Min religiösa friskola

När jag var liten fick vi lära oss psalmer i skolan. Det gjorde ingen bestående skada på mig. Min pappa var djupt religiös och dessutom mycket musikalisk, så vi brukade sjunga "Ett barn är fött" och andra såna låtar tvåstämmigt. Eller "Ja, jag vill Herren lova" i kanon. Han bad kvällsbön med oss. Vi gick i kyrkan då och då, för det gjorde de flesta. Ibland brukar jag säga att jag är uppväxt i en kyrkbänk, vilket är en grov överdrift, men ändå: det kändes lite så ibland. Eftersom jag också är musikalisk avskydde jag när församlingen kom släpande efter orgeln och prästen i sin sång, men själv hade jag inget emot att sjunga.

Jag är sedan mycket länge en otrogen hund. Jag har gett Jesus på båten och bekymrar mig inte om livet efter detta. De kristna dygderna är förstås bra, men en etik går att införskaffa till billig penning på andra håll. Man kan rentav hitta på mycket av den själv, som att man nog inte bör döda i onödan och så. Vara snäll mot andra, ta sitt empatipiller varje morgon och så vidare. Men frågan är om jag tog skada av den här tämligen massivt kristna bakgrunden. På det vill jag svara nej. Jag hade gärna sluppit ett och annat, men inte var det väl så farligt. Och det är ändå rätt kul att förstå bibliska referenser och sånt. Så varför är det så hemskt med religiösa friskolor?

Vi bor, som jag säkert har tjatat om flera gånger, ett stenkast från en muslimsk friskola. Horder av skolungdomar drar förbi varje dag, och en hel del föräldrar. De allra flesta flickorna och deras mammor har hijab, annars är de precis som vilka andra ungar som helst. Flamsiga och busiga. Lider de av den religiösa undervisningen i skolans profilämne islam? Jag kan tänka mig att en del av dem suckar ungefär som jag suckade på lektionerna i kristendomskunskap. Men om man jämför var indoktrineringen (eller vad man nu ska kalla det för) jag utsattes för mycket massivare. Hela samhället var för övrigt homogent på ett mycket obehagligt vis.

Skillnaden är att religiositeten tar sig ett tydligare könat uttryck i friskolan. Visserligen har de manliga lärarna ofta såna där vita byxor som slutar på halva vaden, de har skägg och en religiös smula på huvudet. Men skolpojkarna får se ut hur de vill, inte flickorna. Det är inte bra. Säkerligen är flera av flickorna tvingade att skyla sig medan andra gör det frivilligt. Vilka som är vilka går inte att utröna med mindre att man frågar dem - om ens då. Men vissa av dem kommer att lägga undan sin hijab så småningom. Nu är den deras biljett till ett liv i relativ frihet. Och det finns ingen anledning att tro att alla de barn och ungdomar som går i den här skolan skulle vara annorlunda än jag var. Man börjar ifrågasätta auktoriteter och bilda sig en egen uppfattning om liv och etik och religion - på samma vis som Kissie eller andra bloggbrudar kommer att växa och utvecklas bort från ett stereotypt ideal som de i dag omfattar.

Så jag förstår faktiskt inte varför just religiösa friskolor skulle vara så hemska. Jag skulle mycket hellre sätta mina barn i al-Azharskolan än i Tyska skolan, Europaskolan, Lilla akademien eller andra såna plugg där barn förväntas vara lydiga, duktiga, disciplinerade och nivellerade in i en vuxenvärld som ser dem som små troféer att visa omvärlden. I Tyska skolans trivselregler står att de vuxna bör tilltala varandra med herr eller fru plus efternanmn vid föräldraträffar. Alla lärarna har dräkt eller kostym. John Ausonius gick i Tyska skolan, vilket väl inte säger allt, men ändå en del.

Jag är emot friskolor av en annan anledning, alla friskolor: de sabbar den naturliga blandningen av elever från olika samhällsgrupper (utom i redan homogena områden). De utarmar den kommunala skolan. De drivs i vinstsyfte, vilket gör lärarna måna om att ge höga betyg, de lärare som nu orkar jobba där - personaltätheten är ju lägre. Och våra skattepengar tar via friskolorna en lätt omväg till diverse skatteparadis. Det är jävligt oetiskt.

Men religionen? Den kan man faktiskt växa ifrån om man vill, eller omfamna om man vill. Barn har rättigheter, men de är alltid i klorna på sina föräldrar, och det går det inte att göra så mycket åt. Tigermammor och streberpappor kommer alltid att hetsa sina telningar till nya stordåd, och det kan inga lagar i världen rå på.