"Gaykulturens negativa sidor"

Till årets traditionella anti-prideartiklar kommer nu en från "de egna leden". Det är Dick Erixon, som berömmer sig av att ha varit en av de första öppet homosexuella riksdagskandidaterna. Ergo har han liksom carte blanche att hoppa på hbt-rörelsen, och gör det grundligt i Pride festar bort det egna ansvaret. Den svenska rörelsen "strävar efter en glamorös och självförhärligande tillvaro utan personligt ansvarstagande". Och inte nog med det, bakom "den glättiga Pridefasaden döljer sig en destruktiv och normlös hållning". Ja, sen är det väl slut på kritiken? Nej, för Erixon anser att hbt-rörelsen "försöker bevisa sin utstötthet genom provokation" och "skyller på andra".

Alltså: hbt-personer sitter fast i en glittrig offerkofta. Å ena sidan vill man inte kännas vid sitt eget ansvar, utan skuldbelägger de stackars strejta. Å andra sidan struntar man i politiken och bara glammar loss. Det kan ju tyckas som en märkligt motsägelsefull kombination, men det beror på att den bara finns innanför Dick Erixons skallben. Han förstår helt enkelt inte syftet med Pride. Så jag ska försöka förklara så att till och med Dick Erixon begriper. Så här:

Pride handlar om konkret politik. Årets Pridevecka handlar till exempel om transsexuellas rätt att slippa tvångssterilisering. Den regering som Dicks parti är en visserligen obetydlig, men dock del av, har länge förhalat frågan. Det beror på att den som ansvarar för frågan är Kristdemokrat. Om Dick Erixon vill att hbt-rörelsen ska ägna sig åt att ta "det ansvar vi alla har för oss själva och vår gemenskap" vore det klädsamt om han tog sitt ansvar för att frågan om tvångssteriliseringar äntligen får sin lösning.

Pride handlar om indirekt politik. 51 veckor om året dominerar heteronormen. 51 veckor om året osynliggörs hbt-personer. En enda vecka får vi en rejäl chans att granska denna norm och åskådliggöra att den är en konstruktion, en historiskt, kulturellt, ekonomiskt, politiskt och geografiskt situerad företeelse. De övriga veckorna är den osynlig för de heteronormativa, för den som ser genom normen ser inte normen. Vi andra ser den hela tiden, för när man väl har fått upp ögonen för den går det inte att blunda.

Pride handlar om gemenskap. Under veckan får alla vi som inte automatiskt hör hemma i majoriteternas gemenskaper samlas och hämta styrka från varandra. En enda vecka är vi inte i minoritet.

Pride handlar om glädje och stolthet. Paraden som så många ondgör sig över är ganska lik vilken karneval som helst. Om Dick Erixon besökte Rio de Janeiro skulle han kanske förfasa sig över alla nakna bröst och guppande rumpor, och möjligen också den höga ljudvolymen. Men jag betvivlar att han skulle dra slutsatsen att alla sitter med bara bröst, glitter och påfågelfjädrar på sina arbetsplatser. Jag betvivlar att han skulle kritisera stadens befolkning för att den är så ytlig. Det skulle liksom vara oförskämt. Kan man se en parallell här, tro?

Prideparaden är inte till för såna som Dick Erixon eller andra heteronormativa personer oavsett sexuell läggning. Den är till för oss. Ni får gärna titta på, ni får gärna applådera, och varför inte tåga med en bit på vägen? Bara för att få lite av känslan. Evenemangen i Kulturhuset och på andra ställen är dock till för alla som är intresserade. Parken är gratis att besöka i år. Årets tema är öppenhet. Frågor på det, Dick?

Slutligen: att se strukturella orättvisor och bekämpa dem är inte att tycka synd om sig själv, sätta sig i en offerposition eller ge uttryck för nåt slags uppgivenhet. Det är faktiskt precis tvärtom. Vilka är det som har gjort Sverige till ett av världens bästa länder för hbt-personer? Inte är det de strejta. Vilka var det som genomdrev rösträtt för kvinnor? Inte var det männen. Erixon sätter sig i samma gamla gistna eka som alla andra som propagerar för att vi ska "ta av oss offerkoftan". Vill ni läsa en lite längre utläggning om just det fenomenet ber jag att få rekommendera mitt eget inlägg i debatten. Men det är kanske att lägga lite för mycket krut på personer som yrar om att vi är "normlösa" och "destruktiva" när vi försöker vara konstruktiva och åskådliggöra den dominerande normen: den strejta parad som pågår 364 dagar om året.