Men om jag

Men om jag säger vad jag vill och du säger vad du vill, så möts vi på mitten? Om vi mäter upp vårt köksbord och drar ett streck precis i mitten så den ena halvan blir din och den andra min? Om vi delar allting lika: ekonomi, reproduktiva sysslor, om vi delar med oss av våra tankar i samma utsträckning, om vi visar våra känslor lika ofta och på samma vis, om du ligger överst halva tiden och jag halva? Om vi enas om att lämna våra barndomsupplevelser bakom oss och bli vuxna på riktigt, om vi återberättar våra negativa erfarenheter från 18.00-19.59 (du) respektive 20.00-21.59 (jag) och därefter diskuterar dem från kl. 22.00? Med lika mycket talutrymme och en gemensam vokabulär?

Om vi diskuterar vad jag gjorde mot dig och vad du gjorde mot mig, och genom en noggrann analys av händelseförlopp, tidsspann och graden av själviskhet därefter utdelar svinpoäng som är viktade med hänsyn till graden av känslighet för mottagaren under just denna tid, och därefter bestämmer att du leder eller jag leder eller det står lika? Om jag fäller tårar och det påverkar dig så att du fäller tårar, om vi därefter tar en liten bensträckare innan vi byter roller? Blir det lika då?

Om jag tar bort luddet från torktumlaren och torkar upp den utspillda lemonaden medan du läser två barnböcker och sätter ihop en legofigur. Blir det lika då? Kanske känner jag mig förnärmad som bara får göra tråkiga saker medan du leker med barnen? Ja, då byter vi så att du plockar in i diskmaskinen och sorterar tvätt medan jag tar barnen till McDonald's. Då blir det väl lika? När sedan kvällen kommer och jag sitter och arbetar medan du läser en roman så får vi ta med det i beräkningen på det att jag nästa dag må träffa en vän på ett kafé medan du hämtar på dagis. Visst blir det lika då? Om du träffar dina vänner när du vill och jag träffar mina vänner när jag vill, om du går ut på fredagen och jag på lördagen, blir det lika då?

Eller ska vi skita i alla ekvationer? Ska vi tillämpa parollen "Av vad och en efter förmåga, åt var och en efter behov"? Eller kommer det att börja skava så småningom? Det kan ju hända att vi har olika stora behov och olika förmågor. Jag kan överdriva mina behov, du underskatta dina förmågor, och så blir det olika igen. Jag kanske inte orkar gå ut på lördagen, trots allt. Då har jag den till godo. Tycker jag, men det tycker kanske inte du. Jag hade ju chansen; att jag inte tog den är väl inte ditt fel? Men det tycker jag, så nu bestämmer jag att nästa helg ska jag gå ut både på fredagen och lördagen, säger vi. Men det finns ett litet aber, och det är att X som du inte har träffat på evigheter bara är i stan på lördagen och visst hade vi kunnat träffa X tillsammans, men det har jag ingen lust med. Så då har jag två kvällar inställda och utestående, och det är fan inte rättvist.

Å andra sidan har du tre (minst) fler traumatiska barndomsupplevelser bakom dig än jag, och det känns ogörligt att spola tillbaka bandet och låta mig utsättas för nåt liknande. Det vore inte bara knepigt, allt tal om kosmiska maskhål och parallella universa till trots, det vore grymt med tanke på vilka konsekvenser såna upplevelser ofta får i framtiden. Att liksom ge sig in i det med öppna ögon, kasta ut det där barnet till rovdjuren, bara för rättvisans skull. Så nu kan du inte tillgodogöra dig din halva av köksbordet, men ska det verkligen vara mitt problem? Vi har ju delat det på mitten, och jag tänker utnyttja min del till fullo genom att breda ut en tidning där och ställa fram en skål med yoghurt och en bärbar dator och en kaffekopp och en pelargon, medan det på din halva bara ligger en liten halväten Plopp. Inte mitt problem. Eller också är det mitt problem.

Om du gjorde illa mig förut och jag gör dig illa nu så är det heller inte samma sak, för det egenartade med smärta är att den avklingar med tiden även om det är svårt att tro när man är mitt uppe i den. Det blir ojämlikt nu, för din smärta är akut medan min nästan går att ruska av sig om man låter bli att pjoska och ömka sig så förbannat. Alltså får jag bara göra dig illa litegrann. Alternativet är att din smärta är värre nu, men sen får vi vänta ett par år tills även den har avklingat. Fast vid det laget har min avklingat ännu mer, så någon riktig rättvisa blir det förstås inte. Det var ju synd att du inte så att säga slog tillbaka, åsamkade mig samma smärta på direkten. Ja, det kan man ju tycka, om det nu inte vore så att min situation just då var unik, precis som din är det nu i förhållande till mig, och vi alltså gör varandra illa på olika sätt, i olika zoner, med olika åtföljande känsloamplitud. Och förresten är jag mycket bättre än du på syssla A, vilket innebär att om jag åtar mig den varannan gång blir det ändå jobbigare för dig. Alltså måste vi hitta en syssla B där förhållandet är det omvända, men det finns inga garantier för att det ska lyckas. Inga garantier alls. Förresten kanske du inte har några vänner. Förresten kanske jag aldrig vill ligga överst. Förresten kanske du är som Anna Wahlgren och hatar att läsa för barnen.

Så hur gör man?

Min forne terapeut brukade säga att den kanske allra vanligaste parkonflikten gick ut på att båda kände sig utnyttjade och överkörda. - Jag gör ju allting för dig, medan du... - Du?! Det är ju jag som... Ad nauseam. Vad gör man i ett sånt läge - går skilda vägar? Hans råd när det gällde ett förhållande som hade nått den absoluta bristningsgränsen, ett där konlikterna hade ställts på sin spets och föreföll olösliga var att säga sig: "Finns det någon ytterligare eftergift jag kan göra?" Om svaret på den frågan är nej kan man tacka för kaffet och konstatera att det här gick visst inte. Man behöver ju inte slå ihjäl varandra för det.

Men innan dess går det nog att göra ett och annat. Man kan försöka se till att det inte blir så tillspetsat, och det kan man bara göra genom att ge varandra lagom mycket utrymme. För det är ju lika illa att ge dig för mycket utrymme som att ta för mycket utrymme själv. Det kanske inte låter som mycket till råd. Men jag tror att man måste lägga ansvaret på sig själv. Jag måste kräva det utrymme jag behöver. Och jag måste ge dig det du behöver, men inte mer. Det här kommer att orsaka konflikter eftersom vi inte alltid kan enas om vem som behöver vad eller vem som bör ge efter. Men det är det enda sättet. Det absolut sämsta vi kan göra är att tiga. Det värsta jag vet, om jag får bli lite personlig, är när någon bjuder mig på nåt och sen skickar räkningen i form av grymtanden eller andra skuldmissiler. Säg nej på en gång, då. Offra dig inte om du inte kan göra det utan att gnöla (det här gäller naturligtvis inte bara i ett kärleksförhållande). Men jag kan själv göra mig skyldig till just det beteendet, trots att jag inser hur orimligt det är. Man vill ju vara kärleksfull och generös, man vill inte bromsa den andra, man önskar tvärtom den andra all tänkbar lycka. Och så blir man irriterad när vederbörande, inte ont anande, eller rentav på grund av spelad okänslighet eller något annat machiavelliskt judotrick bara tackar och tar emot! Mitt generösa erbjudande skulle ju uppskattas men förkastas, hade jag tänkt. Eller inte precis tänkt, men ändå. Det är faktiskt rätt komiskt.

Ja, vi är rätt komiska. Det där med kommunikation är rentav löjeväckande komplicerat ibland, som en gammal fransk sällskapsdans där turerna är så många att man blir snurrig i huvudet. Mitt enkla råd - till mig själv - är alltså: krångla inte till det så förbannat! Jag tänker inte ge er samma råd, ty jag är ingen relationsrådgivare. Och vem vet; er kärleks vind kanske blåser så starkt att alla småttigheter far bort som torra höstlöv. I alla fall tills vidare. Skönt att höra! Då får jag önska er en trevlig resa. Glöm inte Ploppen, för den går ju att dela i två lika stora bitar. Eller nja, bara nästan. Ta varsin, vetja. Och ät dem samtidigt.

Att komma hem

Jag sitter och översätter en irländsk hymn om att vara en resenär på en stenig väg som bär uppåt, att vara omvälvd av mörka moln men i fjärran se de gyllene ängder där man ska få träffa sin sanna fader. Det är plågsamt på så många vis: banaliteterna, mina försök att klä texten i svenska ord med slutrim på varannan rad, kören och prästen och musikerna och de levande ljusen och gemenskapen som går ut på innerlighet, allvar och tro. Detta maskspel och att den mikrob av ärlighet som ändå finns där skyms av allt kringverk. De menar så väl, förstås. De vill verkligen förmedla nåt. Men jag känner bara en fullständig tomhet.

Samtidigt: en längtan. En längtan hem. Minnen av en far som försvann i förtid, föga hjälpt av sin gud. Minnen av en mor som fortsatte ensam under så många år innan hon äntligen fick dö. Längtan efter att få slockna på samma sätt, bara ge upp, bara få slippa, bara få vila. Men jag ser inga fjärran, gyllene ängder. Det finns ingen sann fader som väntar på mig och i vars famn jag får vila, ingen kör som tvättats ren av Jesu blod, inget land på andra sidan Jordanfloden, ingen älskad som sträcker ut sin hand mot mig: Kom!
Bara förintelse.

Denna isande ensamhet. Denna egoism som driver dig från mig och mig från dig. Denna självcentrering, denna förbannade autonomi, egenart och "identitet", detta bagage, denna trånad, denna frihetslängtan får oss att driva allt längre ifrån varandra. Denna personliga utveckling, detta gränsdragande eller brist på gränsdragande. Denna falska och äkta och falska och äkta gemenskap, dessa samtal, dessa mejl, dessa sköldar och svärd, denna envig. En kort stund är vi tillsammans, korta stunder upplever vi svindlande lycka i varandra. Sen börjar vi färdas i allt snabbare takt åt varsitt håll, varför vet ingen. Kanske drivs vi av en mörk energi, den ingen kan ta på eller förklara. Men att vi inte kan identifiera den innebär inte att vi inte påverkas av den.

Universum är tomt. Bara fyra procent är materia så som vi känner den, resten är mörk materia och mörk energi som får universum att expandera fortare och fortare på väg mot totalt mörker. Som en familj som gradvis upplöses.

Det går inte att komma hem, för hem finns inte längre. Det går bara att gå vidare. Jag vet inte hur länge jag ska orka, men jag vet att jag måste rannsaka mig själv gång på gång, vidgå mina synder, bekänna min längtan, redovisa mina drömmar. Jag älskar mina barn så och varken vill eller kan överge dem. Jag måste låta dem överge mig, vilket några av dem redan är på väg att göra, om än med nästan omärkliga fjät. Jag hoppas att de ska driva mot ljuset, mot en tillvaro utan alltför mycket sorg. Men man vet aldrig. Jag kommer inte att kunna hålla min hand under dem.

Ingenting är konstant, vilket är en välsignelse och förbannelse. Det skenbart varaktiga visar sig vara en hägring. En som alltid har funnits i mitt liv är nu på väg in i mörkret, och det är så outhärdligt sorgligt. Andra har dött eller försvunnit ut i en periferi som expanderar allt hastigare, en lever men är förlorad för mig sen många år. Jag är helt hjälplös inför det.

Jag är så ledsen och så ensam och så rädd, för det är ju livets villkor, lika för alla. Men jag får inte låta det påverka barnen. De måste få känna att allt är bra, allt är som vanligt, allt är tryggt. Och i liten skala är det verkligen så, för ännu har inte den mörka energin tagit över. Den stora världen skrämmer mig. Den lilla världen är det enda jag lever för.

Katrin och barnflickan

Det är bara att läsa vad Lisa Magnusson skriver här och vad Veronica Svärd skriver här. Mer behöver inte sägas om denna beklämmande historia. Jo, en sak kanske: etiketten på det här inlägget är "Maktordningar".

Gråt inte - klicka!

Johan Hilson har skrivit en engagerad artikel om ett slött engagemang i Expressen, Tears for queers: delandet på Facebook av videor med gråtande HBT-personer. Det gäller alltså kampanjen "It gets better" som drogs igång i USA och senare fick en uppföljare i Sverige, Det blir bättre. Här vittnar hbt-personer om sin utsatthet och kampen för erkännande. Meningen är inte bara att redogöra för allsköns misär; vitsen är att unga hbt-personer ska känna sig styrkta. "Har du det svårt? Då ska du veta att du är i gott sällskap, men livet kan ändå gå vidare. Det blir bättre, ska du se."

Det låter ju positivt, men Hilton är kritisk:

Det problematiska, ur gaypolitiskt hänseende, är det rent symptomatiska: att frågor som handlar om strukturell över- och underordning fragmenteras och förminskas till apolitiska berättelser om enskilda fall.

Ja, man ser inte skogen för bara träd, skriver han, och det beror på vår beröringsskräck för det hemska begreppet "struktur". Det senare håller jag med om. Den som vågar tala om en könsmaktsordning eller heteronorm får sig genast en lång rad "motexempel" till livs. Fråga bara en genusföreläsare hur många gånger nån i publiken har räckt upp handen och berättat att han minsann tvättar sina strumpor själv. I vår nyliberala tid översköljs vi med budskap om autonomi och individuellt ansvar; vi ska inte tolerera "multikulturalism" eller kräva positiv särbehandling. Feminismen är överspelad, liksom allt tal om heteronormen. Mönster? Det finns bara exempel. Går diskursen.

Men har verkligen vårt engagemang alldeles atomiserats och reducerats till slacktivism, där vi klistrar in solidaritetssymboler i våra bilder på Facebook och delar videoklipp med dagens gråtande bög? Det vore beklämmande. Men det är knappast de klädsamt toleranta heteropersonernas delningar och gillor av Det blir bättre-videor som är problemet. Jag väljer att tolka dem som ett uttryck för att vi faktiskt har kommit en bit på väg. Däremot väcker ordet fragmentering en viss oro. Är det här det nya och enda sättet att gestalta heterosexism ligger vi illa till. Är det den enda kamp som bedrivs - o fasa. Men själv tror jag att träden i bästa fall kan bli en skog - och det finns dessutom fler skogar.

En sån är #prataomdet. Samma invändningar kan förstås framföras även mot den kampanjen: det är bara enskilda som ältar sina negativa erfarenheter - igen! Ja, den är "en angelägenhet för "storstadens medieelit med hangarounds" och har gått den breda allmänheten förbi, skriver Ann Heberlein i #vemprataromdet? i Sydsvenska Dagbladet. Och inte nog med det; kampanjen befäster stereotypa föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet. Det är "Så fruktansvärt tröttsamt att kvinnors diskuterande av traditionellt kvinnliga ämnen belönas [med Stora journalistpriset, min anm.]. Ja. Bra. Fortsätt så, liksom. Lämna krigen, politiken och ekonomin till männen."

Heberleins starkaste invändning mot #prataomdet är dock att den problematiserar i onödan:

Med risk för att låta brutal menar jag nog att det där som många av dessa pratiga bekännelser handlar om – missförstånd och misstolkningar – är en oundviklig del i vägen mot sexuell erfarenhet och säkerhet. Så är det i alla mänskliga aktiviteter: vi missförstår varandra, inte bara i sängen utan på arbetsplatsen, vid köksbordet, i affären. Missförstånden är en del av det mänskliga. Det måste vi naturligtvis tala om och försöka hantera, men något övergrepp är det inte att bli missförstådd.

Hilton å sin sida anser att "Det blir bättre" är ett uttryck för en krisande hbt-rörelse:

Enklare därför för en rörelse utan självförtroende att - i denna tid som hyser en naiv tilltro till punktinsatser, där begreppet identitetspolitik ifrågasätts allt mer och där de politiska analyserna lyser med sin frånvaro - vädja till majoritetssamhällets känsloliv. Med resultatet att viktiga kampanjer riskerar att mätas i antal fällda heterotårar, snarare än de politiska resultat som de faktiskt uppnått.

Alltså: fel strid - fel resultat. Kvinnor bör dels frigöra sig från de gamla trötta kvinnoämnena, dels sluta oja sig över nåt som inte är "riktiga" våldtäkter. HBT-personer bör torka tårarna och gå vidare. För inte vill vi väl vara som det där gråtande barnet på tavlan?

Jag är kanske orättvis, men jag tycker mig känna lukten av den famösa offerkoftan, ni vet, den man ikläder sig och sen inte kan släppa. Eller för att använda Karin Westman Bergs berömda appell: ”Gråt inte – forska!” Men om man inte gråter, varför forskar man? Ur det egna engagemanget kan stiga en mäktig rörelse. Jag tror att Johan Hilton skulle kunna hålla med mig här. Han anser bara att gråtandet är en farlig väg i längden, för att det

a) implicit bekräftar det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg, b) skymmer sikten för strukturerna och c) skapar ett kampanjklimat där metoderna till slut måste bli allt mer emotionellt utstuderade för att få genomslag.

Är inte det att överdriva riskerna en smula? Kraften i en kampanj som "Det blir bättre" eller #prataomdet är att de individuella rösterna blir en kör, ett samlat vittnesbörd om över- och underordning. Men det kräver förstås någon som vågar se skogen och ge den ett namn. Så var det när kvinnolitteraturen och analysen av densamma gav upphov till mer feministisk teoribildning och kamp. Så var det när Maria-Pia Boëthius "Skylla sig själv" blev startskottet för krav på en ny lagstiftning i våldtäktsmål, en där offrets agerande inte längre skulle tillskrivas någon roll. Det är inte precis att "skymma sikten för strukturerna" eller lipa över spilld mjölk.

Judith Butler har delvis vänt på steken när det gäller "det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg" i sin förklaring av hur heterosexualitet förutsätter ett förnekande av begäret till det egna könet och hur detta orsakar melankoli. Att just det exemplet i grunden är ett psykoanalytiskt villospår kan vara detsamma. Detta är ändå queerperspektivets kärna: att problematisera det självklara och förgivettagna, att visa hur den som tillhör normen är blind för normen eftersom den ser genom normen. Analogt med det kan man läsa #prataomdet inte bara som vittnesbörd om underordning, utan även om den överordnades blindhet för sitt eget beteende - och, för all del, om hur den drabbade vid tillfället ofta delade detta icke-seende. Gråzoner, ni vet.

Antag att det finns en gräns för när vi ska sluta gråta och i stället agera. Var drar vi den? När har vi #pratatomdet tillräckligt? Den dag vi inte har någon anledning längre att fälla tårar, skulle jag vilja påstå - det vill säga aldrig. Men gråten och analysen utesluter inte varandra, tvärtom: det är att gå från enskildheten till mönstret och tillbaka i en dialektisk rörelse där vi ibland värderar enskildheter efter att ha begrundat mönster, ibland reviderar analysen eftersom den framstår som ofullständig i skenet av enskildheterna.

Låt oss inte glömma vilken betydelse "It gets better" eller #prataomdet kan få för den som känner sig ensam och utsatt. Kan vi ingjuta mod i unga hbt-personer, kan vi få människor att sluta klandra sig själva för att de inte sa nej, är väldigt mycket vunnet. Det primära är inte ömkandet utan insikten att man inte bara är ett träd: man är en del av en skog.

Nej, vi ska inte lämna "kriget, politiken och ekonomin åt männen". Och vi ska inte tro att tears for queers förändrar ett jota. Men det är heller inte nödvändigt. Att delta i RFSL:s asylkampanj står inte i motsättning till att politisera det personliga. Och vi kan #prataomdet parallellt med att kämpa för kvinnors lika löner eller en individualiserad föräldraförsäkring. Det är i alla fall mitt förslag.

Gaydar, en sorglustig historia

Jag har en välutvecklad gaydar efter ett antal år i "branschen". Den slår väldigt sällan fel, vilket kan vara underhållande, men egentligen mest är sorgligt. Eller är det tvärtom glädjande?

"Gaydar" kan översättas med "bög-radar" ("bögdar"?), vilket är talande. På engelska står nämligen "gay" i allmänhet för just "bög", som i förkortningen LGBT; man gör en åtskillnad mellan "Lesbian" och "Gay" här till skillnad från vårt svenska HBT. Bisexuella och transpersoner klumpas ihop som hos oss, men även om "gay" har kunnat betyda "homosexuell" i största allmänhet används det sällan om kvinnor. Vilket innebär att även när det används könsneutralt, som "Gay Pride", får det en slagsida åt karlarna. Och så är det förstås även i praktiken, se bara på andelen bögar respektive flator på gayställen runtom i världen.

Men nog om det; jag ska nu förklara varför det är sorgligt att ha en gaydar. (Och därefter varför det kanske inte är så sorgligt när man tänker närmare på saken.) Det är sorgligt för att dess tillförlitlighet är beroende av stereotyper. Ta rösten, till exempel. Påfallande många bögar talar med ljus röst utan bukstöd. Det har jag verkligen ingenting emot, men påfallande många, för att inte säga de flesta heteromän, använder Mörka Rösten. Alltså låter en med ljus stämma "feminint" i deras öron; det feminint kodade är lika med att bögen egentligen är kvinna, det vill säga underordnad. Att tala med ljus röst innebär att positionera sig och bli positionerad i en underordnad ställning: kuksugarens, kvinnans, slavens, barnets ställning i patriarkatet. De höhöande karlakarlarna som hellre skulle dö än erkänna att de ibland fantiserar om ett manligt famntag, eller rentav praktiserar det i lönndom, ser den bukstödslöse som en "fjolla", en man inte behöver räkna med och så vidare. Och det kan för all del straight-actingbögarna också göra; det finns ju en hierarki även bland bögar vilket jag har skrivit om här.

Jag såg en intervju i nån morgonsoffa häromdagen. Intervjuobjektet var en ung kvinna som skulle uppträda i Melodifestivalen. Hon lade huvudet på sned när hon skrattade. Hon var ofarlig och söt och en smula tillgjord. Hon kastade med håret då och då, talade med ljus röst, nickade och log när hon fick en fråga. Efteråt testade jag att härma hennes stil framför spegeln. Perfekt: en riktig ärkefjolla. Ja, ni hajar. Visst är det sorgligt att vår beteenderepertoar ska vara så stelnad, en sån perfekt spegel av vår sociala position, så svår att variera? (Jag vet inte om ni har sett Carina Rydberg på tv nån gång, men om man skulle instruera henne att härma den här sångerskan skulle resultatet bli helt bisarrt.)

Ja, stereotypen av en "bög" är alltså en man som inte riktigt är en man. Så har det varit ända sen Freuds dagar, för han förklarade homosexualitet med att man så att säga är taskigt vaggad: man har fått det där med vem man ska identifiera sig med om bakfoten. En pojke identifierar sig med sin far och vill bli som han, men han vill även ha det pappan har: mamman, alltså en kvinna. Råkar grabben, ve och fasa, identifiera sig med modern i stället blir konsekvensen att han resten av livet kommer att begära män. Säger Freud. Att vara heterosexuell är alltså inte bara att ha rätt identitet och rätt utseende/beteende utan också att ha rätt begär. Orkar ni så kan ni läsa en utförlig analys av det här.

Jag skrev ovan att det var talande att det heter "gaydar" och inte exempelvis "homodar". Ja, för det är i allmänhet svårare att identifiera flator. Visst, tjejer med gällivarehäng, nyckelkedja och tuppkam som håller varandra i handen behöver man inte vara nåt geni för att identifiera som homosexuella, men i regel är det alltså knepigare, åtminstone för mig. (Vill ni testa er gaydar kan ni göra det här.) Vad kan det bero på att flator så att säga är osynligare? Troligtvis för att det är mer okej för en kvinna att anamma vissa maskulina drag än vice versa. Kvinnor kan ha kostym, till exempel. Män har sällan klänning, tyvärr. Småpojkar ska inte ha rosa, småflickor kan trots allt ha blått ibland utan att nån ropar på genuspolisen. En och annan tror nog fortfarande att homosexuella kvinnor är manhaftiga manshatare, men så ser inte verkligheten ut. Liksom. De flesta av mina lesbiska vänner är inte särskilt butchiga, men är de inte så feminina innebär det ändå inte att de automatiskt blir stämplade som flator.

Om det är något som är sorgligt så är det det alltså könsmaktsordningen, heteronormen och det trötta gamla skillnadstänkande som går igen överallt. Den är inte bara ekonomiskt och socialt förtryckande för kvinnor, det är utanförskapande för hbt-personer och snävar in barns möjlighet att själva välja hur de vill uppföra sig och se ut.

Det icke-sorgliga, då, som jag flaggade för inledningsvis? Jo, ta en titt utanför Sveriges gränser. Åk till exempel till Moskva och slå på er gaydar. Den kommer nog inte att ge utslag i första taget. I denna fantastiska stad (jag menar det) är homofobin monumental. Ryska män är inte fjolliga så det stör, för det har de inte råd med. Men i Sverige finns det trots allt ett stort antal homosexuella män som kanske inte precis har slappa handleder men som ändå går lätt att identifiera som bögar. För vi lever i världens kanske mest homovänliga, sekulära och individualistiska land, se till exempel The WVS Cultural Map of the World:

Om min gaydar funkar så pass bra kan man alltså se det som ett tecken på att det helt enkelt är tillåtet att vara lite fjollig här i den fjällhöga nord. Visst, det återstår massor att göra. Hatbrott mot homosexuella är ett utbrett fenomen, liksom diskriminering. (Jag har bara sett två män kyssa varandra på tunnelbanan en enda gång: efter att ett stort gäng från Lino vällde på i Gamla Stan tidigt på morgonen.) HBT-ungdomar från landsorten blir ofta så förtvivlade att de försöker ta livet av sig, transpersoner blir utstirrade, kommenterade och bespottade, flatpar får höra idiotiska kommentarer från fulla heteromän på krogen och så vidare. Men ändå: attityderna från det övriga samhället har förändrats väldeliga. Så hurra för fjollan, säger jag. Hurra för den som tillåter sig själv att inte vara så traditionellt maskulin - eller feminin. Det kräver ändå ett visst mod.

Gaydar kan vara lite kul. Det kan vara lite sorgligt. Jag kan skrocka åt att folk i min omgivning inte klykar att den där tjejen har tagit bussen åt andra hållet för längesen. Och jag kan undra när jag ser en gift fru och man: "Men kära du, vet du verkligen vad din man har för sig när han blir "sen på jobbet"? Det finns en fantastisk scen ur Angels in America (spola fram till 8:40 om ni är otåliga) där Louis, en öppen bög, träffar en man som inte vill kännas vid sin homosexualitet, mormonen och republikanen Joe. Tala om gaydar. Det är både sorgligt och roligt, precis som hela denna fantastiska film.

Men något som ändå är en smula beklämmande är att Joe är antingen eller. Han är först heterosexuell, men som vi alla förstår är det bara på ytan. Sen blir han det han egentligen är, d.v.s. homosexuell. Det är effektivt i filmens värld, men i verkligheten är det nog betydligt vanligare att människor faktiskt är bisexuella, eller att deras läggning varierar över tid. Någon "bi-dar" gives icke, och det är fortfarande utomordentligt viktigt för vissa män att dölja sin fäbless för lite kuk emellanåt. Vore det inte befriande om de kunde stiga ner från sina maktpositioner som hyllade skådespelare, ishockeyspelare eller så, och helt odramatiskt berätta att de inte är såna genuina häradsbetäckare som man kan tro? Jag tycker det. Men de vågar inte, för det skulle vara en sån oerhörd prestigeförlust. Jag skulle unna dem ett sånt möte som i "Angels in America", och jag drömmer om en värld där inte utseende, frisyr, kroppsspråk, klädsel och röst automatiskt placerar en i ett fack. En värld utan gaydar.

Aristoteles och äldrevården

Ingen har väl undgått hur skandalerna inom äldrevården avlöser varandra. På Koppargården i Falun sattes till exempel en döende man att tillbringa sina sista timmar framför teven. Ensam, med ångest och svåra smärtor. Det blev billigare än att kalla in extrapersonal, nämligen. Verksamhetschefen Helene Sundgren ville inte kommentera händelsen, skriver Expressen, så jag ska låta Aristoteles göra det i stället.

Vem ska sköta äldrevården? Det effektivaste privata vårdbolaget? Kommunen? De anhöriga? Aristoteles skulle säga att det är den bäst lämpade som bör göra det. Det kan tyckas självklart, men är något som fartblinda politiker tydligen har tappat ur sikte. Så här skriver Aristoteles i "Politiken" om ett så annorlunda område som flöjtspelande (fritt översatt från The Internet Classics Archive av mig):

När ett antal flöjtspelare är lika skickliga, finns det ingen anledning att de som är av högre börd ska få bättre flöjter. De kommer nämligen inte att traktera flöjten bättre, och det bästa instrumentet ska reserveras till den som är den yppersta musikern. Om det jag säger fortfarande är oklart, kommer det snart att bli tydligare. Om det fanns en överlägsen flöjtspelare som var avgjort mer underlägsen när det gällde börd och skönhet, även om dessa kvaliteter må vara viktigare och stå i större kontrast till andras börd och skönhet än flöjtspelarens skicklighet står i kontrast till andra flöjtspelares, ska han ändå ha den bästa flöjten, såvida inte fördelarna i form av förmögenhet och börd bidrar till skickligheten i flöjtspel, vilket de inte gör.

Det här jämförelsen kan tyckas något märklig. Någon kan alltså vara en bättre flöjtspelare än någon annan är vacker. Men det Aristoteles är ute efter är att göra adekvata jämförelser. Den goda flöjtspelaren ska ha den bästa flöjten, inte för att man då får den bästa musiken, den som kan glädja flest åhörare. Nej, han ska ha den, för det är det flöjter är till för: att skapa god musik. Aristoteles gör en jämförelse med idrott och distributiv rättvisa: "För om någon är långsam och en annan snabb finns det ingen anledning att den ena ska ha lite och den andra mycket; det är i idrottstävlingar sådana färdigheter ska belönas."

Vad är målet, syftet, eller det Aristoteles skulle kalla telos med äldrevården? Jo, det är att ge den bästa vården åt våra gamla. Den som är skickligast på att göra det ska alltså ges uppdraget, för detta är äldrevårdens mål och mening. Att ett vårdbolag kan bemanna en avdelning med lägre personaltäthet är inget giltigt skäl. Att Carema är större än Attendo eller vice versa är irrelevant. Att kostnaderna för kommunal äldrevård må vara högre spelar heller ingen roll. Det som räknas är hur väl vårdens syfte uppnås. Den skickligaste vårdgivaren ska få uppdraget, precis som den skickligaste flöjtspelaren ska få flöjten.

Någon som helt bortser från det här är vår äldreminister Maria Larsson. Hon har inte ens brytt sig om att införa kontroller av de privata "vårdgivarna". Det viktiga för henne är, som Johannes Forssberg skriver på ledarplats i Expressen, de ideologiska skälen. Vården ska vara "konkurrensutsatt", för det leder på ett närmast magiskt vis till att vården blir bättre och billigare. Man kan ju tycka att detta borde verifieras, men icke. Larsson slår ifrån sig kritiken med att det förekommer missförhållanden även i kommunalt styrd äldrevård. Men som Johannes Forsberg påpekar finns det en viss skillnad. Visst finns det snåla kommunalråd och idiotiska omsorgchefer, men

Däremot har ingen kommun osynliga ägare med postbox i skatteparadis som kräver årliga vinster på 10 procent av omsättningen. Ingen kommunchef belönas, som varit fallet i Carema, med bonus för att hon gjort så stora nedskärningar på ett boende att verksamheten ger saftiga överskott.

Maria Larsson är så full av beundran för sitt eget verk att hon har invigt fyra Attendoboenden de senaste åren. Forssberg skriver att hon "borde reglera företagen, inte föra PR för dem". Så sant. Men det skulle ju kräva att hon på allvar brydde sig om äldrevårdens telos. Kristdemokrater brukar ju svänga sig med att deras rättesnören är den kristna etiken och omsorgen om det allmänna bästa. Aristoteles etik är förstås inte kristen - den är förkristen. Men Maria Larsson borde lära sig lite av honom. Hennes agerande är oetiskt på fler än ett sätt, precis som Caremas är det.

Att maka lite på sig

Jag har vissa privilegier. De är inte mina på grund av förtjänst, meriter, dygd. Nej, jag särbehandlas positivt enbart på grund av mitt kön. Det ligger nära till hands att utnyttja det, och det har jag förstås gjort ibland. Jag har gjort det för att jag har kunnat, och för att jag inte har reflekterat över det. Men det här ska inte handla om mig. Jag ville bara påpeka att även jag, Feministen, Genusvetaren, Queerpersonen inte alltid har varit så jävla fantastisk ur alla synvinklar. Jag är det fortfarande inte. Det är svårt både att bli varse och avsäga sig den manliga privilegierna. De är ju medfödda och ingrodda. Alltså behövs det någon som kan tända lampan och bjuda på lite kaffe så att man vaknar ordentligt. Jag försöker hålla mig vaken.

Män har av hävd särbehandlat varandra positivt. Drastiskt uttryckt har män i alla tider kvoterat in varandra, till exempel i storföretagens styrelser eller inom akademin. Gamla Grabbars Nätverk är en inte oviktig del av könsmaktsordningen. Har du livmoder minskar chansen drastiskt att du ska få en våning för ca 30 miljoner på Strandvägen av Nordea. Detta är ett aktuellt exempel, men särbehandlingen är ett historiskt faktum, en historisk orättvisa. Vore det inte mer än rätt att vända på steken, att kompensera kvinnokollektivet för att de har diskriminerats? Att särbehandla kvinnor positivt för en gångs skull?

Jag tycker det, som ni kanske anar. Men frågan är hur man ska gå till väga, hur man kan försvara det vid behov samt vad målet är. Det sista är lätt att besvara om man ser det på lång sikt: målet är förstås ett samhälle där ingen diskrimineras, där kön, etnicitet och sexuell läggning verkligen kvittar. Målen på kortare sikt återkommer jag till.

Det kompensatoriska argumentet som jag skisserar här känns rätt (för mig), men det finns invändningar. Vem är det som gynnas och missgynnas i dag av positiv särbehandling? Kollektivt sett är svaret självklart. Men på ett individualplan riskerar man att missgynna män som kanske inte bär någon skuld till de historiska missförhållandena, samtidigt som man förmodligen inte gynnar just de kvinnor som tidigare missgynnats. Det är också ständigt individen som framhävs av motståndare till positiv särbehandling. Varför ska någon missgynnas på grund av faktorer som den inte råder över? Ska en gruvarbetarson från Kiruna behöva kliva åt sidan för en professorsdotter från Djursholm?

Mot det kan man anföra att de män, de individer, som i dag skulle missgynnas, på ett övergripande plan förmodligen har gynnats och kommer fortsätta att gynnas inom andra områden just för att de är män. Och de kvinnor som i dag skulle gynnas har missgynnats tidigare och kommer även i fortsättningen att missgynnas av sitt kön, bara inte i just det här fallet. (Då hamnar vi ett slags cocktail av individ och kollektiv.) Man kan också hävda att det kvittar vem som drabbas eller gynnas. Vill vi ha en jämnare könsfördelning ska vi gynna det missgynnade könet, punkt slut. Om professorsdottern tillför något på grund av sitt kön tar vi in henne.

Det historiska, kompensatoriska argumentet är kanske inte det allra starkaste kortet i leken. Men det finns andra, som mångfaldsargument. Ett universitet eller en högskola kan åberopa sitt sociala åtagande, ungefär så här: "Vi som utbildar poliser anser att det är viktigt att sammansättningen av våra elever återspeglar befolkningens sammansättning i stort. Vi behöver fler kvinnliga poliser så att fler kvinnor kan få mötas av andra kvinnor när de har blivit misshandlade eller våldtagna. Vi behöver också fler poliser med utländsk bakgrund, av samma anledning. Därför är det en merit att vara kvinna eller ha utländsk bakgrund."

Eller så säger man sig att mångfald berikar. Människor med olika perspektiv och livserfarenheter gör helt enkelt utbildningen bättre, inte minst för dem som tillhör majoriteten. Det argumentet har kritiserats i USA, där debatten om positiv särbehandling har varit livlig sen början av 1970-talet. Folk ur minoritetsgrupper har betackat sig för att agera som nåt slags lärare för majoriteten. Det luktar som nåt slags exotism och missriktad välvilja. (Se för övrigt hur rasister i Sverige använder ordet "kulturberikare".)

Själv tycker jag att mångfald berikar, men det är ju jag, det. Jag kan tänka mig att många gärna slipper besvärliga kvinnor på filosofiska fakulteter. Eller kvinnor som inte begriper sig på det subtila slick-spark-spel som utövas vid företagens möten. Eller obegripliga utisar som chefer. Argumentet att kvinnor tillför ett mervärde på en arbetsplats i kraft av sitt kön kan också tyckas unken även för kvinnor. Lite lätt nedlåtande, sådär. "Å, det är så trevligt med ett kvinnligt perspektiv! Och kvinnor blir ju så annorlunda som chefer. Lyssnande, inkännande." Att kvinnliga chefer ofta blir väldigt utsatta glöms lätt bort i en manligt homosocial chefsvärld.

Så om berikarna inte vill berika och de utarmade inte vill bli berikade kan man tänks sig ett visst motstånd mot positiv särbehandling av mångfaldsskäl, och att röster höjs för ett rent meritokratiskt system - återigen, ett av motståndarnas paradargument. Platsen ska gå till den som förtjänar den!

I Sverige, där debatten främst gäller genus, hör man ibland att det behövs fler män på våra förskolor, för "barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder". I linje med det borde man alltså se till att fler män blev barnskötare eller förskollärare. Kunde man inte tillämpa positiv särbehandling här? Jag tycker inte det. Visserligen är den kvinnliga dominansen på våra dagis förkrossande, men fler män betyder inte per automatik någon förbättring. Risken är stor att männen blir fotbollsspelande, fixande och "smågalna killar" som bara permanentar gamla könsmönster. Det vi behöver är framför allt en genusmedveten personal, sen kan det kvitta vad man har mellan benen. Målet, att barn ska få större frihet att välja hur de skapar genus, motiverar inte en större andel män.

Å andra sidan kan man tänka sig att fler män på förskolan skulle innebära en statusökning av yrket med åtföljande generella lönelyft - precis som när ett tidigare mansdominerat yrke börjar tas över av kvinnor och statusen, och i slutänden lönen, börjar dala. Men det borde gå att höja ett yrkes status (eller hindra det från att sjunka) på andra sätt än genom att kapitulera för ingrodda mönster, eller hur?

Men trots det ovan sagda känns ändå mångfaldsargumentet hållbart, och då särskilt i sammanhang som det med poliserna. Det blir lättare att genomföra ett socialt åtagande om yrkeskåren återspeglar befolkningens sammansättning. Och om nu hälften av befolkningen är kvinnor, vad vore väl naturligare än att även hälften av alla chefter etc är kvinnor? Frågan är bara om det här går att tillämpa fullt ut. Ska t.ex. en viss procent av alla riksdagsledamöter ha irakisk bakgrund, ska tre av tio landstingsråd vara bisexuella, bör bokförlagens redaktioner ha minst en person med en funktionsnedsättning? Nja. Men å andra sidan kan man ifrågasätta om det verkligen är okej med ett riksdagsparti där hela partistyrelsen är blond. Det går liksom inte att komma ifrån att någon har särbehandlats här trots ivriga bedyranden om att det är rätt man (just det) på rätt plats. Mångfaldsargumentet har också sin grund i ett antidiskrimineringstänkande. Just för att exempelvis kvinnor eller personer med utländsk bakgrund diskrimineras bör vi göra nåt. Gör vi ingenting riskerar vi att permanenta mönster som så att säga lever på sitt eget bränsle: en helt manlig filosofisk fakultet, till exempel. En vit läkarkår. Vårdande kvinnor och producerande män.

Den vanligaste och kanske starkaste invändningen mot positiv särbehandling är, som jag har antytt ovan, den meritokratiska. Den som har bäst meriter ska ges företräde, för målet med verksamheten är ju ändå att den ska vara så bra som möjligt, målet med utbildningen är att de bäst lämpade ska gå den. Ingen förtjänar att särbehandlas negativt bara för att den råkar ha ett visst kön eller en viss hudfärg. Härifrån är inte steget långt till att vända på resonemanget: "Jag har ju lika bra, eller bättre meriter än X. Jag förtjänar den här platsen."

Men är det verkligen så? Om du köper en lott och har ett vinnande nummer förtjänar du onekligen vinsten. Men nu har vi ett livets lotteri. Om du har råkat födas in i en akademisk familj som uppmuntrar dig i dina studier och ger dig en bra studiemiljö så kan du skatta dig lycklig - om det nu är plugga du vill. Om du råkar ha föräldrar som har flytt från Irak och råkar vara trångbodd och råkar ha en neuropsykiatrisk variant som avviker från den vanliga och råkar gå i en skola med dåliga resurser och otillräckligt utbildad personal - förtjänar du en sämre utbildning då? Du har ju sämre meriter. Eller tänk dig att du är den där tioåriga tennisbegåvningen som har valsat runt i medierna på sistone, han som tränar jämt och har föräldrar som gör allt för att han ska lyckas. En dag släpps du ner med fallskärm till en samlar- och jägarkultur på Borneo där ingen bryr sig om att du har en vinnande forehand. Förtjänar du att bemötas sämre då? Ditt tennisracket är inte särskilt användbart, liksom.

Det är här nånstans resonemanget om förtjänst i relation till fördelning slår slint. Att någon har bättre meriter beror inte nödvändigtvis på den egna dygden. Alltså förtjänar den inte platsen. Det här är snarare ett skäl att tillämpa positiv särbehandling: som en kompensation för exempelvis sämre grundskoleutbildning. Om det första kompensatoriska argumentet, att gottgöra historiska orättvisor, kan kännas svagt är det här starkare. Tycker åtminstone jag. Men problemet är även här hur man ska tillämpa det. Ska betyg och provresultat vid antagning till högskolestudier viktas efter den sökandes bakgrund? Tillämpat fullt ut får vi då en synnerligen krånglig apparat, och man kan bara tänka sig vilken ström av överklaganden som skulle bli resultatet. Det är nog bättre att skippa argument om såväl förtjänst som kompensation.

Innan jag avslutar den här översikten vill jag bara säga några ord om den missgynnade individen, offret för en regel om positiv särbehandling. Frågan om varför just jag är faktiskt lite ohistorisk. Samhället har alltid bett oss om vissa uppoffringar för det allmänna bästa. Fiskare får inte alltid dra upp så stora fångster som de skulle vilja. Jordbrukare förbjöds använda det fantastiska insektsmedlet DDT. Och har ni hört talas om värnplikten? Det sker under ett visst gnölande, men ingen utom möjligtvis libertarianer ifrågasätter det på allvar. Och ingen tar väl libertarianer på allvar. Så det är inte orimligt att man får maka på sig lite ibland.

Slutligen: I Sverige har regeringen ändrat i högskoleförordningen så att positiv särbehandling numera är förbjudet. Ni kanske minns debaclet när Centrum för rättvisa hävdade att tusentals kvinnor hade gått miste om högskoleplatser. Man drev en kollektiv talan mot Sveriges Lantbruksuniversitet och vann. Man hävdade också att många män hade blivit diskriminerade av Polishögskolan, men det ledde ingenvart. (Polishögskolan omfattas för övrigt inte av högskoleförordningen.) Diskrimineringsombudsmannen var kritisk i sitt remisssvar till det dåvarande förslaget, som alltså blev lag. Man skrev att

Enligt DO fanns det inte tillräckliga motiv för att avskaffa metoden positiv särbehandling, eftersom den rätt använd kan vara en bra metod för att komma till rätta med sned könsfördelning inom högskoleutbildningar.
DO framhöll att det som varit föremål för domstolens prövning var viktad lottning vid antagning i folkhögskolekvoten. Det var fråga om en stark form av positiv särbehandling som är att jämställa med kvotering och alltså otillåten. Av det borde inte regeringen dra slutsatsen att den positiva särbehandlingen måste avskaffas, vilket ändå skedde.

Men intressant nog påverkas inte Diskrimineringslagen, som säger att det är tillåtet med positiv särbehandling vid högskoleintagning - en lag går före en förordning, nämligen.

DO menar fortfarande att positiv särbehandling kan vara ett bra sätt att främja jämställdhet, men

Förutsättningen är att det sker i enlighet med EU-rätten:
• Urvalet får inte ske med automatik utan ska göras efter en objektiv bedömning av meriter och personliga förhållanden i varje enskilt fall.
• Skillnaden i meriter får inte vara för stor.
• Tillämpningen av positiv särbehandling ska sammantaget leda till en positiv effekt, även om enskilda sökande drabbas.

Positiv särbehandling – att göra ett urval efter en jämförelse mellan personer som har lika eller näst intill lika meriter – kan alltså vara tillåtet. Kvotering – att på förhand bestämma att en viss andel antagna till en anställning eller utbildning ska ha en viss egenskap – är inte tillåtet.

Den som vill läsa mer har hela DO:s text om positiv särbehandling här.

Jag tenderar alltså att särbehandlas positivt på grund av mitt kön. Det är oacceptabelt för mig som feminist, och jag försöker motverka det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, Fråga inte vad feminismen kan göra för dig, finns det mycket man kan göra. Min uppmaning till andra feministiska män att sluta oja sig över hur svår denna kombination är, och i stället göra nåt konkret, har inte alltid fallit i god jord. Men jag menar verkligen inte att vara föraktfull. Jag förstår att det kan vara svårt att vara en manskatt bland kvinnohermelinerna, att försök att peka på hur även män påverkas negativt av våra könsmönster inte alltid möts av särskilt stor entusiasm. Men ändå. Jag tycker att man får hacka i sig det. Om jag skulle söka till en utbildning eller tjänst och bli bortprioriterad på grund av min kromosomuppsättning skulle jag nog bli besviken, rentav förgrymmad. Men det är faktiskt sånt man får hacka i sig om man är feminist och man. Man får maka på sig på fler sätt än ett. Det är inte mer än rätt.

Mindlessness

Jag läser om hat i DN. Det är viktigt att erkänna hatet, säger en expert i ämnet, känna hur det känns i lilla kroppen. När man på så vis observerar vad hatet gör med en är man redan på god väg att bli kvitt det. För man ska ju inte fastna i hat.

En annan expert säger, om jag minns rätt, att hat inte är en av de primära känslorna. Det var i alla fall nåt i den stilen; kungspudlar hata icke. Det måste vara nåt slags sociala byggjobbare i farten här, för vi människor hatar ju så det står härliga till.

Vi hittar alltså på en känsla, "hat", och sen går vi omkring och hatar. På samma vis uppfinner vi bitterhet, avund och andra emotioner av lyxkaraktär. Varför är vi bittra? För att vi har råd med det, liksom. Vi är utvecklade sociala varelser, för fanken, inga kungspudlar. Ergo går vi omkring och myser i vår hatpäls, vår avundsmink, vår bitterhets stola. Men har vi råd med det? Svaret är nej. Det kostar för mycket. Vi måste göra nåt åt det här.

Den billigaste lösningen vore kanske att vi antog en resolution i FN eller något annat världsomspännande organ som inte har nåt annat särskilt för sig: "Vi, mänskligheten, avskaffar härmed hatet." (Ja, och så en lång lista med besläktade emotioner, attityder och beteenden som vi fan kan vara utan. Misstänksamhet, nostalgi, pessimism...) Å andra sidan är såna processer rätt tidsödande. Länder som Rysssland, Sudan och Kina kommer att blockera processen ända tills fördragstexten har blivit så urvattnad att den varken gör från eller till. Och då har ju hatets förkämpar vunnit på walk-over.

Det finns dyrare lösningar, men fördelen med dem är att de skapar sysselsättning och inte belastas av strukturella analyser à la Nya Moderaternas nya feminism, den som Maria Ludvigsson så kraftfullt och klokt mal ner i en kvarn av nyliberalt hån. Förlåt sidospåret; det var ju hat det skulle handla om. Men jag blev så tagen av den artikeln. Äntligen någon som vågar moderera de skränande hoparna av nya marxistmoderater.

Alltså: lösningen: kurser i mindfulness. Åtta veckor ger ett bevisat resultat! Man sover bättre, får rosigare kinder, bättre aptit och en ny spänst i lemmarna. Peristaltiken som tidigare saktat av skjuter åter fart. Man formligen skiter ur sig hatet. Nostalgin. Bitterheten. Det är en underbar känsla. Eller nej, det är där är ju ingen egentlig känsla. Men ändå. Plötsligt förstår man verkligen uttrycket "glad som en nyskiten hund".

Ja, låt oss skita i hatet. Låt oss skita ut det. Den som verkligen är intresserad av dess restprodukter kan alltid gå en kurs i tarmsköljning och bajskorvsanalys under ledning av en man och kvinna som är helt klädda i ekologiskt odlat linne. Vi andra som kanske inte vill göra en sån djupdykning med hjälp av kroppåsjälens vvs-tekniker kan väl nöja oss med att läsa en och annan artikel i Aftonbladet Wendela. Läsa oss till hur man vilar i nuet, hur man släpper det förgångna. Slutar älta. Slutar sura och vrenskas. Och bara, liksom, finns till. Det enda som krävs är ett Plus-abonnemang.

Bra, då säger vi det. Jag ser fram emot en värld utan hat. En värld av individuella lösningar, positiva attityder och fri företagsamhet. Ska bli skönt.

Förskolan, en kärleksförklaring

Kära förskola, du ger oss så mycket. Tack vare dig kan vi gå till våra arbeten, trygga i förvissningen om att du tar hand om våra barn på bästa sätt. Några av oss kunde stanna hemma med dem i stället, arbeta när de sov. Men vi är så få; de allra flesta av oss är helt beroende av dina omsorger. Du har fått generationer av kvinnor att ge sig ut på en arbetsmarknad som var mer eller mindre stängd för dem innan du fanns. Du har fått generationer av män att börja vänja sig vid tanken på kvinnor som likvärdiga samhällsmedborgare. (Snart har de säkert vant sig, det är bara en tidsfråga.) Du har fått generationer av barn att förstå att ett hem, en nära relation, en vuxen inte bara är de egna föräldrarna. Du är ett stort stöd för familjer som har det svårt, hem där barnen inte skulle må bra av att bara vara hemma. Du ger barnen nya vänner, du följer deras utveckling i smått och stort, du slår larm när något inte är som det ska.

Förskolan är som samhället i stort. Hur skulle det kunna vara på nåt annat sätt? Även här återfinns de trötta genusmönster som genomsyrar vår tillvaro i den stora världen. Pojkar och flickor leker på olika sätt, bildar grupper på olika sätt, rör sig olika långt bort från pedagogerna, kläs olika av sina föräldrar, bildar sig uppfattningar om manligt och kvinnligt och för dem vidare till andra barn. Men det som mest är tjusiga teorier och stolta deklarationer om likabehandling och antidiskrimingeringsarbete ute i samhället går faktiskt att genomföra på förskolan. Hit når sällan Pär Ström och hans gelikars galna och bakåtsträvande agenda. Hit når inte Elise Claessons hatspråk om förskolan som förvaring, fängelse och indoktrineringsanstalt. De allra flesta som arbetar på förskolan genomskådar enkelt den sortens billig retorik.

Som förälder älskar man sina barn besinningslöst. Det är förstås bra, men barnen kan behöva andas lite också. Det är bra för dem att vara någonstans där kärleken till dem och omsorgen om dem är stor men inte omåttlig. De lär sig att fungera tillsammans med andra, inser med tiden att de inte ensamma kan diktera villkoren alla gånger. Och all forskning tyder på att barn mår mycket bra av det här. Det auktoritära samhället hade en förlegad och ofta skrämmande hård syn på barnuppfostran. Men de flesta föräldrar är numera auktoritativa i sin uppfostran: är förebilder och gränssättare, men använder inte bestraffningar, hot och våld. De låter i stället barnen få vara med och bestämma, inom rimliga gränser. Och ju fler generationer som växer upp i dessa familjer och på dessa förskolor, desto bättre blir samhället. Det är min starka tro. Förskolan må alltså vara som ett samhälle i minitatyr, men det påverkar samhället i stort.

Ja, jag hade nog kunnat vara hemma med mina barn för det mesta. Men jag ville inte det. Jag har velat ge mina barn förskolans gemenskap, som en present. Därför har de fått börja redan tidigt, eftersom jag vet att forskningen säger att det är bra för dem och eftersom jag märker hur bra de mår av att gå på dagis. Jag ser dem utvecklas på oväntade områden, jag får i samtal med pedagogerna diskutera sånt som man som förälder ofta blir hemmablind för. Hur är det med finmotoriken, till exempel? Tålamodet med att sitta och pilla med saker? Hur är det med grovmotoriken om man jämför med jämnåriga barn? Och, inte minst, hur fungerar mitt barn bland andra? Fler gånger än en har jag blivit förvånad, fler gånger än en har jag fått mig en tankeställare och delvis lagt om rodret här hemma. Men vem upplyser en förälder som är hemma med sitt barn om sånt? Vilken förälder har en utarbetad plan för att stimulera alla barnets färdigheter, uppmuntra till nya aktiviteter, stärka mindre utvecklade sidor? Jag tror att det är en sällsynthet.

Förskolan är inte perfekt - tack och lov för det. Den kräver heller inte perfektion av mig eller av mina barn. Däremot är den bra mer ordnad än tillvaron här hemma, och barnen gör sånt som att städa undan leksaker, äta den mat som serveras utan knot och mycket annat som känns smått overkligt för en luttrad förälder. Visst, det handlar till viss del om grupptryck, om att inte vara helt bergsäker på att vara lika älskad som man är av sin förälder. Men det handlar också om att pedagogerna är just det - pedagogiska. De har en plan. De har en utbildning och behöver inte enbart förlita sig till sin intuition. Dessutom har de varandra att diskutera med, alltså andra utbildade personer som varje dag ser samma barn. Och när arbetsdagen är slut går de hem - ofta till sina egna barn. Men när de jobbar med barn jobbar de. Det är faktiskt helt ovärderligt, och om ni undrar var någonstans barn "bara förvaras" så skulle jag nog vilja påstå att det oftast är i hemmet, där jäktade föräldrar ska sköta hushållsgöromål och parkerar ungarna framför teven.

S kära förskola, i dina händer överantvardar jag mina telningar. Odla dem åt mig ett tag medan jag ägnar mig åt lönearbete. Sen får vi det så mycket roligare tillsammans, för jag orkar vara en bättre förälder och barnen är mer nöjda och utvecklade barn. Och samhället blir ett bättre samhälle. Tack!

Tjänstgörande litteratur

Jag känner att jag borde förtydliga mig lite efter det förra inlägget. Jag har ingenting emot skönlitterära skildringar av unga kvinnor med ätstörningar. Att det finns en hel del sådana är inget argument mot att skriva fler. Såklart. Jag har heller ingenting emot självbiografiska skildringar av självskadebeteenden. Jag har inget emot att Jan Guillou försöker skriva en mäktig serie böcker om 1900-talet. Alla får skriva om precis vad de vill för mig, kalla mig storsint. Att vissa ämnen kan kännas uttjatade är ett dåligt argument för att låta bli att skriva om dem. Det kan ju vara just det som krävs. Originalitet är inget värde i sig, lika lite som provokation.

Nej, det som fick mig att skriva inlägget var min kärlek till skönlitteratur som inte försöker förmedla ett budskap, i alla fall inte på ett för mig tydligt eller övertydligt sätt. Jag tror att det var Isaac Singer som sa: "Jag föredrar en gammal man som berättar sagor framför en ung man som vill läxa upp mig." Byt ut "man" mot "person" så är jag med. Mina allra största läsupplevelser är skrivna av såna berättare. José Saramago, Marguerite Yourcenar, Miguel Ángel Asturias, Emily och Charlotte Brontë, Georges Perec, Joyce Carol Oates (bitvis), Dickens, Dostojevkskij, Joyce... Listan är naturligtvis inte fullständig och kanske inte helt mitt i prick heller. Men ändå. Det är sånt jag älskar. Det har ingenting med realism eller "magisk realism" eller surrealism eller någon annan -ism att göra. "Hadrianus minnen" har verkligen inte ett jota gemensamt med "Lysande utsikter"; "Mulattkvinnan" är minst ett par universa bort från "Livet en bruksanvisning" som inte kan jämföras på samma dag med "Historien om Lissabons belägring" eller "Swanns värld" om vi nu ska dra in Proust också.

Det allra första avsnitte av "Seinfeld" handlar, om jag inte minns fel, om hur de försöker sälja in en tv-serie - alltså deras egen - till ett tv-bolag. På frågan om vad den handlar om svarar de: "Den handlar om ingenting. Det är en tv-serie om - ingenting." En lysande idé, förstås. Att det knappast är sant hör inte hit. Jag vill helst inte läsa böcker som "handlar om" nånting. Framförallt vill jag inte läsa böcker vars utgångspunkt är att "nu jävlar ska jag berätta hur det är att..." Risken med såna projekt är att romanen ska agera laståsna för en massa tankebråte. Det är inte att undra på att åsnan stapplar fram under den tyngden.

Några av de mest gripande böcker jag har läst är sånt som "Är detta en människa?" av Primo Levi eller Solzjenitsyns böcker om Gulag. Fiktiva självbiografier som "Med livet framför sig" av Emile Ajar (eg. Romain Gary) eller "Hjärtat är bedrägligast av allt" av JT LeRoy är inte heller så dumma. Det är fantastiskt att höra deras röster tala direkt till en och skitsamma om det är en sann skildring eller ej. Så visst kan lysande litteratur behandla specifika ämnen. Visst kan den ha ett budskap så länge den har en verkshöjd. Ja, jag får nog ta tillbaka det där jag skrev alldeles nyss om att jag inte vill läsa böcker som "handlar om" nånting. Det kanske jag vill. Men då ska det fanimej vara stor litteratur också. Och den är en bristvara.

Hm, det är svårt att beskriva varför jag hyser ett sånt agg mot viss litteratur. Men jag tror att det handlar just om bristen på litterär verkshöjd. Vem som helst kan faktiskt inte skriva en roman. Alla har inte en historia att berätta, och har de det har de inte förmågan att klä den i en tillräckligt intressant dräkt. I stället tillgriper de en massa klyschor som ska signalera "skönlitteratur". Ja, vi översköljs av skönlitteratur och nästan alltihop är skräp - precis som med nästan alla andra kulturyttringar. Det är som om en alltför tillåtande Idoljury har släppt fram folk som har en skev självbild och inbillar sig att de kan nåt de inte kan. När de dessutom har ett "budskap" som de skriver en på näsan blir det outhärdligt - i så fall föredrar jag taffliga romaner om ingeting alls, à la "Seinfeld".

Så vik hädan, kolportörer! Och minns att det var den sista pekpinnen som knäckte kamelens rygg. Eller om det var åsnans.

Jourhavande litteratur

-Jourhavande litteratur, det är Pegasus. -Ja hej, jag tänkte skriva en bok om en tjej med ätstörningar. -Och då tänkte du alltså sadla pegasen? -Ja, heh... Jag har ju själv haft ätstörningar och vill alltså skriva en roman om det. -Är du säker på det? Du kan inte skriva en artikel, eller kanske en reportagebok? -Nja, jag vill uttrycka mig i romanform, för det blir nog starkare då.

Tystnad.

-Hallå? Är du kvar? -Ja, jag skulle bara ta nåt starkt att dricka. Okej. En roman, säger du. Då föreslår jag att din protagonist heter Sara, bor i en mellansvensk småstad och tävlar i orientering. -Orientering? Jag hade nog tänkt att Sara skulle vara simmare. Och hur kunde du veta att hon heter Sara? -Tjejer i ätstörningsromaner heter alltid Sara, det är en orubblig regel. Simmare är väl bra, för då kan du visa hur hennes revben syns genom baddräkten och så. Lite scener från duschrummet, en och annan reflexion om den kvinnliga självbilden, kanske lite mensblod som rinner ut i avloppet. Eller nej, förresten, hon ska naturligtvis ha dysmenorré. Men det känns lite gammalt. Minst sagt. -Okej då. Men orientering? Jag vet ingenting om orientering. -Men allt om ätstörningar? -Ja, eller allt och allt... Jag har ju haft det själv, som sagt. -Tro mig, orientering blir bäst. Det blir fina scener i en skog som "plötsligt kändes främmande" och så. Nej, stryk det. Det måste vara presens, för att förmedla den där intensiva känslan av här och nu. Ja, hon är i skogen och gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut, hon "springer och springer med bultande hjärta utan att märka grenarna som rispar hennes ansikte". Paniken närmar sig - eller nej, den "ligger på lut". Hjärtat bultar mot bröstkorgen och fan vet om hon inte snavar på en rot.

-Jag undrar lite över miljöskildringen. Måste man ha mycket sånt? -Kära barn, miljöskildringar är oundgängliga. Träd var vi redan inne på, och träd är alltid bra. De kan böja sina grenar över ett glittrande vatten där solkatter dansar, de kan stå stumma och orubbliga, de kan knäckas av vinden, ha ett ruttet inre, en sträv och solvarm bark och så vidare. Men jag tycker också att du ska ta med lite luft. -Luft? Luft är väl inte miljö? -Om den är! Råkall, fuktig, dallrande, doftande av jord - eller förruttnelse om man vill låta lite som Stagnelius... -Vem? -Stagnelius. En poet som levde ungefär samtidigt som... Innan det fanns Internet. -Coolt. Skrev han mycket om luft, alltså? -Ja, vi säger väl det. Han skrev mycket om luft. Bland annat. Men jag ville alltså bara påpeka att luft är miljö; man kan till och med tala om bra och dålig luftmiljö.

-Jag vet i alla fall hur hon ska se ut. Hon ska vara rätt kort, smal... Förstås! Haha, smal och mörkhårig, i kort page. Bruna ögon, små toppiga bröst, ojämna tänder som hon skäms för men som hennes pappa säger är charmiga. Och händerna är... -Bra, bra... Det låter som den Sara jag har skapat ett otal gånger. -Menar du att jag inte är originell? -Naturligtvis är du inte originell. Frågan är om du ens har nåt att berätta. Men eftersom jag är Pegasus får du sadla mig när du vill. Till eder tjänst, min sköna. -Ursäkta, men nu låter du faktiskt väldig patriarkal och nedlåtande. -Ja, och? Skönlitteraturen är ju en manlig domän. Med vissa undantag. -Herregud... Jag tror att jag skiter i dig. Jag ska fan skriva en reportagebok, hej då!

Pegasus suckar av lättnad. Uppdraget slutfört. Visst, det känns lite kymigt att ta till de där urgamla patriarkala knepen, men ändamålet helgar medlen. Världen behöver inte ännu en taffligt skriven ätstörningsroman. Fan, nu ringer det igen. Det låter som en historiker. Det är en historiker - jämmerdal! Ännu en som tror att en roman kan axla vilka jävla bördor som helst.

DISCLAIMER
Nu (16/9) ser jag att romanfiguren i Elin Grelssons "Du hasar av trygghet" heter - Sara. Haha, det här var verkligen inte menat som en känga till henne.

Parsamhet och lyckomaximering

På senaste tid har det skrivits spaltmeter om äktenskap och skilsmässor. Ann Heberlein summerar debatten fint här, och skriver på slutet:

Männi­skan måste vara fri för att vara lycklig. Kanske är det inte framför allt sexuell frihet som är väsentlig, utan friheten att delta i samhället och i yrkeslivet, forma sitt liv efter eget huvud som är det viktigaste. Är det då omöjligt att vara fri inom ramen för en parrelation?

Nej, det är möjligt, vill jag svara. Heberlein efterlyser skildringar av det mogna äktenskapet, av par som genomlevt massor av konflikter men ändå hållit ihop, och avslutar sin artikel: "Jag fortsätter att tro att tvåsamhet är möjlig. Kanske inte att leva lyckligt i alla sina dagar, men i alla fall i mer än hälften av dagarna." Och visst finns det mängder av såna parförhållanden. Att ensidigt propagera för skilsmässa, som vissa menar att "Happy, happy" gör, eller inta den motsatta positionen och upphöja parförhållandet till det allena saliggörande, är att göra debatten olidligt banal.

Själv undrar jag om just lyckoperspektivet, lyckomaximeringen, bör stå i fokus. Om vi antar att målet med våra liv är att uppnå maximal lycka och att denna lycka är ett absolut värde, rentav en mänsklig rättighet, kan man skärskåda olika former av mänsklig samlevnad i jakt på "den bästa". De flesta av oss - utom vissa rabiata individer - anser nog att den individuella lyckan kan förverkligas på olika vis, och med en närmast ofattbar generositet säger vi därför: "Det som gör mig lycklig kanske inte gör dig lycklig, så Live well and prosper". Sen är det bara Star Trek-tecknet som saknas. Vink, vink, må det gå dig väl i livet. Ja, sen kan vi lägga den där debatten åt sidan.

Men är det så säkert att livets mål och mening består i lycka? I så fall har mitt liv varit bra meningslöst under långa perioder, ja decennier. Låt säga att jag är lycklig nu och kommer att vara det i 15 år till, varpå följer 8 år av svår sjukdom då mitt liv inte precis domineras av lyckokänslor. Vilket skitliv. Det enda riktigt meningsfulla livet levs alltså av personer som erfar ihållande och stark lycka under minst 51 % av alla sina medvetna stunder. (Man kanske bör räkna in sånt som mardrömmar också, men det gör ekvationen ännu knivigare, så låt oss lämna det därhän.) Eller låt oss säga att den är lycklig som erfar vissa känslor av välbehag under 24 % av sitt liv, äkta glädje under 16 % och himlastormande lycka 7 % av jordevandringen (resten är mer eller mindre trist) - man måste ju väga in amplituden på lyckan.

Nej, det måste inte vara så. Jag har ovan konstruerat en så kallad halmgubbe och därefter eldat upp den. Ingen påstår väl att livets mål och mening är lyckan. Vi är väl mogna och reflekterande människor, och vissa av oss har till och med läst Siddharta av Herman Hesse, eller fördjupat oss i buddhismen, hinduismen eller gud vet vilka läror som predikar att fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Stryk det där, alltså. Inte kan man vara lycklig jämt. Men vi blir ändå lyckligast i det långa loppet om vi är ett par. Eller inte är det. Det är svårt att komma runt det här med lycka.

Vissa former av samhörighet väljer man inte. Man väljer inte sina föräldrar och inte sina syskon. Man väljer inte ens alltid sina vänner, och man väljer bara i begränsad utsträckning sina arbetskamrater. Men man kan alltid välja bort sina föräldrar, syskon, vänner och arbetskamrater - på papperet. Gillar du dem inte är det bara att bryta med dem eller låta bli att höra av dig. Du kan sluta på jobbet och hitta ett annat. På samma sätt kan man välja bort en religiös huvudbonad om det krävs för att få ett jobb eller gå en utbildning - på papperet. Tillåter de inte turban eller kippa så är det bara att välja en annan väg. Den som på det här sättet väljer bort något är en människa som väljer själv, som är viljestark, som inte låter sig hindras av förtryckande strukturer. Anses det. Den väljande har högre status än den som velar hit och dit, som är ett rov för stridiga känslor, som vill en sak och gör en annan, som fogar sig. Jag antar att detta bottnar i tanken att bara den väljande människan kan vara riktigt lycklig. Ja, så är vi där igen. Lyckomaximering är lika med att göra det bästa för sig själv är lika med att göra aktiva val, vara autonom, uppvisa aktörskap.

Men antag att någon väljer dig? Att någon behöver dig, kanske i en svår stund eller under en viktig period, kanske för resten av livet? Hur ska en väljande, autonom och egen-lyckomaximerande människa ställa sig till det? Många flyr naturligtvis skrikande upp i bergen. Det är strängt taget inte att välja, men något slags val är det förstås. Andra stannar kvar av pliktkänsla och kanske en viss, om än modererad kärlek till den behövande. En kärlek som modereras av kvävningskänslor. Andra ser helt enkelt inget alternativ, för det känns så oändligt besvärligt att slita sig fri från hela nomenklaturan som säger sig måna om en men samtidigt suger musten ur en. Man biter ihop och knyter näven i byxfickan. Svär bakom ryggen på den där jävla svaga människan som för fan borde stå på sina egna ben. Ibland är dessa negativa känslor ömsesidiga: båda tror att den andre skulle gå under om förhållandet sprack. Så man traskar vidare år efter år och leds alltmer.

Det finns par som borde ha separerat för längesen. Ingen förstår hur de står ut med varandra eller vad som får dem att hålla ihop. Är det för barnens skull? Okej, men barnen är ju utflugna sen decennier. Är det bara rädsla? Ingen vet. Men alla vet bättre. Det händer att ett sånt par finner varandra till slut, men det är så dags då tänker förståsigpåarna. Tänk så mycket lycka ni hade kunnat finna på egen hand. Ändå höll ni ihop. För att... Ja, varför? För att ni behövde varandra? Hu!

Jag tror inte så mycket på det där med att ensam är stark. Jag tror att vi behöver varandra. Att vara behövd, att höra samman, är inte det rätt fint? Jag tycker det. Jag tycker också att ett löfte är ett löfte, kalla mig konventionell. Om jag har lovat att gå på bio med mina barn kan jag inte bara dra mig ur det för att jag inte har lust när det är dags. Om jag har lovat att aldrig svika dig ska jag heller inte göra det utan mycket goda, eller snarare tvingande, skäl. Jag tror också på att kommunicera. Ständigt. Jag har ingen rätt att gå bakom din rygg, för det är att visa förakt för din vilja - och ännu värre: det är att låta dig leva i en illusion, vilket är samma sak som att frånta dig rätten att välja om du vill leva med en som jag. Att välja dig är att ständigt välja dig, inte att välja något som har varit eller som kanske kommer att bli. Men det är också att inse att mitt fria val, mitt aktörskap, min autonomi inte är något som alltid måste sättas i första rummet. Valfriheten är därför delvis skenbar. Det vi har kanske definierar mig lika mycket som mina syskon definierar mig, som min religion eller etiska övertygelse definierar mig. Det vi har kanske inte går att välja bort med mindre än att vi båda definierar om hela våra liv. Så kanske måste jag inte vara lycklig, fri och väljande i varje sekund. Inte om du behöver mig.

Valfrihet är bra. Lycka är bra. Men valfrihet och lycka är inte nödvändigtvis korresponderande kärl. Den som inte väljer kan också vara lycklig. Den som väljer blir inte med säkerhet lycklig. Att välja bort det som skaver kan göras för lättvindigt, och det är nog en trend i vår kultur här och nu. Vi väljer bort varandra så fort det känns lite för motigt. Det är inte stort bättre än att stanna kvar i något som är destruktivt för båda. Visst ska man ta sin Mats ur skolan ibland. Men den nya skolan kanske inte är bättre; det kan vara bättre att gräva där man står. Finna sig i att vara behövd, att inte vara lycklig, att inse att lycka inte är livets mening.

I den bästa av alla världar pratar vi med varandra - ständigt. Vi låter varandra utvecklas åt olika håll. Vi ger varandra frihet men tar den inte på den andres bekostnad. Vi har ett öppet förhållande i den meningen att vi låter varandra vara lite. Vi inser att vi har olika förutsättningar, så att "dela lika" inte innebär ett strikt 50-50-förhållande. Vi orkar med tanken på att vara behövda. Vi kan säga till varandra: "Jag behöver dig nu. Kan du bära mig?" Nej, vi är inte så förbannat happy happy hela tiden. Å andra sidan hör vi ihop, och det kanske är ett värde i sig? Jag tycker det. Och är det inte den bästa av alla tänkbara världar så är det i alla fall den värld vi bebor.

Om att låta folk sköta sig själva

Låt folk sköta sig själva så blir allting bra. Staten ska inte lägga sig i hur individer ordnar sin tillvaro. Låt marknaden sköta sig själv så blir allting bra. Marknaden lägger sig inte i hur individer ordnar sin tillvaro. På marknaden handlar individer med varandra helt frivilligt, så att vissa vinner och andra förlorar går inte att moralisera över. Hur två individer förhåller sig till varandra, till exempel i ett förhållande, är heller ingenting staten ska ha synpunkter på. Men det har den. Staten vill mäta, kontrollera och styra oss ända ner på detaljnivå, och det är en sjuka som politiker i alla läger ställer upp på. Nu är det föga förvånande, för "politikerna" är ju i princip synonymt med "staten". Men ändå. Det är fel, fel, fel. I alla fall om man får tro Maria Ludvigsson i SvD.

Parallellen till marknaden är min; Ludvigsson skriver inte ett ord om stålarna här. Men jag kan sätta en slant på att hon gillar privatiseringen av apoteken eller bilprovningen eller skolan eller vården eller kommunikationerna eller posten eller- Detta är ju att avreglera, ta bort statlig styrning, göra sig kvitt förmynderi och låta folk själva bestämma. Precis som de själva måste få välja vem i ett förhållande som ska byta däck respektive baka sockerkaka. Tanken på att människor ska vara jämställda är en utopi med rötter ända ner till upplysningstiden. Utopier är farliga, för se bara vad marxismen åstadkom. Ja, se vad den har åstadkommit i dagens Sverige! Den har fått oss att tro att det går att tvinga fram samhälleliga förändringar som ska förändra folk själva.

Problemet är bara att den liberalism som Ludvigsson företräder är precis lika utopisk. Det är en deontologisk idé om vissa universella principer som bara behöver implementeras för att idealsamhället ska uppstå. Deontologisk betyder "skit i konsekvenserna", ungefär. Det viktiga är idealen om fri handel, frihet från statlig styrning och så vidare. Ett visst mått av reglering behövs ändå för att värna om rätten till egendom och personlig frihet, men det ska vara i det lilla, det. Och dess konsekvenser? Tja, monopol och detaljstyrning är några. Ett Apple-samhälle, ett Microsoftsamhälle, ett Googlesamhälle där de största aktörerna gör allt i sin makt för att eliminera fri konkurrens. Ett samhälle som det amerikanska, där de allra rikaste och mäktigaste företagen och individerna har ett enormt inflytande över lagstiftningen. Ett samhälle där globala läkemedelsföretag stämmer regeringar i fattiga länder för att de använder generiska bromsmediciner, framställda i Indien, i stället för deras patentskyddade och svindyra mediciner. Ett samhälle där immaterialrätten enbart håller de mäktigaste om ryggen. Ett samhälle där samhällsfinansierad vård, till för allas bästa, har tagits över av några få internationella aktörer. Frihet. Folk själva bestämmer...

Vi ska inte bry oss så mycket om jämställdhet, menar Ludvigsson:

Denna politikens mani att lägga livet till rätta och styra upp vardagsbeteendet hos oss medborgare beskrivs till och från som en förfelad men god ambition. Det är den inte.

Att kartlägga jämställdheten är kanske lovvärt, men att verkligen kartlägga jämställdheten är det inte. Liksom. Nej, det inger Ludvigsson obehagskänslor. Här kommer Staten klampande med en hord klåfingriga och integritetskränkande forskare i släptåg. Staten vill detaljreglera oss - se upp! Snart kommer inte Hasse att kunna byta olja i familjens bil utan att få dåligt samvete.

Spelar det någon roll vem som bakar sockerkakan? Kanske inte; det är väl inte den allra mest brännande frågan. Det säger en hel del om könsstyrda beteenden, men det är knappast genom att ta på sig förklädet som männen förverkligar den marxistisk-psykotiska utopin om allas lika rättigheter. Spelar det någon roll att tre fjärdedelar av alla vikarier på arbetsmarknaden är kvinnor? Jag tycker det. Jag tycker att det spelar roll att det finns en systematisk, strukturell snedfördelning av samhällsmakt och ekonomiskt/socialt kapital ända ner på individnivå. Vi kan väl svära i Marknadens kyrka av sista dagars heliga och kalla det här fenomenet för könsmaktsordningen. Som naturligtvis inte finns i Ludvigssons tankevärld, men ändå. Orkar man bara läsa lite statistik och begrunda den i ställer för att raljera över dess metoder blir mönstret tydligt. Kvinnor i gemen är underordnade män i gemen. Det brukar bli så när folk själva får bestämma.

Min religiösa friskola

När jag var liten fick vi lära oss psalmer i skolan. Det gjorde ingen bestående skada på mig. Min pappa var djupt religiös och dessutom mycket musikalisk, så vi brukade sjunga "Ett barn är fött" och andra såna låtar tvåstämmigt. Eller "Ja, jag vill Herren lova" i kanon. Han bad kvällsbön med oss. Vi gick i kyrkan då och då, för det gjorde de flesta. Ibland brukar jag säga att jag är uppväxt i en kyrkbänk, vilket är en grov överdrift, men ändå: det kändes lite så ibland. Eftersom jag också är musikalisk avskydde jag när församlingen kom släpande efter orgeln och prästen i sin sång, men själv hade jag inget emot att sjunga.

Jag är sedan mycket länge en otrogen hund. Jag har gett Jesus på båten och bekymrar mig inte om livet efter detta. De kristna dygderna är förstås bra, men en etik går att införskaffa till billig penning på andra håll. Man kan rentav hitta på mycket av den själv, som att man nog inte bör döda i onödan och så. Vara snäll mot andra, ta sitt empatipiller varje morgon och så vidare. Men frågan är om jag tog skada av den här tämligen massivt kristna bakgrunden. På det vill jag svara nej. Jag hade gärna sluppit ett och annat, men inte var det väl så farligt. Och det är ändå rätt kul att förstå bibliska referenser och sånt. Så varför är det så hemskt med religiösa friskolor?

Vi bor, som jag säkert har tjatat om flera gånger, ett stenkast från en muslimsk friskola. Horder av skolungdomar drar förbi varje dag, och en hel del föräldrar. De allra flesta flickorna och deras mammor har hijab, annars är de precis som vilka andra ungar som helst. Flamsiga och busiga. Lider de av den religiösa undervisningen i skolans profilämne islam? Jag kan tänka mig att en del av dem suckar ungefär som jag suckade på lektionerna i kristendomskunskap. Men om man jämför var indoktrineringen (eller vad man nu ska kalla det för) jag utsattes för mycket massivare. Hela samhället var för övrigt homogent på ett mycket obehagligt vis.

Skillnaden är att religiositeten tar sig ett tydligare könat uttryck i friskolan. Visserligen har de manliga lärarna ofta såna där vita byxor som slutar på halva vaden, de har skägg och en religiös smula på huvudet. Men skolpojkarna får se ut hur de vill, inte flickorna. Det är inte bra. Säkerligen är flera av flickorna tvingade att skyla sig medan andra gör det frivilligt. Vilka som är vilka går inte att utröna med mindre att man frågar dem - om ens då. Men vissa av dem kommer att lägga undan sin hijab så småningom. Nu är den deras biljett till ett liv i relativ frihet. Och det finns ingen anledning att tro att alla de barn och ungdomar som går i den här skolan skulle vara annorlunda än jag var. Man börjar ifrågasätta auktoriteter och bilda sig en egen uppfattning om liv och etik och religion - på samma vis som Kissie eller andra bloggbrudar kommer att växa och utvecklas bort från ett stereotypt ideal som de i dag omfattar.

Så jag förstår faktiskt inte varför just religiösa friskolor skulle vara så hemska. Jag skulle mycket hellre sätta mina barn i al-Azharskolan än i Tyska skolan, Europaskolan, Lilla akademien eller andra såna plugg där barn förväntas vara lydiga, duktiga, disciplinerade och nivellerade in i en vuxenvärld som ser dem som små troféer att visa omvärlden. I Tyska skolans trivselregler står att de vuxna bör tilltala varandra med herr eller fru plus efternanmn vid föräldraträffar. Alla lärarna har dräkt eller kostym. John Ausonius gick i Tyska skolan, vilket väl inte säger allt, men ändå en del.

Jag är emot friskolor av en annan anledning, alla friskolor: de sabbar den naturliga blandningen av elever från olika samhällsgrupper (utom i redan homogena områden). De utarmar den kommunala skolan. De drivs i vinstsyfte, vilket gör lärarna måna om att ge höga betyg, de lärare som nu orkar jobba där - personaltätheten är ju lägre. Och våra skattepengar tar via friskolorna en lätt omväg till diverse skatteparadis. Det är jävligt oetiskt.

Men religionen? Den kan man faktiskt växa ifrån om man vill, eller omfamna om man vill. Barn har rättigheter, men de är alltid i klorna på sina föräldrar, och det går det inte att göra så mycket åt. Tigermammor och streberpappor kommer alltid att hetsa sina telningar till nya stordåd, och det kan inga lagar i världen rå på.

Den lilla stora världen och den stora lilla världen

Fran Lebowitz har sagt att det som hände när teven kom var att världen flyttade in i den och blev världen. Eller snarare "världen". Förståsigpåarna dömde ut det nya tv-mediet, för till skillnad från en biosalong var skärmstorleken så begränsad. Man kunde se allt som hände utanför tv-rutan, så ingen skulle kunna koncentrera sig, det vill säga ta det som skedde där på allvar.

Nu blev det ju inte så - eller? Ersattes koncentration med distraktion? Tanken ligger i alla fall nära till hands, trots mediets historiskt sett enorma genomslagskraft. Det var i alla fall omvälvande. Orhan Pamuk beskriver i "Istanbul, minnen av en stad" hur det var teven som fick folk att möblera om sina museala vardagsrum där ingen egentligen satt eller orkade vistas någon längre tid. Nu upptäckte familjerna hur trevligt det var att sitta och titta på tv tillsammans. Och man satt länge, alltså kastade man ut de obekväma finmöblerna. Och fastnade framför det blåaktiga skenet, vill jag tillägga. Över hela världen fastnade man. Och plötsligt kunde man se varandra, det var något oerhört.

Internet har för längesen gjort samlingen i tv-soffan smått pinsam. Vem vill sitta där och glo, passivt tuggande på en kaffelängd? Nej, nu tittar man på vad man vill när man vill. Och det vill man; se er bara omkring på valfritt kommunalt transportmedel. Det är så gott som gratis, och är det bara så gott som vill man att det ska vara helt. Helt gratis. Tv-serier, filmer, musik, böcker - rubbet ska vara kostnadsfritt och omedelbart tillgängligt på dass, i sängen, i en park... Ja, till och med i biosalongen sitter folk och tummar på sina smarttelefoner. Man kan liksom inte bli distraherad nog.

Jag förstår att folk laddar hem tv-serier innan de ens hunnit visas på tv. Det är ju möjligt, ja enkelt. Det kostar inget. Man får det genast, allt genast, och den genaste vägen. Själv är jag så gammalmodig att jag tycker om att få vänta lite. Och jag behöver ingen musikspelare med plats för tiotusentals låtar. Så mycket bra musik finns det helt enkelt inte.

Det här är inget gnäll över den nya tidens otålighet, ytlighet eller bristande koncentrationsförmåga. Om folk vill droga sig med distraktioner ska de naturligtvis få göra det. Men det blir lite paradoxalt när världen först flyttar in i teven och sen ut på nätet och in i våra mobiler. Den krymper så fantastiskt mycket samtidigt som den expanderar i det oändliga. Bilderna från Tahrirtorget engagerar och entusiasmerar oss, så länge det roliga varar. Sen stängs kamerorna av och alla kastar sig över nåt nytt. Libyen. Afrikas horn. Massmordet i Norge. Men angår det här oss egentligen? Är vi så engagerade? På riktigt?

Jag har valt att inte följa allt som hände efter massakern på ön. Jag läste inte Stoltenbergs tal, såg inte tv-sändningarna och har inte ägnat någon tid åt kvällstidningarnas strävan att beskriva varje otäck detalj eller mördarens tillvaro i cellen. Jag blev bestört och ledsen som alla andra, såg parallellerna till den främlingsfientliga retoriken runtom i västvärlden, bloggade till och med om det. Men det räcker nu. Det känns kladdigt, ungefär som när alla skickade klipp till varandra med "häftiga" bilder från tsunamin i Japan. Jag bläddrar förbi bilderna på utmärglade barn i Somaliga, för de är helt enkelt alldeles för plågsamma för mig. Jag har nyligen översatt en dokumentär om Srebrenica. Jag vill bara glömma den. Den totala iskyla och ondskefullhet som människor uppvisar i krig gör mig illa. Jag fungerar sämre, blir en sämre förälder om jag inte är maximalt närvarande. Jag vill ägna mig åt det största jag vet: den lilla världen.

Det här utesluter inte ett politiskt engagemang. Tvärtom är ett sånt alldeles livsnödvändigt för mig. Men jag kan inte grotta ner mig i hemskheter utan att mista något av mitt hopp om världen och tro på politiska förändringar. Jag menar inte att jag har rätt, att man borde upphöja det här till allmän lag. Det här är hur jag fungerar. Men hur många gånger skänker vi inte slantar till diverse behjärtansvärda ändamål bara för att glömma bort nöden i nästa minut? Hur ofta upprörs vi inte och lider med våra medmänniskor men stannar där, utan analys? Problemet med hunger och svält har mycket lite med klimat att göra, men allt med politik.

Estoniakatastrofen, tsunamin i Thailand, Tahrirtorget, tsunamin i Japan, Norge, finanskrisen i USA. Det finns bara plats för en sak i taget i våra sinnen och inte minst i våra massmedier. Fördjupningen, den riktiga, utförliga på fakta grundade analysen, lyser med sin frånvaro. För världen finns visserligen där hela tiden, men bara vissa delar av den. Uppföljningen bläddrar de flesta förbi. En seriemördare i USA har inte lika stort nyhetsvärde som en norsk massmördare, och amerikanens offer väcker förstås ett visst medlidande med oss, men inte mer än några hundra människor som drunknar när en färja kantrar i Sydasien.

Världen som ska föreställa så stor är egentligen så liten. Ta bort de stora nyhetsbyråerna och kaos utbryter. Vem ska nu värdera vad som är viktigast - en rörelse mot kvinnlig omskärelse i en indisk delstat eller iPadfodral sydda av Bernie Madhoffs avlagda kläder? Fan vet.

Världen tolkas hela tiden åt oss. Vi läser och ser nyheter, för all del, men framförallt ägnar vi oss åt vad andra tycker och tänker om det skedda. Vi vill ha analyser, t.ex. av partiledarnas kroppsspråk. Det är så oerhört viktigt, liksom, med lättsmälta analyser, med tyckande av tyckare. Och när vi har sett något vill vi läsa om det eller tvärtom. You're gonna read just what you saw, sjunger Lou Reed i "A Perfect Day". Men jag vill inte det. Jag både kan och vill tänka själv, tack så mycket. Och framför allt vill jag välja vad som är viktigt i det långa loppet, inte bara just nu. I det långa loppet, har någon sagt, är vi alla döda. Jag känner det här allt tydligare. År 2050 kommer jag förmodligen att vara alldeles och helt oåterkalleligt stendöd. Men mina barn kommer att leva då, i en värld som vi i dag inte kan föreställa oss eller ens komma med några intelligenta gissningar om. Jag kan inte göra ett jota åt det. Jag kan inte förbereda dem på vad som komma skall. Men jag kan vara en bra förälder för dem, ingjuta trygghet och mod i dem och lära dem att tänka själva. Tills vidare får jag väl fortsätta att värka inombords av världens alla jävligheter, men försöka skjuta undan de mörkaste tankarna.

Mina barn behöver mig, för vi hör ihop under den här tiden vi har tillsammans. Jag finns inte utan dem och inom en inte alltför avlägsen framtid finns jag inte heller för dem som fysisk gestalt. Jag finns ändå, fast bara i översatt form som John Donne skulle säga. Så lever också mina föräldrar vidare i mig, och till viss del i mina barn. Tills vidare får jag värka inombords av världens jävligheter, om än i begränsad omfattning som sagt. Men den största smärtan är vissheten om att jag en dag måste ta farväl av alla och allt som jag älskar. Jag orkar inte bära med mig de tankarna hela tiden. Det räcker att de vaknar hos mig när jag ligger och smeker ett sovande barn över kinden. Sen går jag upp, tar en kopp kaffe och, ja...ägnar mig åt någon distraktion. Sen kan jag bli politisk igen.

"Gaykulturens negativa sidor"

Till årets traditionella anti-prideartiklar kommer nu en från "de egna leden". Det är Dick Erixon, som berömmer sig av att ha varit en av de första öppet homosexuella riksdagskandidaterna. Ergo har han liksom carte blanche att hoppa på hbt-rörelsen, och gör det grundligt i Pride festar bort det egna ansvaret. Den svenska rörelsen "strävar efter en glamorös och självförhärligande tillvaro utan personligt ansvarstagande". Och inte nog med det, bakom "den glättiga Pridefasaden döljer sig en destruktiv och normlös hållning". Ja, sen är det väl slut på kritiken? Nej, för Erixon anser att hbt-rörelsen "försöker bevisa sin utstötthet genom provokation" och "skyller på andra".

Alltså: hbt-personer sitter fast i en glittrig offerkofta. Å ena sidan vill man inte kännas vid sitt eget ansvar, utan skuldbelägger de stackars strejta. Å andra sidan struntar man i politiken och bara glammar loss. Det kan ju tyckas som en märkligt motsägelsefull kombination, men det beror på att den bara finns innanför Dick Erixons skallben. Han förstår helt enkelt inte syftet med Pride. Så jag ska försöka förklara så att till och med Dick Erixon begriper. Så här:

Pride handlar om konkret politik. Årets Pridevecka handlar till exempel om transsexuellas rätt att slippa tvångssterilisering. Den regering som Dicks parti är en visserligen obetydlig, men dock del av, har länge förhalat frågan. Det beror på att den som ansvarar för frågan är Kristdemokrat. Om Dick Erixon vill att hbt-rörelsen ska ägna sig åt att ta "det ansvar vi alla har för oss själva och vår gemenskap" vore det klädsamt om han tog sitt ansvar för att frågan om tvångssteriliseringar äntligen får sin lösning.

Pride handlar om indirekt politik. 51 veckor om året dominerar heteronormen. 51 veckor om året osynliggörs hbt-personer. En enda vecka får vi en rejäl chans att granska denna norm och åskådliggöra att den är en konstruktion, en historiskt, kulturellt, ekonomiskt, politiskt och geografiskt situerad företeelse. De övriga veckorna är den osynlig för de heteronormativa, för den som ser genom normen ser inte normen. Vi andra ser den hela tiden, för när man väl har fått upp ögonen för den går det inte att blunda.

Pride handlar om gemenskap. Under veckan får alla vi som inte automatiskt hör hemma i majoriteternas gemenskaper samlas och hämta styrka från varandra. En enda vecka är vi inte i minoritet.

Pride handlar om glädje och stolthet. Paraden som så många ondgör sig över är ganska lik vilken karneval som helst. Om Dick Erixon besökte Rio de Janeiro skulle han kanske förfasa sig över alla nakna bröst och guppande rumpor, och möjligen också den höga ljudvolymen. Men jag betvivlar att han skulle dra slutsatsen att alla sitter med bara bröst, glitter och påfågelfjädrar på sina arbetsplatser. Jag betvivlar att han skulle kritisera stadens befolkning för att den är så ytlig. Det skulle liksom vara oförskämt. Kan man se en parallell här, tro?

Prideparaden är inte till för såna som Dick Erixon eller andra heteronormativa personer oavsett sexuell läggning. Den är till för oss. Ni får gärna titta på, ni får gärna applådera, och varför inte tåga med en bit på vägen? Bara för att få lite av känslan. Evenemangen i Kulturhuset och på andra ställen är dock till för alla som är intresserade. Parken är gratis att besöka i år. Årets tema är öppenhet. Frågor på det, Dick?

Slutligen: att se strukturella orättvisor och bekämpa dem är inte att tycka synd om sig själv, sätta sig i en offerposition eller ge uttryck för nåt slags uppgivenhet. Det är faktiskt precis tvärtom. Vilka är det som har gjort Sverige till ett av världens bästa länder för hbt-personer? Inte är det de strejta. Vilka var det som genomdrev rösträtt för kvinnor? Inte var det männen. Erixon sätter sig i samma gamla gistna eka som alla andra som propagerar för att vi ska "ta av oss offerkoftan". Vill ni läsa en lite längre utläggning om just det fenomenet ber jag att få rekommendera mitt eget inlägg i debatten. Men det är kanske att lägga lite för mycket krut på personer som yrar om att vi är "normlösa" och "destruktiva" när vi försöker vara konstruktiva och åskådliggöra den dominerande normen: den strejta parad som pågår 364 dagar om året.

Gråt - och analysera

Massmördaren förtjänar inte att leva, skriver Marcus Birro i Expressen. Breivik förtjänar att dö, ty han är Djävulen. Och så följer en massa högstämd, för att inte säga överspänd, religiös retorik:

Massmördarens metodiska och utstuderade grymhet löper tillbaka till samma mörka hjärta som de som gått före honom, i en annan Guds namn. Hatet hämtas från samma skuggland. Han är en identisk kopia av dem han säger sig hata. Så arbetar Djävulen. Han bryr sig inte ett dugg om åsikter eller politik. Han bryr sig inte om höger och vänster.

Jag förstår och delar Birros stora sorg och upprördhet. Jag tycker inte heller att Breivik förtjänar att leva, och hade det varit mitt barn han tog livet av och jag hade haft möjlighet att sätta en kula i den där psykopaten så hjälpe mig Gud - höll jag på att säga. Men nu är jag inte troende. Och ingenting blir bättre av börja yra om ondska och djävlar, tvärtom är den sortens dimmiga resonemang kontraproduktiva.

Är inte frågan vad, om något, vi kan göra för att minska risken för en upprepning? I så fall måste vi använda fungerande modeller, och ondska är en usel förklaringsmodell. Det finns onda gärningar, men att avfärda en människas handlande med att den är "ond" leder ingenstans.

Anamnesen är halva diagnosen, brukar läkare säga. Breiviks sjukdomshistoria i psykologisk och politisk bemärkelse är alltså viktig att reda ut och sätta in i ett större sammanhang. Att som Birro hänvisa till vad som har gjorts "i en annan Guds namn" duger inte långt, även om många illdåd och övergrepp har begåtts i alla möjliga gudars namn genom historien. Amerikanska högerkristna har kastat bomber mot abortkliniker, för att bara ta ett exempel ur högen. Djävulen bryr sig inte om åsikter eller politik, skriver Birro. Men nu var det inte denna mytologiska figur som gjorde sig skyldig till massmord, det var en människa av kött och blod. Och denna människa av kött och blod brydde sig i högsta grad om åsikter, politik och frågor om höger och vänster. En anamnes bör följas av en diagnos och därefter behandling - av farsoter som antijihadism, vill säga.

Att tycka att Breivik inte förtjänar att leva är en sak. Att tycka att samhället bör döda är en annan. Att tycka att hans verklighetssyn är förvriden är en sak, men låt oss inte själva tappa huvudet. Så gråt - och analysera sedan.

Breivik och utilitarismen

Jag har gråtit i dag, som så många andra. Jag har tänkt på mina barn och på att alla barn är allas barn. Men mellan tårarna har jag läst vad Breivik har skrivit i ett högerextremt forum, och reagerat mot att han i medierna utmålas som en galning. Det som gör honom unik är inte hans tankar, utan hans syn på hur man omsätter dem i praktiken. Det som fick honom att bli massmördare var inte en tillfällig sinnesrubbning, utan en total brist på empati. Han uttrycker sig välartikulerat och förefaller intelligent. Kanske är han en tvättäkta psykopat, eller så är han helt enkelt en högerextremistisk utilitarist. Han vill alltså skapa en bättre värld, och ska man göra omelett måste man knäcka några ägg.

Utilitarismen är inte helt enkel att sammanfatta i ett blogginlägg, därtill är den alltför mångfasetterad. Att vara utilitarist innebär inte per automatik att man bortser från indidviden eller att man godtar att folkgrupper förtrycks. Men personer som vill åstadkomma radikala förändringar på kort tid svänger sig ofta med nyttoargument som är lånade från utilitarismen. Eller kalla det iskall logik. Mattias Flink sköt, starkt alkoholpåverkad och upprörd, sju personer. Breivik mådde finfint när han tog livet av ett nittiotal ungdomar. Han var säkert spik nykter, och den enda känsla som genomfor honom var nog en viss munterhet.

Kärnan i denne massmördares ideologi - om man nu kan kalla det så - är att eftergivenheten mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet har gått för långt. Brevik återger en hörsägen om hur en "helnorsk" skolpojke en dag finner sig ensam i ett hav av svartmuskiga. Givetvis blir han svårt mobbad, men hans mor, en "marxist" vill inte öppna ögonen. Hon har en förvriden syn på utlänningarna och det går så långt att hon offrar sin egen son. Men vi (kulturkonservativa/nationalister etc) , skriver Breivik, är de första att rädda våra barn från denna släpphänta och ängsliga hållning mot muslimerna.

Ja, våra barn. Alla barn är inte allas barn i Breiviks ögon. Barnen på ön var ju den framtida socialdemokratin, framtidens makthavare. Då dikterar logiken att man bör ta kål på så många som möjligt och förhoppningsvis avskräcka de andra från ett fortsatt politiskt engagemang. För tyvärr är de många, de där marxisterna. Att socialdemokrater knappast kan kallas marxister bekymrar inte Breivik. Nåt slags vänster är de ju. En allsmäktig nomenklatura som belägger sanningssägande nationalister, patrioter och kulturkonservativa med munkavle. Det finns ett ord för den sortens personer som tänker så: kvasidissidenter.

Breiviks tankegods är sannerligen inte unikt. Hans förakt för mänskligt lidande är inte unikt. Terrorister har i alla tider offrat oskyldiga individer för att försöka genomdriva sin agenda, i sämsta utilitaristiska anda. Men terrorism uppstår ofta ur förtvivlan, inte enbart ur en förvriden ideologisk eller religiös tankegrund. Det är alltså svårt att se honom som en renodlad högerextremistisk terrorist. För hur förtvivlad är situationen för de helyllenorska norrmännen? Inte särskilt, skulle jag vilja påstå. Inte ens för den som sväljer hela det främlingsfientliga och nationalistiska paketet. Det är här någonstans som Breivik hamnar i kaos. Han drar ut i kampen helt ensam (hoppas jag - det har ryktats om en andra gärningsman på ön). Det är han och bara han som kan axla denna stora uppgift. Han tar sitt ansvar, han snackar inte bara. Och det känns skönt.

På sajten där han skriver nämner han sin stora beundran för sin fiende: "Jag har stor respekt för hur marxist-humanistiska nätverk i Norge utnyttjar sin makt optimalt genom 'force multiplication' och samarbete." Slutsatsen? De måste hindras att föröka sig. Man måste slå mot kärnan. Det är fullt logiskt - men bara för den som dels har en förvriden syn på hur samhället ser ut. Bara för den som i likhet med psykopaten hyser ett totalt förakt för mänskligt lidande och njuter av att skada andra. Bara för den med en grandios syn på sin egen betydelse.

Jens Stoltenberg och andra politiker talar vackert om det öppna och demokratiska samhället och vikten av att slå vakt om det. Men jag tror inte att någonting särskilt måste göras, mer än det som redan görs. Naturligtvis ska högerextremisterna, rasisterna, de främlingsfientliga och andra av Breiviks meningsfränder bemötas och bekämpas. Men själv kommer han att ses som en historisk parentes. Han politiska betydelse är alltså ringa, och det enda kännbara straffet för honom blir att inse just detta. Han blev ingen martyr för sin sak. Det skedde ingen omvälvning. Hans meningsfränder fick aldrig makten.