Finkulturens personliga assistenter

Någon pratar högt på min gård, fast ordlöst. Att man kan uttrycka mycket utan ord vet den som har haft spädbarn, men all kommunikation kräver avkodning. Ju mer idiosynkratiskt någon uttrycker sig, desto större personlig kännedom krävs. Vissa människor har också en talang för att uppfatta mönster och strukturer där andra överväldigas av brus; det är som musikalitet eller språkbegåvning, två områden som föga förvånande hänger ihop. Jag tänker mig att den som råmar ute på gården förstås av sina föräldrar om de nu lever, eller av en personlig assistent eller motsvarande. Men förutsättningen är alltså den personliga relationen och ett intresse av att tolka. Som förälder tolkar man sin alldeles nyfödda bebis oupphörligt; det är livsavgörande. Och det fortsätter förstås, tolkandet upphör inte i och med språkinträdet. Jag ser på en bråkdel av en sekund hur något av mina barn mår, om något är fel, om det har hänt något som jag ännu inte har fått veta. Ibland övertolkar jag förstås, precis som hundägare begår antropomorfa felslut och läser in en tanke eller känsla som faktiskt är omöjliga för hunden att hysa, för att inte tala om att uttrycka. Men hellre det, mycket hellre det än motsatsen. Jag önskar alltså att den utvecklingsstörde på min gård har tillgång till någon som förstår vad han uttrycker. ”Oj, vad det blåser!”, till exempel. Eller att det här är roligt – men inte det där. Det här vill jag ha, hit vill jag gå. Och nu blev jag ledsen, men inte arg. Nu är jag frustrerad, för du förstår mig inte, din dumme satan.

Det är som med kultur. Kristdemokraterna vill sänka momsen för att göra dansbandskulturen mer tillgänglig. I dag tvingas man som bekant uppsöka skumma små stånd i Västerås souk för att komma över en cd med Lasse Stefanz. Men finkultur, den ser man fan överallt. (Fast ”fan” skulle nog kristdemokraten bara tänka för sig själv.) Ja, det finns en rädsla för finkulturen; den är obegripligt råmande, kaotisk och potentiellt aggressiv; den går inte att avkoda utom för dess personliga assistenter och närmast anhöriga.

Jag läser just nu Patricia Cornwells senaste bok, ”The Scarpetta Factor”, en som vanligt mycket rafflande, trovärdig och psykologiskt inträngande historia. Jag tar minsta tillfälle i akt att kasta mig över den igen, för jag vill veta hur det går. I morgon har jag nog till min stora förtret läst ut den, men det kan inte hjälpas; spänningslitteratur bör slukas. Samtidigt väntar mig läsning av en annan sort: Per Olov Enquists ”Ett annat liv”, Marcel Prousts ”Swanns värld” och Nancy Frasers ”Adding Insult to Injury – Nancy Fraser Debates her Critics”. Ingen av dem vill jag sträckläsa.

Enquists självbiografi gör mig helt salig. Precisionen i språket är så oerhörd och väcker så många tankar och associationer i mig att jag måste lägga ifrån mig den efter ett par sidor för att samla tankarna. Att plöja den vore som att gå på en fantastisk restaurang och kasta i sig deras sjurätters avsmakningsmeny på tio minuter. Extremfallet på närläsning är när jag tog över ett år på mig med ”Historien om Lissabons belägring” av Saramago, en bok som blev mitt livs största litterära kärlek. ”Ett annat liv” har inte riktigt den digniteten, men spelar ändå på samma olympiska arena, en där banorna är minutiöst välskötta och gräset vårdas som vore det ett spädbarn.

Så vad är det för skillnad mellan ”The Scarpetta Factor” och någon av böckerna i min väntande trio? Handlar det inte bara om genrer? Nej, jag kan inte riktigt nöja mig med det lakoniska konstaterandet. Cornwell är en spänningslitteraturens mästare, kanske den allra bästa vid sidan av Michael Connelly och möjligen Jeffery Deaver. Hennes sinne för detaljer är fenomenalt, som när hon beskriver förkolnade fönsterramar som ”alligatored” eller frammanar lukten av brandrök, glödgad asfalt och bränt människokött så att man på ett ögonblick förflyttas till brottsplatsen, känner fasan när dr Kay Scarpetta inser att den svårt sargade, oigenkännliga spillra av en människa som ligger där är hennes älskade. Men Cornwells skildringar går rakt in i mig, motståndslöst. Hon trycker på knappar i mitt psyke på ett sätt som nästan kunde kallas manipulativt. Det är inget fel med det – tvärtom är det en stor styrka. Jag har läst ca två rader av pseudonymen Lars Keplers ”Paganinikontraktet” som går som följetong i DN i sommar, och var tvungen att återupplivas med luktsalt och därefter våldtäktsduscha i en timme efteråt. Något så till den milda grad pinsamt var det i jämförelse med Cornwell. De trycker inte på en enda knapp, och språket lämnar mig helt likgiltig. Att bunta ihop all spänningslitteratur är lika trubbigt som att dela upp litteratur i kategorierna populär och fin.

”Swanns värld” är som bekant den första delen i ”På spaning efter den tid som flytt”, en romansvit som anses ha hög imponatorfaktor. Tänk att ha läst hela den! Men jag kan faktiskt inte ta någon hänsyn till det. Inte vet jag om jag kommer att läsa hela sviten, men hittills är jag djupt fascinerad. Precis som i ”Ett annat liv” är språket makalöst, men där Enquist är sparsmakad är Proust framvällande. I en passage beskriver han klocktornet på en kyrka sida upp och sida ner. Det borde inte vara möjligt, det borde bli långrandigt. Jag häpnar under läsningen; jo, det fortsätter faktiskt! Och fortsätter och fortsätter. Lyckan är total, inte minst över hur någon vågar ta en sån fabulös risk i sitt skrivande. Jag uppslukas och försvinner bort till en annan tid, en annan plats, ett annat temperament. Men även här märker jag att jag måste ta en paus då och då för att smälta intrycken. Och Saramago ska vi bara inte tala om. Jag har aldrig fröjdats så mycket som i hans knä, men likt ett barn blir jag ibland överstimulerad av den roliga leken och måste göra nåt annat.

Vad är det här? Hur kan någonting vara så bra på så totalt olika sätt?

Nu tänker ni kanske att det har att göra med tolkning. Litterära alster som lirar i Nobelklassen måste läsas av någon som har förmågan att tolka dem, som besitter en viss förförståelse, kanske rentav har läst litteraturvetenskap. Det senare hör man faktiskt i litteraturdebatten ibland. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Finkulturens personliga assistenter finns bara som en fantasi hos dess belackare. Det finns inget facit, för det är att förväxla språket med individen. Eller för att uttrycka sig med Martys ord: den goda boken är som en människa. Ja, den lever sitt eget liv, obekymrad av kristdemokrater och dansband. Att den kanske inte är omedelbart tillgänglig är inte en svaghet utan en styrka. Vem förväntar sig att förstå och lära känna en medmänniska efter ett ögonkast eller ens ett par timmar? Ändå är det så många vill ha sin litteratur, sin konst, sin musik. Det här blir ännu tydligare när vi talar om en viss sorts poesi eller konst. Ta ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med” av Marcel Duchamp. Konstverket åtföljdes av en grön låda med instruktioner för hur det ska läsas, men de är tvetydiga och fulla med ordvitsar. Ta världens mest avancerade superdator och mata in alla kända fakta om konstverket. Det kommer inte att resultera i ett jota. Men ta en konstkritiker som Ulf Linde och låt honom skriva ”Spejare” så får vi en tolkning som är rena detektivhistorien och väldigt övertygande. Linde har just den där musikaliteten jag beskrev i början. Men det är fortfarande bara en tolkning av tusentals möjliga. Konstverket står kvar där på Moderna museet och är antingen slutet eller öppet för betraktaren. Slå er ner framför det en halvtimme. Inte behöver ni ha läst ”Spejare” för att umgås med det. Det finns inga rätta svar.

Erik Beckman har skrivit några rader som jag har som mitt motto på Facebook: ”Inte orden, inte det de pekar på men själva näsorna de pekar med är meningen.” För mig är det helt genialt, men jag tänker inte berätta varför. Jag vet inte om jag kan, eller snarare, jag vill inte omformulera Beckmans ord, av rädsla för att något då dör. Men det individuella konstverket, den enskilda dikten, boken eller teaterpjäsen är inte bara en uppdiktad individ, den är högst verklig. Den kanske råmar nåt som ni inte förstår. Det går ändå an att känna på dess näsa.

Så långt skönlitteraturen, men jag hade ju en tredje bok, Nancy Frasers. Vill jag inte sträckläsa den heller? Nix. Jag vill faktiskt inte sträckläsa någon akademisk litteratur, men tyvärr tvingas jag göra det under terminerna. ”Adding Insult to Injury” är gudskelov inte kurslitteratur, däremot är den akademisk litteratur när den är som bäst. Jag ska inte ge mig in på dess innehåll, för då blir jag aldrig färdig med det här blogginlägget. Men långsamt bör denna bok läsas, för även den kräver att man smälter innehållet i lagoma portioner. Till skillnad från de skönlitterära verken är den inte en solitär. Fraser står på någons axlar, och dessa axlar tillhör tänkare vilkas teorier i sin tur vilar på andras. Man kan utan besvär följa linjen bakåt till de första liberalerna och marxisterna om man vill, eller fortsätta läsa där Frasers bok slutar. Den akademiska traditionen är fantastisk på så sätt: den är helt genomskinlig och vem som helst som har tid och tålamod kan sätta sig in i den. ”Adding Insult to Injury” kräver inte mycket mer än att man är hyfsad på engelska. Skillnaden mot exempelvis Judith Butler eller Iris Marion Young är milsvid.

”Solitär”, skrev jag. Det är nu inte helt sant. Visst ingår Enquist i en tradition, och det gör även Proust. Men det är ändå mycket mer sällsynt att en akademiker skapar något helt nytt, och framförallt måste det hen skriver ingå i det vetenskapliga cocktailpartyt, annars blir verket på sin höjd en kuriositet. Jag undrar just vad Göran Hägglund skulle tycka om Nancy Fraser. Han skulle förmodligen reagera ungefär som jag reagerar på Lars Kepler, med avsky. Han skulle stå främmande inför själva grundförutsättningarna i hennes teser, eftersom hans verklighetsbild är en helt annan. Hägglund är kanske inte anti-intellektuell, men hans inställning till den så kallade finkulturen är djupt problematisk.

Lasse Stefanz, slutligen. Behöver de en lägre momssats för att klara sig, och vem skulle tjäna på det? De själva, förmodligen, men även alla de utvecklingsstörda som älskar dem. För av någon anledning är det mest Lasse Stefanz et al. som gäller när FUB anordnar dans. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske tänker de utvecklingsstördas föräldrar att dansband är det mest normala som finns och vad kan väl då vara bättre lämpat en dansafton? Att Lasse Stefanz har enkla melodier med enkla texter innebär också att vem som helst kan lära sig dem utantill. Men den house jag brukar dansa mig halvt fördärvad till på diverse gayklubbar är inte precis som en stråkkvartett av Bartók. Jag gissar alltså att det handlar om normaliteten, men kanske har jag fel – det kan faktiskt kvitta. För det här gör ju inte dansbandsmusik sämre.

Tanken att det till synes lättillgängliga är lika mycket värt som det till synes svårtillgängliga är alltså inget jag kan invända mot. Men bakom Kristdemokraternas dansbandsvurm ligger förstås föreställningen om verklighetens folk, viket är direkt förolämpande mot dansbanden, de utvecklingsstörda och andra som diggar den musiken – och mot såna som jag som ibland föredrar ”finare” kulturyttringar. Det är den andra sidan av idén om kultur som kräver förkunskaper, om konst med ett facit och om finkulturens personliga assistenter och närmast anhöriga. Ja, det är ett ohöljt förakt mot Proust-läsarna, konstmusikälskarna och källarteaterpubliken, mot de intellektuella och tillgjorda, de som liksom vill vara förmer än andra. Kristdemokraterna ser sig som pojken som avslöjar att den queere och normbrytande kejsaren är naken. Och bakom dansbandsmomsens avskaffande döljer sig en nyliberal agenda. Kulturutövning ska vara folklig, annars ska den inte stödjas. Tecknet på att den är folklig är att den är självbärande. Endast självbärande kulturyttringar har ett existensberättigande; om en teater inte går runt på sina biljettintäkter får den skylla sig själv och inte springa till staten för stöd. Allt hänger ihop: verkligheten är lika med det lättfattliga och omedelbart igenkännliga medan det svårpenetrerade (som inte alls behöver vara det) är ett utslag av tillgjordhet och hotande normupplösning, vilket inte har något verkligt stöd eftersom det kräver livsuppehållande åtgärder för att alls finnas. Det har, kort sagt, gått för långt med vårt samhälle.

Det lustiga, påpekar Marty som jag diskuterar det här med, är att källarteatrarnas repertoar må vara av det svårare slaget: ”Caligula” av Albert Camus, ”Artauds rekviem” etc. Men vad säger regissören och skådespelarna? Jo, det ska vara rått, direkt och drabba publiken som en smäll i solar plexus. Efter att ha sett en föreställning fick hon en gång frågan: ”Hur såg publiken ut efteråt? De verkade väl inte lyckliga?” Nej, teatermänniskor är för det mesta inte intellektuella för fem öre. De är tvärtom just det verklighetens folk som Hägglund tänker sig ska lyssna på dansbandsmusik. Queera är de bara undantagsvis, även om få av dem röstar på Kd. Men de är alltså parasiter på samhällskroppen lik förbannat, tänker den som är värdekonservativ, nyliberal – och historielös. Om vi bara ser till kortsiktiga vinster och det kommersiellt bärkraftiga kommer den teater, konst och litteratur som inte genast bär sig att självdö. Kvar blir då Lars Kepler, Lasse Stefanz, och ”My Fair Lady” på Oscars. Skulle inte den kosten kännas en smula ensidig i längden? Jag tycker det. Jag tycker att det är bra synd att kristdemokrater och andra i stort sett oemotsagda får fortsätta att sprida myter om vad kultur är och bör vara bara för att de själva har en sån beröringsskräck och nattstånden kultursyn. Den repertoar vi ser på institutionsteatrarna i dag vore inte möjlig utan källarteatrarna, den konst vi kan se på Moderna hade inte funnits om allt alltid skulle ha varit kommersiellt gångbart. Marcel Proust och Marcel Duchamp känns kanske varken svåra eller farliga nuförtiden, men en gång hade de större likheter med Sarah Kane eller Anna Odell än vad en kristdemokrat skulle gilla. Och Lasse Stefanz hade varit bespottade rebeller 1950.