arbetsplatser. Jag betvivlar att han skulle kritisera stadens befolkning för att den är så ytlig. Det skulle liksom vara oförskämt. Kan man se en parallell här, tro?

Prideparaden är inte till för såna som Dick Erixon eller andra heteronormativa personer oavsett sexuell läggning. Den är till för oss. Ni får gärna titta på, ni får gärna applådera, och varför inte tåga med en bit på vägen? Bara för att få lite av känslan. Evenemangen i Kulturhuset och på andra ställen är dock till för alla som är intresserade. Parken är gratis att besöka i år. Årets tema är öppenhet. Frågor på det, Dick?

Slutligen: att se strukturella orättvisor och bekämpa dem är inte att tycka synd om sig själv, sätta sig i en offerposition eller ge uttryck för nåt slags uppgivenhet. Det är faktiskt precis tvärtom. Vilka är det som har gjort Sverige till ett av världens bästa länder för hbt-personer? Inte är det de strejta. Vilka var det som genomdrev rösträtt för kvinnor? Inte var det männen. Erixon sätter sig i samma gamla gistna eka som alla andra som propagerar för att vi ska "ta av oss offerkoftan". Vill ni läsa en lite längre utläggning om just det fenomenet ber jag att få rekommendera mitt eget inlägg i debatten. Men det är kanske att lägga lite för mycket krut på personer som yrar om att vi är "normlösa" och "destruktiva" när vi försöker vara konstruktiva och åskådliggöra den dominerande normen: den strejta parad som pågår 364 dagar om året.

Gråt - och analysera

Massmördaren förtjänar inte att leva, skriver Marcus Birro i Expressen. Breivik förtjänar att dö, ty han är Djävulen. Och så följer en massa högstämd, för att inte säga överspänd, religiös retorik:

Massmördarens metodiska och utstuderade grymhet löper tillbaka till samma mörka hjärta som de som gått före honom, i en annan Guds namn. Hatet hämtas från samma skuggland. Han är en identisk kopia av dem han säger sig hata. Så arbetar Djävulen. Han bryr sig inte ett dugg om åsikter eller politik. Han bryr sig inte om höger och vänster.

Jag förstår och delar Birros stora sorg och upprördhet. Jag tycker inte heller att Breivik förtjänar att leva, och hade det varit mitt barn han tog livet av och jag hade haft möjlighet att sätta en kula i den där psykopaten så hjälpe mig Gud - höll jag på att säga. Men nu är jag inte troende. Och ingenting blir bättre av börja yra om ondska och djävlar, tvärtom är den sortens dimmiga resonemang kontraproduktiva.

Är inte frågan vad, om något, vi kan göra för att minska risken för en upprepning? I så fall måste vi använda fungerande modeller, och ondska är en usel förklaringsmodell. Det finns onda gärningar, men att avfärda en människas handlande med att den är "ond" leder ingenstans.

Anamnesen är halva diagnosen, brukar läkare säga. Breiviks sjukdomshistoria i psykologisk och politisk bemärkelse är alltså viktig att reda ut och sätta in i ett större sammanhang. Att som Birro hänvisa till vad som har gjorts "i en annan Guds namn" duger inte långt, även om många illdåd och övergrepp har begåtts i alla möjliga gudars namn genom historien. Amerikanska högerkristna har kastat bomber mot abortkliniker, för att bara ta ett exempel ur högen. Djävulen bryr sig inte om åsikter eller politik, skriver Birro. Men nu var det inte denna mytologiska figur som gjorde sig skyldig till massmord, det var en människa av kött och blod. Och denna människa av kött och blod brydde sig i högsta grad om åsikter, politik och frågor om höger och vänster. En anamnes bör följas av en diagnos och därefter behandling - av farsoter som antijihadism, vill säga.

Att tycka att Breivik inte förtjänar att leva är en sak. Att tycka att samhället bör döda är en annan. Att tycka att hans verklighetssyn är förvriden är en sak, men låt oss inte själva tappa huvudet. Så gråt - och analysera sedan.

Breivik och utilitarismen

Jag har gråtit i dag, som så många andra. Jag har tänkt på mina barn och på att alla barn är allas barn. Men mellan tårarna har jag läst vad Breivik har skrivit i ett högerextremt forum, och reagerat mot att han i medierna utmålas som en galning. Det som gör honom unik är inte hans tankar, utan hans syn på hur man omsätter dem i praktiken. Det som fick honom att bli massmördare var inte en tillfällig sinnesrubbning, utan en total brist på empati. Han uttrycker sig välartikulerat och förefaller intelligent. Kanske är han en tvättäkta psykopat, eller så är han helt enkelt en högerextremistisk utilitarist. Han vill alltså skapa en bättre värld, och ska man göra omelett måste man knäcka några ägg.

Utilitarismen är inte helt enkel att sammanfatta i ett blogginlägg, därtill är den alltför mångfasetterad. Att vara utilitarist innebär inte per automatik att man bortser från indidviden eller att man godtar att folkgrupper förtrycks. Men personer som vill åstadkomma radikala förändringar på kort tid svänger sig ofta med nyttoargument som är lånade från utilitarismen. Eller kalla det iskall logik. Mattias Flink sköt, starkt alkoholpåverkad och upprörd, sju personer. Breivik mådde finfint när han tog livet av ett nittiotal ungdomar. Han var säkert spik nykter, och den enda känsla som genomfor honom var nog en viss munterhet.

Kärnan i denne massmördares ideologi - om man nu kan kalla det så - är att eftergivenheten mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet har gått för långt. Brevik återger en hörsägen om hur en "helnorsk" skolpojke en dag finner sig ensam i ett hav av svartmuskiga. Givetvis blir han svårt mobbad, men hans mor, en "marxist" vill inte öppna ögonen. Hon har en förvriden syn på utlänningarna och det går så långt att hon offrar sin egen son. Men vi (kulturkonservativa/nationalister etc) , skriver Breivik, är de första att rädda våra barn från denna släpphänta och ängsliga hållning mot muslimerna.

Ja, våra barn. Alla barn är inte allas barn i Breiviks ögon. Barnen på ön var ju den framtida socialdemokratin, framtidens makthavare. Då dikterar logiken att man bör ta kål på så många som möjligt och förhoppningsvis avskräcka de andra från ett fortsatt politiskt engagemang. För tyvärr är de många, de där marxisterna. Att socialdemokrater knappast kan kallas marxister bekymrar inte Breivik. Nåt slags vänster är de ju. En allsmäktig nomenklatura som belägger sanningssägande nationalister, patrioter och kulturkonservativa med munkavle. Det finns ett ord för den sortens personer som tänker så: kvasidissidenter.

Breiviks tankegods är sannerligen inte unikt. Hans förakt för mänskligt lidande är inte unikt. Terrorister har i alla tider offrat oskyldiga individer för att försöka genomdriva sin agenda, i sämsta utilitaristiska anda. Men terrorism uppstår ofta ur förtvivlan, inte enbart ur en förvriden ideologisk eller religiös tankegrund. Det är alltså svårt att se honom som en renodlad högerextremistisk terrorist. För hur förtvivlad är situationen för de helyllenorska norrmännen? Inte särskilt, skulle jag vilja påstå. Inte ens för den som sväljer hela det främlingsfientliga och nationalistiska paketet. Det är här någonstans som Breivik hamnar i kaos. Han drar ut i kampen helt ensam (hoppas jag - det har ryktats om en andra gärningsman på ön). Det är han och bara han som kan axla denna stora uppgift. Han tar sitt ansvar, han snackar inte bara. Och det känns skönt.

På sajten där han skriver nämner han sin stora beundran för sin fiende: "Jag har stor respekt för hur marxist-humanistiska nätverk i Norge utnyttjar sin makt optimalt genom 'force multiplication' och samarbete." Slutsatsen? De måste hindras att föröka sig. Man måste slå mot kärnan. Det är fullt logiskt - men bara för den som dels har en förvriden syn på hur samhället ser ut. Bara för den som i likhet med psykopaten hyser ett totalt förakt för mänskligt lidande och njuter av att skada andra. Bara för den med en grandios syn på sin egen betydelse.

Jens Stoltenberg och andra politiker talar vackert om det öppna och demokratiska samhället och vikten av att slå vakt om det. Men jag tror inte att någonting särskilt måste göras, mer än det som redan görs. Naturligtvis ska högerextremisterna, rasisterna, de främlingsfientliga och andra av Breiviks meningsfränder bemötas och bekämpas. Men själv kommer han att ses som en historisk parentes. Han politiska betydelse är alltså ringa, och det enda kännbara straffet för honom blir att inse just detta. Han blev ingen martyr för sin sak. Det skedde ingen omvälvning. Hans meningsfränder fick aldrig makten.

Att lyfta blicken genom att sänka den

Systembolagets monopol är bara en dröm, skriver Svenska Dagbladet i dag. I praktiken har det redan upphört och nu är det dags att inse detta och slopa eländet. Sedan 2008 får man importera alkoholhaltiga drycker själv, och det är "hyfsat smärtfritt", tycker ledarredaktionen. Dessutom handlar vi med oss sponken på utlandsresor som inte behöver sträcka sig längre än över Öresund. Det låter ju bestickande. Och ordet monopol låter avskräckande, som en rest från ett grått DDR-förflutet.

Jag undrar vad suparkompisarna i Solursparken här i Vällingby skulle säga. Inte för att de läser Svenska Dagbladet, men någon kanske snappar upp tonerna från ovan. Och inte för att de importerar själva, för det är inte direkt smärtfritt för den som saknar dator. Och inte heller för att de har råd med några utlandsresor. Det är bra långt till utlandet för den som lever på en liten sjukpension. Men ändå. De är nog inte precis några vänner av Systembolaget, därtill har de blivit nobbade för många gånger. Nåja, det löser sig för det mesta. Langare finns ju alltid. Men det kan kännas lite onödigt krångligt att berusa sig understundom. Tänk om man bara kunde gå till Coop och köpa sin Rosita.

Jag tror inte att Svenska Dagbladets ledarredaktion vill göra det lättare för parkgänget att sprita. Det är inte poängen. Jag tror inte heller att den tycker att allmänhetens bekvämlighet ska gå först - det stolliga förslaget från Carl B. Hamilton om hemkörning från Systembolaget avfärdas med att "det är varken att hänga med eller att förvalta den alkoholpolitiska uppgiften på bästa sätt". Och redaktionen medger generöst att monopolet fyllde en uppgift en gång i världen, tycker att smuggling ska stävjas och den yngre generationen skyddas från spritens skadeverkningar. Bra där. Men Verkligheten och De nya handelssätten måste beaktas, skriver man. Så nu ska jag ställa två frågor: 1/ Vems verklighet? och 2/ Vems handel? För det är här poängen med ledaren döljer sig.

Verkligheten är att om man är alkoholist slutar man inte dricka förrän alla flaskor är urdruckna eller man slocknar. Verkligheten är att tillgänglighet och missbruk går hand i hand. Utökade öppettider på Systembolaget leder till ökad misshandel, skadegörelse och annan brottslighet. Verkligheten är att pensionen tar slut fortare för alkoholisten, medan någon annan får mer pengar. I dag är det Systembolaget. I morgon är det köpmännen om SvD får som de vill. Nu ska det sägas att den här ledaren inte handlar om utökade öppettider, utan om ett avskaffande av monopolet. Samma kontrollsystem med legitimation, förbud att sälja till berusade etc. kan ju gälla även i köpmännens butiker.

Men det är i teorin. I praktiken kommer ett avskaffande av monopolet att leda till ökad tillgänglighet. Felet med Hamiltons förslag är att det är just Systembolaget som ska köra hem spriten och därigenom "jaga fler potentiella kunder vid dörren och konkurrera ut privata alternativ i monopolets namn", tycker Svenska Dagbladet. Vi har fri rörlighet för varor inom EU:s gränser, varför inte låta varorna flöda fritt även i Sverige? Så där har vi poängen och där har vi för vem de skriver. Det är deras artfränder som ska få tjäna pengar på att folk berusar sig, inte staten. Så varför inte bara skriva det? Det vore ärligare. Allt statligt ägande ska bort. Att en och annan råkar illa ut är smällar man får ta. För det är någon annans verklighet. Hyfsat smärtfritt, liksom.

Men vad ska vi enas om, då? - Inget särskilt.

Mångkulturalismen är ett kärt ämne för högerdebattörer. Får man tro dem är mångkulturalism (eller "multikulturalism" som de föredrar att kalla den) roten till allt ont (se här ett inlägg jag skrev i ämnet i juli 2010). Den håller oss alla i ett järngrepp med ena handen och håller för vår mun med den andra. Men nu är det dags att slita sig loss och äntligen prata, Prata, PRATA om det hemska. Det är förstås väldigt djärvt att på det sättet ta debatten med den allsmäktiga vänstern som har lyckats tysta alla kritiska röster, men det måste gå.

Inte för att debatten är på det minsta sätt ny. Inte för att kritiska röster har saknats. Inte för att det "politiskt korrekta" någonsin har fått högern att knipa käft. Men just nu brinner det i knutarna, verkar det som. Varför då? Jag fick nyligen frågan på Twitter varför vänstern är så tyst i debatten om mångkulturalism. - Kanske därför att det är en icke-fråga, utom för högern, svarade jag.

Jag ska förklara mig genom att ställa en fråga: Exakt vad är det kritikerna av mångkulturalismen vill avskaffa - och vad är det som stör så? Skolans hemspråksundervisning? Sametinget? Stöd till kurdiska föreningar? Tolkhjälp? Muslimska friskolor? Är Sverige verkligen så mångkulturalistiskt? Inte så det stör, vill jag påstå. Det är snarare lite krafs i kanten, särskilt om man jämför med de verkliga problemen med strukturell diskriminering av arbetssökande eller krogbesökare, med dold och öppen rasism och annan negativ särbehandling - allt sånt som var och en som inte heter Andersson, Petterson eller Lundström kan vittna om.

En av mina tweeps (personer som jag följer på Twitter) berättade nyligen om en vanlig fråga hon får: "Har du valt din man själv?" Ja, för hon har ju hijab. Och när hon var på mödravården frågade barnmorskan henne helt apropå om hennes man brukade slå henne. Av samma anledning: hennes utseende. Jag tycker att den här sortens attityder är ett problem, kalla mig politiskt korrekt. Jag tycker att det är värre att folk spottar på kvinnor i hijab, kallar dem "spöken" eller försöker slita av dem slöjan än att det finns skolor som har islam som profilämne (och inte "media").

Men se, vi måste problematisera och förlöjliga multikulti. Vi måste prata om det. Och när vi har pratat färdigt och enats om att multikulti är skit ska vi hitta på nåt annat att enas om. För alla är vi svenskar och därför lyder vi under svensk lagstiftning som ytterst bygger på svenska värderingar. Dessa måste vi kunna enas kring, och därför behövs en diskussion om det post-multikultiuppvärderande samhället. Till exempel ska vi enas om att vi alla lyder under Svea rikes lag och...

Ja, det tar liksom slut där. Det krystas och stånkas, men Det Goda Alternativet vill tydligen inte framkalvas. Det måste kännas pinsamt, med tanke på den långa liberala traditionen att värpa normativa principer för hur vi människor ska samspela i ett gott samhälle. Men jag tror faktiskt inte att det är någon slump. Vi behöver inte enas om nåt särskilt. Vi måste inte till varje pris betona att demokrati och rättvisa handlar om individer, inte grupper. För så har det sett ut länge i Sverige.

Men visst kan vi hitta på nåt. Låt se... Tänk om alla vi som bor inom kungarikets gränser kan enas om att Sverige är ett dödsbra plejs? Att svensk mat är god, att svensk litteratur väl värd att läsas, svensk natur värd att bevandras, den svenska musiken är ett under, att Postkodkampen är den yppersta underhållningen och att alla andra avundas oss midnattssolen, demokratin, jämställdheten, våra välutbildade väktare och vårt stora hårdostsortiment? Det är är förstås bara ett utkast; listan kan göras lång.

Ja, och sen får vi medborgarpoäng av en opartisk jury, ledd av Ulf Nilson, Per Gudmundson och Göran Skytte, för varje punkt vi kan pricka av på listan. Juryn får bli mycket stor, kanske varannan medborgare vore lagom. Men det skulle säkert gå. Vi kan väl avlöna dem med den där u-landhjälpen eller vad den heter nuförtiden. Jag föreslår vidare att poängen ska gå att lösa in på Willys, Lindex och SJ. Herregud, en sån sammanhållning vi skulle få, både vi äktsvenskar och alla ni andra som råkar ha flyttat hit efter 1523. Äntligen nåt att enas kring!

Eller också kan vi göra inget särskilt. Vi kan säga oss att lagar och regler och allt det där såklart gäller alla och att vi ska försöka vara snälla mot varandra på det där typiskt svenska lilla viset. Inte skräpa ner i naturen, betala tv-licensen, respektera att kvinnor som sover inte vill ha en erigerad Assange-pitt i häcken och så. Det har nämligen vissa fördelar att göra ingenting särskilt vad gäller identitetsskapande och nationell enighet: man får tid över åt de verkliga problemen.

Är det nödvändigt att "bära upp välfärden"?

Maud Olofsson höll ett avskedstal i Almedalen i går och passade på att hylla "invandrarna" som "bär upp välfärden". Så här citerar DN henne:

Vet ni att Sverige får ett nettotillskott med 10.000 högutbildade invandrare varje år? En av tre apotekare och en av fyra läkare är människor med utländsk bakgrund. Kära vänner, det är invandrare som bär upp välfärdens kärna.

Nu kan man undra om det är just farmaceutisk sakkunskap och läkarvård som är välfärdens kärna, men låt gå för det. Frågan jag vill ställa är i stället hur detta senkomna försvar för Våra vänner invandrarna ska tolkas. Ville Olofsson mellan tårarna sätta Centerpartiet på kartan som empatins och mänsklighetens banérförare? Var det en känga mot alliansbrödernas alltmer tilltagande främlingsfientlighet? Eller ska hennes retorik om hög utbildning och vilja att bygga samhället genom småföretagande ses som ett sätt att säga: "Vi måste ställa krav på alla de andra, de som inte är högutbildade eller vill starta småföretag"? Om detta ser jag inte en rad i någon av våra dagstidningars kommentarer, vilket är typiskt för den ytliga journalistik som dominerar rapporteringen från Almedalsveckan - en journalistik som passar den idémässiga torftigheten.

Bengt Göransson skriver i Därför skyr jag Almedalsveckan om vilket jippo veckan har utvecklats till. Lobbyister och journalister frotterar sig med politiker under några dagar av specialskrivna tal och meningslösa seminarier, därefter reser alla hem och förklarar sig mycket nöjda med resultatet, för allt annat vore ju att säga att energin och pengarna varit bortkastade:

Men för det politiska samtalet, för väljarnas ställningstagande spelar veckans många begivenheter ingen större roll, det är jag övertygad om. All opinions­bildning är en mycket mer komplicerad process än många tror.

Och att som Jan Björklund vifta med ryssen kommer-utspel om 5 000 soldater på Gotland och utbrista: "Har väl Gotland fallit får vi aldrig denna fagra ö åter!" är inget exempel på opinionsbildning. Det är ett exempel på populism och symtomatiskt för Almedalsidén. Här ska nämligen våra folkvalda, och då framför allt partiledarna, försöka kapa åt sig så mycket uppmärksamhet som möjligt genom att komma med till intet förpliktande utspel. Jag betvivlar att Folkpartiet kommer att göra detta till ett skarpt förslag, eller vad tror ni?

Så där har vi nog den egentliga innebörden i Maud Olofssons retorik om invandrare som välfärdens kärna: det är bara tomma ord. Dagstidningarna kanske gör helt rätt i att fokusera på hennes tårar i stället. Annars kunde man ju tänka sig att någon skulle fundera lite på det där med vad som ger en människa hennes värde i Sverige, nämligen arbete. Man kunde resonera kring hur denna diskurs påverkar arbetslösa, långtidssjukskrivna, förtidspensionärer eller ensamkommande flyktingbarn. Man skulle rentav kunna fråga sig varför borgerliga ledarskribenter och allehanda Timbroslödder är så besatta av att "problematisera" mångkulturalismen och ställa detta i relation till tanken på Den goda invandraren, den som startar eget eller från början kan allt om plasmakoncentrationer av läkemedel.

Men tanken är förstås befängd. Ytterst få är intresserade av den verkliga idépolitiska debatten i vårt land. I ett annat Almedalen hade vi kunnat få åhöra spännande utbyten mellan konservativa och liberaler, mellan socialdemokratiska reformister och socialister av ett rödare ylle. Vi hade kunnat höra Göran Rosenberg diskutera Marx med Jan Myrdal eller så. Vi hade kunnat diskutera globalisering kontra nationalstat, få den internationella finanselitens rovdrift på välfärdssystem och fattiga genomlyst, diskutera Festung Europa kontra krav på fri migration, och så vidare. Men det är i ett annat, drömt Almedalen. Nu får vi nöja oss med upprunkade stridskukar och genusifierade tårar. Om det är nödvändigt att bära upp välfärden för att ha ett värde som människa slipper vi tänka på.

Till kritiken av Ohly

Jag är inte speciellt fäst vid Lars Ohly, men retar mig rejält på såväl Katrine Kielos som Dagens Nyheters angrepp på hans tal och person i dag. Tongångarna är inte precis nya, ska sägas: Ohly är lättsinnig med skattebetalarnas pengar och föreslår dyra reformer utan finansiering. "Ansvar är i stället att spendera pengar man inte har", skriver Kielos ironiskt. "Vänsterpartiet [har] som vanligt lättare att kortsiktigt spendera pengar på dyra reformer än att skapa förutsättningar för långsiktig välfärdstillväxt", skriver DN.

Men vem är det som slösar med skattebetalarnas pengar? Alliansens jobbskatteavdrag kostar 80 miljarder varje år, "pengar som skulle räcka till 240 000 heltidsarbeten inom välfärden", påpekar Kommunalarbetaren. Och inga sysselsättningseffekter går att förmärka (läs mer om detta hos Alliansfritt Sverige). Vem är det som slumpar bort våra skolor, vårdinrättningar och hyresrätter till underpriser? Tala om ansvarsfull politik.

En vänster utan Ohly, hoppas DN på. För han har ju inte varit framgångsrik i valen. Och detta beror nog på att han aldrig riktigt tog avstånd från kommunismen. Nä, han har förstås alltid velat ha det som i Kina eller Ryssland. Jag vet inte hur många gånger Fredrik Reinfeldt har tagit avstånd från Gösta Bohmans försvar för Vietnamkriget, men det är klart, partiet har ju bytt namn. Så det är En Helt Annan Sak.

Kielos skriver så här:

Klyftorna ökar, fattigdomen sprider sig, 350 000 mäniskor är arbetslösa, skattesänkningarna äter barn, vinsterna är privata, skulderna är gemensamma, kvinnor har lägre lön och mindre makt - vi är vänster, so let's all commit suicide!

Det var ju väldigt lustigt. Låt oss ta livet av oss eftersom det finns orättvisor. Fast jag tror knappast att det är vare sig klassisk vänsterretorik eller Lars Ohlys mening. Kvinnor har lägre lön och mindre makt, men detta gäller förstås inte kvinnliga ledarskribenter. De kan skrocka åt att klyftorna ökar och fattigdomen sprider sig. Kielos cynism är motbjudande.

Om nu Vänsterpartiet har låga siffror i opinionsundersökningarna, tyder det inte på att deras politik är dålig? "Är det något Vänsterpartiet behöver för att åter vinna relevans i svensk politik så är det en förnyelse där det politiska innehållet breddas och man vågar förhålla sig till världen som den ser ut i dag", är DN:s recept. Vänsterpartiet borde vara tacksamma för den medicinen, ungefär lika tacksamma som Harold Shipmans patienter. Ja, låt partiet glömma bort tröttsamma gamla paroller om rättvisa och så. De kanske ska ägna sig åt lite förtäckt rasism i stället genom att falla in i kören av Timbroröster som problematiserar mångkulturalismen. Så får de säkert väljare.

Som alla vet är det majoriteten som har rätt. Alltid. Och har den inte rätt så äger den i alla fall megafonerna. Den senaste heter tydligen Katrine Kielos. Svenska Dagbladet nästa?

Underklassen behövs inte

Läser nånstans om ett försök att definiera den nya underklassen. (Förlåt om jag är imprecis, men jag orkar inte riktigt göra research inför det här inlägget. Det blir lite löst tyckande i stället.) Jag har själv varit inne på det där spåret, att den nya underklassen består av diverse undanskuffade, diskriminerade och på annat vis malträterade grupper. Ja, till skillnad från den gamla grå massan som gick där med sina unikaboxar, styrda av fabriksvisslorna. Numera råder det en bred enighet om att den inte finns längre, arbetar- eller underklassen. Alla är medelklass och löneskillnaderna i Sverige är bland de lägsta i världen. Alltså behöver egentligen inte några arbetarpartier heller - och eftersom bönderna är i utdöende behövs inte heller Centerpartiet. Kyrkorna gapar tomma under högmässan och svenskarna är ett av de mest sekulariserade folken i världen, så även Kd kan också dra nåt gammalt över sig.

Ja, det är mycket som har blivit omodernt och överspelat, minsann. Klasskampen, Herren Jesus och slåttermaskinen ligger och rostar i nåt gotländskt dike. Det är nästan så att man fäller en tår av saknad över Gösta Boman med sin slidkniv, Wallenberg som ropar: "Sikta på den billigaste!" när det inte går att få stopp på segelbåten på väg in i Sandhamn eller Demokratisk Allians fjuttiga motdemonstrationer när De förenade FNL-grupperna är på väg mot USA:s ambassad. Allt var mycket enklare på den tid när höger var höger och vänster vänster, och mitten upptogs av Gunnar Helén eller någon annan färglös folkpartist.

Men högerpolitiken består ändå. Den kallar sig inte höger, bara, utan nåt annat. Man är t.ex. för ökad valfrihet, mindre detaljstyrning, frihet från statligt överförmynderi, för lägre skatter och tillväxt, tillväxt, tillväxt. Småföretagen är Sveriges framtid, skolorna ska lära barnen entreprenörskap samtidigt med tio-kamraterna och planetsystemet. Vården ska samtidigt vara världens bästa och mest underbemannade, så att dementa gamlingar lämnas helt utan tillsyn på natten. Vi ska inte bara ha världens bästa skola och vård, vi ska också bli bäst på idrott. Därför subventioneras Globen år efter år, vilket man kan tycka är lite paradoxalt med tanke på att idrott är kultur och kultur ska vara självfinansierande. Därför bygger vi nya jättearenor där kommunalpolitiker klubbar igenom detaljplaner, just hemkomna efter styrelsemötet i byggföretaget som av en ren slump ska bygga detta nya huliganparadis. Att det inte finns något som en fri lunch är visst en sanning med modifikation.

Men alltså: om vi nu inte längre har någon arbetar- eller underklass, vad har vi? Vem ska man sno pengar ifrån? Vilka är det som berikas och hur röstar de berikade? Hur kommer det sig att vi numera har 60 000 dollarmiljonärer i vårt land (uppgift från Rapport i dag)? Varifrån har de fått sina miljoner? Något säger mig att graden av enhetlighet hos de mindre bemedlade står i omvänd proportion till enhetligheten, såväl den ekonomiska som politiska, bland bättre folk. De rikare blir inte bara allt rikare, de talar samma språk. Ju längre Alliansen sitter vid makten, desto tydligare blir det vems ärenden den går, trots de ivriga försöken att kuta hem med stålarna under ideologiska rökridåer om att det måste bli lättare att nyanställa och att vi måste minska utanförskapet. Vi ska alltså slopa LAS och sänka lönerna, något som säkert får Gösta Boman att slå glädjevolter i sin grav. För det är så det kommer att bli.

Eller ta bostadsmarknaden. Att ha allmännyttiga bostadsföretag finns det ju ingen vits med numera. Varför inte låta marknaden styra? Det är ju absurt att en vanlig pensionär ska kunna bo i den attraktiva innerstaden. Vi ska överhuvud taget inte ha några hyresrätter innanför tullarna. Att äga sin bostad skänker ju en sån frihet, och frihet är det bästa ting. Det värsta vi kan göra är att försöka lägga oss i hur marknaden fungerar. Då är vi tillbaka till Sovjettiden, det vet alla. Samma sak med kulturpolitiken. Varför ska källarteatrarna få en massa onödiga bidrag? Drar de inte tillräckligt med publik är de inte tillräckligt attraktiva, alltså får de klara sig själva eller lägga ner verksamheten. Konstnärer får väl jobba som alla andra, med något som efterfrågas av marknaden.

Men det hänger ju ihop. När alla ska äga sina bostäder eftersom högerpolitiker älskar att äga, och folk inte tackar nej till att tjäna ett par miljoner på en ombildning till bostadsrätt, blir det också allt svårare för källarteatrarna att klara sig. De bidrag de får är till för att de ska kunna ha en lokal och ett minimum av personal för att driva teatern. När snikna bostadsrättsföreningar höjer hyrorna så mycket de bara kan blir det snart omöjligt att stanna kvar innanför tullarna, så bli inte förvånade om alla har försvunnit om ett par år. Då har också kulturpolitiken nått sitt mål: enfald och detaljstyrning - det där som borgerliga kulturpolitiker säger sig vilja motverka. Ja, sen dröjer det nog inte länge förrän institutionsteatrarna också läggs ner, men det gör väl inte så mycket. Vi kan säkert se "Charlies tant" även år 2030 och 2080. Fast inte så mycket mer.

Teatermänniskor är förstås inte underklass, även om deras arbetsvillkor och löner är ett skämt jämfört med många andras. De har ett kulturellt kapital och de vill ju jobba med teater för att de brinner för den. Men det är få som kan växla in det där kulturella kapitalet till reda pengar, även om det finns undantag som Noomi Rapace eller Michael Persbrandt eller en handfull andra som en gång började just på de fria teatrarna. Däremot ser högerpolitikerna ner på dem, inte minst för att de har mage att peta i frågor som helt bör förbli opetade. Så bort med dem, tack. Och bort med diverse inbillningssjuka, lata och initiativlösa. Vi kan väl rycka bort alla tidigare skyddsnät så att vi får råd att sänka skatterna för dem som redan har visat framfötterna. Vi börjar med att plundra nerifrån så får vi se hur länge det håller, är taktiken såväl på kulturområdet som på alla andra områden i Alliansens Sverige. Högerpolitik finns inte längre, även om folk i Djursholms Ösby röstar som de alltid har gjort.

Vänstern, sen. Den ägnar sig åt identitetspolitik, sägs det. Identitetspolitiken är det nya röda, liksom. Det är ett enda tycka synd om-ande av invandrare, flyktingar, kvinnor, hbt-personer, muslimer och andra - som alltså ska vara den nya underklassen i brist på unikaboxgänget från fordom. Det säger ju sig självt att det inte kan leda nånvart.

Fast jag tycker nog att det finns en vänsterpolitik. En sån ställer sig hela tiden frågan: Vem tjänar på det här - och vem förlorar? Man behöver inte vara raketforskare för att begripa varför den fantastiska valfriheten och det individuella entreprenörskapet leder till att de som har det sämst ställt får det ännu sämre och de redan rika blir allt rikare. Högern är starkare än någonsin, inte minst tack vare skickligt utlagda rökridåer. Det saknas inte precis uppgifter för den som gillar omoderna begrepp som rättvisa och trygghet för alla, även de svagaste.

Att förföra homofoben

Ni har väl sett det, referatet av undersökningen som visar att homofoba män är de som tänder mest på bögporr. Strejta män delades in i två grupper: homofober och icke-homofober. Sen fick de titta på olika sorters porr medan en fjongometer registrerade om det började svälla vid åsynen. Ja, och så visade det sig att homofoberna var de som fick mest bånge av bögporren.

Härav kan man dra slutsatsen att alla homofober innerst inne drömmer om att ha nåt annat än en gummiring runt pitten - de är smygisar hela bunten, haha! Jag ska erkänna att det var min reaktion och att en viss skadeglädje infann sig. Det var väl det jag visste, liksom. Men är det så enkelt?

Nja. För det första undrar jag vad en homofob är. Är det någon som känner starkt obehag vid tanken på män som har sex med män? Någon som är rädd för bögar och tror att de jämt vill komma innanför brallan på en? Någon som avskyr alla dessa fjollor och vill slå dem på truten? Någon som tycker att det är onaturligt, strider mot naturens ordning, kanske till och med mot Guds ord? Eller bara någon som aldrig skulle vilja ha sex med en annan man? Någon som tänker att analsex är äckligt (som om det är det enda sex bögar ägnar sig åt)? Eller någon som gärna sätter på tjejer i tvåan men inte vill få något i sin egen stjärt? I undersökningens Abstract står det: "exclusively heterosexual men who admitted negative affect toward homosexual individuals". Inte mer än så, alltså.

Men bögar är ofta fittofober. Betyder det att de inte kan tända på heteroporr eller flatporr? Och om de nu skulle göra det, visar det att de i själva verket inte är bögar? Det finns flator som gillar att se bögporr - längtar de alltså efter en rejäl snase? Eller ska vi låta folk själva bestämma hur de vill definiera sig? Jag tycker det. Och det kan ju hända att det börjar rycka i baguetten eller slaska i skrevet vid just det ovanliga, kanske förbjudna. Fantasi är en sak, praktik en annan. Att kåta upp sig på japanska sjuksköterskor är inte nödvändigtvis samma sak som att vilja att en uska ska göra sexuella närmanden på vårdcentralen. Sexualitet och amorös läggning behöver inte heller sitta benhårt fastlimmade vid varandra.

Så nej, man ska inte dra för stora växlar på den här fjongometerstudien. Däremot kan den kanske vara lite bra för de deltagande "homofoberna" och deras bröder utanför labbet. Måhända dämpas obehaget mot bögerierna något av insikten att det faktiskt kan vara rätt upphetsande. Det betyder inte att de själva är bögar eller vill suga av en man eller mer. Det betyder bara att vi alla är människor - homosexuella som bisexuella och strejta.

För ett tag sen satt jag på Mosebacke med ett gäng där bögarna var i majoritet. En av dem sa ungefär så här: "Fan, jag tror att jag börjar bli heterosexuell - jag tänder bara på strejta killar numera." Det var förstås på skoj, men han är inte ensam. Drömmen om att förföra den där strejta killen är en fantasi många går igång på. I vilken mån de försöker göra den till verklighet vet jag inte. Men den bakomliggande tanken snuddar nog vid slutsatsen av undersökningen ovan. "De vill. De säger att de inte vill, men innerst inne drömmer de om det."

Ja, så länge det är en fantasi är det okej. Så länge man utan att manipulera, dricka någon under bordet eller på annat sätt rucka på en annan människors gränser är det okej. Men där går gränsen. För vad är det för skillnad på det här och tanken att "alla tjejer vill - egentligen" som så många heterosexuella män när. Samtyckets gränser ska inte behöva prövas; de ska vara inbyggda i var och en av oss.

Det finns en dimension till i det här. Jag tror, utan att ha gjort några vetenskapliga undersökningar, att bögdrömmen om den strejte mannen också kan ha att göra med självförakt. Varför är det en "seger" att förföra honom? Jo, för att han representerar normen, den som vi alla mår bäst av att tillhöra. Men nu gör vi inte alltid det, och det blir inte så mycket bättre av att tänka att vår egen norm är bättre, roligare, ballare, friare eller vad ni vill. Den som inte tillhör normen definierar sig ändå alltid mot den. Eftersom vårt samhälle är heteronormativt är det som faller utanför per automatik mindre värt. Så genom att få omkull den heterosexuelle mannen förtar vi något av hans värde och minskar något vårt eget mindervärde. Kalla det internaliserad homofobi om ni vill, ett slags sjuka som ofta tar sig uttryck i en strävan efter radhusnormalitet, hegemonisk maskulinitet och en nedsättande syn på fjollor och diverse transpersoner. Det är alltså inte bara vissa heterosexuella män som är homofoba, tyvärr.

Jag tycker att vi ska stryka den där tanken om någon som "egentligen vill", vare sig det gäller strejta män, underåriga eller kvinnor som har fräckheten att säga nej när de är utmanande klädda. Men det är rätt bra att tänka sig att vår sexualitet inte är huggen i sten - lika lite som vår personliga makeup i övrigt.

Bafatt vi kan

Gwyneth Paltrow och hennes make söker en privatlärare till barnen Apple och Moses. Klassisk grekiska är ett rekvisit för den som vill vara med och fostra kändisparets telningar. Ja, förutom latin, franska samt mandarin eller japanska. Såklart; Gwyneth och Chris Martin brukar ju växla mellan dessa språk när de diskuterar Li Po, Aristoteles, Descartes och gänget. Ljuv är mödans lön, säger de sig, acti labores jucundi. Ja, många års intensiva studier har givit resultat - se bara hur rika de har blivit!

Läraren ska också kunna spela tennis, segla, spela schack, förstå sig på filosofi och vara intresserad av dramatik (eller "drama" som Aftonbladet skriver). Detta är som alla vet ett måste inom Hollywoodaristokratin. Man ska ju inte behöva skämmas för sina barn, ergo får de finna sig i att drillas i Benkogambit, lära sig skillnaden mellan hundsvott och häckstag och bemästra den svåra konsten att på ett avslappnat men ändå levande sätt framföra godbitar ur Sarah Kanes samlade produktion medan föräldrarna och deras hyperintellektuella vänner myser med en drink vid brasan i något Hollywoodpalats som är minst femton (15!) år gammalt. Sen sjas i säng, för halv fem är det dags att nöta in syntaktiska strukturer i hjälteeposet "Sting räddar världen" (skrivet på arkadisk-kyprisk dialekt av Gwyneth just for the hell of it).

Jag hoppas att Apple och Moses får sin lärare snart, för tänk så många glädjefulla timmar i skolbänken de har framför sig! Visserligen blir dagarna så långa att man undrar när de ska hinna med tennis och segling, men om man seglar under lunchen kan man kanske köra några femsetare mellan elva och tre på natten.

Nej, nu ser jag ju att jag har läst fel! Läraren ska bara jobba två timmar om dagen förutom på lördagar och söndagar då det är sju timmars undervisning. Jamen, dåså. Då kommer barnen att bli flytande i de här språken redan när de är 55 år. Därefter får de ge järnet för att bli stormästare i schack, hinna med några världsomseglingar och en och annan Wimbledonseger. Allt går! Och när de en dag ligger på sitt yttersta kommer de att tacka en framsynt mor och far för ett liv rikt på glädjeämnen.

Ja, amantes sunt amentes, som redan Loredana Borg sa. Förstår ni inte den sentensen får ni slå upp den - precis som jag. Det finns lärdomsgiganter som Gwyneth och Chris. Sen finns det alla vi andra, men vi har ju Google.

Så överraskar du din flickvän

Din flickvän kommer hem, trött efter jobbet, och vad får hon se? Ett badkar fullt med tvålkonfetti i form av rosa och röda hjärtan. Levande ljus överallt, trots att det redan är 25 grader i lägenheten och solen gassar in genom fönstren. Mousserande vin på badkarskanten, röda rosor i sovrummet och exotiska frukter. Suggestiv musik, t.ex. "Do You Think I'm Sexy" eller valfritt skval av Enya. Efter badet masserar du henne med hela din kropp, och sen... Ja, då blir det åka av; ni firar ju femårsjubileum!

Tyvärr har hon måntan, så hon vill varken bada, bli masserad eller göka. Men en litchi kan hon väl äta. Själv, tackar som frågar. Du behöver inte mata mig - tror du att det här är "Nio och en halv vecka", eller? Vinet är hon måttligt lockad av; hon ska ju upp halv fem eftersom hon jobbar morgonpass. Men okej, ett halvt glas. Grattis, älskling! Tänk att du har haft mig i fem år.

Ja, det låter väl underbart? Eller idiotiskt, en enda eländig klyscha med de sedvanliga sidospåren och förgreningarna som alla går ut på att bjussa lite på sig själv, göra sig fin för sin hjärtevän, försöka förnya det som inte behöver förnyas, förgylla vardagen i stället för att förändra den och skapa en lätt klaustrofobisk känsla genom att överväldiga någon med färdigpaketerad romantik.

Fast nu var det ju tvärtom. Ovanstående råd (bortsett från musikvalet och de prosaiska detaljerna) är hämtade från AB:s sex- och samlevnadsexpert Linn Heed. Frågan var "Hur överraskar jag min pojkvän?" Denna "helmysiga hemmakväll i romantikens och sensualismens förtecken (sic!)" funkar nog lika illa åt båda hållen, men jag betvivlar att hon hade gett samma råd till en man.

(Jag hade gärna länkat till det här, men dessa goda råd får man bara ta del av om man är medlem i Aftonbladet, vilket vi av någon anledning är. Jag tror att Marty ville läsa nåt om nån hon kände en gång i världen.)

Alla kändisar är svin

Man hör skvallret. XX går på anabola, XY är otrevlig mot sina fans, XYZ som verkar så empatisk och klok är i själva verket ett riktigt ärkesvin. Jag antar att ni känner igen det här. Själv kan jag känna en viss upprymdhet vid tanken på att XYZÅ älskar att bli smiskad. För att han älskar det har A hört av B som bor granne med honom på landet. Och samtidigt skäms jag, och undrar om ryktet verkligen är sant. Jag undrar hur jag själv skulle känna mig om jag vore en offentlig person.

Men det är som att tjuvkika lite. Voyeuren kan gotta sig åt vetskapen att han minsann vet sanningen, den hemliga och stundtals fasansfulla. Tänk, alla som inte vet! Men den som gör det tillhör en utvald skara, t.ex. Sveriges samtliga journalister som inom några timmar får reda på det senaste skvallret och funderar på om det är en snackis värd att publicera eller om tidningen riskerar att bli stämd och ryktet dessutom befinns vara falskt.

En annan kategori nyckelhålstittande är förstås alla bilder som valsar runt på nätet. HÄR VISAR PRINSESSAN X RUMPAN. Eller, "Titta, är det inte LaToya Jacksons bröstvårta? Jo, det är det!" Fantastiskt. Visserligen bör ingen bli förvånad över att även hon har såna, men ändå. De sitter på henne, en megakändis. Därmed tillhör de oss. Hon är en offentlig person, alltså får hon finna sig i att diverse skandalblaskors fotografer klänger i träden med sina teleobjektiv. Och tänk att hon visade den! Visserligen bakom tre meter höga plank, visserligen när hon inte trodde sig iakttagen, när hon bara skulle sola lite vid sin pool. Men ändå.

Lystnaden är enorm, gluttandet och skvallrandet epidemiskt. Och allt går ut på en enda sak: att bevisa att den där stjärnan, den där sångerskan, den där politikern minsann inte är finare än vi. Har man visat tutten, åkt fast för en lina kokain eller "brutit ihop" i direktsändning är man plötsligt ingen övermänniska längre, bara en av oss. Fast samtidigt är man förstås i en klass för sig: privilegierad, i besittning av ett stort ekonomiskt, politiskt eller socialt kapital. Det är bara det att man samtidigt är ägd, en egendom, någon alla vet allt om, får tycka vad som helst om, får skriva vad som helst om inom tryckfrihetens råmärken. Man är underhållningen på fikarasten, en apa som gör konster. Ja, såna är de, kändisarna: apor som krumbuktar sig för att behaga oss på det att vi må skänka dem en slant. Det är våra slantar, vår uppmärksamhet och vår kärlek som har gjort dem så kända. Alltså ska de inte komma och gnälla, för de häftar i skuld till den smygrunkande allmänheten.

Håkan Juholt har en sambo eller särbo som jag har glömt namnet på. När deras förhållande blev känt började förstås journalisterna gräva, och se här: Hon är En Brottsling! För hon hade gjort sig skyldig till ekonomiska oegentligheter en gång. Det är visserligen historia, men måste bara fram i ljuset. En politiker får ju inte ha några lik i lasten, inte ens ett Tobleronepapper i handväskan. Tänk er om Juholt blir statsminister, tänk om de gifter sig, tänk om vi alltså i en framtid kan ha en brottsdömd statsministerfru! Så tänker väl journalisterna, och hukar sig bakom varandra. Om inte jag skriver om det gör du det, och om du inte gör det gör jag det. Sanningen kommer alltid fram!

Jag hade inte skrivit nåt, vilket väl innebär att jag vore en oduglig journalist och skulle ha fått en uppsträckning av nån redaktör - minst. Argumentet att det här knappast har någon bäring på Juholts politik har förstås framburits i debatten, men bara i efterhand. Först måste vi få frossa lite.

Ja, alla kändisar är svin. Med "svin" menas alltså någon som inte är alltigenom felfri, robust, enbart har sunda värderingar och gott omdöme, inte tar några risker i sitt privatliv, aldrig nyttjar sprit eller droger, aldrig flippar ut när man blir provocerad, aldrig visar en bröstvårta, alltid vårdar sig om sitt rykte.

Alla vi andra, vi som inte är offentliga personer, är förstås också svin med den definitionen. Men det är en annan sak. Vi är folket, de vanliga, avundsjuka och gluttande som gnuggar händerna i förtjusning över svinens framfart.

Det är faktiskt rätt deprimerande.

"Är jag lesbisk nu?"

En 48-årig kvinna har gått igenom något som hon beskriver som livsomvälvande: en kväll har en väninna till henne kysst henne, erkänt att hon alltid har älskat henne "på det sättet" och sen har de älskat. Nu är hennes inre i uppror, hon kan inte sluta tänka på sin väninna och hon säger sig ifrågasätta sina känslor för sin make. Hon vill inte lämna honom, men...

Så hon skriver till Aftonbladets Eva Rusz, som svarar att Anonym inte behöver grubbla över sin framtid eller vad hon är. Vilket Anonym alltså gör. Vilket är anledningen till att hon skriver. Men nej, sluta med det, är Rusz svar. Ty vi kan faktiskt älska varandra på olika sätt och de gamla grekerna hade olika namn för olika slags kärlek (här kommer en uppräkning: Agape, Philia Storge), alltså... Ja, alltså vadå? Det är ett valhänt försök att skriva att brevskrivaren inte är flata bara för att hon har kysst en annan kvinna, haft sex med henne och sen inte kan sluta tänka på henne. Det livsomvälvande ska man alltså inte grubbla så mycket över, tycker relationsrådgivaren:

Kärlek innefattar en önskan om att komma varandra nära, att vara intima. Intellekt och känslor går inte alltid samma väg.

Underförstått: dina känslor är en sak, men låt dem inte röra till det i pallet på dig, för då kan det sluta illa. Du kan fatta ett förhastat beslut. Du kan kasta dig i din älskades armar, och det vore ju inte bra. Du är ju gift. Du har ju barn, om än vuxna.

Nej, brevskrivaren ska "bara vara" ett tag och landa i denna nya upplevelse, för inte måste hon väl genast ta ställning till om det är väninnan hon vill leva med?
Men nu var det inte frågan. Frågan var "Är jag lesbisk nu?" Brevskrivaren är kär, åtminstone tror hon det, skriver hon. Jag skulle nog be henne stryka det där "tror jag". Att vara kär är inte precis en känsla som går att ta miste på. Jag skulle skriva så här, tror jag:

Grattis till en fantastisk upplevelse! Tänk så roligt det är att man plötsligt kan få vara med om en så livsomvälvande upplevelse, och detta när man minst anar det. Och tänk att du är förälskad, det är också något fint och fantastiskt. Om du är lesbisk eller inte behöver du inte grunna över. Vår sexualitet och förmåga att älska är inget som är hugget i sten; många som tidigare har levt heterosexuellt har nu en partner av samma kön. Frågar man dem ser de det knappast som en förlust att de har "tagit bussen åt andra hållet" - tvärtom.

Du är gift med en man sen många år. Det ser du som ett problem, av naturliga skäl, men det behöver inte vara så. Jag tycker att du ska berätta för honom vad som har hänt, för han har rätt att släppas in på banan. Du måste inte göra det omedelbart, utan kan gå och fundera på det här ett tag till. Men till slut måste du ändå få veta, inte minst för att han ska kunna ta ställning till ert fortsatta förhållande. Prata också med din väninna. Att hon älskar dig är jättefint, men hur skulle hon vilja att en fortsättning såg ut? Och inte minst: Vad vill du själv? Det kanske visar sig att du kan fortsätta att vara gift med din man och älska din väninna parallellt; det är ingen ovanlighet. Det kan också hända att du tvingas välja, eller snarare att någon av de andra vill tvinga dig att göra det. Men var inte orolig, inte nu. Just nu tycker jag i stället att du ska glädjas åt din fina upplevelse utan att oroa dig för "vad du är". Du är du, och du duger precis som du är. Se inte det här som något som kommer att begränsa dig, utan se det som att dina möjligheter vidgas, av kärleken. Lycka till!

"...alla gör de människor i sin närhet illa"

Häromdagen skulle jag åka buss till Sollentuna, en resa som tar 50 minuter härifrån Vällingby. Så jag nappade åt mig en liten bok som nåt barn hade pillat ut ur bokhyllan: Kerstin Thorvalls "Om vikten av att dansa". Den senaste jag läste av Thorvall var hennes sista, ett slags bokslut (!), och den var väldigt gripande i skildringen av hennes åldrande och ensamhet. Men "Om vikten av att dansa" är också ett slags bokslut, denna gång över dansen. Och den börjar med en svängom hemma i köket, med en pappa som blir lite för glad och dansar lite för intensivt med sin dotter medan mamman oroligt ser på. Det händer att pappan blir hämtad när han är för glad, en gång med tvångströja. För han är bipolär, vilket den lilla Kerstin både förstår och inte förstår. Men hon förstår glädjen i dansen, och den blir hennes egen medicin mot ångest och nedstämdhet.

Hur skildrar man dans? Det blir lätt så adjektivbemängt. Hur skildrar man extas? Det går nästan inte. Det är som när Barbro Lindgren, en annan av mina litterära idoler, skriver hur Loranga och Masarin får såna skrattanfall att de trillar omkull på marken. Jaha, tänker man, och läser vidare. Det tillför inte ett jota till de i övrigt briljanta texterna - särskilt inte för barnen som man läser för. Så nej, det går liksom inte. Man kan bara låta skratten eller extasen uppstå hos läsaren, om de nu gör det.

Det är alltså med ett visst motstånd jag ger mig i kast med boken. Och motståndet blir dubbelt eftersom jag har läst en lång intervju med en av hennes söner. Att hon var en usel mamma är odiskutabelt. Hon mådde för dåligt för det och var alldeles för upptagen av sig själv. Perspektivet på den egna tillvaron blir lätt för snävt för den som mår som Thorvall gjorde. Men som alla andra föräldrar i hennes situation var hon medveten om det. Ingen vill sina barn illa, däremot är förmågan att vara en bra förälder inte självklar. Man gör sitt bästa, det gäller även missbrukare, dårar och våldsverkare. Att det är en klen tröst för barnen är en annan sak. Att man kan avkräva föräldrar ett visst ansvar är en annan sak. Fast allt det här grumlar ändå den glädje jag känner när jag läser Thorvalls bok. För varje resa, varje frigörelse, varje flytt och separation ser jag ett barn stå där och undra.

Ändå grips jag av boken. Den är kanske inte Stor Litteratur, men stor litteratur är den definitivt, för hon har förmågan att radera ut distansen till berättarjaget. Det är lite grann som Henry Miller. Jag skulle säkert avsky hans böcker i dag, men när jag var i 20-årsåldern älskade jag dem för att de förmedlade en sån obändig livslust. Man blev sugen på livet, på äventyr, på upplevelser - en stark kontrast till min egen tillvaro på den tiden. Och här sitter jag på buss 179 på väg till ett läkarbesök som jag borde grumsa över eftersom S:t Göran har remitterat mig ända bort i obygden. Jag borde få vildmarkstillägg. Men nu är jag ju inte här längre, utan i Paris eller på Kuba, där Kerstin får sitt livs dansupplevelse på ett mentalsjukhus.

Hon hade en stor förtjänst ändå som mor: hon drack inte. Hon vågade inte, av en säkerligen befogad rädsla för att hamna i spritens garn. I stället blev dansen hennes sätt att berusa sig. Efter 35 minuter sätter endorfinkicken in, skriver hon. Det händer att hon kastar en blick på klockan när hon märker hur glad hon är: Jo då, nu har hon dansat i 38 minuter. Hennes ångest, hennes självmordstankar är som bortblåsta när hon kommer hem till hotellrummet, duschar och kryper ner i rena lakan ännu en gång. Visst händer det att hon har kavaljerer som vill både det ena och andra, och ibland vill hon själv. Men oftast säger hon bara hej då och går hem ensam. Uppdraget slutfört, ännu en dag lagd till handlingarna, lite livsglädje tankad som buffert inför nästa dag.

Nu läser jag Karin Thunbergs fina artikel om Thorvall efter att ha sett flera länka till den på Twitter. Att den är så bra beror nog på att den kryper under skinnet, under allas våra skinn. Ingen kunde hoppas på en bättre uttolkare, någon som skriver så klarsynt men samtidigt med en sån värme. Och de båda sönerna som kommer på besök där Thunberg sitter på KB säger att de inte är bittra på sin mamma längre. "Det går inte att hata den som inte klarade av att leva, säger de. Samtidigt vill de betona att hon var viktig som författare."

Ja, det var hon. Hon var måhända inte En Litterär Gigant, för såna epitet är förbehållna manliga författare. Men dessa kukbärande snillen har genom alla tider tillåtits bära sig åt som svin, och när de sedan skriver självbiografier är det ingen som frågar efter det där barnet i hörnet. Deras föräldraskap må kritiseras, men ingen blir egentligen särskilt upprörd, framförallt inte förvånad. Kerstin Thorvall däremot var en vandrande katastrof, det vet liksom alla. En kåt käring, en svekfull dotter, mor, medsyster, hustru och mamma. Men jag läser hundra gånger hellre hennes böcker än Lars Noréns eller Börje Ahlstedts självupptagna epos. För det bräckliga, självkritiska, ofullständiga och ja, självupptagna, får en helt annan dignitet när det ges en språkdräkt som lever och pulserar.

Citatet i rubriken ovan är från en av mina tweeps som aldrig har förstått varför folk fascineras av Thorvalls person. Hon är ju precis som de där gubbarna som har svinat sig fram genom tillvaron, liksom. Och jag kan bara hålla med. Faktum är att Kerstin Thorvalls person inte är särskilt fascinerande. Det är inte hennes biografi som griper mig, inte hennes psykiska anamnes, för den är nästintill trivial. Men mitt upp i allt självbespeglande elände hörs en stark stämma. Den säger åt oss att leva, att leva fullt ut. Trots allt, så gott det går, så väl vi förmår. Finns det någon viktigare uppgift för litteraturen?