Den lilla stora världen och den stora lilla världen

Fran Lebowitz har sagt att det som hände när teven kom var att världen flyttade in i den och blev världen. Eller snarare "världen". Förståsigpåarna dömde ut det nya tv-mediet, för till skillnad från en biosalong var skärmstorleken så begränsad. Man kunde se allt som hände utanför tv-rutan, så ingen skulle kunna koncentrera sig, det vill säga ta det som skedde där på allvar.

Nu blev det ju inte så - eller? Ersattes koncentration med distraktion? Tanken ligger i alla fall nära till hands, trots mediets historiskt sett enorma genomslagskraft. Det var i alla fall omvälvande. Orhan Pamuk beskriver i "Istanbul, minnen av en stad" hur det var teven som fick folk att möblera om sina museala vardagsrum där ingen egentligen satt eller orkade vistas någon längre tid. Nu upptäckte familjerna hur trevligt det var att sitta och titta på tv tillsammans. Och man satt länge, alltså kastade man ut de obekväma finmöblerna. Och fastnade framför det blåaktiga skenet, vill jag tillägga. Över hela världen fastnade man. Och plötsligt kunde man se varandra, det var något oerhört.

Internet har för längesen gjort samlingen i tv-soffan smått pinsam. Vem vill sitta där och glo, passivt tuggande på en kaffelängd? Nej, nu tittar man på vad man vill när man vill. Och det vill man; se er bara omkring på valfritt kommunalt transportmedel. Det är så gott som gratis, och är det bara så gott som vill man att det ska vara helt. Helt gratis. Tv-serier, filmer, musik, böcker - rubbet ska vara kostnadsfritt och omedelbart tillgängligt på dass, i sängen, i en park... Ja, till och med i biosalongen sitter folk och tummar på sina smarttelefoner. Man kan liksom inte bli distraherad nog.

Jag förstår att folk laddar hem tv-serier innan de ens hunnit visas på tv. Det är ju möjligt, ja enkelt. Det kostar inget. Man får det genast, allt genast, och den genaste vägen. Själv är jag så gammalmodig att jag tycker om att få vänta lite. Och jag behöver ingen musikspelare med plats för tiotusentals låtar. Så mycket bra musik finns det helt enkelt inte.

Det här är inget gnäll över den nya tidens otålighet, ytlighet eller bristande koncentrationsförmåga. Om folk vill droga sig med distraktioner ska de naturligtvis få göra det. Men det blir lite paradoxalt när världen först flyttar in i teven och sen ut på nätet och in i våra mobiler. Den krymper så fantastiskt mycket samtidigt som den expanderar i det oändliga. Bilderna från Tahrirtorget engagerar och entusiasmerar oss, så länge det roliga varar. Sen stängs kamerorna av och alla kastar sig över nåt nytt. Libyen. Afrikas horn. Massmordet i Norge. Men angår det här oss egentligen? Är vi så engagerade? På riktigt?

Jag har valt att inte följa allt som hände efter massakern på ön. Jag läste inte Stoltenbergs tal, såg inte tv-sändningarna och har inte ägnat någon tid åt kvällstidningarnas strävan att beskriva varje otäck detalj eller mördarens tillvaro i cellen. Jag blev bestört och ledsen som alla andra, såg parallellerna till den främlingsfientliga retoriken runtom i västvärlden, bloggade till och med om det. Men det räcker nu. Det känns kladdigt, ungefär som när alla skickade klipp till varandra med "häftiga" bilder från tsunamin i Japan. Jag bläddrar förbi bilderna på utmärglade barn i Somaliga, för de är helt enkelt alldeles för plågsamma för mig. Jag har nyligen översatt en dokumentär om Srebrenica. Jag vill bara glömma den. Den totala iskyla och ondskefullhet som människor uppvisar i krig gör mig illa. Jag fungerar sämre, blir en sämre förälder om jag inte är maximalt närvarande. Jag vill ägna mig åt det största jag vet: den lilla världen.

Det här utesluter inte ett politiskt engagemang. Tvärtom är ett sånt alldeles livsnödvändigt för mig. Men jag kan inte grotta ner mig i hemskheter utan att mista något av mitt hopp om världen och tro på politiska förändringar. Jag menar inte att jag har rätt, att man borde upphöja det här till allmän lag. Det här är hur jag fungerar. Men hur många gånger skänker vi inte slantar till diverse behjärtansvärda ändamål bara för att glömma bort nöden i nästa minut? Hur ofta upprörs vi inte och lider med våra medmänniskor men stannar där, utan analys? Problemet med hunger och svält har mycket lite med klimat att göra, men allt med politik.

Estoniakatastrofen, tsunamin i Thailand, Tahrirtorget, tsunamin i Japan, Norge, finanskrisen i USA. Det finns bara plats för en sak i taget i våra sinnen och inte minst i våra massmedier. Fördjupningen, den riktiga, utförliga på fakta grundade analysen, lyser med sin frånvaro. För världen finns visserligen där hela tiden, men bara vissa delar av den. Uppföljningen bläddrar de flesta förbi. En seriemördare i USA har inte lika stort nyhetsvärde som en norsk massmördare, och amerikanens offer väcker förstås ett visst medlidande med oss, men inte mer än några hundra människor som drunknar när en färja kantrar i Sydasien.

Världen som ska föreställa så stor är egentligen så liten. Ta bort de stora nyhetsbyråerna och kaos utbryter. Vem ska nu värdera vad som är viktigast - en rörelse mot kvinnlig omskärelse i en indisk delstat eller iPadfodral sydda av Bernie Madhoffs avlagda kläder? Fan vet.

Världen tolkas hela tiden åt oss. Vi läser och ser nyheter, för all del, men framförallt ägnar vi oss åt vad andra tycker och tänker om det skedda. Vi vill ha analyser, t.ex. av partiledarnas kroppsspråk. Det är så oerhört viktigt, liksom, med lättsmälta analyser, med tyckande av tyckare. Och när vi har sett något vill vi läsa om det eller tvärtom. You're gonna read just what you saw, sjunger Lou Reed i "A Perfect Day". Men jag vill inte det. Jag både kan och vill tänka själv, tack så mycket. Och framför allt vill jag välja vad som är viktigt i det långa loppet, inte bara just nu. I det långa loppet, har någon sagt, är vi alla döda. Jag känner det här allt tydligare. År 2050 kommer jag förmodligen att vara alldeles och helt oåterkalleligt stendöd. Men mina barn kommer att leva då, i en värld som vi i dag inte kan föreställa oss eller ens komma med några intelligenta gissningar om. Jag kan inte göra ett jota åt det. Jag kan inte förbereda dem på vad som komma skall. Men jag kan vara en bra förälder för dem, ingjuta trygghet och mod i dem och lära dem att tänka själva. Tills vidare får jag väl fortsätta att värka inombords av världens alla jävligheter, men försöka skjuta undan de mörkaste tankarna.

Mina barn behöver mig, för vi hör ihop under den här tiden vi har tillsammans. Jag finns inte utan dem och inom en inte alltför avlägsen framtid finns jag inte heller för dem som fysisk gestalt. Jag finns ändå, fast bara i översatt form som John Donne skulle säga. Så lever också mina föräldrar vidare i mig, och till viss del i mina barn. Tills vidare får jag värka inombords av världens jävligheter, om än i begränsad omfattning som sagt. Men den största smärtan är vissheten om att jag en dag måste ta farväl av alla och allt som jag älskar. Jag orkar inte bära med mig de tankarna hela tiden. Det räcker att de vaknar hos mig när jag ligger och smeker ett sovande barn över kinden. Sen går jag upp, tar en kopp kaffe och, ja...ägnar mig åt någon distraktion. Sen kan jag bli politisk igen.