"Inte konstigt att många blir feminister"

Ibland besöker jag Bloggportalen och Knuff för att se vad som ligger närmast bloggarnas hjärtan. I dag är bl.a. "den folkkäre artisten" som misstänks ha misshandlat sin kvinnliga sambo som får bloggosfären att gå igång. Det är den vanliga trestegsraketen som startar när kända personer misstänks för brott eller moraliska oegentligheter: 1 / Vem är det, vem är det?! 2/ Haha, det var ju typiskt! 3/ Äh, skärp er nu!

Knuff länkar till en sajt jag aldrig hade varit på, Realtid. Under rubriken "Juridik" pekar man där ut den folkkäre som Thomas Di Leva, och visar alltså att man inte följer dags- och kvällstidningarnas publicistiska sed att inte outa brottsmisstänkta - en sed som de ibland bryter mot själva, för övrigt. Artikeln ackompanjeras med utdrag ur tre av hans låttexter: "Vem ska jag tro på?", "Vi har bara varandra" och "Everyone is Jesus". Haha-effekten (steg 2) är alltså redan implementerat, varför det kanske inte är så konstigt att kommentarsfältet svämmar över av haha-anden.

Nu kanske ni tycker att det är märkligt att Realtid outar artisten, men man anser väl att det behövs någon som släcker allmänhetens törst efter snaskig information. Skvallret är ju utbrett bland journalister, och om jag hade velat veta vem den folkkäre var hade jag bara kunnat fråga min vän i branschen, som har sagt att det ungefär tar tre sekunder innan alla känner till den senaste snackisen. (Annars kan man alltid besöka tryckfrihetens träskmark utpost Flashback om man är nyfiken. Lita på att minsta lilla kokainbeslag tas upp där.) Så vad spelar publicistisk sed för roll? Tja, kanske inte alla är så nyfikna. Kanske inte alla som följer gammelmedia är så internetkunniga.

Eftersom det inte finns något underlag för mig att bedöma om den folkkäre är skyldig tänker jag inte gå in på det. Jag hoppas att ingen har blivit misshandlad, men om så ändå är fallet hoppas jag att saken prövas rättsligt. Ur genussynpunkt är den senaste snackisen ändå intressant, för den åskådliggör hur vi gör kategorierna man och kvinna. Så nu ska vi besöka kommentatorerna och bloggarna som skriver om den folkkäre. Så här kan det låta på Realtid:

"Denna kille är inte riktigt navlad,han är en riktig flumpajas, han har nog fastnat på en syra"

"dessutom är thomas känd för att han har sex med väldigt många lättpåverkade new age tjejer som han träffar på sina diksha-möten. trots att han nästan hela tiden levt i fasta relationer.

"Det har gått rykten i flera år om di levas ex på kvinnoklinik, ambulans osv och att han varit notoriskt otrogen. Han är trots allt italieneare."

"En lallande kille i klänning som predikar fred på jorden och slår sin tjej. Inte ens David Batra skulle tycka det var kul."

Så till bloggarna, först Lizzie's vardag, ting & lite skvaller: "Rätt av tjejen att nu flytta och avsluta allt förhållande till honom. Man slår inte sina tjejer! Inte konstigt att många blir feminister när killarna slår dem."

Philip Wildenstam skriver:

Äsch, kom igen nu. Klart att ärkefjanten Thomas Di Leva inte har misshandlat flickvännen. Det påstås att utredningen redan är nedlagd, så det var väl inte mycket mer med den saken. Han och bruttan bråkade, hon blev sjövild och fejkade hela grejen för att hämnas. Det är sådant som händer, var inte sur på henne för det. Tänk om hon hade mens?

Witchbitch skriver:

Men när jag konfronteras med nyheten om att en av våra svenska fredssymboler ut i fingerspetsarna, skulle gjort sig skyldig till misshandel, reagerar jag starkare. Thomas Di Leva har jag alltid betraktat som en visserligen udda liten Gandhi, men ändå…

Politiskt inkorrekt nöjer sig med att publicera Di Levas öppna brev till medierna, men här är några av kommentarerna: "Di Leva är väl knappast guds bästa barn. Men att leva ihop med en manipulativ MENA-brud är ingen dans på rosor, det ska gudarna veta." (MENA är alltså en beteckning för Mellanöstern och Nordafrika.) Eller så här: "Oj ja trodde Thomas var en 100%ig fikus men ja hade kanske fel." Eller så här: "-Ja där ser man! Man bör se upp för borderline-kvinnor från manipulativa ”kulturer” annars kan det gå så här."

Raketens tredje steg är en förmaning till de upphetsade debattörerna att sansa sig och inte leka domare hemma i vardagsrummet. Sen brukar bränslet ta slut. Och visst, det kanske kan räcka nu. Men jag vill bidra med ett eget tredje steg. Ni märker ju tendensen: Di Leva utpekas som en icke-man. Och precis som Trollhare påpekar så är detta en vanlig attityd: "Riktiga män slår inte". Varpå förstås följer att den som slår är en oriktig man - så egentligen borde alltså ingen vara förvånad över att just Thomas Di Leva, som inte precis framstår som macho, slår (oavsett sanningshalten i den här historien).

För en oriktig man är en svag man, någon som måste ta till våld, kanske för att bevisa sin manlighet. En riktig man är däremot "trygg i sig själv", det ingår i den goda maskuliniteten. Att goda kvinnor är trygga i sig själva har jag nog aldrig hört. Men man kan ju tänka sig en sån konstruktion: den goda kvinnan som inte behöver göra sig mer feminin än hon är (alltså på ett negativt sätt). Nej, jag lutar nog åt att en riktig man = en som inte är svag, d.v.s. kvinnlig, och därmed omanlig. Dessutom är en riktig man heterosexuell, och inte bara det, han är heterosexuell på rätt sätt, d.v.s. tvåsam.

En riktig kvinna är däremot inte "manipulativ" eller "lögnaktig". Det finns såna kvinnor, särskilt såna från främmande kulturer, som ni ser i kommentarerna ovan, men de är inte nåt att ha, såklart. Nej, en riktig kvinna står för vad hon säger och gör sig inte till. Däremot har hon intuition - förmågan att snabbt avläsa någons tankar och önskningar. Det delar kvinnor med andra underordnade grupper som måste bli bra på att avkoda beteenden för sin egen säkerhets skull. Och kanske är det "manipulativa" en annan sida av det myntet - jag tror faktiskt det.

Jag förstår att många blir förvånade över att en sådan fredspredikande person som Di Leva ens kan misstänkas för att kunna vara våldsam. Själv är jag så krass att jag inte tror att sken och verklighet alltid går ihop - se t.ex. på den grupptalan som väcktes mot Hare Krishna-rörelsen för fysisk och psykisk misshandel, eller se på pedofiliskandalen inom den katolska kyrkan. Men det kanske är bra att vara lite godtrogen. Dock ska man inte inbilla sig att det bara är vissa monster i människohamn som står för all ondska. Att förpassa illgärningarna till en viss kategori människor är att osynliggöra det verkliga våldets ansikte och de maktstrukturer som ligger bakom det. Det är lika improduktivt som att hävda att feminister är personer som har drivits in i denna fanatiska sekt på grund av sina personliga erfarenheter. Nej, det är inte konstigt att man blir feminist. Men man kan bli det för att det ena sambandet efter det andra går upp för en, att man t.ex. börjar se bortom kategorier som "riktiga män" eller "manipulativa kvinnor".