En kvasidissident ryter till

Elise Claesson skriver i SvD en en kolumn om Timbros frihetsvecka och förvånas över hur mycket det har talats om "familj, barn, föräldrar – och fruar". Förvånande, med tanke på den manliga dominansen, antar jag att Claesson menar; det gick enligt henne minst tio män på varje kvinna.

Huvudnumret var kanske debatten mellan GFP, Green Fluorescent Poirier, och Johan Norberg, en debatt som DN:s Håkan Boström refererade nyligen. Detta bryr sig nu inte Claesson om att göra, utan nöjer sig med att skriva att en "[i]deologiduell mellan manlig högerfilosof och manlig högeridéhistoriker med manlig högerchef- redaktör som domare är ingen tjejtjusare". Nä, tjejer är väl inte så intresserade av politik och sånt.

Claesson skriver däremot om hur Sverige har blivit "världens singeltätaste land med världens högsta skatter – och kanske världens mest olyckliga barn". Men tro inte att det ligger några värderingar bakom ett sånt uttalande. Det är bara ett konstaterande av faktum. Att exempelvis antalet hungrande och undernärda människor steg från 923 miljoner 2008 till 963 miljoner i december 2008 enligt FAO betyder inte att de barn som drabbas är särskilt olyckliga. Inte som i Sverige.

Nåja, Claesson tröstar sig med att

trots intoleransvarning för kärnfamiljen har vi bröllops- och babyboom. Skilsmässorna ökar inte längre, trots att singellivet ständigt förhärligas och uppmärksammas. Likt obstinata tonåringar trotsar vi våra medie- och politikerföräldrar och bildar motståndsrörelsen Familj.

Ja, familjen är verkligen en motståndsrörelse. Den har alltid fått stryka på foten i Sverige, plågad av idiotiska påfund som dagis. Men lyssnar vi? Nä! "När barnen i världens bästa välfärdsland skär sig och sparkar ihjäl varandra ropar de på – change" skrev Elise Claesson en gång. Men ingen drar som hon den självklara slutsatsen att vi ska skippa det där med dagis.

Dags för samling kring lägerelden, alltså. Där sitter redan Johan Norberg, skriver Claesson. Jag längtar verkligen dit.

Så här ska det göras, Malena Rydell!

Nä, jag har ingen patentlösning på hur feminismen ska kunna få en nystart - såklart. Jag tillåter mig dock att ha vissa funderingar i ämnet. Men först lite 1800-tal:

Jag har just börjat läsa en bok av Saul Newman, Power and Politics in Poststructuralist Thought, där ett avsnitt ägnas Max Stirner, som på 1800-talet beskrev något han kallade "liberalismens janusansikte". Jag har som sagt bara börjat läsa, men tycker att hans tankar verkar intressanta. Jag ska försöka sammanfatta (om någon är bättre insatt än jag får ni gärna korrigera mig):

Upplysningen försökte befria människan ur religionens klor, och filosofer som Feuerbach hävdade att människan blev alienerad genom att begrepp som godhet, kärlek och visdom projicerades på en gudom. Guden stod alltså för allt det som den syndiga människan saknade. Feuerbach ville vända på detta och så att säga återerövra det gudomliga - det var inte i någon gud vi skulle finna vårt ideal, utan i människan. Men den här sortens humanism, där man alltså tillskriver människan gudens kvaliteter, gör enligt Stirner att det i stället är individen som blir alienerad i förhållande till ett abstrakt, humanistiskt och ouppnåeligt ideal. I stället för att förhålla sig till Gud tvingas man förhålla sig till ett slags mänsklig essens, den goda, fria och rationella Människan.

Feuerbach har alltså inte lyckats avskaffa Gud utan gjort människan till Gud. De religiösa auktoriteterna och därmed följande förtryck har nu placerats inom människan, vilket bara innebär ett annats slags förtryck. Den mänskliga essensen, som människan enligt Feuerbach hade alienerats från genom religionen, har själv blivit en alienerande abstraktion. Stirner ser alltså humanismen som en diskurs som till synes befriar människan, men som i själva verket får individen att knäa under tyngden av universella ideal. Och det politiska uttrycket för denna filosofiska syn identifierar Stirner som liberalismen.

Liberalismen, skriver Newman, är en sekulär politik i en sekulariserad tid och bygger på förnuft och lagstiftning. I den moderna staten ska lika rättigheter råda, som likhet inför lagen och allas tillträde till politiska ämbeten. Liberalismen är den logiska motsvarigheten till Upplysningen genom att den förutsätter en rationell, autonom individ med medborgerliga rättigheter. Men Stirner ser flera problem med det här. För det första är liberalismen mer eller mindre blind för individuella olikheter. Han ser inget fel med jämlikhet i sig, men risken finns att individen reduceras till en "vara". Staten ser dig inte som en individ utan bara som en politisk enhet, "medborgaren". I stället för att ge individen frihet från staten ger man henne tillträde till staten - eller snarare staten tillträde till individen - vilket gör henne lättare att kontrollera. Gamla strukturer som gillen och skrån är borta, vilket är bra för den som till exempel vill bli skomakare, men samtidigt fungerade de som en buffert mellan stat och individ, och denna buffert är nu borta. Precis som Marx hävdade att religionsfrihet bara gör det enklare för religionen att dominera individen i det civila samhället menar Stirner att "politisk frihet" gör individen omedelbart tillgänglig för staten.

Medborgarskapet ställer krav på individen att till exempel vara en rationell, hårt arbetande och solidarisk person, menar Stirner. Nu har staten blivit det som först Gud, senare Människan stod för: det ideal som vi alla måste rätta oss efter, på bekostnad av individuell variation och frihet. Bakom fagra ord om frihet döljer sig en rad normaliserande diskurser, kan man säga, som gör individen till ett underordnat subjekt, den goda medborgaren. Därmed stöts också avvikande kategorier ut, skriver Stirner: "vagabonder, prostituerade, lösdrivare, ruinerade spelare, föräldralösa", människor "utan något att förlora" - eller det Marx skulle kalla trasproletariatet. Liberalismen har alltså blivit en sekulär, rationell religion där den moderna staten har tagit Guds plats, en religion vars lagar har blivit lika absoluta och förtryckande som religiösa påbud. Det är alltså paradoxalt nog just liberalismens idéer om allas likhet och frihet som gör individen alltmer dominerad av statens ideal och normer, menar Stirner.

Stirner för analysen vidare till det han kallar socialliberalismen (som vi i dag snarare skulle kalla socialism). Här domineras individen ännu mer av staten, eftersom inte bara politisk frihet och jämlikhet eftersträvas, utan även ekonomisk och social. Om människor ska vara socialt och ekonomiskt jämlika måste man avskaffa det privata ägandet och låta staten distribuera de ekonomiska tillgångarna. Om individen en gång arbetade för sin egen vinning måste han nu arbeta för samhällets. Bara genom att offra individen kan mänskligheten befria sig själv och utvecklas fullt ut. Det stora spöket i kampen för allas jämlikhet har blivit egoismen. "Vi måste göra egoismen omöjlig! Alla måste äga ingenting på det att 'alla ska få ha allt'", skriver Stirner. Staten är här ännu mer förgudligad och förtrycket är ännu värre.

Nu kommer det sista steget i Stirners dialektiska analys av liberalismen. För den "humanistiska liberalismen" duger nämligen inte ens en liberal eller socialistisk stat som gudom. De står trots allt mellan individen och det högsta goda. I den socialliberala staten är individen fortfarande fast i materialism, även om frukten av hennes arbete tillfaller staten. Därmed kvarstår risken för att en sådan materialism blir lika med egoism. Nej, i stället måste vi alla sträva efter att förverkliga våra interna ideal, den mänskliga essens som vi alla bär inom oss, så att vi alla kan bli verkligt fria. Det är bara det, skriver Stirner, att då får ingen vara en individ. "Kasta av dig alla särdrag, kritisera bort dem. Var inte jude, var inte kristen, utan var människa, enbart människa". Det här sista steget i människans frigörelse är också det slutliga förnekandet och avskaffandet av individen. Etniska, nationella eller religiösa skillnader tillskrivs ingen betydelse, allt som förhindrar oss att vara enbart människor ska bort. Och då försvinner också individens särart.

Men det finns en mörk sida av denna glorifierade människa: "omänniskan". Denna omänniska är det som blev kvar, det som inte låter sig infogas, slasket, avvikelserna. Och omänniskan, det vill säga den avvikande, egoisten eller den som inte uppför sig som idealet bjuder, är just det som låter människan definiera sig själv som Människa. Liberalismens stora svaghet, som Stirner ser saken, är att den är humanistisk och essentiell. Det finns i själva verket ingen mänsklig essens. Lika lite som det finns en gud utanför människan bor det en gud i människan eller i samhället. Stirner monterar så att säga ner hela dialektiken och visar hur den goda, rationella och upphöjda Människan bara är en vålnad, och hur alla system som bygger på en sån essentialisering leder till förtryck av individen.

Puh. Det här var alltså ett försök att kort sammanfatta mina hittills ganska osmälta läsfrukter. Om Saul Newman gör Stirner rättvisa undandrar sig min bedömning. Men jag tycker att Stirners tankar har bäring på den debatt om liberalism, ny eller gammal, som enligt Malena Rydell har sjanghajat feminismen och försett med prefix som exempelvis ”i-” som ”individualfeminism”. Rydell recenserar en bok av den amerikanska feministen Nancy Fraser som uppmanar till en nystart för feminismen och varnar för dess dubbelgångare i form av en ”så fruktansvärt liberal, småborgerlig och mer självgod” feminism. Den mer materiellt inriktade feminismen från 1970-talet har ersatts av en identitets-insnöad symbolisk dito, verkar Fraser mena, och frågar sig ”varför identitetspolitikens framgångar [ska] ske på fördelningspolitikens bekostnad”. Nej, det är dags att låta feminismen handla om rättvisa igen, och då inte bara i förhållande till kön.

Sedan feminismen fick sin dubbelgångare har det helt enkelt varit tabu att göra skillnad på feminism och det som inte är feminism. Dubbelgångaren har därför lugnt kunnat hävda att allt ordnar sig om fler kvinnor blir chefer som Annica Falkengren. Den pratar på om att avdrag för hushållsnära tjänster är feminism. Den hävdar att Sarah Palin är feministisk eftersom hon är kvinna.
Den säger att Percy Barnevik är feminist eftersom han gör kvinnor i Indien till entreprenörer medelst mikrolån. Dubbelgångaren är vår jämställdhetsminister, som inte är feminist.

Det här får en säkring att gå hos i-feministen Louise Persson, som talar om ”postmarxistisk gegga” och att radikalfeminismen minsann bara var en marginell företeelse i rörelsens utkant på 1970-talet:

Frasers tes är att "feminismen" kan få ett uppsving och kämpa ned sin dubbelgångare genom finanskrisen. Tanken är att genom krisen blottas alla orättvisor tydligt. I själva verket hävdas att feminismen är en enhetlig rörelse som per definition har ett vänsterperspektiv på rättvisa. På så vis kan man friskt och ogenerat prata om dubbelgångare och "fruktansvärt liberalt" och blanda ihop det med det som faktiskt inte är liberalt. Den liberala kritiken mot finanskrisen kan bortses från, och det går också utmärkt att bortse från feministiska liberaler som kritiserar denna typ av postmarxistiska gegga. Sedan, eftersom man gör det så enkelt för sig så kan man förstås hoppas att denna postmarxistiska feminism kan få ett uppsving genom finanskrisen, fungerar det för andra vänsterkrafter att använda sig av finanskrisen för att attackera marknadskrafterna, borde det fungera för dessa feminister. Kan man baila ut bankvärlden så kan man nog baila ut feministerna.

På ett feministiskt forum nära dig, Feminetik, diskuteras nu artiklarna i tråden ta tillbaka feminismen?, och en deltagare skriver t.ex. så här: "Det är alltså den liberala feminismen och den breda feminismen som är ett hot mot den 'riktiga' feminismen? Är det smal vänsterfeminism som ni ska återvända till? Det låter lite konservativt och bakåtblickande. Är det menat så?" och "den liberala kritiken vi rätt nyligen hört om kvinnors rätt till lite egoism utan skam var väldigt intressant. Jag vet iaf många kvinnor som hade behövt det. Med en likriktad, kollektiviserad och vänsterinriktad feminism hade den tanken nog aldrig framförts på det sättet."

En annan skriver så här: "När man vill att människor faktiskt ska vara fria så argumenterar man rimligtvis för att människor ska vara lika fria att vara hemmafruar som de är att vara VD. Man argumenterar för friheten att vara könsrollskonservativ OCH för friheten att inte vara det. Konstigare än så är det inte."

Ni får läsa tråden själva om ni vill ha en rättvis bild av argumenten, det här var bara ett axplock som kanske är missvisande för skribenternas intentioner. Jag tycker hursomhelst att diskussionen är intressant. Den liberala synen på människan brukar beskrivas som ett ställningstagande för individens frihet från förtryck. Men vilken människosyn ligger bakom den? Jag får i flera sammanhang höra att exempelvis prostituerade ”måste få välja själva” om de vill ägna sig åt en ”frivillig och ömsesidig överenskommelse” att suga av en torsk mot betalning. Själva denna frivillighet är betingad av en syn på individen som en rationell och suverän enhet.

Ja, det låter ju som en fin tanke, men kanske är det alltså den humanistiska/essentialistiska människosynen som redan Stirner beskrev som spökar. Liberalismen talar om två sorters frihet: frihet från tvång och valfrihet. I’m all for it, folks! Men valfrihet förutsätter att valet verkligen är fritt i praktiken, att det t.ex. inte finns strukturer som är mer eller mindre tvingande. Visst, ingen (med undantag av X antal miljoner prostituerade runtom i världen) är tvingad att prostituera sig. Innebär det att valet är gjort av en rationell individ som alltså vet sitt eget bästa? Eller kan man sänka kraven på oss människor en smula och säga oss att vi inte alltid gör det? Att vi ibland handlar mot bättre vetande? Eller att vi inte ens alltid vill vårt eget bästa? Talet om den fria viljan räknar liksom inte med mänsklig skröplighet och inte heller med den psykologiska mekanism som får oss att i valet mellan belöning nu och kostnad senare, eller kostnad nu och belöning senare, i allmänhet välja det förra alternativet. I en ideal värld väljer vi det senare alternativet, för vi är ju rationella. Alltså finns det t.ex. inga överviktiga rökare, utan alla motionerar, äter rätt kost och avstår från stundens njutning till förmån för ett långt och hälsosamt liv. Ja, tänk om det vore så.

Jag tror inte att vi hjälplöst sprattlar i diskursernas eller maktordningarnas garn. Jag tror på möjligheten till agens, och jag tror tyvärr också att vi delvis är medskyldiga till att upprätthålla de strukturer som förtrycker oss. Men lösningen är knappast att ta avstånd från ”kollektiviserande” eller ”paternaliserande” tankegångar och hylla en voluntaristisk människosyn. Den har nämligen en tendens att offra individen på den fria viljans och individualismens altare. Jag tror att feminismen måste verka på flera fronter samtidigt, bekämpa sexism, rasism, homofobi och klassförtryck. Det är lätt sagt, förstås. Jag säger det med en känsla av lätthet i hjärtat, för det låter så bra! Men hur ska det göras? Jo, jag tror att man måste kombinera flera olika teorier. Det är en teori jag har. Exakt vad jag menar återkommer jag till.

Nu blir till och med jag förbannad

Jag har inte tyckt att det är så oerhört angeläget att få ladda hem musik från TPB. Jag förstår såna som gör det, och under en period när jag hade ännu mindre pengar än vanligt gjorde jag det själv. Med viss skamkänsla, mot mina principer, men ändå.

Däremot blir jag väldig illa berörd av tanken att farbror Sony och tant Warner med flera ska få göra razzior i mitt vardagsrum. Jag beklagar inte att Knäckebröds-Kalle får punga ut med 30 millar, det kan han gott ha. Men domen är absurt hård. Ett års fängelse?!

Nåja. Nu läser jag dock i SvD att Ifpi försöker tvinga danska operatörer att blockera TPB och andra fildelningssajter, och samma krav framför de i Norge. Danskarna har redan vikt sig, men Telenor har överklagat till danska HD. Jag hoppas att de vinner! Det är väl för fanken inte internetoperatörernas ansvar vad deras användare har för sig! Och vad blir nästa steg? Den här sortens ingrepp får mig att resa borst. Bort med tassarna, era jävla imperialistsvin! Internet är livsviktigt för mig och ingen ska försöka snöpa det så att allt som återstår är nåt slags reklamkanal. Vad jag och andra användare gör av det är vårt och bara vårt ansvar.

Förbön för The Pirate Bay

På väg hem från Coop passerar jag det stånd på torget där man säljer svensktoppsartister och hör "Med den allsmäktige Guden har jag blivit du och hej". Det kan vara värt ett blogginlägg tänker jag och googlar textraden när jag kommer hem. Men jag blir besviken för det är Gånglåt från Knutby av Ewert Ljusberg, och fortsättningen lyder: "Skit i alla tio buden för de gäller inte mej". Att jag kunde tro att texten var allvarligt menad beror kanske på låtar om att ta spårvagnen till himmelen (med Gud som kör och Jesus konduktör). Gränsen mellan ironi och allvar är ibland hårfin när det gäller vissa yttringar av kristenheten, så vad sägs om följande rubrik: Kristna bad för Volvo i Umeå? Nej, här är det faktiskt allvar: det är Pingstkyrkan som har gripit in. "Vi kan inte gå in med krispaket eller pengar, men vi kan be, säger Roland Laestander, initiativtagare till bönekvällen, till Svenska kyrkan i Umeås tidning Spira", meddelar Dagen.

Och det kanske funkar. Den amerikanske fartygsbefälhavaren Richard Phillips blev ju fri efter en förbön i hans församling. Nu kan den skeptiskt sinnade hävda att sambandet inte nödvändigtvis var kausalt, men man vet ju aldrig.

Jag vet inte om Unni Drougge har lagt bort titlarna med Gud, men hon lägger i alla fall ut en titel, Boven i mitt drama kallas kärlek, i ett slags profan förbön för Pirate Bay, vilket hon motiverar både i sin blogg och på Newsmill. Boken kostar som ni ser 39 spänn på Adlibris, så hon förlorar kanske inte så mycket på den här gesten. Jag har inte läst den, så jag vet inte om den är värd att ens laddas hem, men den orsakade ju duktigt med debatt när den kom ut. Protagonistens baneman, tillika Jan Guillous agent, Niclas Salomonsson, skrev till exempel den här artikeln i SvD där han hävdar att alltihop är ljug. Därefter stämde han tidningen Svensk Bokhandel på en halv miljon kronor för förtal. Hur det gick eller vem som talar sanning vet jag inte, men jag håller nog en slant på Unni Drougge, som styrker sina påståenden med utdrag ur läkarintyg i den här artikeln på SvD Brännpunkt.

Kristna håller förbön för Volvo. Piratpartiet och alla arga fildelare håller förbön för TPB. Lyssnar den allsmäktige Guden? Ska till exempel Leif Johansson, som framhöll Volvos finansiella stabilitet och goda likviditet så sent som den första april i år, få ett sms från Gud där han framhåller det allvarliga i att göra så många arbetslösa? Fan tro't. (Fast lägg märke till datumet: det kanske bara var ett aprilskämt.) Ska Tomas Norströmlossa tungans band lagom till pingst och erkänna att han faktiskt var jävig? Jag betvivlar det. Men domen stärker inte direkt tilltron till vårt rättsväsen, vilket också f.d. överåklagaren Sven-Erik Alhem påpekar på Newsmill. Och Sven-Erik är ju Sveriges 98:e viktigaste opinionsbildare enligt den "officiella listan" som publicerades i december i fjol. (Där kritiseras också Aftonbladets skugglista som hade tagits fram av en jury som bl.a. bestod av Sven-Erik Alhem.)

Men jag tror inte att Alhem är så viktig som opinionsbildare, egentligen. Långt mäktigare är till exempel Filip & Fredrik på plats 74. Jag brukar kasta mig fram och tillbaka i sängen numera och undra vad Filip och Fredrik skulle tycka om exempelvis fildelning och hur jag ska förhålla mig till till The Pirate Bay. Jag tror att jag ska skriva ett mejl. Eller be en bön.

Rubrik saknas

Här i Vällingby bor man ett par stenkast från Mälaren. Korsa Bergslagsvägen, gå över det stora Grimstafältet och därefter en kort bit genom skogen så är du nere vid Kaananbadet. Mor brukade åka dit och bada med mig när jag var liten. Det är väldigt vackert, med gräsmattor och böljande kullar. Från Blackeberg har man ännu närmare till vattnet, och när vi bodde på Sigrid Undsets gata gick vi ofta dit. Man kan fika i annexet till snuskungens villa, man kan följa gångstigen ända bort till Hässelby, det är faktiskt mycket trevligt.

En dag i början av september går jag där ensam, och på promenadstigens högsta punkt stannar jag och ser ut över vattnet. Det är något mycket märkligt som pågår. Visst, utsikten är vacker som vanligt och synen är välbekant, men... Jag drabbas av svindel och måste sätta mig, för jag har just slagits av en sak: det är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har varit med om det ofattbara. Någon som jag har väntat på och längtat efter under mycket lång tid har äntligen kommit, någon vars namn jag inte kände, någon vars ögon jag aldrig hade skådat in i. Glädjen och förvåningen när huvudet äntligen kommer fram, när jag ser att här, här kommer hon ju! Så här ser hon ut! kan bara beskrivas som chockartad, överväldigande.

Min dotter. Min dotter, min dotter, min dotter. "Dotter"? Vilket konstigt ord. Men ja, faktiskt. Ingenting kan vara mer konkret och samtidigt så ofattbart.

Jag minns inte resten av den där promenaden för snart 23 år sedan. Jag minns inte mycket alls av det året, för mitt minne är nästan skrämmande uselt, men just de där båda ögonblicken kommer aldrig att utplånas. Jag kommer ihåg spridda skurar av hennes tidiga barndom, men jag har nästan inga fotografier kvar, för de togs i beslag av hennes mamma. De var otaliga, såklart. Lilla E tittar ut ur sin vagn på Drottningholm, Lilla E matar änderna en stund senare. Lilla E sitter och ser in i kameran vid ett restaurangbord i London, med huvudet lutat i händerna: en av mina absoluta älsklingsbilder.

Hon lever kvar någonstans där ute. Hon lever kvar inom mig. Jag tänker på henne varenda dag, och smärtan och saknaden lämnar mig aldrig.

Hederskultur i Kamomilla stad

Rapporten om ”hederskulturen” som blossade upp igen efter genomgången av tonåringars situation i Stockholm fortsätter. I dagens DN Debatt skriver Ulf Kristersson, Carin Götblad, Per Unckel och Catharina Elmsäter-Svärd om ”hedersförtryckta”. De vill starta ett ”Stockholms hedershus” som ”ett nav för insatser mot hedersrelaterade problem”. Artikeln andas alarmism: ”Om inte vi (…) förmår skapa en samlad strategi mot hedersförtrycket kommer problemen snart att bli ohanterliga. Situationen är alltså på väg att gå överstyr. Problemet har inte bara visat sig ha en oanad omfattning, det ökar.

Men är det verkligen så? Ökar det eller har det tvärtom minskat över tid? Man skulle kunna tänka sig en motsatt strategi: om vi inte gör nåt särskilt så kommer problemen så småningom att avklinga. Ju längre en minoritet lever bland en majoritet, desto mer börjar deras sedvänjor lika majoritetens – det är en teori jag har. Det enda sättet att förhindra det är (inifrån) att starkt sluta sina led eller (utifrån) att stöta ut minoriteten, t.ex. genom segregation, där det mest extrema fallet är getton. Ta amishkulturen i USA, den tillämpar den förra strategin (men även där ser man numera vuxna män använda mobiltelefon). Eller ta det judiska gettot i Warszawa. Ingenstans har väl den judiska traditionen varit så levande och ”oblandad”, trots vidriga omständigheter. Ta Israels behandling av palestinierna: genom att fösa samman dem i muromgärdade enklaver säger man sig förhindra terrorism, men vi inser nog alla att det bara föder hat och motstånd.

”Om vi inte gör nåt särskilt”, skriver jag. Jag vill skynda mig att tillägga att övergrepp ska beivras och drabbade erbjudas hjälp. Det är en självklarhet och gäller alla familjer oavsett härstamning eller vistelseort. Här vill jag citera överkonstapel Bastian i ”Folk och rövare i Kamomilla stad”:

Jag är överkonstapel Bastian
och är en vänlig man
för det ska man alltid vara om man kan
och jag går omkring och passar så att alla har det bra
för det tycker jag att alla borde ha

Jag har skrivit ihop en egen lag för denna staden vår
och uti min Kamomilla-lag det står:
Man får inte plåga andra,
man ska alltid bjuda till,
men för övrigt får man göra som man vill

Just det: alla ska lyda lagen, men för övrigt får man göra som man vill. Några som gör som de vill är till exempel de familjer i Bromma eller Djursholm som kräver att barnen ska gå på Handels, pingstvänner som sätter sina barn i bibelskola eller diplomater, musiker i filharmonin och hitflyttade ryssar som sätter sina barn i Europaskolan eller Lilla Akademin. Hur mycket jag än ogillar denna form av elitism, strikta regler och synen på barn som troféer vill jag inte förbjuda den. Artikelförfattarna verkar ana att man kan tänka så, för de skriver att ”[f]öräldrar som tillämpar konservativ barnuppfostran ska inte misstänkliggöras”. Detta är även Nalin Pekgul inne på i sin artikel i Newsmill. Och jag har svårt att tänka mig att exempelvis Ulf Kristersson vill misstänkliggöra familjen Bernadottes barnuppfostran, vilken sannerligen skulle kunna ses som ett exempel på hederskultur.

Ja, i övrigt ska man få göra som man vill – det gäller även tonåringar. Undersökningen som Stockholms stad lät genomföra riktade sig till 2 399 niondeklassare. Av dem anses alltså 11 % av flickorna och 4 % av pojkarna leva ”under hedersrelaterade begränsningar”, som Lisa Bjurwald uttrycker saken. Det är naturligtvis inte bra. Kristersson et al. hävdar dock att siffran snarare är ”minst 3 000 tonårsflickor” eftersom ”hedersingreppen i flickornas liv varken börjar eller slutar vid just 15 års ålder”. Exakt hur de har räknat fram siffran får ni fråga dem själva, men det är orimligt att dra en sådan slutsats av enkäten. Femtonåringar är för all del redan ganska självständiga, men de är ändå barn. Om man skulle göra om undersökningen några år senare skulle man nog finna att de har utvecklat sin självständighet, eller vad tror ni?

Artikelförfattarna är ute i ett gott syfte, de är oroade och vill göra nåt. Det ska de ha all heder för. Men de är omedvetna om (hoppas jag innerligt) ur vilket perspektiv de skriver. Så jag ska saxa några partier:

tvingas ändra sitt beteende
Därför har vi ett gemensamt ansvar
hindrar dessa tonåringar
förövarna ska upphöra med sitt beteende
vi ska samarbeta med de frivilliga krafter
introduktionsutbildningen för nyanlända
ställa fler till svars
traditionella sociala problem
ingripa i familjer
Invandring (…) ställer (…) krav på ny (…) kompetens
vissa unga människor med invandrarbakgrund
ideal om demokrati
ett mål för många invandrares resa

Det kanske verkar oskyldigt. Men det är ”vi” som ska göra något. Det är inte våra tonåringar utan ”dessa”. Vi ska ”ställa folk till svars” så att de ”upphör med sitt beteende”, för de har inte ”traditionella sociala problem” (dem fixar man utan några hedershus). Vi ska ”ingripa i familjer” och ”ställa fler till svars”, men först måste vi ”skapa ny kompetens” på grund av ”invandring”. I det här landet har vi ett ”ideal om demokrati” som gör det till ”ett mål för många invandrare”. Och så vidare. Det är ett vitt vi mot ett svartmuskig de. Det här handlar om De Andra.

I senaste Mana (1-2 2009) beskrivs hur de båda kommunala fritidsgårdarna i Rosengård förbjuder barnen att tala sitt modersmål med varandra. Det är svenska som gäller, säger man, trots att nästan ingen har det som modersmål. Tidigare har man sagt att barn som bryter mot regeln ska stängas av, men efter medial uppmärksamhet lovar en stadsdelspolitiker att ingen kommer att straffas för att den t.ex. talar farsi. Hyvens, va? Men så finns motbilden: Mixgården i Hammarkullen, där barn får prata hur de vill, där personalen arbetar för att integrera barnen med varandra. Pia Ibarra och Paula Aracena som har skrivit debattartikeln (båda jobbar på ett av fritidsen i Rosengård) skriver om Mixgården att ”[d]eras sätt att arbeta påminner om empowerment, som syftar på ett sätt att stärka ungdomar att själva handla och inte finna sig i att bli stigmatiserade av majoritetssamhället”. Jag tror att detta är en av flera metoder som kan motverka isolation. Alla ska erbjudas delaktighet, och vill man ersätta det kulturella kapital som hedern utgör så måste ett nytt kunna byggas upp. Det förenklar man inte genom att främmandegöra människor från andra kulturer. Man gör det inte genom att dela in befolkningen i "svenskar" och "invandrare" och därmed tro att man kan säga något om dessa grupper.

Lisa Bjurwald frågar sig "om man inte gör kvinnorna en björntjänst genom att sortera in alla typer av förtryck i en gigantisk låda märkt 'patriarkatet', i stället för att belysa de specifika problem som existerar – och därmed ha en reell chans att bekämpa dem". Hon gör detta för att kunna bränna upp halmgubben hon konstruerar i inledningen: "Vissa feminister anser att man inte bör göra skillnad på hedersförtryck och övrigt kvinnoförtryck, och varnar för att idén om hedersvåld medverkar till rasism". Hon har missuppfattat saken. De flesta feminister kan nog enas om att det inte finns några maktordningar som inte inbegriper kön, och att man inte kan se exempelvis etnicitet som frikopplad från klass och kön. Självklart ska vi "belysa specifika problem", men inte isolerat.

Till sist: Innan ”vi” vill ”integrera invandrarna” så kanske vi ska fråga dem om, och i så fall hur, de vill bli integrerade. Alla ska lyda lagen, men låt oss tänka lite mer som överkonstapel Bastian. Heders!

Är det vår i himmelriket?

Barnen har fått i uppgift av skolan att försöka hitta årets första tussilago. De har lärt sig att blomman även kallas hästhov och att bladen av den förr såldes på apoteken och användes som dekokt mot hosta. Namnet hästhov kan alltså vara en förvrängning av det dialektala hosthäva, eftersom släktnamnet Tussilago kommer av latinets tussis "hosta" och ago, "fördriva". NE upplyser också om att växten även använts mot brännskador och hudåkommor.

Jag visar dem mors dödsannons med två små tussilagoblommor överst, och dikten:

Är det vår i himmelriket?
Står det hästhovar i diket?
Hör jag själaringning hemma i vår by?
Herren Gud på porten gläntar,
vinkar åt mig, ler och väntar.
Och jag nalkas på en snövit sommarsky.

Och så gråter jag en stund av saknad, och för att hon skulle ha glatt sig så enormt över alla mina barn. Nu hann hon bara träffa min äldsta dotter. Lilla Snäckan, kallade hon henne. När vi hälsade på hos farmor brukade hon leka med hennes lilla samling av prydnadssköldpaddor.

Jag öppnar DN och kastas tillbaka till tiden för Vietnamkriget. Vi som var aktiva i FNL-grupperna fick ibland se journalfilmer, dels från japanernas krigsförbrytelser i Vietnam - som bilder på människor som begravs levande - dels från USA:s. En amerikansk soldat står nära en vietnamesisk man som bara har shorts på sig. Soldaten sprutar något på honom och i nästa sekund brinner mannen som en fackla. Napalmbrända barn. Människor som har stora, rykande köttsår efter brinnande fosfor.

Sätt på spisen. Försök lägga ett finger på plattan. Nej, det går inte, man rycker automatiskt undan det från hettan. Vi vet alla det här. Har man råkat bränna sig, om så bara på en fingertopp, gör det vansinnigt ont en lång stund efteråt. Att bli bränd levande sägs vara den värsta av dödar. Man kan inte ens svimma eftersom den intensiva smärtan signalerar att man på något sätt måste fly. Men någon flykt gives inte.

Läkaren Nafiz Abu Shaaban berättar om Israels fosforbombningar av Gaza:

- Det var första gången vi hade sett brännskador från vit fosfor. Ingen väntade sig att israelerna skulle använda ett sådant medel, och vi hade ingen aning om vilka effekter det hade. Vi skickade hem sårade patienter varje dag efter inledande behandling, de hade inte så stora brännsår. Men vi märkte att de återkom några dagar senare med betydligt djupare skador som ätit sig ända in till skelettet. Vi började inse att någonting inte stämde. Egyptiska och jordanska kolleger gav oss några ledtrådar; de kände igen skadorna från kriget i Libanon 2006. Då tog vi de sårade till operationsrummet direkt. Det brann fortfarande i deras sår, och vi var tvungna att skära bort allt kött som brann. Det fanns inget annat sätt att stoppa branden.

Dikten i mors dödsannons skildrar en gammal människas fromma förhoppning om att få bäras, utan smärta, in i den andra världen. Den andas frid. Verkligheten för Sabah Abu Halimas man och fyra barn som brann upp inför hennes ögon var en annan. I fem dagar ropade hon efter sina barn medan hon nödtorftigt behandlades för sina egna, stora brännskador. "Hjälp mig! Mina barn brinner!" Till slut, skriver DN, tog en psykiater med henne till en begravningsplats för att hon skulle förstå att de faktiskt var döda.



Då var det USA. I dag är det Israel. Då som nu är det civilbefolkningen som får lida. Det gällde att röka ut FNL-soldaterna som hade dolt sig bland vanligt folk, hette det. Det gäller att röka ut Hamas-soldater som döljer sig bland vanligt folk, heter det. Det är samma brott mot allt vad liv och mänsklighet vill säga.

Antag att de handlar rationellt

Helt kort: Barbro Hedwall skriver i dag i DN om pojkar i underläge. Det är känt sedan länge att flickor presterar bättre i skolan på alla nivåer, men vad beror det på? En teori är att pojkar och unga män känner att akademiska meriter har börjat bli ointressanta. Och kanske har det gått inflation i utbildningar. Kanske är det flickorna som måste kvalificera sig akademiskt till de jobb som pojkarna kvoteras in i? Män har ju av tradition kvoterat in varandra i bolagsstyrelser och på andra högre befattningar.

Antag att pojkarna handlar rationellt. Tja, då finns det väl inget skäl till oro.
Antag i stället att de handlar irrationellt, på bred front. Då bör något göras. Hedwall tycker det senare, och hennes recept är ungefär den gamla vanliga folkpartistiska: "fler lektioner, mer handledning, tätare kunskapstest". Som om det skulle hjälpa.

Och nu ser jag att rottingmajorenvill göra det lättare att stänga av störande elever i grundskolan från undervisning. Så förvånande. Som vanligt målar han med stora, svarta penseldrag upp en skräcksituation i våra skolor. Men jag har ett tips: om man vill undvika att elever stör undervisningen kan man pröva med att ge skolan större resurser, inte mindre. Man kan göra klasserna mindre och kanske återinföra numera bortglömda personalkategorier som kuratorer, skolpsykologer och speciallärare. Fast det kostar pengar, förstås. Att införa straff kostar inget särskilt - utom enskilda elevers psykiska hälsa.

I en bisats nämner Hedwall att antalet män som är professorer fortfarande ligger på 82 %. Tar man områden som ekonomi eller teknik är trenden ännu tydligare. Jag tycker att det här är ett större problem än att färre pojkar väljer att gå vidare till högre studier. Men jag tycker inte att pojkar, oavsett om de handlar rationellt eller inte när de väljer bort högre studier, ska behöva gå ur grundskolan eller gymnasiet med sämre kunskaper. Jag är inte libertarian.

Man kanske skulle undersöka vad pojkarna själva anser. Jag tycker det.

Susan Boyle och femininiteten

Jag fick ett tips på Facebook: titta på Susan Boyle på Youtube! Klippet är från Britain's Got Talent, och ni ser själva: hon är en pajas, såklart. Eller...? Så fort hon börjar sjunga bryter jublet ut i salongen och sen vill ovationerna aldrig ta slut. Det är väldigt gripande - först. Men varför detta jubel, frågar jag mig efter en stund, varför blir jag och alla andra så rörda?

Susan Boyle ser ut som en typisk tantalora i töntig frisyr och postmenopausal klänning. Hon är hela 48 år, herregud! Dessutom kommer hon från någon liten okänd ort ute på vischan. Creddighetsfaktorn kan nästan inte bli lägre, och hon tyckte själv att hon såg hemsk ut på tv.

Mm, så kan vi väl jämföra med...Örjan Ramberg?
Om han hade ställt sig på scen i en talangjakt, helt okänd, och haft pretentioner, hur hade han blivit bemött? Örjan Ramberg är tunnhårig, 61 år och har ett garnityr som jag sannerligen inte skulle vilja provsmaka. Men han har visst nåt som dinglar där nere. Ingen skulle ha fnissat åt honom.

Det kan räcka så. Slutsatserna överlämnar jag åt er.

Ingen förbön för fransoser

Dagen rapporterar att den amerikanske fartygsbefälhavaren Richard Phillips som lyckades fly från piraterna blev fri efter förböner bland hans församlingsmedlemmar. Lovad vare Gud! Florent Lemaçon, som dog i samband med att franska marinsoldater dödade två pirater och grep tre andra när segelbåten Tanit befriades, kan ha fallit offer för en fransk kula, skriver Radio France Internationale. Men han var ju bara fransman, och kanske inte ens kristen.

Uppdatering: Obama hyllar fritagne Phillips, skriver SvD. Presidenten säger dock ingenting om förbönen. Men pirater hotar med hämnd, om man får tro DN. "Vi dödar inte", säger en pirat som kallar sig Hussein, "men nu kommer vi att agera annorlunda om vi stöter på nån som verkar vara fransman eller amerikan."

Gud skapar, Blogge sorterar

Blogge har kommenterat Ulf Petterssons artikel i DN, Ny dna-teknik visar att det inte finns raser. Efter en intressant genomgång av Linné och rasbegreppet kommer han till slutsatsen att Pettersson "försöker rida på en politiskt korrekt linje genom att trolla". Jag vet inte hur mycket Blogge vet om genetik och så vidare, men uppenbarligen mer än jag själv. Mer än Pettersson? Kanske det. Han slutsats blir hursomhelst:

Vi kan alltså mer än gärna lägga begreppet ”ras” åt sidan, och faktum är att jag trodde att vi – minus USA och sverigedemokrater – redan hade gjort det för ganska många år sedan. Jag använder själv konsekvent begreppet etnicitet, men det förändrar ju inte faktum att dessa kosmetiska skillnader faktiskt existerar.

Tja, ska vi göra oss av med rasbegreppet? Ja, den del av det som går ut på att blåmän är si medan kinamän är så. Men jag tycker att man kan tala om ras i samband med rasism. Anledningen är att det faktiskt spelar stor roll om man har ett "svenskt" eller "utländskt" utseende. Om det inte vore så skulle inte den svensk som är adopterad från Sydkorea men uppvuxen i Sverige bli annorlunda bemött enkom på grund av sitt utseende. Och osynliggör man inte rasism om man osynliggör ras? Att påpeka för rasister att det inte finns några raser är ett dåligt argument eftersom man då tvingas ge sig in på deras bollplan och reda ut begreppen - man hamnar i en försvarsposition. Det är ungefär som att säga till en Sverigedemokrat att han är rasist.

Är begreppet etnicitet bättre än ras? Tja, i så fall får vi definiera begreppet lite bättre. Så här skriver NE inledningsvis om begreppet:

etnicitet (för etymologi jfr etnisk), identifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp. Termen kommer ursprungligen från grekiskans ethnos, vilket kunde användas i relation till hedningar, en grupp människor, en stam eller ett folk. Gemensamt för den gamla grekiskans användning av termen är att den användes för att referera till och kategorisera andra folk, medan grekerna utgjorde ett genos ('släkte'). Denna etnocentriska användning av begreppet "etnisk" levde länge kvar, så att västvärlden tenderar definiera sig själva i nationella termer, och minoriteter eller folkgrupper i tredje världen i etniska termer.

Utan att dyka ner i etnicitetsbegreppet ytterligare kan man konstatera att det går att definiera Londons börsmäklare som en etnisk grupp. Och typiskt för användandet i Sverige i dag är att det tenderar att kategorisera oss svenskar som icke-etniska, precis som NE antyder. (Den som vill läsa väldigt intressanta tankar om etnicitet rekommenderar jag Thomas Hylland Eriksen, som har skrivit mycket om det.)

Nåväl. Jag förstår Blogges invändningar mot Pettersson. Men nu gör Blogge ett tigersprång över i genusdiskursen och landar med ett magplask:

Låt oss överföra resonemanget på begreppet kön. Vi talar traditionellt om två kön, numera utökat med ett mer odefnierat transsexuellt kön, men för det större resonemanget kan detta för ögonblicket kvitta. Samtidigt har vi i Sverige och en del andra länder en psykotisk massrörelse som talar om att det existerar en ”könsmaktsordning”, alltså en struktur där män är överordnade kvinnor, och av den anledningen pågår ett veritabelt krig i syfte att utplåna den ”patriarkala” struktur som möjliggör denna ordning (väsentligen kapitalismen, individualismen och manligheten själv). I alla fall är det detta som den radikalfeministiska statsfeminismen syftar till, oavsett regering.

Det här har Trollhare kommenterat bra, men låt mig också bemöta det helt kort. Numera talar man sannerligen inte om två kön. Kön definieras (t.ex. vid en utredning av ett barn med oklar könsidentitet) utifrån flera parametrar och ses mer som en glidande skala med ytterändarna man och kvinna. Så vad som är "traditionellt" i Blogges värld är det inte i medicinens. Det är det ena. Sedan kan man diskutera socialt kön, eller genus, och hur det förhåller sig till biologiskt kön. Man kan ifrågasätta denna tudelning: kanske är den olämplig eftersom uppdelningen i kön och genus leder till att det biologiska könet ses som det primära. Man kan se även det biologiska könet som socialt konstruerat (à la Judith Butler). Men det man inte kan göra är att diskutera det här med Blogge och tro att han ska sätta sig in i mer finstilta resonemang, vilket framgår av hans rödbrusiga påhopp på radikalfeminismen och patriarkatbegreppet. Han går inte ens med på att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, så jag ska inte ens försöka. Jag kan bara rekommendera SCB:s webbplats eller FN:s statistik.

Så kommer nästa magplask:

Men tittar man på genetisk nivå gäller samma sak här som vid begreppet etnicitet. Ta två slumpmässigt utvalda grupper från ”manligheten” och ”kvinnligheten” och vi finner att skillnaderna är mycket större inom respektive grupp än mellan grupperna. Om samma resonemang utsäger att det inte finns några ”raser” så blir konklusionen också att det inte finns några kön! En radikalfeminist skulle förmodligen av detta dra ”slutsatsen” att detta bevisar att kön är ”socialt konstruerade”, och kanske kan man inom genetiken göra motsvarande radikala antagande att ”raser” också är ”socialt konstruerade”, d.v.s. något som kan förändras till något annat med lämpliga politiska verktyg – vi gör svenskar av kineserna!

Ähum. Det kommer som en nyhet för mig att radikalfeminismen uppfann begreppet socialt konstruerat kön. Jag får väl läsa om Shulamith Firestone eller andra livmodersfeminister och se hur man kan tolka deras biologism som Blogge gör.

Blogge igen:

I verkligheten gäller dock att såväl etnicitet som kön finns, och att det är två verkligt hårdkokta biologiska faktorer som man inte kan trolla bort, varken med genetiskt eller politiskt dravel.

Verkligen? Har du bevisat det, Blogge? Jag kan inte se det. Jag tycker att du bygger upp en halmgubbe som du sedan kan rasera. "I verkligheten", skriver du. Det är ett gammalt retoriskt begrepp, ungefär som sovjettidens "som alla vet" eller "det är ingen slump att". Men även om vi leker för en stund att mäns och kvinnors olikhet är biologiskt betingad så kan jag inte inse att det skulle vara någon anledning att behandla kvinnor annorlunda, till exempel genom att drägla över "kinesiska tjejer" förutan vilka livet "vore outhärdligt". Den sortens unkna mansgrisighet vore inte ens kul som provokation. Men Blogge är inte ett dugg ironiskt. Puh.

Dagens text

Liturgisk färg: brokig. Blommor: nä. Altarduk: förryckt. Fru Zophie Klons text i dag är den mest fantastiska jag har läst på länge, och jag önskar bara att jag finge sluta henne i min famn och babbla om himmel och jord och en del fenomen däremellan tills korna går till sin automatiska mjölkning. Vi ses så bedrövligt sällan!

Ulf Lundell räddar teatern

En gång på Teater Plaza-tiden var en föreställning, kanske hela teatern, på väg att gå i graven. Jag ska inte dra alla detaljer, men det slutade med att Thorsten Flinck tågade i väg i raseri, var borta i tio minuter och sen kom tillbaka, triumferande, med ett löfte om 50 000 spänn. Välgöraren var Ulf Lundell.

Nu har Lundell debuterat som dramatiker, fast än så länge bara i bokform. Det är inte precis det vanliga sättet. De flesta skriver först en pjäs som ingen vill spela och därefter en pjäs som ingen vill spela. Sedan skriver man kanske en pjäs som ingen vill spela. När man till slut debuterar med något av sina tre dittills ratade alster är det på någon obskyr teater med obefintliga resurser, och detta bara för att man har tjatat och Nätverkat (haha!) och är polare med en arbetslös skådis som känner en ljussättare som är f.d. sambo med en helt okänd regissör. Resultatet blir lysande: 25 personer (läs kompisar) i publiken en kväll (premiären), mellan fyra och tolv de övriga fem föreställningarna. Sedan går uppsättningen och pjäsen i graven till allas lättnad. Ja, allas utom dramatikerns.

Men Ulf Lundell är ju en etablerad författare, så jag förstår Tant Wahlström och Fröken Widstrand. Det kan nog gå att krama ur en och annan spänn ur det här. Tänk om det blir en snackis à la Bittre Vingmutterns självbiografi? Nä, glöm det. Vi gör det som en tjänst till Uffe. Leif Zern (DN: Boklördag, ännu inte på nätet) har läst eposet på 500 sidor. Och suckar lite. Visst, Lundell skriver levande dialoger, men det är "inte nödvändigtvis samma sak som bra dramatik. Det är ett naturalistiskt påfund. Skrev Shakespeare bra dialoger? Komisk fråga." Och problemet, tycker Zern, är att författaren Lundell ställer sig i vägen för dramatiken. Dramatikern ska inte synas i dramatiken: "Ett drama kräver dramatikerns förmåga att gömma sig i sina gestalter." Och så kommer ett citat:

Henrik, kanske ska vi åka hem i alla fall...låt oss knulla med den usla smaken, med billigheterna, med idiotin och dumheterna, låt oss bli medelklass arbetarklass alliansanslutna sossar med mandarinblå nyllen och babianröda rövar, låt oss hoppa omkring i medieträdet och apa oss till folkets genuina mediekärlek, vad sägs om det?

Tja, vad jag säger om det är att det låter väldigt mycket som Ulf Lundell. Tyvärr.

Jag kallar mig själv dramatiker i min presentationsruta. Det kanske verkar förmätet eftersom jag bara har fått en pjäs uppsatt. Och visst var det genom kontakter, närmare bestämt genom Marty som blev entusiastisk över texten. Hon var med på Plazatiden, till skillnad från mig och Lundell. Hon känner varenda kotte i Teatersverige och visste hur en slipsten skulle dras. Vi satte upp USK och BÖL som ett gästspel på Teater Brunnsgatan Fyra - ännu mer svågerpolitik. Och allt det där oroade jag mig för. Jag var skraj för att Martys omdöme var grumlat av vårt förhållande. Det kändes obehagligt att spela på Brunnsgatan lite på nåder (även om de inte förlorade något på det). Men det är så det går till. Alla utnyttjar sina kontakter - annars vore man väl dum. Och ju mer man kan misstänkas för att åka snålskjuts på någon, desto hårdare blir man bedömd. Det är t.ex. ett axiom att det är ett rent handikapp som skådespelare att ha föräldrar som också är det. Och Marty har förstås inte sluppit undan jämförelser med sin kära mor, hur gärna hon än har velat vara mammaledig. Det är jobbigt, men går inte att göra så mycket åt. Dock: det enda som räknas i slutändan är resultatet. I vårt fall blev det bra. Vi fick hyfsade recensioner, deltog i tävlingen "Puls på Sverige" och fick som en av fyra föreställningar gästspela på Tornrummet och sändas i SVT. Inte så illa pinkat för en förstagångsdramatiker.

Hur fortsättningen blir går det inte att sia om. Jag har för ont om tid och kulturellt kapital att investera i kontakter och sånt som krävs för att någon av mina andra pjäser ska sättas upp. Kanske är jag ett one-hit wonder. Det går att leva med, för det var en sådan fantastisk upplevelse att se sin text förvandlas till en levande föreställning med alldeles fantastiska skådespelare. Och bara en sån sak som att man skriver att någon tänder en lampa - och så fixar någon en fejkad lysknapp som klistras fast på väggen (vi har den på kylskåpet numera). Det man skriver får betydelse, det analyseras och tröskas, vänds och vrids på, gestaltas lite olika varje gång. Men jag inser att jag inte är någon teatermänniska, att det är en jävla skillnad på att ha levt och andats teater sen man var sjutton år. Någon Marty kommer jag aldrig att bli, och hennes oerhörda talang kommer jag inte i närheten av. Jag är en dasspappersdramatiker, brukar jag säga. Och då säger hon att det jag inte alls.

Jag tycker att det var fantastiskt gjort att rädda Plaza ur knipan. Men jag tror inte att Ulf Lundell kommer att rädda så många föreställningar med sina texter. Och kanske vore det lika bra om det inte blir nåt mer efter Moment, för jag tror inte att teatern behöver fler pjäser om arga äldre män med nattstånden kvinnosyn. Ulf Lundell kanske ska återgå till sin läst, som jag har återgått till min, i hopp om bättre tider.

Bevare oss för tyckande

Vi kom att prata om "Barnaboken" i dag, om all smörja den innehåller och alla dumma råd som man där får sig till livs. Den har funnits i 25 år, vilket är 25 år för mycket. Så här skriver Anna Wahlgrenpå sin webbplats:

Tes: små barn är instinktivt medvetna om sin hjälplösa utsatthet. De fruktar "vargen". Deras skrik är frågor - "Kommer jag att duka under nu?" - respektive oroliga reaktioner - "Det här förstår jag mig inte på!" De vuxna är barnets överlevnadsgaranter. Deras uppgift är att bevaka det hjälplösa barnets intressen, dvs. hålla vargen i schack i alla dess skepnader. Barnets frågor ska ha omedelbara svar och betryggande svar, i handling. Tröst och ömkanden bekräftar oron och cementerar hjälplösheten. Barnet godkänner inte den sortens "svar" och fortsätter därför vakna/skrika/fråga. Ingen människa orkar gå i ständig oro för livhanken.

Jag undrar hur Wahlgren vet vad barnen är "instinktivt medvetna" om. Svaret är enkelt: hon kunde lika gärna uttala sig om en labradors själsliv. Hon framför en åsikt, förlåt, "tes". Men det finns lika många åsikter som människor - minst. Hon naturligtvis fri att tycka vad hon vill, men det sorgliga är att hon lyckas dilla i nyblivna föräldrar att hon är något slags auktoritet. Och visst, hon har fött nio barn, men det gör henne inte till psykolog, neurolog, pedagog, neuropsykiater eller något slags beteendevetare. Hon bara tycker.

Till dig som är nybliven förälder vill jag säga: tro inte på henne! Gå inte på de här idiotierna, utan lita till din egen förmåga att avgöra vad som är bäst för ditt barn. Du behöver någon som visar dig hur du ska göra, och det har du: barnet. Ditt barn visar dig nämligen exakt hur du ska bära dig åt. Så låt barnet sova hos dig om det vill och du vill, och varför skulle du inte vilja det? Det finns väl ingenting i denna värld som går upp mot att ligga bredvid ett fridfullt snusande barn. Barnet känner sig tryggt, du med. Hur skulle det kunna vara fel? Jag förstår inte det.

Anna Wahlgren har aldrig läst högt för sina barn. Hon tycker att högläsning är tråkigt, nämligen, och barn är inte betjänta av föräldrar som gör saker för dem av pliktkänsla, säger hon. Så sympatiskt. Att det är bra för barns språkliga utveckling med högläsning är konstaterat i många studier, men skitsamma, tycker Anna Wahlgren. Man kan röka och dricka under hela graviditeten, säger Wahlgren (det har hon själv alltid gjort). Detta är i strid mot vetenskapliga studier som visar att det kan skada barnet, men skitsamma. Mamman ska ju må bra. Sen ska man lägga spädbarn på magen, för det är bra för barnet. Det vet Anna Wahlgren. Att allting tyder på att det kan vara farligt, att det kan orsaka spädbarnsdöd, är också det skitsamma. Att en enig barnläkarkår rekommenderar ryggläge är skitsamma. Man kan alltid lösa det med ett bebislarm. Ja, så där håller det på: dumheterna tar aldrig slut.

Jag tycker synd om alla föräldrar som har gått på Anna Wahlgrens nonsens. Jag tycker att det är beklämmande att de till exempel tillämpar femminutersmetoden för att få en bättre nattsömn själva. Visst, man kan kuva barn. Man kan ta ifrån dem hoppet och få dem att ge upp, gråta sig till sömns och sluta tro på att någon ska trösta dem. Antagligen kan man få vilket barn som helst att sova hela natten om man placerar det på ett rumänskt barnhem i en vecka. Men vem tjänar på det? Vem tjänar på nyfascistiska uppfostringsmetoder som kometmodellen eller annan supernannytortyr? Bara de vuxna. Jag tycker inte att de vuxna är viktiga, inte när de har barn. Barnen har rätt att marineras i kärlek och omsorg, dygnet runt, året runt, under hela sin barndom. Allt annat är otänkbart i mitt universum. Och i det universat finns det ingen plats för tyckmyckna, iskalla egocentriker till vuxna.

På väg mot fiasko? Det bortglömda EU-valet

Den 7 juni är det dags att rösta i EU-valet. Här har ni valsedlarna, läs och begrunda. Det finns ett otal kandidater, varav 18 ska utses i Sverige. Vem ska jag välja? Ulf Sjösten, 55 år, polis, Brämhult? Nä. Jag är inte moderat. Zaida Catalán, 28, jurist, Älvsjö? Nä. Jag är inte miljöpartist. Fast Zaida är bra. Dag Tirsén, Livsmedelsarbetare, Stockholm, Anita Östling, Köttpackare, Stockholm, Daniel Nordström, Styckare, Stockholm, Catharina Tirsén, Finstyckare, Stockholm? Nä. Jag är inte kommunist. Och de låter så blodiga, liksom.

Nej, det får bli Gudrun Schyman från Feministiskt initiativ. Skicka Gudrun till Bryssel! Eller är det Strasbourg? Så här skriver EU-upplysningen:

Europaparlamentets officiella säte finns i Strasbourg i Frankrike men ledamöterna arbetar en stor del av tiden i Bryssel, Belgien. Utskotts- och partigruppsarbetet sker oftast i Bryssel. Men en till två gånger i månaden träffas alla parlamentets ledamöter för en gemensam sammanträdesperiod. Tolv gånger om året hålls de sammanträderna i Strasbourg. Men sex gånger om året äger sammanträdesperioden istället rum i parlamentets lokaler i Bryssel.

Så nu vet ni.

Fokus skriver att EU-valet är på väg att bli ett fiasko. Valdeltagandet förra gången var uselt, och nu, knappt två månader före valet vet de flesta svenskar inte ens att det ska äga rum i år. Det är dags att plugga på och ta ställning, hörni! Ni måste inte rösta på Gudrun, men ni måste faktiskt rösta, tycker jag.

Jag vill inte blåsa ägg till åminnelse av Jesus Kristus

Påsken är en högtid som jag struntar blankt i. Marty brukar heller inte blåsa ägg eller göra marsipankycklingar, och tillsammans är vi ivriga icke-firare av jul, midsommar, nyår, Kristi himmelfärdsdag, Valborgsmässoafton, höstsolståndet, pingsten, 39:e palmsöndagen efter Per Schlingmanns födelse i Borås samt årsdagen av diverse misslyckade härnader i Pommern, Finnmark och Riga. Vi firar inte invigningen av Stora Bältbron 1998 och köper inte semlor på 7-Eleven. Det är förskräckligt traditionslöst av oss.

På småttingarnas dagis har man haft "kyrkskoj". Vi och några andra av föräldrarna har motsatt oss detta och tycker att förskolan ska vara konfessionslös, vilket står i läroplanen. Men traditionalisterna anser att det är viktigt att barnen får lära sig att göra en dopfunt i trolldeg eller vad det nu är de gör. Det betyder ingenting alls, för kyrkan har ingen som helst avsikt bakom erbjudandet om kyrkskoj. Något moskélattjo eller synagoglajban har vi inte erbjudits, inte heller får barnen träffa farbror Ulvaeus för en lektion i religionskritik och behovet av en sekulär grund för samhällsutvecklingen. Nej, det blir liksom bara kyrkskoj.

Om nu kyrkan inte menar nåt särskilt med sitt skoj, varför bjuder de in dagisbarn? Min misstanke är att de menar någonting, att det betyder någonting. Det är en teori jag har. Jag vill inte att mina barn ska bli skojade, ens lite. Men då kan de ju stanna kvar på dagis, tänker ni. Ja, när de andra barnen går till kyrkan ska de inte få vara med, för att deras föräldrar har vissa principer. Det låter ju rimligt, att vi ställer dem utanför gemenskapen... Nä. Så bort med kyrkskojet, tycker jag.

Jag har sannerligen ingenting emot religiösa personer - jag har varit tillsammans med en präst. (Jag undrar vad han skulle tycka om kyrkskoj, förresten? Jag ska skriva och fråga.) Men jag tycker att barn kan få ta ställning till en guds eventuella existens den dag de är så stora att de är intellektuellt mogna att göra det, och nyfikna, om de nu är det. Och då ska de kunna göra det med ogrumlat sinne, inte vara på förhand besådda med teologiskt utsäde. Det är ingen stor stridsfråga för mig, jag är inte rabiat, jag är ingen militant ateist. Nej, det handlar faktiskt om något så mossigt som principer.

Som förälder ställs man hela tiden inför högtider som andra har bestämt. Man ombeds fylla i om ens barn verkligen prompt måste gå den där klämdagen mellan Alla fålar fems dunkelvademecumsafton och Jungfru Sabunii mandelmassodag. Vi ska överösa våra små med presenter en dag i december för att Kajsa Anka då nedsteg till Orlando utan byxor men med tre systerdöttrar: Kicki, Pippi och Titti. Vi ska helga Kicki, Pippi och Titti med ett barrträd från Danmark, sålt av Jonne som sedan kan bo resten av året i en bungalow på Filippinerna tillsammans med en polsk rörmokare. Och sen blir det sillsvans och stången ska majas, kräftsmöret slickas ur skalet och fittan ska rakas till Stringtrosans dag i Bromölla, dit hela svenska folket vallfärdar i bussar som är sponsrade av Lindex och Sverigedemokraterna. Är det inte lite tjatigt, så säg? Kan man inte få vara en bra förälder utan att svettas i en snusbrun grillkiosk till sommarstuga vecka 28-31? Jag tycker det.

Det är skillnad på sexobjekt och sexsubjekt

Jag såg i ett kvitter från Elin att Lisa Magnusson har skrivit en krönika betitlad "Alla vill väl vara sexobjekt? Okej, jag ska ta frågan på allvar. Vill alla det? Magnusson ondgör sig över Tuva Novotny, som inför intervjuer brukar säga att hon inte vill ha mer smink än vanligt på den åtföljande bilden, och att hon vill ha sina vanliga kläder på sig. Tuva Novotny vill alltså inte framstå som ett sexobjekt, och detta av hänsyn till unga flickor (allt enligt Magnusson). Detta är alltså urlöjligt och får artikelförfattaren att utbrista:

Jag är less på att man jämt och ständigt skall behöva försvara sitt sätt att sminka sig för dumma subbor som inte fattat ett skit, att så kallade feminister tar sig rätten att döma ut kvinnor som dåliga för att de gör kåtminen. Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att vaginan är en liten gottepåse som inte skall bjudas ut till första bästa helt billigt utan sparas till någon man verkligen tycker om.

Jag förstår tanken: kvinnor ska få vara slampor (eller "horor" som Magnusson uttrycker saken) och kvinnlig sexualitet ska inte skambeläggas. Visst, bra där. Men jag tycker att Magnusson rör ihop begreppen, för det är väl ändå subjektspositionen som är den eftersträvansvärda? Det råder inte precis någon skriande brist på objekt, och för kvinnor är detta att ständigt bli bedömda knappast särskilt befriande eller positivt.

Radikalfeministiska teorier om patriarkat och underordning har kritiserats för att vara för essentialiserande och rigida, och det är väl den kritiken som Magnusson omedvetet stämmer in i. Det ligger mycket i den. Men de utgjorde ändå ett försök att se kvinnlig identitet i ett större sammanhang, som delvis beroende av ekonomiska och sociala imperativ. Jag tycker sannerligen inte att det är en återvändsgränd, men vi behöver fler och bättre kalibrerade redskap för att förstå varför kvinnor ibland kan reduceras till objekt - och ibland inta en subjektsposition trots att det på ytan kan verka som om de plutar med munnen och köper hela femininitetspaketet. Jag tror mycket på möjligheten till agens, med andra ord. Men dit når man inte genom att bara sparka bakut och avfärda alla tankar på feminism som tråkig sexualfientlighet. Visst är det skönt att känna sig attraktiv, visst vill vi väl alla erkännas som sexuella varelser. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet.

Förstagångsväljare lågprioriterade i EU-valet, skriver Schyman

Sverigedemokraterna är inte, som nog många tror, ett enfrågeparti. De har tvärtom mycket starka åsikter om exempelvis familjepolitik. Den begåvade läsaren anar säkert redan vilket slags familjepolitik Sd företräder, men jag ska ändå ge ett kort exempel:

Män och kvinnor kompletterar varandra, och därför är också alla barns rätt till en mor och en far av väsentlig betydelse. Oerhört centralt är också att barnens bästa beaktas i alla situationer inom familjepolitikens område. Av dessa anledningar motsätter sig partiet krav från såväl ensamstående som från samkönade par eller polygama grupper om att få adoptera barn. Detta bortsett från specialla fall av anhörigadoption. Av samma skäl motsätter sig Sverigedemokraterna även lesbisk inseminationsrätt. Detta innebär på intet sätt att partiet motsätter sig eller nedvärderar dessa gruppers levnadsval eller läggning.

Nej, inte är Sd emot flator eller bögar, alls icke! De vill bara inte att de ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Jag ska inte plåga er med fler citat, den som vill kan själv läsa deras idédokument. Men som sagt: Sd har idéer om det mesta. De är ofta vrickade och helt på kant med vad en demokratisk majoritet tycker (under "Kriminalpolitik" kan man bl.a. läsa att de vill införa straffarbete!), men alltid tilltalar de någon.

Om exakt två månader är det EU-val. Antalet förstagångsväljare är ovanligt stort i år, skriver Gudrun Schyman i Sydsvenskan: det har sedan förra valet tillkommit 588 000 personer! Vore det inte bra om de fick lite information om valet? Vore det t.ex. inte bra med skolval? Såklart, men något sådant planeras tydligen inte. Och vore det inte bra om SR och SVT hade debatter inför EU-valet där inte bara sittande riksdagspartier bjöds in? Såklart! Men "det blir för trångt i studion", så det går inte. Jag tror inte på den motiveringen, och det gör inte heller Gudrun Schyman:

Snarare är det nog så att man inte vill släppa fram Sverigedemokraterna. Men vad får det egentligen för konsekvenser?
Följden blir bland annat att SD inte blir granskade. Men eftersom de ligger nära riksdagsspärren och ger stoff åt nyhetsredaktionerna, kommer de att synas ändå. I de frågor de själva vill. Det faktum att de har ett heltäckande politiskt program synliggörs aldrig. SD får framstå som det enfrågeparti som det faktiskt inte är.

Jag tror inte på taktikten att försöka tiga ihjäl Sd. Den senaste väljarundersökningen tyder på att Centern och Kristdemokraterna åker ur riksdagen medan Sverigedemokraterna kan komma in. Det är skrämmande - ja, det senare, alltså. Men det är en realitet. Det är dags att granska Sverigedemokraternas hela politik, med alla dess stolliga detaljer.

Dårarna är visst billigare i Ukraina

2005-2006 ägnade sig Astra Zeneca åt att vidareutveckla sin redan storsäljande schizofrenimedicin Seroquel. Försökspersoner från Ryssland, Bulgarien, Polen, Ukraina och Indien testade dess verkan; halva gruppen fick placebo. Jag vet inte om utvecklingsarbetet var lyckat, men en sak är i alla fall säker: 36 personer som fick sockerpiller drabbades av återfall i sin sjukdom med risk för permanenta skador, och en patient begick självmord. Det här kan man läsa om på Ekots sida. (Själv hade jag missat nyheten, men upptäckte den i dag av en slump.)

45 % av Astra Zenecas försökspersoner kom 2008 från Sydamerika, Asien, Central- och Östeuropa. Men försäljningen till samma områden uppgick bara till 13,5 %. Tror ni att det är en slump? Det tror inte jag.

Små hemliga svarta syndiga upplevelser?

Ja, det står så i QX, apropå dansgolvet som Gud glömde - det där på Kolingsborg där en dj förr brukade spela electro för fyra personer. Nu stod det några snubbar i dörren och ville att man skulle ta av sig på överkroppen. Vi gjorde det och trädde in i - den gamla vanliga miljön med en dj som spelade för fyra personer. Att det skulle vara nåt hemligt, svart eller syndigt förstod jag inte. Jag insåg inte att det var en "upplevelse"; jag upplevde inget särskilt utom att det var bra mycket tråkigare där än uppe på stora dansgolvet. Men man ska kanske vara utrustade med nåt slags hemlighetskromosom för att inse poängen.

Om att äga sin kropp

Vi äger våra kroppar. Det är fel, moraliserande och antifeministiskt att försöka hindra oss från att sälja sexuella tjänster. Våra kroppar är ju vår egendom.

Problemet är inte prostitution i sig. Såklart - hur kan något som två vuxna människor ägnar sig åt frivilligt vara fel? Vi gör en överenskommelse: du får stoppa in din kuk i mig, jag får 25 dollar av dig. Nej, prostitution i sig kan aldrig vara fel, det finns bara vissa negativa aspekter av den som inte är så bra. Barnprostitution är inte bra, till exempel, eller människohandel. Men vi som faktiskt väljer att ägna oss åt det här mår så himla dåligt för att vissa sexualfientliga feminister vill "rädda oss". Vi vill inte bli räddade, vi vill sälja sex. Det är ett val vi gör. Bara för att ni tycker att tjejer inte ska knulla med vem de vill ska ni inte fördöma oss. Det är i själva verket det som är det absolut värsta med att sälja sex: stämpeln som hora. Inte torskar som kräver att få köra utan kondom, som rövar bort oss, misshandlar oss och mördar oss. Nej, er stämpel. Jävla moralister.

Den sociala döden på Vattenfall

När tåget passerar Råcksta ser jag horder av tjänstemän och ingenjörer skynda av för att slukas av Vattenfalls monolitiska byggnader alldeles intill spåren. De är ganska anonyma och ser så där typiskt svenska ut: varken snobbiga eller sjaviga, varken överdrivet magra eller runda, varken över- eller underklass. Skjortorna och blusarna är strukna, men ingen av herrarna har manschettknappar eller ascot, ingen av damerna har Charles Jourdanpjuck eller Kellyväska. Det vore att göra bort sig. Att röka vore att göra bort sig, det gör bara någon enstaka ingenjör som inte kan slita sig från sin snugga. Han bygger flygplansmodeller av balsaträ i källaren också, men det drabbar ingen oskyldig. Storkökets personal röker förstås, men de är ju utisar eller underklass eller bådadera. Inget att fästa sig vid.

Vanlighet är rart, tycker jag. Jag är fäst vid den svenska vanligheten, vid den lite fumliga, välvilliga, lagom artiga och icke-ixoida individ på vilkens yta man kan ana små stänk av humor och tandkrämsrester, och väl fördolt, djupt under ytan, en desperat, bultande vansinneskättja! Den bärs som ett skarpslipat svärd under det grå poplinet: en fradgande, ostyrig murva, ett upproriskt, signalrött ollon. De tror att kättjan inte märks. De tror fel.

Nå, jag ska inte förlora mig i detta. Det jag ville beskriva var den sociala döden. När vattenfallianerna är på väg till arbetet talar de inte till varandra. Det behövs inte, för den gemensamma sociala parollen är "Jag är lite jäktad, förstår du". Hejsan, hejsan. Morrn! Mer än så blir det just inte, och det tycker de är skönt. Men när de ska hem från jobbet är det värre. Jag har flera gånger bevittnat hur kolleger har råkat slå sig ner mittemot varandra på psykospilen, till ömsesidig ånger. Man kan ju inte bara gå och sätta sig nån annanstans. Sedvänjan bjuder konversation, inte att slöläsa Krogpatrullen eller Jaktmarker och Fiskevatten. Och då går det som det går: samtalet börjar dö ut redan vid Åkeshov. När tåget rullar in till Alvik har det redan varit tyst en lång stund, och båda längtar intensivt efter att det pinsamma dödläget ska brytas av ett "Nej, här ska jag gå av." Tänk om båda ska till Rådmansgatan, herregud...

Jag tror att den sociala döden på Vattenfall beror på två faktorer: företagets storlek och kolkraften. Den förstnämnda får i kombination med svensk demokratisk hygglighet till följd att alla hälsar på varandra. På lunchen äter man med de närmaste arbetskamraterna, där kan det bli riktigt uppsluppet. Man kan skoja om att råka plocka fel svamp i skogen eller gnabbas om vilket RA-index lysrören i matsalen egentligen har. Men när man råkar hamna i sällskap med John-Ove (var det väl?) på Vattenfall Business Unit Services Nordic, tja...vad ska man tala om? Vädret?

Och så var det kolkraften. Den hänger som ett mörkt moln över Råcksta, som en pinsam hemlighet, långt värre och hemligare än John-Oves intresse för blöjsex. Vad är väl svenskare, friskare och härligare än ett norrländskt vattenfall! Vad klingar väl bättre som namn på ett företag som ska vara klimatneutralt år 2050! Nej, just det. Men den hemska sanningen är att Vattenfall släpper ut en och en halv gång mer koldioxid än hela Sverige. Den hemska sanningen är att företagets 200 miljarder som ska plöjas ner i nyinvesteringar de närmaste fem åren kommer att gå till mer kolkraft. Det norrländskt daggfriska solkas av det kontinentalt bruna. Det lägger sordin på stämningen, får hela det hejigt demokratiska att kännas som ett enda falskspel. Man får gratis frukt och kaffe på avdelningen varje dag. Det kunde vara värre. Men denna jävla kolkraft. Den får mig att bara vilja gå hem och gråtrunka, så prata inte med mig, tack.