Hva er en mann?

Vad är en man? Är jag en? Tja, om man med dikotomin kvinna-man avser ett oproblematiserat uppdelande av mänskligheten i två kön är jag man. Men kanske bör man problematisera. Jag kan inte komma på några ”manliga” egenskaper som jag kan tänkas besitta, särskilt inte några positiva sådana. Jag hatade män, på goda grunder, långt innan jag definierade mig som feminist, och min avsky för det Marty kallar ”mannen som asocial konstruktion” kvarstår: män står för nästan allt våld i världen, för att bara ta ett exempel.

Jag är inte kvinna. Jag äger inte en kvinnas kropp, inte hennes historia, och jag har tillgång till de flesta av den vite medelklassmannens privilegier, vad jag än tycker om den saken. Jag har upplevt världen genom en pojkes kropp, sedan genom en mans. På så vis är jag man. Men jag begär män, alltså är jag ingen riktig karl i riktiga karlars ögon, inte heller om man placerar mig i den heterosexuella matrisen. Och jag är inte på långa vägar lika maskulin som vissa män som har kraftigare skäggväxt och kroppsbehåring, snyggare underarmar etcetera - men är födda som kvinnor. Jag anser att den som känner sig som en man är en man, och med "känner sig som" avses inte lite vaga föreställningar om maskulinitet utan en stark upplevelse, sånt man brukar kalla könsidentitet. Om nu kön bara är en social skapelse borde inte den som är transsexuell bråka så mycket om att få förändra sin kropp genom hormoner och kirurgi, eller hur? Men det gör hen, med rätta.

Toril Moi beskriver i ”Hva er en kvinne?” hur Robert Stoller introducerade uppdelningen i biologiskt respektive socialt kön på 1960-talet, först i samband med forskning kring transsexualism (och då snarare som dikotomin biologiskt kön – könsidentitet), senare i kategorierna biologiskt kön, socialt kön, könsidentitet och könsroll. Gayle Rubin använde samma fyra begrepp i ”The Traffic in Women” 1975, men i politiskt syfte, för att bekämpa den inneboende sexismen i ”det biologiskt/sociala könssystemet”. Numera känns begreppet könsroll förlegat, och begreppet socialt kön har fått ge vika för genus. Att se kön som en delvis (eller helt) social konstruktion låter oss studera det i sig eller som ingående i en av flera maktordningar. Genusbegreppet har fått stort genomslag och öppnat fältet för mängder av viktig forskning.

Men vinner man något på den här uppdelningen, eller är den en teoretisk återvändsgränd? Själva uppdelningen i kön och genus har sedan länge ifrågasatts. Problemet med en sådan uppdelning är nämligen att biologiskt kön ses som det ursprungliga, "äkta" och primära medan det sociala är konstruerat och därmed så att säga väger lättare. Genus skulle alltså vara en funktion av kön, men det är ju precis det som man vänder sig emot. Judith Butler vill i stället se även det biologiska könet som en social konstruktion. Hon försöker sedan bevisa sin tes med ett synnerligen invecklat resonemang som en del filosofer är mindre imponerade av. (Med "filosof" menar jag vem som helst som på allvar kan sägas förstå allt Butler skriver och dessutom förmår kritisera det - det vill säga enbart filosofer av professionen.) Är det vettigt att konstruera så invecklade teorier eller går det att hitta en enklare väg?

Själv lutar jag åt att Toril Moi i ”Hva er en kvinne?” har rätt: uppdelningen i (biologiskt) kön och (socialt etc.) genus är ofruktbar, och inte blir vi mindre deterministiska av att se även kön som konstruerat – eller automatisk befriade av tanken på fem kön, à la Anne Fausto-Sterling. I stället, anser Moi, bör vi återgå till Simone de Beauvoirs fenomenologiska syn på den levda kroppen. För mig känns det rätt. Kroppen finns inte i rummet eller i tiden, den är till rummet och tiden (har en intentionalitet), den ”bebor rummet och tiden” som Maurice Merleau-Ponty skriver i ”Kroppens fenomenologi”. Kroppen är inte ett kärl för ett medvetande utan en helhet av upplevda betydelser. (Den som har gott om tid och är nyfiken på vad fenomenologi är kan läsa mitt inlägg om kärleken ur ett fenomenologiskt perspektiv.)

På samma sätt förhåller det sig med könet, tycker jag: det är omöjligt att skilja från kroppen, är ingen ”egenskap” eller ”kategori”. Att tala om kön innebär inte med nödvändighet att ge uttryck för biologism eller essentialism. För mig har analytiska kategorier som genus eller maskulinitet sitt värde, för de har låtit oss göra studier på ett lidelsefritt vis, utan att släpa på gammal deterministisk bråte. Men ändå: de känns doftlösa som papperssvalor i jämförelse med synen på den levda kroppen, går inte att på samma sätt förankra i en individuell jaguppfattning. Kroppen är även könet, och att hävda att det finns (till övervägande del) två kön är, som Moi påpekar, inte att vara determinist: Beauvoir ger ju mängder av exempel på motsatsen. Den stora faran är alltså inte det utslitna begreppet "essentialism" utan just determinismen, tanken att "du är kvinna, alltså ska du..." eller liknande. För Beauvoir skulle uppdelningen i socialt och biologiskt kön ha tett sig helt främmande.

Merleau-Ponty liknar den blindes käpp eller bilförarens bil vid en förlängning av kroppen. Men i en bil kan man också vara passagerare, vilket inger vissa en smula obehag. Bilföraren ser direkt - utan att "se" - att bilen t.ex. kan passera mellan två föremål, precis som vi själva inte behöver mäta oss för att veta att vi inte ska slå skallen i en dörrpost. Men för passageraren är inte bilen en förlängning av kroppen. Såklart. Detta är en bra liknelse för könsdysfori, tycker jag: den som är transsexuell färdas så att säga i passagerarsätet, i en kropp som känns främmande, som inte är den egna. Transsexuella upplever alltså inte kroppen som ett biologiskt opåverkbart faktum, som det primära, oföränderliga, essentiella, utan som något som går att fixa till (åtminstone någorlunda) för att de därmed ska känna sig hemmastadda, hela, i förarsätet. Detta visar att det går bra att använda begreppet kön och levd kropp utan att vara ”biologistisk”. För övrigt, skriver Moi, kan man faktiskt se synen på att allt är en social konstruktion som potentiellt precis lika hämmande: hur ser t.ex. Judith Butlers syn på aktörskap ut? Består det bara i queer parodi? I så fall kan man som Martha Nussbaum i The Professor of Parody genmäla att svaret på en outbildad, fattig och utnyttjad kvinnas behov knappast är att parodiskt iscensätta sin brist på utbildning, sin fattigdom eller exploatering. Och består den i de symboliska systemens inneboende instabilitet i att de kräver ett ständigt iscensättande av genus? Personligen tycker jag nog att de verkar tämligen orubbade än så länge. Och ska vi verkligen bara "läsa texten" eller ska vi försöka urskilja textens upphov? Själv tycker jag att forskning om människor ska vara emancipatorisk, alltså ge redskap som möjliggör förändring - kalla mig aktivist.

Jaha, med allt detta sagt tänker jag säga nåt om huruvida "hen" och "henom" är bra pronomen. Själv använder jag sällan henom, däremot ganska ofta hen. Jag gör det av bekvämlighet; för mig är inte det här en stor sak. Det är skönt att slippa skriva "han/henne", "(s)he" eller så. Jag är medveten om att det är få som skriver så och att hen knappast kommer att bli etablerat i allmänt språkbruk än på mycket länge, om någonsin. Å andra sidan går det knappast att missförstå, så varför inte? Att som Lisa Magnusson ösa galla över hen-skrivare är att röra upp en storm i ett vattenglas. Så himla viktigt är det faktiskt inte, tycker jag.

Veronica Svärds inlägg Att bryta särskiljandets makthierarkier är det senaste jag har läst i debatten, här finner ni alla länkar ni behöver. Hon (!) skriver om hen-skrivande som motståndshandling, och visst. Det kan det absolut vara. Och naturligtvis formar språket vår uppfattning om omvärlden - det går så att säga inte att tänka sig en omvärld utom genom språket. Men jag anser också att vår förreflexiva upplevelse av livet faktiskt är just det: något som föregår reflexionen och språket. Könet är en del av den levda kroppen som i sin tur sitter ihop med omvärlden i form av andra existenser. Att man inte föds till kvinna utan blir det betyder att man gradvis ackumulerar både kroppsliga, språkliga och sociala erfarenheter i sin kropp. Femininitet och maskulinitet är användbara analytiska begrepp, men säger ingenting om hur det känns att vara människa och - i mitt fall - man. Hur det känns inpå bara skinnet. Så även om jag inte känner mig speciellt manlig eller maskulin, är jag otvetydigt man. Kalla mig gärna "fröken" eller "hon", som min kompis J. brukar göra. Så kallar jag dig det du vill bli kallad. Det är dock knivigt att helt klara sig utan personliga pronomen, tycker jag. Och förresten vägrar jag att skriva "en" i stället för "man" som vissa gör. Jag är för fan inte från provinsen.

Mer om fenomenologi: svar till Stigelitten

Jag fick inte lov att skriva över 4 096 tecken ens i min egen blogg, så det här får bli en fristående fortsättning på det förra inlägget. Stigelitten skriver så här:

Hm. Är vi inte skapta att träna oss i att hamna i "traumatiska upplevelser"? Vi måste ju i livets tidigaste skeden då och då läggas åt sidan av naturliga skäl. Vi skriker så att alla i närheten (inklusive inkännande sällskapsdjur?) hör att en ensam liten människa skriker på hjälp. Jag undrar huruvida detta att som ett litet barn då och då rensa lungorna i sig kan skapa ett trauma. Kan det vara hälsosamt för den fysiska utvecklingen att vråla? Ljuden från ett spädbarn som signalerar magknip, ilska eller timslång väntan (bevare mig) på kontakt låter ju olika men likadant oavsett i kultur eller i vilken epok.

Var själen placeras i olika kulturer varierar väl. Men kärleken och den värkande tomheten tror jag fysiskt känns i det område i kroppen där det dunkar och där syret pumpar. Vet vi var levern egentligen är placerad i vår kropp såvida vi inte är läkare, homeopater eller patienter? Människans spekulationer och tolkningar av inälvor, kroppsvätskor och temperament är jätteintressanta. Vi verkar alltid vara i gång med att analysera och koppla samman och i sär kropp, känslor och förnuft. Finns det förnuft i passionen som vill ha kropp? Och vad händer med magen när man är tokpassionerad, förälskad, nykär respektive djupkär.
Men kärleken, den som sitter inne i pannrummet, när den är sammanlänkad ända ut till ollonets tunnaste hudskikt, så fysisk, då djävlar! En rapport från en kärleksupplevelse i form av en orgasm med ögonkontakt med den älskade kan kanske vara intressant för en fenomenolog. Men hamnar du inte i fenomenografifacket om du samlar på dig berättelser?
Hur har du formulerat syftet med ditt arbete? Och är du på gång att begränsa din/a forskarfråga/or?

Du behöver naturligtvis inte! svara på detta!
Jag njuter av att läsa dina texter!

Den intresserade
Stigelitten

Jag undrar verkligen om det där stämmer. Inget av mina barn har någonsin lagts åt sidan utan i stället varit mammas lilla satellit, omgiven av ständig kroppskontakt, bröstmjölk och värme. Nu avskyr jag verkligen att uttala mig om ”människans natur” eller ”grottmänniskostadiet”, men jag inbillar mig att om det är något vi är skapta för så är det närhet, och att mödrar i alla tider och kulturer har fattat det, med undantag för vissa perioder (som när man trodde att barn skulle ammas var fjärde timme, bara mådde bra av att få ”vädra lungorna” eller gråta sig till sömns). Inget av mina barn har heller varit ledset annat än under mycket korta stunder under spädbarnstiden. Jag ska erkänna att det nog ligger ett visst mått av tur i det, för en del barn är såklart svåra att trösta, av anledningar som nog ingen riktigt känner till. Men ändå. Jag tror att det verkligen kan vara djupt traumatiskt för ett barn att vara ensamt och ledset och begriper mig inte på föräldrar som tillåter sånt. Barn visar vad de behöver, brukar jag säga – de är de överlägsna som pedagoger. Allt man behöver veta lär de en helt ansträngningslöst, och det enda hindret för den vuxnes lärande är om den har huvudet fullt med allehanda griller från förståsigpåare som Anna Wahlgren.

Du har säkert rätt i att vårt kardio-respiratoriska nexus (haha) spelar roll för var man placerar smärta. Att exempelvis stark oro ger sig till känna i form av hjärtklappning och andnöd är ju välkänt. Men det jag t.ex. kände som hjärtnupen yngling var inte riktigt det. Pulsen var jämn och låg, andningen obesvärad – ändå värkte det i mitt bröst. Långt senare i livet, mitt i en oerhört sorgesam period, ådrog jag mig Tietzes syndrom, d.v.s. värk och knäppningar i bröstben och revben, just för att jag var så spänd och hade gråtit så mycket. Jag vet inte, jag. Kanske det kan vara en kombination av fysiska och symboliska mekanismer som får oss placera sorg och längtan just i bröstet.

Jag håller verkligen med dig om att vår besatthet av att koppla samman / isär kropp, känslor och förnuft är fascinerande. Som fenomenolog-wannabe gillar jag tanken på att vi är ett odelbart, levt liv, eller rättare sagt att vi både är subjekt och objekt på samma gång. Bengtsson exemplifierar det med ett experiment: Om vår vänstra hand griper vår högra är den vänstra handen subjekt och den högra föremål. Men i samma ögonblick som händerna får kontakt sker något mirakulöst: den högra handen blir nu subjekt och den vänstra föremål! Mot det kan man invända att båda händerna förstås är bådadera, men då missar man poängen, tycker jag; det är det som sker under själva rörelsen som är det intressanta. Experimentet illustrerar (tycker jag, jag vet inte om den gode Bengtsson skulle hålla med mig) inte bara det cirkulära och ömsesidiga förhållandet mellan kroppen som subjekt och objekt, utan även medvetandets intentionalitet. När vi sträcker oss, fysiskt eller symboliskt, efter ett objekt upphör det att vara objekt nästan i samma stund som rörelsen uppstår. Den blindes käpp är inget föremål vilket som helst, skriver Merleau-Ponty i en av sina älsklingsliknelser: den är en del av kroppen, och med denna förlängda arm utforskas världen. När vi sträcker oss efter varandra förenas våra livsvärldar på ett liknande sätt och det blir omöjligt att tala om subjekt och objekt – vi blir varandras blindkäppar, så att säga. Tycker jag.

Om fenomenografi vet jag inte mycket; jag har bara läst ”Hur vi lär” av Ference Marton, Dai Hounsell och Noel Entwhistle, samt vad swami Bengtsson skriver om denna inriktning. Boken var mycket intressant, förresten. Men jag tror inte riktigt på uppdelningen i fenomenografi som empirisk vetenskap och fenomenologi som filosofisk tradition. Det går alldeles utmärkt att använda fenomenologi som forskningsredskap utan att tappa kontakten med de grundläggande tankarna, men metodologiskt finns det knappast ett enda korrekt sätt att bedriva fenomenologiska studier – det handlar snarare om ett slags grundinställning. Sen får man förstås snäva in metoden efter ämne, t.ex. pedagogik. Den här serien om kärlekens väsen skulle få underkänt på ett uppsatsseminarium, den saken är säker. Men eftersom det är min blogg så gör jag som jag vill – piluttta akademin!

Tack för att du skriver så intressant till mig!

Omskärelse som kvinnohat

På vägen till marknaden går gossen med sin pappa. Andra pappor är också på väg dit med sina söner som nu ska bli män, för där tillåts inga kvinnor. Gossen, som snart ska bli man, bär med sig ett hänglås, ett ägg och en spegel. När de kommer fram krossar han ägget, låser upp låset och ser sig i spegeln. Han har blivit man. På hemvägen bär de med sig ett oxhuvud som pappan har köpt - ännu en manlighetssymbol.

Ungefär så skildrar Pierre Bourdieu en manbarhetsrit hos kabylerna i Marocko. I dag ser den kanske annorlunda ut. Hänglåset är ersatt av ett knapplås på en mobiltelefon, spegeln är en webbkamera, ägget är både godis, överraskning och leksak. Men berättelsen visar något om vad det innebär att transitera från från pojke till man. Det viktiga, det som går igen i så många kulturer, även vår, är att pojken inte förvandlas till en vuxen i största allmänhet, utan till just man. För att göra det måste han ta farväl av sin moder, d.v.s. till allt det kvinnliga. Nyckeln är mannen, låset är kvinnan som måste öppnas; ägget är det passiva som måste krossas, och så ser pojken sig själv med triumf i spegeln, som en man bland män, som någon som har tillträde till det offentliga rummet, inte det slutna, lilla och obetydliga.

Omskärelse är just en sådan övergångrit i många kulturer, där pojkar i början av puberteten genom smärta invigs i de smärtframkallande männens gemenskap. I två av de tre ökenreligionerna, men inte i just vår, tas det symboliska steget redan när gossarna är spädbarn. De upptas därmed i gudomens-mannens gemenskap, och säkerligen är smärtan även här av vikt. I vår blödiga senmodernism får de ibland bedövning, men jag misstänker att det förtar en smula av vitsen. Den som tycker så kan väl trösta sig med att det i alla fall är ett övergrepp mot ett litet barn.

Ja, så här kan det se ut. Jag vet inte om barnet på bilden har fått bedövning eller om det bara är förtvivlat över att under så lång tid ha utsatts för hårda händers tvång.

Kvinnlig "omskärelse" som den kallades förr benämns i dag med sitt rätta namn: könsstympning. Den är ett utslag av samma kvinnohat, samma föreställning om den manliga dominansen och den kvinnliga underordningen. En flicka kan inte bli kvinna om hon inte märks ut som egendom. Hennes sexualitet är ett hot mot den naturliga ordning som säger att det passiva, lilla, slutna, obetydliga och tarvliga är hennes lott. Vi upprörs med rätta över de bestialiska ingreppen och låter inte våra landsting utföra dem under bedövning. Men varför inte? Bör vi inte respektera andra traditioner, riskerar vi inte att stympningen görs bakom lyckta dörrar? Men det är ju en annan sak, säger ni. I fallet med omskärelse av pojkar handlar det om religion, i det andra fallet är det primitiv vidskepelse. Kan ingen höja blicken en smula? Se att det här handlar om att befästa könsolikhet och vidmakthålla en maktordning?

Religion ska respekteras, heter det. Vi har väl religionsfrihet? Nej, det har vi inte. Vi har nämligen ingen frihet från religion, för den genomsyrar hela vårt samhälle och är patriarkal till sin natur och sitt ändamål. Därför bör den kritiseras skoningslöst. Vi ska inte förfölja andra människor för att de har "en annan" religion, så långt är jag med. Men det är hög tid att vi träder in i ett samhälle som på allvar kan kalla sig modernt och humant.

Tycker jag att omskärelse av pojkar ska förbjudas? Ja, men inte omedelbart. Jag tycker att den ska vara självvald av någon som är så pass gammal att han sägas välja själv (och förhoppningsvis vågar säga nej). Det vilar ett stort ansvar på judiska och muslimska reformister att verka för att omskärelse av barn avskaffas - och på kristna reformister att avskaffa barndopet. Men i valet mellan ett övergrepp som är förenat med stark smärta och ett som "bara" är ett övergrepp föredrar jag det senare. Paulina Neuding tycker inte att omskärelse är någon stor sak. Jag vet inte om hon har barn, men jag betvivlar att hon skulle vilja att det var hennes barn man ser på fotografiet ovan. Eller också har hon bara glömt att ta sitt empatipiller i dag.

Det är skillnad på sexobjekt och sexsubjekt

Jag såg i ett kvitter från Elin att Lisa Magnusson har skrivit en krönika betitlad "Alla vill väl vara sexobjekt? Okej, jag ska ta frågan på allvar. Vill alla det? Magnusson ondgör sig över Tuva Novotny, som inför intervjuer brukar säga att hon inte vill ha mer smink än vanligt på den åtföljande bilden, och att hon vill ha sina vanliga kläder på sig. Tuva Novotny vill alltså inte framstå som ett sexobjekt, och detta av hänsyn till unga flickor (allt enligt Magnusson). Detta är alltså urlöjligt och får artikelförfattaren att utbrista:

Jag är less på att man jämt och ständigt skall behöva försvara sitt sätt att sminka sig för dumma subbor som inte fattat ett skit, att så kallade feminister tar sig rätten att döma ut kvinnor som dåliga för att de gör kåtminen. Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att vaginan är en liten gottepåse som inte skall bjudas ut till första bästa helt billigt utan sparas till någon man verkligen tycker om.

Jag förstår tanken: kvinnor ska få vara slampor (eller "horor" som Magnusson uttrycker saken) och kvinnlig sexualitet ska inte skambeläggas. Visst, bra där. Men jag tycker att Magnusson rör ihop begreppen, för det är väl ändå subjektspositionen som är den eftersträvansvärda? Det råder inte precis någon skriande brist på objekt, och för kvinnor är detta att ständigt bli bedömda knappast särskilt befriande eller positivt.

Radikalfeministiska teorier om patriarkat och underordning har kritiserats för att vara för essentialiserande och rigida, och det är väl den kritiken som Magnusson omedvetet stämmer in i. Det ligger mycket i den. Men de utgjorde ändå ett försök att se kvinnlig identitet i ett större sammanhang, som delvis beroende av ekonomiska och sociala imperativ. Jag tycker sannerligen inte att det är en återvändsgränd, men vi behöver fler och bättre kalibrerade redskap för att förstå varför kvinnor ibland kan reduceras till objekt - och ibland inta en subjektsposition trots att det på ytan kan verka som om de plutar med munnen och köper hela femininitetspaketet. Jag tror mycket på möjligheten till agens, med andra ord. Men dit når man inte genom att bara sparka bakut och avfärda alla tankar på feminism som tråkig sexualfientlighet. Visst är det skönt att känna sig attraktiv, visst vill vi väl alla erkännas som sexuella varelser. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet.

Hymens band allt annat än hyvens

I Lag om omskärelse av pojkar stadgas att ingreppet "skall utföras med smärtlindring som ombesörjs av legitimerad läkare eller legitimerad sjuksköterska, under betryggande hygieniska förhållanden och med hänsyn till vad som är bäst för pojken."

Bara den som är legitimerad läkare får utföra ingreppet - såvida pojken inte är under två månader! Då får nämligen den skära "som föreslagits av ett trossamfund där omskärelse ingår som en del i en religiös tradition, om personen har den kompetens som föreskrivs med stöd av 11 §, bedöms kunna utföra ingreppet i enlighet med de krav som gäller för ingreppet och i övrigt är lämplig att utföra omskärelser." Om smärtlindring sägs i det här fallet ingenting. Och det är fanimej inte klokt.

Ett ingrepp får heller inte ske mot pojkens vilja, står det. Bra, då tycker jag att vi för säkerhets skull förbjuder omskärelse av alla pojkar som bara kan protestera mot ingreppet genom att gråta och skrika. Ibland anser vi att vi får tillfoga våra små en övergående smärta, exempelvis i form av spädbarnsvaccinationer. Men smärtan vid en omskärelse är mycket starkare och långvarigare, vilket bl.a. visas av att omskurna pojkar har lägre smärttröskel. En omskärelse som inte sker fullt frivilligt och med pojkens vilja är inget "ingrepp" utan ett övergrepp och borde alltså förbjudas helt. Enligt FN:s konvention om barnens rättigheter så ska alltid barnets bästa beaktas, till exempel inom vården. Jag har väldigt svårt att få det att gå ihop med omskärelse utan medicinska skäl.

Men tänk om de skär i pojkarna ändå, hemma? Ja, i så fall lär det framkomma på BVC och borde leda till polisanmälan. Om det nu förbjöds, alltså. Tänk er samma resonemang kring infibulering: lika bra att en legitimerad läkare tar bort klitoris och syr ihop blygdläpparna. De kan ju göra det hemma, annars. Nej, könsstympning är förbjudet och det är dags att även förbjuda omskärelse utan medicinsk indikation på pojkar. Ändå beslöt Socialstyrelsen 2007 att risken för hemmaklippande var så stor att föräldrar numera har rätt att gå till sjukhuset med sin son för att stympa honom lite. Så att han behagar de judiska och muslimska guden, som ju har som hobby att samla på avklippta skinnslamsor.

Kirurgisk rekonstruktion av "mödomshinnan" faller under samma prioritetsgrupp (IV) inom sjukvården, "vård av andra skäl än sjukdom eller skada". Den borde alltså inte ombesörjas av det allmänna, lika lite som den som vill ha silikonpattar får fixa det på KS. Det här är "livskvalitetsrelaterat", som det heter. Mödomsinne-frågan är dock mer komplicerad, för man kan ju tänka sig att den kvinna som vill knyta hymens blödande band på bröllopsnatten känner sig hotad och tvungen att göra ett sånt här ingrepp.

Här är det inte religiösa föreställningar som är orsaken, tvärtom förbjuder Islam könsstympning, säger ett antal imamer från Somalia, som förbereder en fatwa mot könsstympning. Nej, det är patriarkatet som är i farten och vi helyllesvenskar borde inte slå oss för bröstet med tanke på hur svenska kvinnor förkortar sina blygdläppar för att behaga mannen. Om detta skriver barnmorskan Pia Höjeberg på SvD Brännpunkt, och tillägger att hon bara två gånger under 18 år har remitterat flickor till en hymenoperation, och då för att deras liv var hotade.

Höjeberg har givetvis rätt. ”Objektifieringen av kvinnokroppen är kännetecknande för det patriarkala genussystemet. Det har svenska flickor gemensamt med flickor från annan etnisk och kulturell bakgrund. Kvinnokroppen tillhör mannen, marknaden, och är alltid till för att betraktas och värderas.”

En helt annan syn på saken ger Lisa Bjurwald i sin ledare Varning för förfalskade bröst i DN: ”Det kan kännas lockande att jämföra västerländskt bröstkarvande med hederskulturernas konstruktioner av mödomshinnor. Den förstnämnda operationen sker dock av kvinnans fria vilja. Den senare påtvingas henne på grund av ett tyranniskt kvinnoförtryck där traditionerna kräver sitt blod. Skillnaden är fundamental.”

Nej, skillnaden är inte fundamental, Bjurwald. Kvinnans ”fria vilja” är inte alls så fri som du vill tro – men du är nog knappast feminist, heller.

Alltså: den som känner sig starkt hotad bör få ingreppet bekostat av det allmänna, men framförallt måste man se till att ge henne allt tänkbart stöd först. I analogi med det borde samvetslösa plastikkiruger hindras att profitera på unga kvinnor som inte tycker att de duger som de är.

Att hävda att pojkar har rätt till säker omskärelse, som Socialstyrelsens Gunilla Hulth-Backlund skriver i en replik till filosofiprofessor Per Bauhns inlägg Socialstyrelsens dubbla budskap är cyniskt. Vi borde tvärtom göra allt för att motverka denna barbariska sedväjna.

Jag minns en dokumentär där två judiska föräldrar lät omskära sin gosse. De var nära att svimma - jag med. Att bevittna en bebis förtvivlan är alltid svårt; man vill göra allt som står i ens makt för att ta bort det onda. Hur kan man då vara den som utsätter sitt barn för det här?! Det är ju inget mindre än tortyr. Det kommer jag aldrig att förstå. Men något litet förstår jag: patriarkat och religion och synen på barn och kvinnor som underordnade hänger ihop, här som överallt annars i världen.

Vagina al dente?

Freud hade en teori om den fasa som ingjuts i pojkar när de första gången får se en fitta. Något saknas – snoppen har blivit avsnippad! Efter detta blir vaginan för evigt förknippad med ångest. Jag har en annan teori: första gången flickor får se en kuk så fylls de av fasa – snippan har fått en hemsk utväxt! Efter detta blir manslemmen för evigt förknippad med ångest. Och så vidare…

Jag ger inte mycket för Freud. Han var kanske först med att problematisera vår identitet, se den som ett ganska bräckligt bygge. Men hans teorier om det sårbara barnet som genomgår ett antal kriser är grundligt vederlagda och har visat sig ha noll predikativt värde. Att över huvud taget utgå från det patologiska för att bygga en teori om det normala, t.ex. barns normala utveckling, är förstås helt vrickat.

Katrine Kielos skriver om Freuds kastrationsångestteori i ett nummer av Bang som jag inte hade läst (1-2008), och om en gammal myt bland Nordamerikas indianer, hur ”…hjältar i urtiden bröt huggtänderna ur vaginan på ett monster och gjorde henne till kvinna. Myternas Vagina Dentata: den tandförsedda vaginan. En lockande öppning som egentligen har huggtänder. Han träder in i triumf men måste lämna förminskad. I någon mån uppäten.”

Bland annat på grundval av ovanstående resonemang fortsätter Kielos: ”Det är denna rädsla för kvinnans sexualitet som gör den apolitiska ekonomiseringen av sexualiteten så attraktiv i en patriarkal kultur. Mannen kanske inte kan hantera att bli sedd och åtrådd som en sexuell varelse men han kan hantera att bli efterfrågad som en vara.” Resonemanget kan förefalla lite oklart, men artikeln (som jag säkert inte kan göra rättvisa här) är skriven i polemik mot Isobel Hadley-Kamptz syn på hur kvinnor bör bli ”köpare” på könsmarknaden.

Hadley-Kamptz artikel i samma nummer av Bang går i stora drag ut på att ”makten inte bara får gå i ena riktningen. Att inte köpandet och säljande bara kan handla om en part, om ett kön.” Och vidare, att ”…kvinnor måste börja se sig själva, och känna sig i sina hjärtan, som köpare på könsmarknaden (…) att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill.”
Nu syftar hon inte på köpande av sexuella tjänster, på ”biståndstanter som köper vackert svart kött i Västafrika”, nej hon är ute efter ”det personliga perspektivet på sex. Det är en enorm skillnad på att utgå från sin egen lust (…) och att nöja sig med att vara objekt för andras lustar.” Ett sådant perspektivskifte skulle ”…ändra relationen mellan könen i grunden. Som psykologisk frigörelse vore det kanske det allra största.”

Men åter till Katrine Kielos: ”Sexuell frigörelse för kvinnor bygger i dag, precis som alltid, på att sexualiteten definieras som lagom ofarlig. Men att tillåta kvinnan att shoppa sexuell tillfredsställelse på en avpolitiserad sexuell marknad är inte samma sak som att ge henne sexuell frihet. Snarare är det ett sätt att beskära densamma.” Kielos citerar den amerikanske psykologen Rollo May (1909-94): [D]är den viktorianska människan gjorde allt för att vara kär utan att hemfalla åt sex, gör nutidsmänniskan allt för att ha sex utan att hemfalla åt kärlek. ”Det är samma puritanism”, skriver Kielos, ”Samma tjurskalliga vägran att erkänna sexualiteten som en naturlig och viktig del av vår mänsklighet. (…) Den enda passion våra liv får innehålla är att våra kroppar får knulla och att knulla är något som står i motsatsförhållande till allt vad känslor är. Sex ses som en transaktion eller en överföring. Om du får det här, så får jag det här och då råder det balans på marknaden.”

Katrine Kielos beskriver hur våra kroppar i dag ses som ett slags renoveringsobjekt som man måste pyssla med och värdera. ”Kvinnan betraktar sin kropp utifrån som om den vore ett främmande ting. (…) Vad kan hon göra för att öka dess marknadsvärde och därmed sin egen känsla av att ha rätt att existera som sexuell varelse i världen?” Hon skriver att sex ses som en teknikfråga (se bara på ”Sexinspektörerna”) där vi ”förväntas kunna distansera oss från våra innersta drifter” och ”prata om allt, annars är man hämmad.” Men ”Sexualiteten är oavsett vi vill det eller inte oundvikligen förbunden med vår innersta mänsklighet. Antagligen är det på grund av att vi är så skräckslagna inför sexualiteten som vi hellre gör om män till varor än vågar stå för att vi betraktar dem med sexuella ögon och att detta betyder något för oss. Att det i allra högsta grad är personligt. (…) Sexualiteten påminner oss om vår egen svaghet.”

Okej, där har vi skiljelinjerna i stora drag. Bisexuellt velande som jag är, håller jag med båda på sätt och vis. Men jag ogillar dikotomier. För mig är sexualiteten något som är oupplösligt förbundet med ”vår innersta mänsklighet”, som Kielos skriver. Men den är också rätt kul som hobby, faktiskt. Det ena utesluter inte det andra: anonymt sex kan inbegripa ömhet, kan beröra den där innersta mänskligheten – också (det har jag skrivit om i Bara sex). Jag håller med Hadley-Kamptz om att heterokvinnor inte ska se sig själva som objekt, utan som subjekt. Men det räcker naturligtvis inte. Utan en analys av hur marknad och hierarkier påverkar vår syn på kroppen, och utan ett erkännande av att sexualitet och därmed förknippade känslor inte alltid lyder förnuftets lagar, riskerar vi att trotsigt marschera baklänges in i rådande maktstrukturer, idogt viftande med exempelvis slampighetens (eller relationsanarkismens) fanor.

Om jag minns Foucault rätt så ansåg han att det är lite smålarvigt, rentav futilt, att bygga upp en identitet som ”motståndskämpe” eftersom man redan är fången i den struktur, norm eller doxa som man säger sig bekämpa. Det låter oerhört pessimistiskt. Att definiera sig som bög eller flata, bisexuell eller transperson skulle då bara vara att visa upp ett skrattspegeljag. Och visst: vi som lirar åt det andra laget tvingas hela tiden förhålla oss till den rådande heteronormen. Men å andra sidan har vi en styrka i att se normen, och analysen av den är ett redskap med potentiell sprängkraft. Den som i stället befinner sig i heteronormen ser den inte, för den ser genom normen. Analogt med det kan man säga att heteromannens svaghet i förhållande till heterokvinnan är just hans (bekväma) blindhet, och omvänt, att hennes styrka är att hon ser. Om hon då inte ifrågasätter makten utan bara försöker erövra hans privilegier som ”köpare” så hårdnar de knopar som heterofallokratin har knutit kring våra äggstockar och testiklar.