American Psychologial Association har äntligen kommit fram till att terapi inte biter på homosexualitet, vilket bl.a. SvD skriver om i dag, och rekommenderar därför terapeuter att inte tuta i oroliga klienter att de kan bli av med sina hemska böjelser. Det var liksom inte en dag för tidigt.
Själv blev jag en gång tillfrågad om jag inte kunde söka hjälp för min dragning till män. Jag skrattade bort det - tanken är ju befängd - men uppenbarligen uppsöker fortfarande många amerikaner en terapeut när den hemska böjelsen hotar idyllen. Jag antar att många av dem är kristna på samma sätt som evangelisten Ted Haggard, som inför en jättepublik kunde säga saker som "Om du funderar på att gå någonstans mitt i natten, men inte vill att någon ska veta om det - gör inte det!" Själv gjorde han det, blev sparkad ur församlingen och portad i sin egen kyrka, och inte bara det: i en uppgörelse med församlingen gick han med på att gå i exil, d.v.s. hålla sig borta från sin delstat. Det kan man ju tycka är komiskt, om det inte vore för att hans barn också tvingades följa med. Och lilla frugan, som trots allt ställde upp på honom.
Men han blev botad och är nu helt heterosexuell, säger han. Vissa tvivlar på det.
I Sverige kunde man så sent som förra sommaren lyssna på Rickard Oostrom, som har skrivit boken Inte längre gay. Men någon terapeut som erbjuder hjälp mot homosexualitet torde vara svår att leta upp i dessa dagar, och det är väl ett friskhetstecken om något. Ändå finns det förstås väldigt många homo- och bisexuella än i dag som gärna hade sluppit sin läggning, eller rättare sagt: de hade gärna sluppit känna att det var nåt fel på dem. De hade gärna sluppit bli trakasserade och diskriminerade. Det var lätt för mig att avfärda tanken på terapi mot min bisexualitet, eller en viss persons oro över att våra söner skulle smittas av bögbacillen. Men även om jag skrattade åt det absurda förslaget var jag förstås förtvivlad, och det har kostat mig en del, om man säger så, att dra rätt slutsats och gå vidare. Många orkar inte göra det, utan försöker ta livet av sig, och detta i här och nu, i Sverige 2009. Det gör det lätt att hålla sig för skratt.
torsdag 6 augusti 2009
onsdag 5 augusti 2009
Världens tråkigaste sex
När jag var 25 år hade jag ett kortare förhållande med en mycket gammal kvinna - hon var 32. Det ville sig aldrig riktigt, delvis för att jag hade "snott" henne (patriarkat, någon?) från en barndomskamrat som egentligen inte ville vara med henne men drabbades av det s.k. Kalle Anka-syndromet. Ja, ni vet, när man låter någon annan ta över ens sönderlästa Kalle men genast drabbas av ruelse över den förlorade lektyren. Jag tror aldrig att han riktigt förlät mig för det där. Det skulle förklara diverse obegripliga utbrott genom åren trots att han vann henne åter (se parentes ovan).
Hursomhelst, hon velade mellan oss båda, ty på den tiden hade ingen läst "The Ethical Slut". (Det kan man tycka var en brist, men boken var inte ens skriven, så jag antar att vi är ursäktade för denna lucka i vår polyamorösa bildning.) Vi visste alltså inte att vi skulle kunna hantera våra stormiga känslor genom att ta fram pastellkritor och block och bara rita, Rita, RITA! Eller att vi egentligen levde i parallella universa där kärleken till en inte uteslöt att den andra fick lida (eller hur det är). Följaktligen vacklade hon mellan ossalfahannar betahannar gammahannar deltahannar omogna medelklassyngel på det mest plågsamma vis, tills hon en dag lät ett medium slita tvisten åt henne. Hon meddelade mig den sorgliga nyheten (jag var bortvald) med allvarlig uppsyn, och jag tog det som en man, kramade om henne, sa nåt lagom innerligt och gick småvisslande därifrån.
Den andra anledningen till att det inte funkade så bra var själva könsakten. Hon är den enda som har fråga mig "Är den inne?", vilket jag har fnissat åt då och då i snart 30 år. Det var, för att använda en kär gammal liknelse, som att slänga in en blyertspenna i Blå hallen. Min dyre barndomskamrat var tydligen bättre utrustad och jag undrar om det inte till slut fällde avgörandet. Medier i all ära, men ska man stöta kamomillfrön till en meditativ testund måste stöten passa i morteln. På den tiden hade jag en väldigt dimmig uppfattning om oralsex, annars hade jag kanske kunnat kompensera att jag bara var medium (det hade kunnat bli tungan på vågen, så att säga).
I dag är hon själv ett slags medium (om än large), eller i alla fall en underbar medmänniska , eller i alla fall någon som tar betalt för att prata, och känner in folks färger för att sedan ge dem goda råd om hur de ska finna sig själva (och kanske borttappade Kalle Anka-tidningar). Hon har, kort sagt, hittat kritorna. Detta konstaterade jag genom att googla nyligen, och när jag återsåg henne kom jag att tänka på alla dessa människor som ägnar sig åt tantrasex, och att detta måste vara om möjligt ännu tråkigare än att kasta in skrivdon i offentliga samlingslokaler.
Ja, tantrasex måste bara vara världens tråkigaste sex. Först ska man dricka kamomillte - eller kanske numera "chai-te", denna etymologiska katatoni - och därefter ska man massera varandra med en blandning av tistelolja och gud vet vad. Nåt med rosor eller citrus, kanske en basnot av mysk. Mannen, benämnd Han, ska vidröra kvinnan, benämnd Hon, enligt nåt schema som har ritats upp av en shaman från Tallkrogen, och ta det långsamt. Andas. Känna efter och känna in, men inte känna inuti. Inte än. Det ska vara kärleksfullt, sensuellt, ömt och varsamt, ja fritt, friskt och underbart som när två nakna naturbarn med hennafärgade rastaflätor springer i ultrarapid över en sommaräng i en reklamfilm för Gerdmans kontorsprodukter. Ett stilla klirrande vindspel, doftljus från Govindas och se: den nästan självlysande lingam släcker sin törst hos den fuktiga yoni med Bartholinkörtlarna inställda på MEDIUM.
Män som ägnar sig åt tantrasex har förstås hittat det perfekta raggredskapet - fast de raggar inte; de står över sånt. De är ute efter själarnas förening och det måste uppstå en naturlig samklang, en vibration som bara en strängteoretiker skulle kunna förmärka, en himmelsk men diskret doft, uppfattad av en ensam nattfjäril som ryttlar ovanför prinsessan Tuvstarr. Det luktar definitivt inte fitta, och ingen svettas och stånkar, nej bort det! Usch, nu blir jag deprimerad. Jag tycker så oändligt synd om de stackars kvinnor som umgås med såna här gottköps-buddhor. Tänk att vara kåt och vilja knulla, och så ska han hålla på och Andas och Känna och Ta Det Lugnt, timme efter timme. Och inte nog med det, efteråt ska man beundra hans grunda livsvisdom och sinne för Kvinnan, puh. Att prata med en sån människa är som att försöka spela Toccata och fuga i d-moll på mungiga. Han har säkert en didgeridoo, förresten, och om man inte aktar sig noga tar han fram den och ett paket tofuglass.
Som ni förstår är tantrasex det ultimata heterosexet, vilket gör det ännu mer motbjudande i mina ögon. Det är Ulf Lundell-versionen av att knulla, kallad Älskog. Jag har i alla fall ytterst svårt att frammana bilden av två kåta bögar som masserar varandra till tonerna av Enya, om de inte är djupt störda. Men kanske har jag fel. Och kanske har Ulla-Karin och Katrin låtit yoni och yoni svalka varandra i familjens radhus i Stuvsta med stor platt tomt, men då - och bara då - blir jag frestad att fråga vem som är mannen i förhållandet, detta för att veta vem jag ska undvika i fortsättningen. Nä, jag vet inte, jag. Jag vet bara att tantrasex är allt som jag aldrig har drömt om, och skulle någon man närma sig mig med ett fånleende, en flaska tistelolja och en didgeridoo, skulle jag ta fram min elektriska brödsåg. Sen får han ha hur snygga underarmar som helst.
Hursomhelst, hon velade mellan oss båda, ty på den tiden hade ingen läst "The Ethical Slut". (Det kan man tycka var en brist, men boken var inte ens skriven, så jag antar att vi är ursäktade för denna lucka i vår polyamorösa bildning.) Vi visste alltså inte att vi skulle kunna hantera våra stormiga känslor genom att ta fram pastellkritor och block och bara rita, Rita, RITA! Eller att vi egentligen levde i parallella universa där kärleken till en inte uteslöt att den andra fick lida (eller hur det är). Följaktligen vacklade hon mellan oss
Den andra anledningen till att det inte funkade så bra var själva könsakten. Hon är den enda som har fråga mig "Är den inne?", vilket jag har fnissat åt då och då i snart 30 år. Det var, för att använda en kär gammal liknelse, som att slänga in en blyertspenna i Blå hallen. Min dyre barndomskamrat var tydligen bättre utrustad och jag undrar om det inte till slut fällde avgörandet. Medier i all ära, men ska man stöta kamomillfrön till en meditativ testund måste stöten passa i morteln. På den tiden hade jag en väldigt dimmig uppfattning om oralsex, annars hade jag kanske kunnat kompensera att jag bara var medium (det hade kunnat bli tungan på vågen, så att säga).
I dag är hon själv ett slags medium (om än large), eller i alla fall en underbar medmänniska , eller i alla fall någon som tar betalt för att prata, och känner in folks färger för att sedan ge dem goda råd om hur de ska finna sig själva (och kanske borttappade Kalle Anka-tidningar). Hon har, kort sagt, hittat kritorna. Detta konstaterade jag genom att googla nyligen, och när jag återsåg henne kom jag att tänka på alla dessa människor som ägnar sig åt tantrasex, och att detta måste vara om möjligt ännu tråkigare än att kasta in skrivdon i offentliga samlingslokaler.
Ja, tantrasex måste bara vara världens tråkigaste sex. Först ska man dricka kamomillte - eller kanske numera "chai-te", denna etymologiska katatoni - och därefter ska man massera varandra med en blandning av tistelolja och gud vet vad. Nåt med rosor eller citrus, kanske en basnot av mysk. Mannen, benämnd Han, ska vidröra kvinnan, benämnd Hon, enligt nåt schema som har ritats upp av en shaman från Tallkrogen, och ta det långsamt. Andas. Känna efter och känna in, men inte känna inuti. Inte än. Det ska vara kärleksfullt, sensuellt, ömt och varsamt, ja fritt, friskt och underbart som när två nakna naturbarn med hennafärgade rastaflätor springer i ultrarapid över en sommaräng i en reklamfilm för Gerdmans kontorsprodukter. Ett stilla klirrande vindspel, doftljus från Govindas och se: den nästan självlysande lingam släcker sin törst hos den fuktiga yoni med Bartholinkörtlarna inställda på MEDIUM.
Män som ägnar sig åt tantrasex har förstås hittat det perfekta raggredskapet - fast de raggar inte; de står över sånt. De är ute efter själarnas förening och det måste uppstå en naturlig samklang, en vibration som bara en strängteoretiker skulle kunna förmärka, en himmelsk men diskret doft, uppfattad av en ensam nattfjäril som ryttlar ovanför prinsessan Tuvstarr. Det luktar definitivt inte fitta, och ingen svettas och stånkar, nej bort det! Usch, nu blir jag deprimerad. Jag tycker så oändligt synd om de stackars kvinnor som umgås med såna här gottköps-buddhor. Tänk att vara kåt och vilja knulla, och så ska han hålla på och Andas och Känna och Ta Det Lugnt, timme efter timme. Och inte nog med det, efteråt ska man beundra hans grunda livsvisdom och sinne för Kvinnan, puh. Att prata med en sån människa är som att försöka spela Toccata och fuga i d-moll på mungiga. Han har säkert en didgeridoo, förresten, och om man inte aktar sig noga tar han fram den och ett paket tofuglass.
Som ni förstår är tantrasex det ultimata heterosexet, vilket gör det ännu mer motbjudande i mina ögon. Det är Ulf Lundell-versionen av att knulla, kallad Älskog. Jag har i alla fall ytterst svårt att frammana bilden av två kåta bögar som masserar varandra till tonerna av Enya, om de inte är djupt störda. Men kanske har jag fel. Och kanske har Ulla-Karin och Katrin låtit yoni och yoni svalka varandra i familjens radhus i Stuvsta med stor platt tomt, men då - och bara då - blir jag frestad att fråga vem som är mannen i förhållandet, detta för att veta vem jag ska undvika i fortsättningen. Nä, jag vet inte, jag. Jag vet bara att tantrasex är allt som jag aldrig har drömt om, och skulle någon man närma sig mig med ett fånleende, en flaska tistelolja och en didgeridoo, skulle jag ta fram min elektriska brödsåg. Sen får han ha hur snygga underarmar som helst.
Ett par jeans och en skribentlön
Timbro Kidz representant Johan Wennström har bara ett par jeans. Han skulle aldrig platsa i bögvärlden, med andra ord. Tänk att Svenska Dagbladet betalar så dåligt! Men han är glad och blå ändå, och föreslår nu att vi inte ska tjata så mycket om barn som har haft oturen att födas in i fattiga familjer, såna som bara har råd med ett par jeans till sina barn, till exempel. Nej, vi ska se det verkliga lidandet, tycker Wennström. Det finns minsann människor i Sverige som lever under broar.
Själv är jag tacksam att jag slipper arbeta i en diamantgruva i Sydafrika. Jag tänker på det jämt, faktiskt. Om jag t.ex. upptäcker på morgonen att jag har glömt att köpa kaffe, tänker jag: "Skönt att jag inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika." Och när jag under många år har sett arvodena för oss medieöversättare sjunka har jag tröstat mig med att jag i alla fall inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika. Det är faktiskt ett väldigt behändigt trick. Jag besökte en vän som fick elektriska kyssar på psyket för sin djupa depression och sa då: "Var glad att du inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika!" Redan samma dag blev hon utskriven. Och när min mamma dog tröstade jag mina syskon med samma ord.
Jag ska ta och skriva till Gustav, 14 år, som nämns i Wennstams kria. Förklara för honom att för det första finns det vuxna, välbetalda män som inte heller har mer än ett par jeans (men säkert ett par dyra kostymer), och för det andra ska han vara jävligt tacksam för att han inte bor under en bro eller, ännu värre, jobbar i en diamantgruva i Sydafrika. Då kanske han kan se det verkliga lidandet.
Som kanske framgår tycker jag inte att man ska jämföra lidande på det som Wennström gör. Men i valet mellan att jobba i en diamantgruva i Sydafrika och tillbringa en kväll på White Room med Wennström är valet lätt. Sydafrika, here I come!
Uppdatering: nu har även Katrine Kielos bemött Wennström.
Själv är jag tacksam att jag slipper arbeta i en diamantgruva i Sydafrika. Jag tänker på det jämt, faktiskt. Om jag t.ex. upptäcker på morgonen att jag har glömt att köpa kaffe, tänker jag: "Skönt att jag inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika." Och när jag under många år har sett arvodena för oss medieöversättare sjunka har jag tröstat mig med att jag i alla fall inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika. Det är faktiskt ett väldigt behändigt trick. Jag besökte en vän som fick elektriska kyssar på psyket för sin djupa depression och sa då: "Var glad att du inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika!" Redan samma dag blev hon utskriven. Och när min mamma dog tröstade jag mina syskon med samma ord.
Jag ska ta och skriva till Gustav, 14 år, som nämns i Wennstams kria. Förklara för honom att för det första finns det vuxna, välbetalda män som inte heller har mer än ett par jeans (men säkert ett par dyra kostymer), och för det andra ska han vara jävligt tacksam för att han inte bor under en bro eller, ännu värre, jobbar i en diamantgruva i Sydafrika. Då kanske han kan se det verkliga lidandet.
Som kanske framgår tycker jag inte att man ska jämföra lidande på det som Wennström gör. Men i valet mellan att jobba i en diamantgruva i Sydafrika och tillbringa en kväll på White Room med Wennström är valet lätt. Sydafrika, here I come!
Uppdatering: nu har även Katrine Kielos bemött Wennström.
tisdag 4 augusti 2009
Meteormodellen
Man ska ignorera det dåliga beteendet och belöna det positiva, har jag lärt mig. Förut delade jag ut svarta kryss om Stefan hade gjort nåt hyss och guldstjärnor om han till exempel hjälpte till att plocka upp sina kläder från golvet. Det var faktiskt ingen bra idé. Ni vet ju hur de ibland trilskas för att få uppmärksamhet eller testa ens gränser, och uppmärksammar man dem då blir det bara etter värre! Jag menar, hur många kryss kan man sätta? Kylskåpsdörren räcker inte till.
Det var min kompis Adriana som lärde mig tekniken, hon hade gått en meteorutbildning, tror jag den hette. (Var det i Norrköping?) Hon hade verkligen prövat allt, stackars människa, och var helt slutkörd. Jag vet att man inte ska prata illa om andras små killar, men hennes Karl-Johan var faktiskt odräglig: bara krav, krav, krav från morgon till kväll. Och som hon curlade! Men så gick hon den där utbildningen och nu är han som en omvänd hand, foglig och snäll för det mesta. Hon har format honom bra, tycker jag.
Den första tiden för oss var ganska svår. Att bara vända ryggen till när Stefan kinkar och tjatar känns inte naturligt, så jag fick jättedåligt samvete men tänkte att det faktiskt var för hans eget bästa. Och nu fungerar det jättebra. Om han till exempel sätter på sig sin klagande röst och säger "Eh, eh...ha den fnippan!" så säger jag att han får vänta tills mamma är färdig i badrummet. Och sen blir han alldeles själaglad över sin belöning! Efteråt ger jag honom flassan och låter honom titta på Eurosport. (Tips: låt dem sitta utan byxor på en frottéhandduk så att de får lufta sig lite. Det blir mjukt under stjärten och så fångar det upp de där sista dropparna.)
Nu låter det väl som det är rena idyllen här på Vinbärsvägen. Men meteormodellen är såklart inte lösningen på allt. Man måste även ta hänsyn till de olika utvecklingsfaserna och så vidare, vilket Addis inte verkar ha tänkt på. Just nu har t.ex. Stefan regredierat och är i den anala fasen, verkar det som. "Bit i kudden, älskling - nu flyttar vi upp ett pinnhål", säger han. Men se det går jag inte med på. (Ska man inte få ha sin baja för sig själv?!) Jag försöker skämta bort det (ignorera det negativa beteendet!), säga att då får han allt visa att han har lärt sig alfabetet först (jag tycker att "o" är skönast), men han envisas. Jag får nog bara vänta tills den där fasen är över. Det löser sig säkert. Nu är sommaren ändå över, och Stefan har fått träffa sina kompisar igen. Han brukar bli så trött av all stimulans efter en hel dag på "jobbet" och sen är det middag, en stunds tv-tittande, tandborstning och godnattsaga. I går läste jag hans favoritpassage av Pär Ström:
Det var min kompis Adriana som lärde mig tekniken, hon hade gått en meteorutbildning, tror jag den hette. (Var det i Norrköping?) Hon hade verkligen prövat allt, stackars människa, och var helt slutkörd. Jag vet att man inte ska prata illa om andras små killar, men hennes Karl-Johan var faktiskt odräglig: bara krav, krav, krav från morgon till kväll. Och som hon curlade! Men så gick hon den där utbildningen och nu är han som en omvänd hand, foglig och snäll för det mesta. Hon har format honom bra, tycker jag.
Den första tiden för oss var ganska svår. Att bara vända ryggen till när Stefan kinkar och tjatar känns inte naturligt, så jag fick jättedåligt samvete men tänkte att det faktiskt var för hans eget bästa. Och nu fungerar det jättebra. Om han till exempel sätter på sig sin klagande röst och säger "Eh, eh...ha den fnippan!" så säger jag att han får vänta tills mamma är färdig i badrummet. Och sen blir han alldeles själaglad över sin belöning! Efteråt ger jag honom flassan och låter honom titta på Eurosport. (Tips: låt dem sitta utan byxor på en frottéhandduk så att de får lufta sig lite. Det blir mjukt under stjärten och så fångar det upp de där sista dropparna.)
Nu låter det väl som det är rena idyllen här på Vinbärsvägen. Men meteormodellen är såklart inte lösningen på allt. Man måste även ta hänsyn till de olika utvecklingsfaserna och så vidare, vilket Addis inte verkar ha tänkt på. Just nu har t.ex. Stefan regredierat och är i den anala fasen, verkar det som. "Bit i kudden, älskling - nu flyttar vi upp ett pinnhål", säger han. Men se det går jag inte med på. (Ska man inte få ha sin baja för sig själv?!) Jag försöker skämta bort det (ignorera det negativa beteendet!), säga att då får han allt visa att han har lärt sig alfabetet först (jag tycker att "o" är skönast), men han envisas. Jag får nog bara vänta tills den där fasen är över. Det löser sig säkert. Nu är sommaren ändå över, och Stefan har fått träffa sina kompisar igen. Han brukar bli så trött av all stimulans efter en hel dag på "jobbet" och sen är det middag, en stunds tv-tittande, tandborstning och godnattsaga. I går läste jag hans favoritpassage av Pär Ström:
Vi har fått en maffia av genusproffs som ständigt försöker öka sina domäner. De vill förändra samhället allt djupare och på allt fler områden med sina tokiga teorier. Inget konstigt med det, denna genusmaffia bygger ju sin egen karriär, status och pengar på genushysterin. Det märkliga är att omvärlden accepterar det. Det är verkligen ett modernt fall av “Kejsarens nya kläder” när genusmaffian utvecklar sina teorier. När upptäcker folket att kejsaren är naken?Han skrattade så att magen hoppade, som han brukar. Sen strök jag honom över hans flint och så somnade han sött - utan en tanke på analsex. Lilla gubben! I morgon ska jag visa honom hur man tar bort luddet från torktumlaren. Vi gör det till en lek, tänker jag.
måndag 3 augusti 2009
Don't ask, don't tell?
Just nu kan det finnas runt 500 personer i Stockholm som inte vet om att de är hivpositiva, skriver Smittskydd Stockholm. Och av de personer som 2007 diagnostiserades med hiv på Karolinska Universitetssjukhuset hade var tredje redan aids. Under det första halvåret 2009 ökade antalet hivsmittade bland män som har sex med män till 64 från 51 samma period 2008, och 49 i genomsnitt de senaste åren. Detta var den enda grupp där man har noterat en ökning sedan 2004. I dag finns ca 5 000 hivpositiva i Sverige, alltså diagnostiserat hivpositiva, se juli månads nyhetsbrev från Smittskyddsinstitutet här.
Det här är dystra siffror (men en västanfläkt jämfört med läget i exempelvis Zaire). Frågan är hur man bäst förhindrar att fler blir smittade. Så sent som i mitten av 90-talet var hiv fortfarande en infektion som ledde till aids, med en överlevnadstid på ca 16 år, varav de sista fyra som aidssjuk. I dag leder hivsmitta i normalfallet inte till aids, men det är fortfarande en livslång och stigmatiserande sjukdom. Detta gäller, återigen, Sverige och stora delar av vår sköna västvärld. I andra delar av världen dör folk som flugor - och det är en del av problemet med vår attityd i Sverige: aids är något som De Andra får. Alltså nonchalerar vi risken för hivsmitta, och inte bara det, vi struntar i att kolla om flyktingar som kommer hit är hivpositiva. Alla flyktingar ska erbjudas så kallade hälsosamtal, men bara 40 % får det, och anhöriginvandrare omfattas inte av erbjudandet alls. En stor del av de (alldeles för) sent diagnostiserade är kvinnor från länder med hög hiv-prevalens, och dödligheten hos dem och andra som fått sin diagnos för sent är tolv gånger högre än hos hiv-kohorten, skriver återigen Smittskydd Stockholm.
Under tiden knullar folk runt utan att skydda sig. Verkligen begåvat, eller hur?
Men vad kan man göra åt saken? I dag är den som fått sin hivdiagnos skyldig att berätta det för sina sexpartners, och måste använda kondom under hela samlaget med någon som är osmittad. Det finns ingen logik i det, och det av flera skäl. Oskyddat sex mellan två hivpositiva är t.ex. inte alls riskfritt. Den som har en virusvariant som svarar väl på medicinering riskerar att få en aggressivare variant av sin partner. Och folk invaggas i en falsk säkerhet, tänker att den som är smittad ju måste berätta. Men för det första gör vederbörande inte alltid det. Och för det andra känner vederbörande inte alltid till sin hivstatus. Om man ens misstänker att man kan ha åkt på en könssjukdom är man enligt lag skyldig att testa sig - men tänk om man har hiv? Det är bättre att inte kolla, för det vore en sån fruktansvärd dom.
Jag, och många med mig, anser att det faller på mitt eget ansvar att skydda mig mot hivsmitta. Självklart har den som är hivpositiv också ett etiskt ansvar, men ska det verkligen vara juridiskt? Nej, inte om det är kontraproduktivt, och det är det i dag. Vill ni läsa en utförlig argumentation för ett avskaffande av informationsplikten och en begränsning av tvångsisoleringen, läs Vänsterpartiets uttalande, som jag fick nys om tack vare Bengt Held. Även Miljöpartiet vill avskaffa informationsplikten, skriver Held, och man ansluter sig därmed till den linje som drivs av RFSL, RFSU och RFHP (Riksförbundet för hivpositiva). Informationsplikten måste bort eftersom den invaggar folk i falsk trygghet, och den rättslöshet som utgörs av tvångsisolering på obestämd tid av vissa hivpositiva måste förändras. Smittskyddslagen bör alltså skrivas om, och dessutom måste rättsläget klarna; som det ser ut i dag dömer tingsrätter och hovrätter väldigt olika när det gäller smittspridning, vilket professor Madeleine Leijonhufvud rapporterar om på uppdrag av Socialstyrelsen:
Det här är dystra siffror (men en västanfläkt jämfört med läget i exempelvis Zaire). Frågan är hur man bäst förhindrar att fler blir smittade. Så sent som i mitten av 90-talet var hiv fortfarande en infektion som ledde till aids, med en överlevnadstid på ca 16 år, varav de sista fyra som aidssjuk. I dag leder hivsmitta i normalfallet inte till aids, men det är fortfarande en livslång och stigmatiserande sjukdom. Detta gäller, återigen, Sverige och stora delar av vår sköna västvärld. I andra delar av världen dör folk som flugor - och det är en del av problemet med vår attityd i Sverige: aids är något som De Andra får. Alltså nonchalerar vi risken för hivsmitta, och inte bara det, vi struntar i att kolla om flyktingar som kommer hit är hivpositiva. Alla flyktingar ska erbjudas så kallade hälsosamtal, men bara 40 % får det, och anhöriginvandrare omfattas inte av erbjudandet alls. En stor del av de (alldeles för) sent diagnostiserade är kvinnor från länder med hög hiv-prevalens, och dödligheten hos dem och andra som fått sin diagnos för sent är tolv gånger högre än hos hiv-kohorten, skriver återigen Smittskydd Stockholm.
Under tiden knullar folk runt utan att skydda sig. Verkligen begåvat, eller hur?
Men vad kan man göra åt saken? I dag är den som fått sin hivdiagnos skyldig att berätta det för sina sexpartners, och måste använda kondom under hela samlaget med någon som är osmittad. Det finns ingen logik i det, och det av flera skäl. Oskyddat sex mellan två hivpositiva är t.ex. inte alls riskfritt. Den som har en virusvariant som svarar väl på medicinering riskerar att få en aggressivare variant av sin partner. Och folk invaggas i en falsk säkerhet, tänker att den som är smittad ju måste berätta. Men för det första gör vederbörande inte alltid det. Och för det andra känner vederbörande inte alltid till sin hivstatus. Om man ens misstänker att man kan ha åkt på en könssjukdom är man enligt lag skyldig att testa sig - men tänk om man har hiv? Det är bättre att inte kolla, för det vore en sån fruktansvärd dom.
Jag, och många med mig, anser att det faller på mitt eget ansvar att skydda mig mot hivsmitta. Självklart har den som är hivpositiv också ett etiskt ansvar, men ska det verkligen vara juridiskt? Nej, inte om det är kontraproduktivt, och det är det i dag. Vill ni läsa en utförlig argumentation för ett avskaffande av informationsplikten och en begränsning av tvångsisoleringen, läs Vänsterpartiets uttalande, som jag fick nys om tack vare Bengt Held. Även Miljöpartiet vill avskaffa informationsplikten, skriver Held, och man ansluter sig därmed till den linje som drivs av RFSL, RFSU och RFHP (Riksförbundet för hivpositiva). Informationsplikten måste bort eftersom den invaggar folk i falsk trygghet, och den rättslöshet som utgörs av tvångsisolering på obestämd tid av vissa hivpositiva måste förändras. Smittskyddslagen bör alltså skrivas om, och dessutom måste rättsläget klarna; som det ser ut i dag dömer tingsrätter och hovrätter väldigt olika när det gäller smittspridning, vilket professor Madeleine Leijonhufvud rapporterar om på uppdrag av Socialstyrelsen:
Rättsläget i Sverige när det gäller HIV-positiva som har oskyddad sex och/eller inte informerar sin partner om smittan är mycket oklart. Detta trots att det alltså finns ett HD-fall som måste vara avsett att ha prejudicerande verkan, NJA 2004 s. 176, och som innehåller osedvanligt utförliga domskäl.Till dess rekommenderar jag varmt säkrare sex, även om det är tråkigare (vilket det är). För den som är beredd att ändå ta risken rekommenderar jag s.k. serosorting, d.v.s att man helt enkelt frågar först. Det är en ganska korkad strategi med tanke på att den du frågar antingen kan ljuga eller vara hivsmittad utan att veta om det. Men det är bättre än ingenting alls, antar jag. Är du en risktagande man så kan du studera informationen från Bareback Health. Men du? Begränsa ditt risktagande till dig själv, och testa dig regelbundet. Det är du faktiskt skyldig dig själv och din omgivning. För ett liv som hivpositiv är faktiskt inte så fullgott som vissa vill tro.
En genomgång av fall som avdömts i tingsrätter och hovrätter visar att bedömningen varierar starkt, utan att det går att urskilja några tydliga bedömningskriterier. Valet mellan ansvar för uppsåtsbrott – grov misshandel om smittan överförts, försök till grov misshandel om så inte varit fallet – och ansvar för oaktsamhetsbrott – vållande till sjukdom om smitta överförts, framkallande av fara för annan om så inte varit fallet - framstår inte som systematiskt hållbart och konsekvent.
söndag 2 augusti 2009
Timbro Kidz förklarar meningen med livet
Det är sommar, och vikariedags på SvD. Det märks knappt, vilket är en smula pinsamt för tidningen. Häromdagen gjorde Johan Wennström bort sig rejält när det gäller kraven på en förändring av namnlagen, i dag gör han sig till apostel för några nordamerikanska psykologers böcker om s.k. positiv psykologi. Detta, mina vänner, är Den Nya Psykologin, hittills bara upptäckt och uppskattad i Sverige av det avantgarde inom humanvetenskaperna som Wennström tillhör.
Vad går då denna "en av de mest bejublade psykologiska inriktningarna" ut på? Wennström förklarar:
Att populära nordamerikanska lyckorecept inte är internationellt gångbara föresvävar aldrig Wennström. Föreställningen om vikten av en positiv självbild är till exempel inte relevant i Japan, vilket visas av Steven Heine, Darrin Lehman, Hazel Rose Markus och Shinobu Kitayama i "Is there a universal need for positive self-regard?" i Psychological Review, för att bara ta ett exempel ur högen. Och att ingen av de författare som Wennström citerar förefaller vara aktiva i PR eller andra psykologiska facktidskrifter att döma av en sökning i CSA (en referensdatabas med tusentals artiklar) säger en hel del. Är "positiv psykologi" verkligen en bejublad och ny form av psykologi, eller ännu en populärvetenskaplig trend från det stora landet i väster?
Svaret är givet, lika givet som orsaken till att Wennström utgjuter sig om behovet av sociala dygder.
Wennströms kria är lika förutsägbart konservativ som de deterministiska artiklar om varför män ska få vara män och kvinnor kvinnor som man ständigt kan få sig till livs i Svenska Dagbladet. Att den publiceras i samband med Stockholm Pride är inte heller det precis förvånande. När Timbro Seniors tar semester måste Timbro Kidz rycka in för att försvara heteronormen.
Uppdatering: teol. dr. Maria Liljas Stålhandske gör mos av Wennström i dagens SvD.
Vad går då denna "en av de mest bejublade psykologiska inriktningarna" ut på? Wennström förklarar:
Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden.Tänka sig. Kan man misstänka att homogejiga relationer inte räknas dit? Wennström lägger ut texten om hur den positiva psykologins banbrytande upptäckter har sin motsvarighet i Dygderna, och beskriver hur dessa förmodligen har utvecklats evolutionärt "för att stödja människornas trygghet och överlevnad på savannerna och i de karga landskapen." Wennström är inte bara insatt i modern psykologi och intresserad av "de breda samhällsfrågorna", han kan en hel del om evolutionen. Eller också ägnar han sig åt löst tyckande.
Att populära nordamerikanska lyckorecept inte är internationellt gångbara föresvävar aldrig Wennström. Föreställningen om vikten av en positiv självbild är till exempel inte relevant i Japan, vilket visas av Steven Heine, Darrin Lehman, Hazel Rose Markus och Shinobu Kitayama i "Is there a universal need for positive self-regard?" i Psychological Review, för att bara ta ett exempel ur högen. Och att ingen av de författare som Wennström citerar förefaller vara aktiva i PR eller andra psykologiska facktidskrifter att döma av en sökning i CSA (en referensdatabas med tusentals artiklar) säger en hel del. Är "positiv psykologi" verkligen en bejublad och ny form av psykologi, eller ännu en populärvetenskaplig trend från det stora landet i väster?
Svaret är givet, lika givet som orsaken till att Wennström utgjuter sig om behovet av sociala dygder.
Wennströms kria är lika förutsägbart konservativ som de deterministiska artiklar om varför män ska få vara män och kvinnor kvinnor som man ständigt kan få sig till livs i Svenska Dagbladet. Att den publiceras i samband med Stockholm Pride är inte heller det precis förvånande. När Timbro Seniors tar semester måste Timbro Kidz rycka in för att försvara heteronormen.
Uppdatering: teol. dr. Maria Liljas Stålhandske gör mos av Wennström i dagens SvD.
lördag 1 augusti 2009
En knivslö analys
Barn använder ibland förstärkningsprefix på ett roligt sätt: kolvitt, isvarmt, skitnäpen. Som metafor passar det fenomenet bra på ännu en av Göran Skyttes HBT-fientliga krönikor i SvD i dag. I fjol hade vi förvandlats från underground till etablissemang, i år börjar Pride likna avgrundsvänstern, tycker Skytte. Vi är alltså ett avgrundsvänsteretablissemang, men exakt hur ett sådant ser ut vet nog bara Göran Skytte. Det har säkert något med uppmärksamhet i medierna att göra, för själv klagar han över att ingen utom den store gudens små publikationer uppmärksammar honom när han talar på Livets Ords Europakonferens i Uppsala inför hela 2 500 personer. Jag antar att det svider att vara ständigt inaktuell. Då måste man intala sig att man är en ropande röst i öknen. Det var förstås roligare att delta i en rörelse som kändes upprorisk och hade vinden i seglen. Att efter det umgås med en samling förnöjt skrockande ärkekonservativa kristna måste kännas lite som att gå hem från en Reclaim the City-aktion till familjens gillestuga i Rotebro och få småkakor och Festis av mamma, medan pappa fiser i den apdiarréfärgade skinnsoffan och vräker ur sig dumheter om invandrare och homosexuella. En sådan lyckad demarsch till och själen förtvinar.
Stackars Göran. Du tror att Pridefestivalen är till för de heterosexuella, för att vi HBT-personer ska visa er att vi är precis som ni - minus vissa rättigheter, förstås. Och en hel vecka om året är naturligtvis alldeles för mycket. Men hav tröst. I morgon börjar ännu en av de 51 heterosexuella veckorna, och med lite tur kanske du en av dem får vara med i något program av Sievert Öholm i kanal 37 och berätta om din nya bok. Ni kvasidissidenter måste hålla ihop.
Stackars Göran. Du tror att Pridefestivalen är till för de heterosexuella, för att vi HBT-personer ska visa er att vi är precis som ni - minus vissa rättigheter, förstås. Och en hel vecka om året är naturligtvis alldeles för mycket. Men hav tröst. I morgon börjar ännu en av de 51 heterosexuella veckorna, och med lite tur kanske du en av dem får vara med i något program av Sievert Öholm i kanal 37 och berätta om din nya bok. Ni kvasidissidenter måste hålla ihop.
fredag 31 juli 2009
Bär alla sorgen gemensamt?
Dagens Nyheter har medverkat vid begravningen av den mamma och de sex barn som dog i en brandolycka nyligen. Ingress:
I en bisats nämns att kvinnorna har tilldelats en plats "vid sidan om", och "De säger att de förstår att de inte får vara så nära kistorna, de är ju så känsliga och de vill inte störa ceremonin med sin gråt." I en bildtext (ej i nätupplagan) säger islamologen Jan Hjärpe att "den offentliga religionen är männens angelägenhet". Sen var det klart.
Nu vill jag veta vad DN hade skrivit om Englas kvinnliga släktingar hade fösts åt sidan vid hennes begravning. Hade det också blivit några lakoniska rader om att kvinnan förstås ska tiga i församlingen eller så? Missförstå mig rätt: jag menar inte att DN gullar med en minoritet som förtjänar att kritiseras för sin kvinnosyn. Inte heller har jag för avsikt att raljera med den kollektiva sorg som de här människorna ger uttryck för. Det inträffade är en tragedi. Men det är också tragiskt att någon kan tänka att det som hände var "något som Gud hade bestämt", vilket pappan säger. Måhända är det ett sätt att söka tröst. Att det faktiskt var en serie tillfäligheter blir kanske för outhärdligt att tänka.
Det som är en tragedi som inte bara är tillfällig, utan ständigt pågående, är hur kvinnor över hela världen hänvisas till åskådarplats, räknas som en andra rangens medborgare och underordnas Gud och Mannen. Hade DN velat nalkas ämnet i syfte att förena två kulturer, hade de kunnat jämföra patriarkala maktordningar här som där. De hade kunnat problematisera begrepp som kultur, etnicitet och nationalism. Nu anlägger man i stället ett Vi och Dem-perspektiv under sken av att göra motsatsen. Det är faktiskt rätt motbjudande.
En bild av Sverige, 2009: Yusuf Mahmoud Mohammed begraver sin fru, sina fem döttrar och deras kusin till kamerasmattret av ett medialt uppbåd. Sju olika stora kistor, tusentals sörjande, män och kvinnor åtskilda. Och så den paradoxala insikten om att tragedin i Rinkeby kan leda till att två olika kulturer faktiskt möts.Hur möts kulturerna, menar DN? Genom att ett medieuppbåd fotograferar den mycket stora uppslutning av anhöriga, sörjande, släkt och vänner som "står handfallna av gråt"? Ja, för så här går inte en svensk begravning till, där är det bara de närmast sörjande som tyst står runt graven. Men se här: en främmande kultur, den somaliska. Den är exotisk eftersom de visar så mycket känslor, tycks DN tycka.
I en bisats nämns att kvinnorna har tilldelats en plats "vid sidan om", och "De säger att de förstår att de inte får vara så nära kistorna, de är ju så känsliga och de vill inte störa ceremonin med sin gråt." I en bildtext (ej i nätupplagan) säger islamologen Jan Hjärpe att "den offentliga religionen är männens angelägenhet". Sen var det klart.
Nu vill jag veta vad DN hade skrivit om Englas kvinnliga släktingar hade fösts åt sidan vid hennes begravning. Hade det också blivit några lakoniska rader om att kvinnan förstås ska tiga i församlingen eller så? Missförstå mig rätt: jag menar inte att DN gullar med en minoritet som förtjänar att kritiseras för sin kvinnosyn. Inte heller har jag för avsikt att raljera med den kollektiva sorg som de här människorna ger uttryck för. Det inträffade är en tragedi. Men det är också tragiskt att någon kan tänka att det som hände var "något som Gud hade bestämt", vilket pappan säger. Måhända är det ett sätt att söka tröst. Att det faktiskt var en serie tillfäligheter blir kanske för outhärdligt att tänka.
Det som är en tragedi som inte bara är tillfällig, utan ständigt pågående, är hur kvinnor över hela världen hänvisas till åskådarplats, räknas som en andra rangens medborgare och underordnas Gud och Mannen. Hade DN velat nalkas ämnet i syfte att förena två kulturer, hade de kunnat jämföra patriarkala maktordningar här som där. De hade kunnat problematisera begrepp som kultur, etnicitet och nationalism. Nu anlägger man i stället ett Vi och Dem-perspektiv under sken av att göra motsatsen. Det är faktiskt rätt motbjudande.
torsdag 30 juli 2009
Omskärelse som kvinnohat
På vägen till marknaden går gossen med sin pappa. Andra pappor är också på väg dit med sina söner som nu ska bli män, för där tillåts inga kvinnor. Gossen, som snart ska bli man, bär med sig ett hänglås, ett ägg och en spegel. När de kommer fram krossar han ägget, låser upp låset och ser sig i spegeln. Han har blivit man. På hemvägen bär de med sig ett oxhuvud som pappan har köpt - ännu en manlighetssymbol.
Ungefär så skildrar Pierre Bourdieu en manbarhetsrit hos kabylerna i Marocko. I dag ser den kanske annorlunda ut. Hänglåset är ersatt av ett knapplås på en mobiltelefon, spegeln är en webbkamera, ägget är både godis, överraskning och leksak. Men berättelsen visar något om vad det innebär att transitera från från pojke till man. Det viktiga, det som går igen i så många kulturer, även vår, är att pojken inte förvandlas till en vuxen i största allmänhet, utan till just man. För att göra det måste han ta farväl av sin moder, d.v.s. till allt det kvinnliga. Nyckeln är mannen, låset är kvinnan som måste öppnas; ägget är det passiva som måste krossas, och så ser pojken sig själv med triumf i spegeln, som en man bland män, som någon som har tillträde till det offentliga rummet, inte det slutna, lilla och obetydliga.
Omskärelse är just en sådan övergångrit i många kulturer, där pojkar i början av puberteten genom smärta invigs i de smärtframkallande männens gemenskap. I två av de tre ökenreligionerna, men inte i just vår, tas det symboliska steget redan när gossarna är spädbarn. De upptas därmed i gudomens-mannens gemenskap, och säkerligen är smärtan även här av vikt. I vår blödiga senmodernism får de ibland bedövning, men jag misstänker att det förtar en smula av vitsen. Den som tycker så kan väl trösta sig med att det i alla fall är ett övergrepp mot ett litet barn.
Ja, så här kan det se ut. Jag vet inte om barnet på bilden har fått bedövning eller om det bara är förtvivlat över att under så lång tid ha utsatts för hårda händers tvång.
Kvinnlig "omskärelse" som den kallades förr benämns i dag med sitt rätta namn: könsstympning. Den är ett utslag av samma kvinnohat, samma föreställning om den manliga dominansen och den kvinnliga underordningen. En flicka kan inte bli kvinna om hon inte märks ut som egendom. Hennes sexualitet är ett hot mot den naturliga ordning som säger att det passiva, lilla, slutna, obetydliga och tarvliga är hennes lott. Vi upprörs med rätta över de bestialiska ingreppen och låter inte våra landsting utföra dem under bedövning. Men varför inte? Bör vi inte respektera andra traditioner, riskerar vi inte att stympningen görs bakom lyckta dörrar? Men det är ju en annan sak, säger ni. I fallet med omskärelse av pojkar handlar det om religion, i det andra fallet är det primitiv vidskepelse. Kan ingen höja blicken en smula? Se att det här handlar om att befästa könsolikhet och vidmakthålla en maktordning?
Religion ska respekteras, heter det. Vi har väl religionsfrihet? Nej, det har vi inte. Vi har nämligen ingen frihet från religion, för den genomsyrar hela vårt samhälle och är patriarkal till sin natur och sitt ändamål. Därför bör den kritiseras skoningslöst. Vi ska inte förfölja andra människor för att de har "en annan" religion, så långt är jag med. Men det är hög tid att vi träder in i ett samhälle som på allvar kan kalla sig modernt och humant.
Tycker jag att omskärelse av pojkar ska förbjudas? Ja, men inte omedelbart. Jag tycker att den ska vara självvald av någon som är så pass gammal att han sägas välja själv (och förhoppningsvis vågar säga nej). Det vilar ett stort ansvar på judiska och muslimska reformister att verka för att omskärelse av barn avskaffas - och på kristna reformister att avskaffa barndopet. Men i valet mellan ett övergrepp som är förenat med stark smärta och ett som "bara" är ett övergrepp föredrar jag det senare. Paulina Neuding tycker inte att omskärelse är någon stor sak. Jag vet inte om hon har barn, men jag betvivlar att hon skulle vilja att det var hennes barn man ser på fotografiet ovan. Eller också har hon bara glömt att ta sitt empatipiller i dag.
Ungefär så skildrar Pierre Bourdieu en manbarhetsrit hos kabylerna i Marocko. I dag ser den kanske annorlunda ut. Hänglåset är ersatt av ett knapplås på en mobiltelefon, spegeln är en webbkamera, ägget är både godis, överraskning och leksak. Men berättelsen visar något om vad det innebär att transitera från från pojke till man. Det viktiga, det som går igen i så många kulturer, även vår, är att pojken inte förvandlas till en vuxen i största allmänhet, utan till just man. För att göra det måste han ta farväl av sin moder, d.v.s. till allt det kvinnliga. Nyckeln är mannen, låset är kvinnan som måste öppnas; ägget är det passiva som måste krossas, och så ser pojken sig själv med triumf i spegeln, som en man bland män, som någon som har tillträde till det offentliga rummet, inte det slutna, lilla och obetydliga.
Omskärelse är just en sådan övergångrit i många kulturer, där pojkar i början av puberteten genom smärta invigs i de smärtframkallande männens gemenskap. I två av de tre ökenreligionerna, men inte i just vår, tas det symboliska steget redan när gossarna är spädbarn. De upptas därmed i gudomens-mannens gemenskap, och säkerligen är smärtan även här av vikt. I vår blödiga senmodernism får de ibland bedövning, men jag misstänker att det förtar en smula av vitsen. Den som tycker så kan väl trösta sig med att det i alla fall är ett övergrepp mot ett litet barn.
Ja, så här kan det se ut. Jag vet inte om barnet på bilden har fått bedövning eller om det bara är förtvivlat över att under så lång tid ha utsatts för hårda händers tvång.
Kvinnlig "omskärelse" som den kallades förr benämns i dag med sitt rätta namn: könsstympning. Den är ett utslag av samma kvinnohat, samma föreställning om den manliga dominansen och den kvinnliga underordningen. En flicka kan inte bli kvinna om hon inte märks ut som egendom. Hennes sexualitet är ett hot mot den naturliga ordning som säger att det passiva, lilla, slutna, obetydliga och tarvliga är hennes lott. Vi upprörs med rätta över de bestialiska ingreppen och låter inte våra landsting utföra dem under bedövning. Men varför inte? Bör vi inte respektera andra traditioner, riskerar vi inte att stympningen görs bakom lyckta dörrar? Men det är ju en annan sak, säger ni. I fallet med omskärelse av pojkar handlar det om religion, i det andra fallet är det primitiv vidskepelse. Kan ingen höja blicken en smula? Se att det här handlar om att befästa könsolikhet och vidmakthålla en maktordning?
Religion ska respekteras, heter det. Vi har väl religionsfrihet? Nej, det har vi inte. Vi har nämligen ingen frihet från religion, för den genomsyrar hela vårt samhälle och är patriarkal till sin natur och sitt ändamål. Därför bör den kritiseras skoningslöst. Vi ska inte förfölja andra människor för att de har "en annan" religion, så långt är jag med. Men det är hög tid att vi träder in i ett samhälle som på allvar kan kalla sig modernt och humant.
Tycker jag att omskärelse av pojkar ska förbjudas? Ja, men inte omedelbart. Jag tycker att den ska vara självvald av någon som är så pass gammal att han sägas välja själv (och förhoppningsvis vågar säga nej). Det vilar ett stort ansvar på judiska och muslimska reformister att verka för att omskärelse av barn avskaffas - och på kristna reformister att avskaffa barndopet. Men i valet mellan ett övergrepp som är förenat med stark smärta och ett som "bara" är ett övergrepp föredrar jag det senare. Paulina Neuding tycker inte att omskärelse är någon stor sak. Jag vet inte om hon har barn, men jag betvivlar att hon skulle vilja att det var hennes barn man ser på fotografiet ovan. Eller också har hon bara glömt att ta sitt empatipiller i dag.
tisdag 28 juli 2009
What's in a name?
"What's in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet."
Ja, så säger Julia till Romeo; hon älskar inte familjen Montague, inte namnet "Montague" utan någon som råkar heta så. Han, å andra sidan, avsvär sig sitt namn för att i stället anta det performativa namnet, Den Som Älskar Julia. Jag tycker att det är vackert. Jag tycker att man ska få välja det namn som stämmer överens med den person man gör, med den värld man upplever genom sin kropp, med upplevelsen av att befinna sig i det flyende nu som var gårdagens framtid och är framtidens dåtid, med den levda verklighet som är alla teoriers yttersta grund.
Jag kan förstås uttrycka det mycket enklare: det är var och ens förbannade ensak vad man vill heta. Alltså bör namnlagen rivas upp. Men se det tycker inte Johan Wennström i SvD i dag. För
"I mötet med andra människor har det egna namnet stor betydelse", skriver Wennström. Alltså ska man inte få välja det fritt, tycks han mena, för då inträder det undergångscenario jag skisserar ovan. Nej, "[d]et är en första spillra av information som säger något om oss själva, ett smörjmedel i våra inledande relationer". Huga. Tänk så fel det kan bli. Tänk om Jörgen blir kallad till en anställningsintervju - och så är Jörgen en brud!
Wennström är så snäll som bryter en lans för det helt vanliga homosexuella patrask som numera får gifta sig. De tycker ju att namnfrågan är larvig, det känner han på sig. Och därmed sällar han sig till alla som passar på att positionera sig som "HBT-vänliga men ändå förnuftiga" i dessa Pride-tider. Att namnfrågan inte handlar om sexuell läggning har han förstås inte en susning om, men åsikter tillåter han sig ändå på ledarplats.
"Du känner det namn de gav dig, men inte det namn du har", skriver José Saramago i inledningen till "Alla namnen", en av hans allra finaste romaner. Jag hoppas att Wennström aldrig läser den boken, för det förtjänar han inte. Eller... Äsch, han skulle ändå inte fatta nåt.
By any other name would smell as sweet."
Ja, så säger Julia till Romeo; hon älskar inte familjen Montague, inte namnet "Montague" utan någon som råkar heta så. Han, å andra sidan, avsvär sig sitt namn för att i stället anta det performativa namnet, Den Som Älskar Julia. Jag tycker att det är vackert. Jag tycker att man ska få välja det namn som stämmer överens med den person man gör, med den värld man upplever genom sin kropp, med upplevelsen av att befinna sig i det flyende nu som var gårdagens framtid och är framtidens dåtid, med den levda verklighet som är alla teoriers yttersta grund.
Jag kan förstås uttrycka det mycket enklare: det är var och ens förbannade ensak vad man vill heta. Alltså bör namnlagen rivas upp. Men se det tycker inte Johan Wennström i SvD i dag. För
[n]är ett litet avantgarde ifrågasätter rådande normer gör man inte den breda gruppen homosexuella en tjänst. Istället bygger man höga barriärer mot vanligheten och riskerar att spä på det främlingskap som många tyvärr fortfarande känner inför hbt-personer.Oj, jag tillhör visst ett litet avantgarde för att jag förespråkar att man ska få heta Maria även om man har framtarm. Att det råkar vara vanligt i spansktalande länder hör inte hit. Men okej då: Berit. Vore det fel av mig att kalla mig Berit om jag råkade vilja det? Eller skulle det få den svenska graniten att smälta, trottoarerna att förångas - eller skulle alla sillsvansar och midsommarstänger begravas under kilometertjock inlandsis? Kanske inte. Kanske skulle bara den stora tystnaden breda ut sig över oss. Kanske skulle vi finna oss knalltransporterade tillbaka till våra förfäders rökiga pörten i skogen. Barn skulle nog gråta, hundar skulle säkert bli rabiata som Timbroskribenter och grodorna, grodorna skulle regna från skyn.
"I mötet med andra människor har det egna namnet stor betydelse", skriver Wennström. Alltså ska man inte få välja det fritt, tycks han mena, för då inträder det undergångscenario jag skisserar ovan. Nej, "[d]et är en första spillra av information som säger något om oss själva, ett smörjmedel i våra inledande relationer". Huga. Tänk så fel det kan bli. Tänk om Jörgen blir kallad till en anställningsintervju - och så är Jörgen en brud!
Wennström är så snäll som bryter en lans för det helt vanliga homosexuella patrask som numera får gifta sig. De tycker ju att namnfrågan är larvig, det känner han på sig. Och därmed sällar han sig till alla som passar på att positionera sig som "HBT-vänliga men ändå förnuftiga" i dessa Pride-tider. Att namnfrågan inte handlar om sexuell läggning har han förstås inte en susning om, men åsikter tillåter han sig ändå på ledarplats.
"Du känner det namn de gav dig, men inte det namn du har", skriver José Saramago i inledningen till "Alla namnen", en av hans allra finaste romaner. Jag hoppas att Wennström aldrig läser den boken, för det förtjänar han inte. Eller... Äsch, han skulle ändå inte fatta nåt.
En feminist är en som tycker synd om kvinnor
I dag ljuger Svenska Dagbladet lite om den så kallade Sexköpslagen, detta apropå att gatuprostitutionen sägs öka. Så här ser paragrafen i Brottsbalken ut:
Så här ser paragrafen ut enligt Svenska Dagbladet:
Svenska Dagbladet fortsätter:
I förarbetena till den dåvarande sexualköpslagen står det att lagstiftarna har beaktat risken att en kriminalisering av sexköp skulle "driva prostitutionen under jord". Men redan då var gatuprostitutionen bara en liten del av den sammanlagda könshandeln, varför detta motargument inte ansågs ha någon tyngd. I dag är det ett av prostitutionsförespråkarnas favoritargument: genom att förbjuda män att köpa sig tillgång till kvinnors kroppar drivs de senare in i den kriminella skuggvärlden. Eller, som SvD uttrycker saken: "Men sexköpare och sexsäljare fann varandra i nya sammanhang, såväl på nätet som på svartklubbar." Lägg märke till "funnit varandra": åter betonas det ömsesidiga utbytet.
Och så kommer prostitutionsförespråkarnas favoritargument, efter formuleringen att kvinnor inte får ta ansvaret för sina kroppar:
Jag har kanske en nedlåtande syn på på män. Jag tycker faktiskt inte så synd om dem som riskerar att dömas enligt paragraf elva. För mig är det överlevbart att deras frihet inskränks en smula, att de inte får ingå vilka avtal som helst med vem som helst, hur ömsesidiga dessa avtal än sägs vara. Jag tror inte att de bryter ihop om de inte får tömma sig i en främmande kvinnas kroppsöppningar innan de åker hem till lilla frugan. Men jag ser dem inte som hjälplösa offer för sin pockande sexualitet. Nej, jag tror att de fixar det här, och önskar dem lycka till. Det måste gå!
11 § Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst sex månader.
Så här ser paragrafen ut enligt Svenska Dagbladet:
Sexköpslagen säger att det är okej att sälja sex, men inte att köpa det. Enligt den radikalfeministiska logiken ska bara mannen (för det är oftast män) ställas till svars för ett avtal som kräver två parter.Kan någon tala om för mig var i paragraf elva det framgår att det är "okej att sälja sex"? Tanken var och är att inte förfölja kvinnor för att de ägnar sig åt prostitution, men därifrån till att säga att prostitution är "okej" är steget faktiskt långt. Det borde till och med SvD inse.
Svenska Dagbladet fortsätter:
Genom att dessutom grumla gränsen mellan påtvingad och frivillig prostitution är lagens budskap tydligt: kvinnor kan inte betros med det fulla ansvaret för sina egna kroppar.I fjärde kapitlet i BrB, "Om brott mot frihet och frid" står det bl.a. så här:
1 a § Den som, i annat fall än som avses i 1 §, med användande av olaga tvång eller vilseledande, med utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med något annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, inhyser, tar emot eller vidtar någon annan sådan åtgärd med en person, och därigenom tar kontroll över personen, i syfte att personen skallÄr det här särskilt grumligt? Jag tycker att det är glasklart.
1. utsättas för brott enligt 6 kap. 1, 2, 3, 4, 5 eller 6 §, utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål,
2. utnyttjas i krigstjänst eller tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd,
3. utnyttjas för avlägsnande av organ, eller
4. på annat sätt utnyttjas i en situation som innebär nödläge för den utsatte,
döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år
I förarbetena till den dåvarande sexualköpslagen står det att lagstiftarna har beaktat risken att en kriminalisering av sexköp skulle "driva prostitutionen under jord". Men redan då var gatuprostitutionen bara en liten del av den sammanlagda könshandeln, varför detta motargument inte ansågs ha någon tyngd. I dag är det ett av prostitutionsförespråkarnas favoritargument: genom att förbjuda män att köpa sig tillgång till kvinnors kroppar drivs de senare in i den kriminella skuggvärlden. Eller, som SvD uttrycker saken: "Men sexköpare och sexsäljare fann varandra i nya sammanhang, såväl på nätet som på svartklubbar." Lägg märke till "funnit varandra": åter betonas det ömsesidiga utbytet.
Och så kommer prostitutionsförespråkarnas favoritargument, efter formuleringen att kvinnor inte får ta ansvaret för sina kroppar:
En kvinna som frivilligt säljer sex är inte mer än ett offer för den manlige sexköparen. Det är inte att stärka kvinnor, utan att omyndigförklara dem.Saken är klar: vi som inte förespråkar prostitution har en nedlåtande kvinnosyn, ser kvinnor som hjälplösa offer. Touché, liksom. En feminist är en som tycker synd om kvinnor och vill rädda dem. Det är precis som när djurrättsaktivister släpper ut minkar i skogen, och det får lika förödande konsekvenser för ekosystemet, det där män och kvinnor med fantastisk precision beter sig så som Darwin en gång förutsåg.
Jag har kanske en nedlåtande syn på på män. Jag tycker faktiskt inte så synd om dem som riskerar att dömas enligt paragraf elva. För mig är det överlevbart att deras frihet inskränks en smula, att de inte får ingå vilka avtal som helst med vem som helst, hur ömsesidiga dessa avtal än sägs vara. Jag tror inte att de bryter ihop om de inte får tömma sig i en främmande kvinnas kroppsöppningar innan de åker hem till lilla frugan. Men jag ser dem inte som hjälplösa offer för sin pockande sexualitet. Nej, jag tror att de fixar det här, och önskar dem lycka till. Det måste gå!
måndag 27 juli 2009
Så smärta är inget att bry sig om
Expressen fördömer på ledarplats enskilda landstings och läkare motvilja mot att utföra omskärelser, och vill ha det till att det handlar om etnocentricitet. De borde kanske höja blicken och se på USA, där många gossebarn blir av med förhuden utan att deras föräldrar är judar eller muslimer. Problemet är inte den religiösa sedvänjan, problemet är att det alldeles för ofta är tortyr av småbarn, ett kirurgiskt omotiverat ingrepp som är så plågsamt att bevittna att föräldrarna kan bli svimfärdiga.
Och problemet är att den svenska lagstiftningen medger undantag från regeln att ingreppet ska utföras av medicinskt utbildad personal på ett sjukhus - om barnet är yngre än två månader! Det verkar bottna i den urgamla och sedan länge motbevisade tesen att spädbarn inte upplever smärta och obehag på samma sätt som vuxna. Det är på nåt sätt lättare att komma över, verkar vara den bakomliggande tanken. Att omskurna män har en lägre smärttröskel visar på motsatsen.
Är det någon som har sett de apparater som skiljer förhuden från ollonet på spädbarn? Den sitter nämligen fast. Ja, googla om ni vill bli illamående, och tala sedan om för mig varför man ska hålla fast ett litet skrikande spädbarn under en lång och plågsam procedur för att föräldrarna inte vill låta det självt ta ställning till eventuell religionstillhörighet när det blir så stort att det kan välja själv. Om någon skulle försöka sig på ett sånt ingrepp på något av mina barn skulle jag slå ihjäl vederbörande. Bedövning? Yeah, right. Man ska inte ens ge så små barn Emlaplåster.
Och problemet är att den svenska lagstiftningen medger undantag från regeln att ingreppet ska utföras av medicinskt utbildad personal på ett sjukhus - om barnet är yngre än två månader! Det verkar bottna i den urgamla och sedan länge motbevisade tesen att spädbarn inte upplever smärta och obehag på samma sätt som vuxna. Det är på nåt sätt lättare att komma över, verkar vara den bakomliggande tanken. Att omskurna män har en lägre smärttröskel visar på motsatsen.
Är det någon som har sett de apparater som skiljer förhuden från ollonet på spädbarn? Den sitter nämligen fast. Ja, googla om ni vill bli illamående, och tala sedan om för mig varför man ska hålla fast ett litet skrikande spädbarn under en lång och plågsam procedur för att föräldrarna inte vill låta det självt ta ställning till eventuell religionstillhörighet när det blir så stort att det kan välja själv. Om någon skulle försöka sig på ett sånt ingrepp på något av mina barn skulle jag slå ihjäl vederbörande. Bedövning? Yeah, right. Man ska inte ens ge så små barn Emlaplåster.
En helt vanlig affärstransaktion
DN skriver i dag att gatuprostitutionen ökar. Men i rubriken och ingressen skriver man "säljer sex", för numera är ju diskursen att människor säljer och köper sex som vilken transaktion som helst, ja ni vet: det är en affär mellan två vuxna, samtyckande människor. En av de kvinnor som helt frivilligt ägnar sig åt denna form av verksamhet säger att hennes son skulle döda henne om han fick veta. prostituerar sig säljer sex i Göteborg. Bara en sexualfientlig rödstrumpa som undertecknad skulle väl få för sig att kalla verksamheten för något annat. Nej, de kommer från Nigeria hit till vår kåta och frigjorda nord för att erbjuda ett exotiskt alternativ till Gunsan och Anki som jämt har ont i huvudet. Hur kan någon vara så paternalistisk att man vill förbjuda dessa raffiga tjejer att försörja sig? Nä, visst ja. Det är ju torsken som är kriminaliserad. Tänkte inte på det.
Jag tror att jag ska börja sälja sex tillkvinnorna männen på Malmskillnadsgatan. Det kommer inte att påverka mig ett skvatt att kväll efter kväll suga av otvättade kukar i en Volvo. Visst, man får lite stryk ibland, sperma i håret och ont i röven, men det är väl inget att gnälla om. Det är ju frivilligt. En helt vanlig affärstransaktion. Jag är en medelålders, vit medelklassman med ett stort socialt nätverk, inga missbruksproblem, en familj som älskar mig och ett annat jobb vid sidan om - precis som Panida och hennes medsystrar.
Hon är ensamstående och har försörjningsansvar för släkten i Thailand. Hennes syster ligger på sjukhus och har behövt göra flera kostsamma operationer. Det är Panida som betalar. Hon föredrar de äldre kunderna, de är snällare.Panida är över 50 år, ändå har hon alltså ett marknadsvärde. Det är väl bra? Kvinnor kan, liksom. En helt vanlig affärstransaktion är det för henne och för de företrädesvis utländska kvinnor som
– De yngre är mer hårdhänta, som apor. De är mer elaka.
Jag tror att jag ska börja sälja sex till
"Hur vi än vänder och vrider på saken är heterosarna i majoritet"
Svenska Dagbladets ledarsida rackar ner på Elisabeth Ohlson Wallins utställning på Armémuseum, King, Queen & Queer. Nå, jag hade inte väntat mig att vederbörande skulle falla i carolska hänryckningar, men det jag fäste mig vid var slutklämmen:
Skulle SvD skriva att det var "gjort och förutsägbart" om exempelvis invandrare från den exotiska Östern tog sig för att granska våra museers orientalism? Eller om Föreningen för kortvuxna skulle hålla föredrag om hur de skildras på tv och film? Nej, jag tror inte att deras ledarskribenter skulle våga raljera över det på samma sätt. Men nu handlade det ju inte om hur minoriteter skildras, utan om skildringen av majoriteten, säger ni. Ja, just det. Eller låt oss bli ännu tydligare och kalla det för de dominerandes syn på de dominerade - något som Svenska Dagbladet förkroppsligar med sin ledarsida.
"Vad är det för en tanke som vägrar att inta ett omvänt perspektiv, som aldrig ifrågasätter det som primärt konstituerar den?" frågar sig Monique Wittig i "The Straight Mind". Jo, det är den dominerande tanken, svarar hon, en tanke som bekräftar "det redan givna" när det gäller könsolikheten, "något som antas ha föregått allt tänkande, alla samhällen". Men om man granskar till synes naturgivna, eviga och konstitutionella (och hierarkiska) motsatspar som man-kvinna, hetero-homo eller västerland-österland kan man avslöja dem som konstruerade, historiska och påtvingade. Och plötsligt händer det något intressant: det som vi tar för givet känns inte längre lika givet. Och den som blir varse att den är dominerad blir kanske lite irriterad på stövelklacken över nacken.
De dominerande vill förstås inte kännas vid sin dominans trots att de är medvetna om den. De behöver inte heller uttrycka den, lika lite som husse och matte lägger ut texten om att det faktiskt är de som bestämmer över Ludde. Dominansen finns bara där, självklar och osynlig som luften vi andas. En aspekt av den är heteronormen, och att göra den till temat för årets Stockholm Pride tycker jag var en riktigt bra idé. Att SvD vill avfärda en granskning av de aldrig granskade är inte ägnat att förvåna, men just argumentet att "heterosarna är i majoritet" var det nog genomskinligaste jag har läst på länge.
Somliga museer har tydligen så kallade gayvisningar på programmet. Alltså utställningar som guidas utifrån ett gayperspektiv. På ett seminarium under Stockholm Pride, som börjar i morgon, hålls ett föredrag med rubriken ”Heteronormen går på museum”. Diskussionen som följer ska handla om ”Varför vi inte får gå på heterovisningar av museers utställningar?” Det är en väldigt märklig fråga att ställa. Hur vi än vänder och vrider på saken är heterosarna i majoritet.No shit, Sherlock. Och det är just för att synliggöra det osynliga som frågan ställs.
Skulle SvD skriva att det var "gjort och förutsägbart" om exempelvis invandrare från den exotiska Östern tog sig för att granska våra museers orientalism? Eller om Föreningen för kortvuxna skulle hålla föredrag om hur de skildras på tv och film? Nej, jag tror inte att deras ledarskribenter skulle våga raljera över det på samma sätt. Men nu handlade det ju inte om hur minoriteter skildras, utan om skildringen av majoriteten, säger ni. Ja, just det. Eller låt oss bli ännu tydligare och kalla det för de dominerandes syn på de dominerade - något som Svenska Dagbladet förkroppsligar med sin ledarsida.
"Vad är det för en tanke som vägrar att inta ett omvänt perspektiv, som aldrig ifrågasätter det som primärt konstituerar den?" frågar sig Monique Wittig i "The Straight Mind". Jo, det är den dominerande tanken, svarar hon, en tanke som bekräftar "det redan givna" när det gäller könsolikheten, "något som antas ha föregått allt tänkande, alla samhällen". Men om man granskar till synes naturgivna, eviga och konstitutionella (och hierarkiska) motsatspar som man-kvinna, hetero-homo eller västerland-österland kan man avslöja dem som konstruerade, historiska och påtvingade. Och plötsligt händer det något intressant: det som vi tar för givet känns inte längre lika givet. Och den som blir varse att den är dominerad blir kanske lite irriterad på stövelklacken över nacken.
De dominerande vill förstås inte kännas vid sin dominans trots att de är medvetna om den. De behöver inte heller uttrycka den, lika lite som husse och matte lägger ut texten om att det faktiskt är de som bestämmer över Ludde. Dominansen finns bara där, självklar och osynlig som luften vi andas. En aspekt av den är heteronormen, och att göra den till temat för årets Stockholm Pride tycker jag var en riktigt bra idé. Att SvD vill avfärda en granskning av de aldrig granskade är inte ägnat att förvåna, men just argumentet att "heterosarna är i majoritet" var det nog genomskinligaste jag har läst på länge.
fredag 24 juli 2009
Arenadebatten går...i stå?
Arenas redaktörer har besvarat Kajsa Ekis Ekmans kritik som jag skrev om här, och Ekis Ekman får en slutreplik i DN Kulturdebatt. Därmed är debatten över för den här gången, verkar det som. Så vad handlade den om? Eller, för att formulera sig en smula intressantare, vad betydde den? Hur ska den tolkas?
En kommentator, "Ivar", skrev så här till mig:
Jag vill nog hävda att Arena oundvikligen, men inte nödvändigtvis avsiktligen, positionerar sig i det journalistiska fältet. De gör det genom att exempelvis anlägga ett intersektionalistiskt perspektiv, men det är liksom inte positioneringen som är vitsen, utan analysen. Ekis Ekman känner sig dock intvingad i en position där hon så att säga är förbisprungen. Hon känner sig tvingad att ropa att kejsaren faktiskt är naken, att Arena och Bang glömmer de viktiga sakfrågorna, som klass, för att i stället ägna sig åt ett slags egorunkande. Därigenom sätter de sig själva på piedestal och alla som inte delar deras intellektualiserande attityd kan gå och dra nåt gammalt över sig. Detta är djupt orättvist. Ekis Ekmans svar är alltså även det ett exempel på positionering, vilket hon bekvämt nog glömmer.
Uppfinner Arena diskurser som inte finns, bygger de upp halmgubbar för att sedan bränna dem? Jag tycker inte det. Jag tycker att man måste få tolka rådande diskurser även om de inte står skrivna med jättelika bokstäver i den samlade dagspressen. Jag tycker att man bör lyfta på stenar, dra fram gråsuggeartade idéer i ljuset och granska dem obarmhärtigt. Tolkningar kan alltid ifrågasättas, men inte själva tolkningen som akt. Jag sympatiserar med Ekis Ekmans vilja att inte släppa klassperspektivet, men inte med hennes konservatism när det gäller synen på självupptagna, queera eliter eller när det gäller surrogatmödraskap. För att vara socialist är hon allt bra konservativ och spelar i samma liga som Göran Hägglund. Och med såna vänner behöver man inga fiender.
En kommentator, "Ivar", skrev så här till mig:
Alltså, du dansar ju runt själva frågeställningen i hela ditt inlägg (som i övrigt är välskrivt). Frågan som Ekman ställer kallar du tröttsam men besvarar knappt. Du refererar till Bourdieu som menade att positioner i samhället måste tolkas för att få innebörd. Är diskussionen över där? Handlar inte Ekmans inlägg mycket om att man genom det eviga pratet om positioner undviker att diskutera sakfrågan? Slöjdebatten är ett ypperligt exempel där de postkoloniala teorierna bara tolkar debatten pga. premissen att tolkningen ÄR sakfrågan.Paparkaka skriver att
I vilket fall som helst är det ju just medier som tidsskrifter som är mest logiska att föra metadebatt, svårigheten att vara aktuell är enorm. Det är dessutom knappast så att intellektuell debatt, såväl som metadebatt, är menad att vara direkta pekpinnar till några mindra upplysta - det är tankar som föds där för att sedan färdas vidare och kanske någonstans implementeras genom låt säga statlig policy. Att debattera föräldraledighet är inte att skälla ut enskilda familjer som inte delar lika rakt av. Tror man det är man inget annat än Pär Ström. Hur känns den saken?Rom Harré och Luk van Langenhove har skrivit en intressant bok som heter Positioning Theory, som ett svar på i deras ögon förenklade teorier om roller: i ett samtal mellan exempelvis läkare och patient resulterar rollerna ofta i att kommunikationen störs. Det här synsättet kan nog de flesta ställa upp på, men det är som sagt väldigt förenklat. Författarna vill i stället lansera en hel begreppsapparat med vars hjälp man kan analysera hur vi hela tiden positionerar oss i förhållande till andra, men även hur vi blir positionerade. Och det här gäller även grupper, såklart. Det är mycket intressant som analytiskt verktyg och känns ganska slående när man tillämpar det på Arena-debatten. För vad handlar den alltså om? Politiska sakfrågor? Tolkningsföreträde? Eller, vilket Ekis Ekman hävdar, positionering?
Jag vill nog hävda att Arena oundvikligen, men inte nödvändigtvis avsiktligen, positionerar sig i det journalistiska fältet. De gör det genom att exempelvis anlägga ett intersektionalistiskt perspektiv, men det är liksom inte positioneringen som är vitsen, utan analysen. Ekis Ekman känner sig dock intvingad i en position där hon så att säga är förbisprungen. Hon känner sig tvingad att ropa att kejsaren faktiskt är naken, att Arena och Bang glömmer de viktiga sakfrågorna, som klass, för att i stället ägna sig åt ett slags egorunkande. Därigenom sätter de sig själva på piedestal och alla som inte delar deras intellektualiserande attityd kan gå och dra nåt gammalt över sig. Detta är djupt orättvist. Ekis Ekmans svar är alltså även det ett exempel på positionering, vilket hon bekvämt nog glömmer.
Uppfinner Arena diskurser som inte finns, bygger de upp halmgubbar för att sedan bränna dem? Jag tycker inte det. Jag tycker att man måste få tolka rådande diskurser även om de inte står skrivna med jättelika bokstäver i den samlade dagspressen. Jag tycker att man bör lyfta på stenar, dra fram gråsuggeartade idéer i ljuset och granska dem obarmhärtigt. Tolkningar kan alltid ifrågasättas, men inte själva tolkningen som akt. Jag sympatiserar med Ekis Ekmans vilja att inte släppa klassperspektivet, men inte med hennes konservatism när det gäller synen på självupptagna, queera eliter eller när det gäller surrogatmödraskap. För att vara socialist är hon allt bra konservativ och spelar i samma liga som Göran Hägglund. Och med såna vänner behöver man inga fiender.
torsdag 23 juli 2009
Dags att uppdatera presentationstexten
"Jag är en bisexuell fembarnsfar, socialistisk feminist, översättare, gubbslampa, dramatiker och neurotypisk pedagogikstudent", har det stått länge nu på min sida. Är det verkligen en sann bild av Niklas Hellgren? Vad är "en sann bild", förresten, och är en sådan ens nödvändig eller önskvärd för läsaren? Vem riktar jag mig till? Vilka riktar ni er till, alla ni som presenterar er på klatschigast möjliga vis? Är de här eviga mini-självbiografierna inte mest till för att kamma hem några poäng hos era närmaste vänner och medbloggare? Vem är kreddigast, liksom, vem kan formulera något lagom cyniskt, utlämnande och roligt? Inte är det jag i alla fall. Och inte kan jag skriva rubriker som "Mina fem bästa aborter", vilket nog är den bästa jag någonsin läst.
Nåja. Jag ska börja med enkla fakta, basinformation som från BB Stockholms patienthotell där vi just har tillbringat en natt (ett hotell där Sodexho uppmanar en att spara på tvätten och därmed rädda miljön - och göra dem rikare).
1/ Jag är bisexuell. Jo, det stämmer fortfarande.
2/ Jag är fembarnsfar. Nej, nu är jag sexbarnsfar.
3/ Jag är socialistisk feminist. Det är väl en tautologi? Nej, inte om man med feminism menar ett gynocentriskt perspektiv i största allmänhet - i så fall är även Sarah Palin feminist, hon vars största hobbies är helikopterjakt och amning som Robin Williams säger. Nina Björk skriver också, i ett svar till Malena Rydell, att det är viktigt att skilja på "kan" och "bör" när det gäller just den här frågan. För mig känns det ändå omöjligt att separera begreppen. Jag är socialist och kan inte vara det utan att vara feminist, och ingen feminism utan ett socialistiskt perspektiv känns vettig.
4/ Jag är översättare. Ja, tyvärr. Jag är fruktansvärt trött på det här jobbet som under många års tid har blivit allt sämre betalt och allt mer infekterat av dumskallar utan den ringaste kunskap i svenska. Presenterar man sig som medieöversättare får man genast höra exempel på hårresande felöversättningar. Vissa är ankor ("Beam me up, Scotty" översatt med "Slå mig på käften Scotty" är ett exempel: frasen har aldrig uttalats i Star Trek). Men ofta är det faktiskt alldeles sant att översättaren har haft huvudet under armen. Alla mina fantastiska och mångkunniga kolleger som dag efter dag värper texter av yppersta kvalitet lägger ingen märke till. Så jag är väldigt trött på att titulera mig översättare, men jag måste. Jag kan inget annat. Jag har inte ens kvar mitt busskort eftersom det skulle kosta 2 000 pix att genomgå fem minuters undersökning av syn och lite annat.
5/ Jag är en gubbslampa. Tja, det epitetet fastnade. Det är lite kul. Och visst är jag lösaktig, men det är inte precis mitt livsinnehåll.
6/ Jag är dramatiker. Kan man vara det efter att bara haft premiär på en pjäs? Ja, jag tycker det. På Qruisern döpte nån mig till "prettodramatiker", det tyckte jag var kul. Jag vill ha pretentioner - varför skulle man annars skriva ens en rad? Jag vill förändra saker genom min dramatik. Och vänta bara när min nästa pjäs har premiär. Då jävlar.
7/ Jag är neurotypisk. Det kan jag inte förneka, lika lite som jag kan förneka att jag är hyresgäst. Det är inget jag yvs över, men jag ville liksom påpeka att jag är medveten om min överordnade majoritetsställning här. Jag är vit också (ska ta och läsa lite om vithetsforskning) och man, intellektuell med övre medeklassbakgrund. Och fattig, eller i alla fall skuldsatt upp över öronen utan hopp om någon bättring.
8/ Jag är pedagogikstudent. Nej, inte längre. I höst ska jag läsa genusvetenskap, sen får vi se.
Vi tar det en gång till. Bisexuell, smaka på det ordet. Vad betyder det? Att jag ingår i en underart? Eller är det något jag bara råkar känna och göra? Min sexualitet har aldrig varit huggen i sten, tvärtom har den skiftat väldeliga under årens lopp. Hade jag inte varit hållits fången i ett hotellrum i Tilbury i två och ett halvt dygn av en viss sjöman från Portsmouth, hade jag kanske varit bög i dag. Hade jag inte varit manshatare under så lång tid hade jag kanske inte flytt in i heteronormen. Hade jag inte lekt dörrmatta under så många år, hade jag kanske inte börjat bejaka mina sodomitiska lustar. Jag vet inte, jag. Men okej, i brist på bättre epitet. "Pansexuell" låter så förbannat larvigt.
Sexbarnsfar. Nej, det stämmer inte. Jag har avlat sex barn, men jag är bara pappa till fem - till min stora förtvivlan. Pappa är ett verb, och jag har inget sådant performativt förhållande till min äldsta dotter sen över tio år tillbaka. Jag hoppas att vi en dag ska kunna hjälpligt reparera det här, men jag hoppas inte för mycket, för det gör för ont. Människor är inte utbytbara, särskilt inte barn. Min enorma glädje över mina barn som jag verkligen är pappa åt förtar inte sorgen över det nu vuxna barn som jag har förlorat. Jag var pappa åt henne, jag höll henne i min famn precis som jag nu håller mitt alldeles nyfödda barn. Jag sjöng Trollmor för henne precis som jag gör nu. All den tid vi fick tillsammans är något jag ständigt bär med mig, och jag pratar ofta om den. Hennes syskon tar alltid med henne när de räkna upp sina syskon i skolan eller så. Det är både rörande och smärtsamt och jag kan inte förklara på något bra sätt varför hon aldrig kommer hit, inte utan att det faller en skugga över hennes mamma. Jag vill inte tala illa om henne inför dem.
Och så det där med "gubbslampa"... Den som inte känner mig, inte känner Marty, aldrig har sett oss tillsammans, får säkert negativa konnotationer av det där ordet. Det är omgärdat av så många förbehåll att det nästan är meningslöst. Mitt livs stora kärlek, den i vars sällskap jag aldrig någonsin vantrivs, den som jag längtar efter när vi inte har setts på några timmar, den som jag flamsar med från morgon till kväll, den som jag inte är symbiotisk med trots att vi delar nästan allt, den som får det att ila och värka i mig av ett ofattbart lyckorus... Är inte hon viktigare än att ibland få knulla med andra? Naturligtvis är hon det. Jag vill dö i hennes armar, bortsett från att jag inte vill dö. Lyckligtvis råder det ingen som helst motsats mellan det ena och det andra, och lyckligtvis är även hon BISEXUELL och LÖSAKTIG, de där båda stämplarna som vi har i pannan. Vi är inte Simone och Jean-Paul. Faktiskt. Men vi ger varandra obegränsad frihet, vilket för oss är detsamma som obegränsad trygghet. Det existerar ingen över- och underordning, ingen är den andras dörrmatta, ingen skickar skuldmissiler, ingen kväver, äger och begränsar. Det handlar om kärlek och respekt och kommunikation och överenskommelser som är självklara utan att vara skrivna med hjärteblod. Att vi varken är poly eller RA beror inte på att vi så att säga är mer begränsade än så i vårt öppna förhållande - det beror på att vi ser de där rörelserna som begränsande i sig.
Jag ska väl skriva om den där rutan. När jag har hittat nåt lagom kreddigt och klatschigt. Jag borde verkligen gå och lägga mig nu, men adrenalinet från förlossningen vill inte riktigt lägga sig, trots att det nu var 25 timmar sen. Jag är trött, och lycklig. Det är så fantastiskt att ännu en gång få se in i ett litet sovande ansikte som genomfars av alla dessa miner, skiftande som molnen på himlen. Jag älskar den där lilla skrutten så mycket, liksom jag älskar alla mina barn.
Nåja. Jag ska börja med enkla fakta, basinformation som från BB Stockholms patienthotell där vi just har tillbringat en natt (ett hotell där Sodexho uppmanar en att spara på tvätten och därmed rädda miljön - och göra dem rikare).
1/ Jag är bisexuell. Jo, det stämmer fortfarande.
2/ Jag är fembarnsfar. Nej, nu är jag sexbarnsfar.
3/ Jag är socialistisk feminist. Det är väl en tautologi? Nej, inte om man med feminism menar ett gynocentriskt perspektiv i största allmänhet - i så fall är även Sarah Palin feminist, hon vars största hobbies är helikopterjakt och amning som Robin Williams säger. Nina Björk skriver också, i ett svar till Malena Rydell, att det är viktigt att skilja på "kan" och "bör" när det gäller just den här frågan. För mig känns det ändå omöjligt att separera begreppen. Jag är socialist och kan inte vara det utan att vara feminist, och ingen feminism utan ett socialistiskt perspektiv känns vettig.
4/ Jag är översättare. Ja, tyvärr. Jag är fruktansvärt trött på det här jobbet som under många års tid har blivit allt sämre betalt och allt mer infekterat av dumskallar utan den ringaste kunskap i svenska. Presenterar man sig som medieöversättare får man genast höra exempel på hårresande felöversättningar. Vissa är ankor ("Beam me up, Scotty" översatt med "Slå mig på käften Scotty" är ett exempel: frasen har aldrig uttalats i Star Trek). Men ofta är det faktiskt alldeles sant att översättaren har haft huvudet under armen. Alla mina fantastiska och mångkunniga kolleger som dag efter dag värper texter av yppersta kvalitet lägger ingen märke till. Så jag är väldigt trött på att titulera mig översättare, men jag måste. Jag kan inget annat. Jag har inte ens kvar mitt busskort eftersom det skulle kosta 2 000 pix att genomgå fem minuters undersökning av syn och lite annat.
5/ Jag är en gubbslampa. Tja, det epitetet fastnade. Det är lite kul. Och visst är jag lösaktig, men det är inte precis mitt livsinnehåll.
6/ Jag är dramatiker. Kan man vara det efter att bara haft premiär på en pjäs? Ja, jag tycker det. På Qruisern döpte nån mig till "prettodramatiker", det tyckte jag var kul. Jag vill ha pretentioner - varför skulle man annars skriva ens en rad? Jag vill förändra saker genom min dramatik. Och vänta bara när min nästa pjäs har premiär. Då jävlar.
7/ Jag är neurotypisk. Det kan jag inte förneka, lika lite som jag kan förneka att jag är hyresgäst. Det är inget jag yvs över, men jag ville liksom påpeka att jag är medveten om min överordnade majoritetsställning här. Jag är vit också (ska ta och läsa lite om vithetsforskning) och man, intellektuell med övre medeklassbakgrund. Och fattig, eller i alla fall skuldsatt upp över öronen utan hopp om någon bättring.
8/ Jag är pedagogikstudent. Nej, inte längre. I höst ska jag läsa genusvetenskap, sen får vi se.
Vi tar det en gång till. Bisexuell, smaka på det ordet. Vad betyder det? Att jag ingår i en underart? Eller är det något jag bara råkar känna och göra? Min sexualitet har aldrig varit huggen i sten, tvärtom har den skiftat väldeliga under årens lopp. Hade jag inte varit hållits fången i ett hotellrum i Tilbury i två och ett halvt dygn av en viss sjöman från Portsmouth, hade jag kanske varit bög i dag. Hade jag inte varit manshatare under så lång tid hade jag kanske inte flytt in i heteronormen. Hade jag inte lekt dörrmatta under så många år, hade jag kanske inte börjat bejaka mina sodomitiska lustar. Jag vet inte, jag. Men okej, i brist på bättre epitet. "Pansexuell" låter så förbannat larvigt.
Sexbarnsfar. Nej, det stämmer inte. Jag har avlat sex barn, men jag är bara pappa till fem - till min stora förtvivlan. Pappa är ett verb, och jag har inget sådant performativt förhållande till min äldsta dotter sen över tio år tillbaka. Jag hoppas att vi en dag ska kunna hjälpligt reparera det här, men jag hoppas inte för mycket, för det gör för ont. Människor är inte utbytbara, särskilt inte barn. Min enorma glädje över mina barn som jag verkligen är pappa åt förtar inte sorgen över det nu vuxna barn som jag har förlorat. Jag var pappa åt henne, jag höll henne i min famn precis som jag nu håller mitt alldeles nyfödda barn. Jag sjöng Trollmor för henne precis som jag gör nu. All den tid vi fick tillsammans är något jag ständigt bär med mig, och jag pratar ofta om den. Hennes syskon tar alltid med henne när de räkna upp sina syskon i skolan eller så. Det är både rörande och smärtsamt och jag kan inte förklara på något bra sätt varför hon aldrig kommer hit, inte utan att det faller en skugga över hennes mamma. Jag vill inte tala illa om henne inför dem.
Och så det där med "gubbslampa"... Den som inte känner mig, inte känner Marty, aldrig har sett oss tillsammans, får säkert negativa konnotationer av det där ordet. Det är omgärdat av så många förbehåll att det nästan är meningslöst. Mitt livs stora kärlek, den i vars sällskap jag aldrig någonsin vantrivs, den som jag längtar efter när vi inte har setts på några timmar, den som jag flamsar med från morgon till kväll, den som jag inte är symbiotisk med trots att vi delar nästan allt, den som får det att ila och värka i mig av ett ofattbart lyckorus... Är inte hon viktigare än att ibland få knulla med andra? Naturligtvis är hon det. Jag vill dö i hennes armar, bortsett från att jag inte vill dö. Lyckligtvis råder det ingen som helst motsats mellan det ena och det andra, och lyckligtvis är även hon BISEXUELL och LÖSAKTIG, de där båda stämplarna som vi har i pannan. Vi är inte Simone och Jean-Paul. Faktiskt. Men vi ger varandra obegränsad frihet, vilket för oss är detsamma som obegränsad trygghet. Det existerar ingen över- och underordning, ingen är den andras dörrmatta, ingen skickar skuldmissiler, ingen kväver, äger och begränsar. Det handlar om kärlek och respekt och kommunikation och överenskommelser som är självklara utan att vara skrivna med hjärteblod. Att vi varken är poly eller RA beror inte på att vi så att säga är mer begränsade än så i vårt öppna förhållande - det beror på att vi ser de där rörelserna som begränsande i sig.
Jag ska väl skriva om den där rutan. När jag har hittat nåt lagom kreddigt och klatschigt. Jag borde verkligen gå och lägga mig nu, men adrenalinet från förlossningen vill inte riktigt lägga sig, trots att det nu var 25 timmar sen. Jag är trött, och lycklig. Det är så fantastiskt att ännu en gång få se in i ett litet sovande ansikte som genomfars av alla dessa miner, skiftande som molnen på himlen. Jag älskar den där lilla skrutten så mycket, liksom jag älskar alla mina barn.
onsdag 15 juli 2009
Ekis Ekman och arenans usurpatorer
"Jag är bara en småborgerlig intellektuell", brukade Jean-Paul Sartre säga med viss förtjusning. Han är alltså borgaren som tagit avstånd från borgerskapet, en "illegitim bastard", eller "en hinna av intet mellan borgarna ('svinen' i Äcklet) och folket - som har det gemensamt att de alltid helt och fullt är vad de är och inget mer", som Pierre Bourdieu skriver i "Texter om de intellektuella". Stackars den intellektuelle - och tänk, vilken lockelse i en sådan position, att vara den enda som reflekterar!
Utanförskapet som dygd, prövning och adelsmärke är alltså inte direkt en ny uppfinning, vilket Kajsa Ekis Ekman verkar hävda i sin artikel i DN om Arenagruppen, Vänsterns arena går åt höger. Det känns lite märkligt att se Ekis Ekman använda Bourdieus fältbegrepp för att illustrera den gamla vanliga striden om tolkningsföreträde, kanon och legitimering som brukar utkämpas bland de intellektuella - samtidigt som hon vill dra en lans för gammal hederlig klassanalys. Bourdieu skulle inte gilla hennes resonemang: han skriver så här i "Praktiskt förnuft":
Sartre lyckades bli (eller tilläts bli) Sartre genom att vara filosof och författare och dramatiker och samhällsdebattör i ett - den som t.ex. bara var författare fick finna sig nedpetad från tronen. Så går det alltid till i detta sociala fält: några står utanför och bultar på porten, försöker riva de hinder som hindrar dem att etablera sig, medan de etablerade gör allt för att hålla de uteslutna uteslutna. Då och då tänds en ny stjärna, en Sartre, en Judith Butler, kanske, som kapar åt sig ordet och ofta lyckas behålla det länge nog för att en dag finna sig stå på fel barrikad.
Ekis Ekman vill nu att vi ska se Arenagruppen - och Bang, som också får sig en släng av sleven - som de nya inkräktarna på vänstertronen, för de positionerar sig genom sitt utanförskap och omöjliggör kritik från någon som är mer...tja, normal. Ungefär som Göran Hägglund, som nyligen försökte positionera sig som den icke akademiskt tillkrånglade, familjekäre och queertramsbefriade heterofadern som minsann ser att kejsaren är naken. Det ger en obehaglig smak i munnen. Obehag i magen får Ekis Ekman, skriver hon, när man försöker "bygga auktoritet på utanförskap". Men inte heller den här tanken är särskilt ny eller originell, den framfördes i Kritik av den negativa uppbyggligheten för ett par år sen av Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen. Ekis Ekman sammanfattar det med att "det har blivit inne att vara ute", vilket låter som något min pappa kunde säga på 60-talet. Och tanken är precis lika trött och normalitetskramande som då.
Kajsa Ekis Ekman var inne på det här spåret även i fjol, då hon försvarade "majoritetsfeminismen" som ingen vill bekänna sig till enligt henne. Nej, för alla vill vara i minoritet. Nu har hon snörat på sig handskarna igen och delar ut rallarsvingar mot Karolina Ramqvists artikel om surrogatmödraskap, Devrim Mavis artikel om kvinnor som lämnar sina barn för att arbeta utomlands eller Mika Nielsens artikel "Pervorörelsen kräver plats". Tyvärr - nej, gudskelov - tror jag att hennes smockor är lika verkningslösa som Hägglunds. Ingen orkar liksom riktigt bry sig om den där vänster-höger-kombinationen från en gammal trött slugger. Jag tror att den radikal- och livmoderfeministiska agendan har passerat sitt bäst före-datum. En av dess företrädare, Sheila Jeffreys, beskriver t.ex. ftm-transsexuella (i "Unpacking Queer Politics", 2003) som offer för internaliserad homofobi, vilket känns väldigt nattståndet och naturligtvis är djupt kränkande. Men jag misstänker att den där boken ligger på Ekis Ekmans soffbord. Hon gillar inte att "den urbana medelklassen tar över arbetarrörelsens arenor" och hon vill att vi ska ägna oss åt "samtalet om livsfrågorna", inte hålla på att excellera i vårt utanförskap. "Om Bangs intellektuella ägnar sig åt att utropa sig själva till marginaliserade och därmed tar spjärn mot heterosexuella mödrar, kommer en nybliven mamma i stället att gå till livsstilsmagasin som Mama", skriver hon. Ja, och kanske drivs de rakt i armarna på Göran Hägglund. Så stor makt över de normala har de låtsat marginaliserade, liksom.
Simone de Beauvoir, kanske historiens hittills viktigaste feminist, fick stå i skuggan av Jean-Paul Sartre under deras livstid, vilket är en ironi som heter duga. I dag är han nog ganska...marginaliserad, medan hennes verk lever vidare för generation efter generation. Så här skriver hon om den unga flickans plötsliga upplevelse av att vara sexualobjekt: "Med förvåning upptäcker hon denna nya aspekt av sitt vara: det tycks henne som om hon delas i två; i stället för att exakt sammanfalla med sig själv börjar hon plötsligt existera utanför sig." Den sortens utanförskap är bekant för många andra i vårt samhälle. Jag tycker att både Arena och Bang ska fortsätta att skriva om dem, eller vad tycker ni? Är det inte rätt intressant, rentav viktigt, nej livsavgörande att få se människan i människan? Eller, som Audre Lordes sa på en feministisk konferens 1983:
Utanförskapet som dygd, prövning och adelsmärke är alltså inte direkt en ny uppfinning, vilket Kajsa Ekis Ekman verkar hävda i sin artikel i DN om Arenagruppen, Vänsterns arena går åt höger. Det känns lite märkligt att se Ekis Ekman använda Bourdieus fältbegrepp för att illustrera den gamla vanliga striden om tolkningsföreträde, kanon och legitimering som brukar utkämpas bland de intellektuella - samtidigt som hon vill dra en lans för gammal hederlig klassanalys. Bourdieu skulle inte gilla hennes resonemang: han skriver så här i "Praktiskt förnuft":
De sociala klasserna finns inte (även om det politiska arbete som influerats av Marx teori i vissa fall har lyckats bidra till att få dem att existera genom enträgen mobilisering och via ombud. Det som finns är ett socialt rum, ett rum av skillnader, i vilket klasserna existerar liksom i virtuellt tillstånd, latent, men inte som någonting givet, utan som någonting som måste skapas.Men Ekis Ekman använder visst Bourdieu som den druckne använder en lyktstolpe: för att få stöd, inte ledning.
Sartre lyckades bli (eller tilläts bli) Sartre genom att vara filosof och författare och dramatiker och samhällsdebattör i ett - den som t.ex. bara var författare fick finna sig nedpetad från tronen. Så går det alltid till i detta sociala fält: några står utanför och bultar på porten, försöker riva de hinder som hindrar dem att etablera sig, medan de etablerade gör allt för att hålla de uteslutna uteslutna. Då och då tänds en ny stjärna, en Sartre, en Judith Butler, kanske, som kapar åt sig ordet och ofta lyckas behålla det länge nog för att en dag finna sig stå på fel barrikad.
Ekis Ekman vill nu att vi ska se Arenagruppen - och Bang, som också får sig en släng av sleven - som de nya inkräktarna på vänstertronen, för de positionerar sig genom sitt utanförskap och omöjliggör kritik från någon som är mer...tja, normal. Ungefär som Göran Hägglund, som nyligen försökte positionera sig som den icke akademiskt tillkrånglade, familjekäre och queertramsbefriade heterofadern som minsann ser att kejsaren är naken. Det ger en obehaglig smak i munnen. Obehag i magen får Ekis Ekman, skriver hon, när man försöker "bygga auktoritet på utanförskap". Men inte heller den här tanken är särskilt ny eller originell, den framfördes i Kritik av den negativa uppbyggligheten för ett par år sen av Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen. Ekis Ekman sammanfattar det med att "det har blivit inne att vara ute", vilket låter som något min pappa kunde säga på 60-talet. Och tanken är precis lika trött och normalitetskramande som då.
Kajsa Ekis Ekman var inne på det här spåret även i fjol, då hon försvarade "majoritetsfeminismen" som ingen vill bekänna sig till enligt henne. Nej, för alla vill vara i minoritet. Nu har hon snörat på sig handskarna igen och delar ut rallarsvingar mot Karolina Ramqvists artikel om surrogatmödraskap, Devrim Mavis artikel om kvinnor som lämnar sina barn för att arbeta utomlands eller Mika Nielsens artikel "Pervorörelsen kräver plats". Tyvärr - nej, gudskelov - tror jag att hennes smockor är lika verkningslösa som Hägglunds. Ingen orkar liksom riktigt bry sig om den där vänster-höger-kombinationen från en gammal trött slugger. Jag tror att den radikal- och livmoderfeministiska agendan har passerat sitt bäst före-datum. En av dess företrädare, Sheila Jeffreys, beskriver t.ex. ftm-transsexuella (i "Unpacking Queer Politics", 2003) som offer för internaliserad homofobi, vilket känns väldigt nattståndet och naturligtvis är djupt kränkande. Men jag misstänker att den där boken ligger på Ekis Ekmans soffbord. Hon gillar inte att "den urbana medelklassen tar över arbetarrörelsens arenor" och hon vill att vi ska ägna oss åt "samtalet om livsfrågorna", inte hålla på att excellera i vårt utanförskap. "Om Bangs intellektuella ägnar sig åt att utropa sig själva till marginaliserade och därmed tar spjärn mot heterosexuella mödrar, kommer en nybliven mamma i stället att gå till livsstilsmagasin som Mama", skriver hon. Ja, och kanske drivs de rakt i armarna på Göran Hägglund. Så stor makt över de normala har de låtsat marginaliserade, liksom.
Simone de Beauvoir, kanske historiens hittills viktigaste feminist, fick stå i skuggan av Jean-Paul Sartre under deras livstid, vilket är en ironi som heter duga. I dag är han nog ganska...marginaliserad, medan hennes verk lever vidare för generation efter generation. Så här skriver hon om den unga flickans plötsliga upplevelse av att vara sexualobjekt: "Med förvåning upptäcker hon denna nya aspekt av sitt vara: det tycks henne som om hon delas i två; i stället för att exakt sammanfalla med sig själv börjar hon plötsligt existera utanför sig." Den sortens utanförskap är bekant för många andra i vårt samhälle. Jag tycker att både Arena och Bang ska fortsätta att skriva om dem, eller vad tycker ni? Är det inte rätt intressant, rentav viktigt, nej livsavgörande att få se människan i människan? Eller, som Audre Lordes sa på en feministisk konferens 1983:
Jag vill starkt uppmana var och en av oss här att sträcka sig ned efter den där djupa källan av kunskap inom en och vidröra den skräck och avsky för allt främmande som kan bo där. Se vems ansikte det bär. Då kan det personliga som politik börja sprida ljus över alla våra val.
torsdag 9 juli 2009
Hur påverkar heteronormen dig?
Här har ni en fin reklamfilm för Stockholm Pride (tack, gerontedodeon för tipset). Den gör mig ledsen för att det blir så tydligt hur långt vi har kvar, och samtidigt peppad att göra nåt. Som att åtminstone återuppta mitt bloggande, som har legat, om inte i koma, så i alla fall i något som påminner om en törnrosasömn sen jag tvingades ta ett uppehåll på grund av mitt uppsatsarbete. Och att skaffa biljetter - herregud, det har vi ju glömt!
I år blir det nog bara jag och Ze Våvvers som går i paraden med tanke på kalvning och fyraårsutbrott. Om ens det. Men i parken kommer vi att vara.
I år blir det nog bara jag och Ze Våvvers som går i paraden med tanke på kalvning och fyraårsutbrott. Om ens det. Men i parken kommer vi att vara.
onsdag 1 juli 2009
Uttåget från det jämställda samhället
Hatbrotten mot HBT-personer fortsätter att öka, läser jag i qx.se. Och antalet kvinnliga chefer minskar igen, ser jag i DN. Det är dystra siffror för alla utom en sverigeodemokrat. Och apropå det hoppas jag att ni läste Kajsa Ekis Ekmans artikel i DN, Lögnen om folkhemmet. Jimmy Åkesson längtar efter att någon ska "ge oss Sverige tillbaka". Fortsätter avvecklingen av gamla mossiga ideal om jämställdhet, frihet från förtryck och lika behandling av alla (som rullstolsburna), så är snart Sd:s vision verklighet.
Ja, ett land där små lintottar hoppsar fram längs en landsväg och sjunger
Det svunna Sverige med de susande skogarna, vägglössen i fattigstugorna och våldtäkterna på statarungarna, det fina gamla Sverige där kvinnan inte kunde mopsa sig mot sin man om hon inte var beredd att gå från gård och grund. Där våldtäkt inom äktenskapet var en juridisk omöjlighet, där sodomiter kunde dömas till straffarbete och där inte minsta blåman kunde skymtas - det vill Jimmy Åkesson ha tillbaka.
Jag längtar inte tillbaka, inte en timme. Jag vill asfaltera den där jävla skogsvägen och skaka ut de odemokratiska, reaktionära och homofoba lössen ur den svenska fanan. Sen kan vi lägga en stor sten i den och se den sjunka med ett stilla plopp i närmsta tjärn så att nationalstaten åtminstone får en värdig begravning.
Ja, ett land där små lintottar hoppsar fram längs en landsväg och sjunger
Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma,är väl ett fantastiskt land? Texten till den här visan av Felix Körling googlade jag fram (hade glömt bort den) som en allsångstext på Kommunals webbplats På jobbet. Feminism, någon?
då skulle ja bli så glad så glad så glad,
då skulle ja köpa så mycke med detsamma,
och ja skulle köpa allt vad ja vill ha.
En docka, en stor, som kan blunda och kan titta,
med kläder så fina skulle köpa ja,
och gräddkarameller jag skulle ge åt Britta,
men hon skulle bjuda ja, när ja vill ha.
Och mamma skulle få en ny hatt och en ny kappa,
och ja skulle ha en muff som Stina har,
och sen skulle jag visa alltihop för pappa
och ge pappa pengarna som sen va´ kvar.
Det svunna Sverige med de susande skogarna, vägglössen i fattigstugorna och våldtäkterna på statarungarna, det fina gamla Sverige där kvinnan inte kunde mopsa sig mot sin man om hon inte var beredd att gå från gård och grund. Där våldtäkt inom äktenskapet var en juridisk omöjlighet, där sodomiter kunde dömas till straffarbete och där inte minsta blåman kunde skymtas - det vill Jimmy Åkesson ha tillbaka.
Jag längtar inte tillbaka, inte en timme. Jag vill asfaltera den där jävla skogsvägen och skaka ut de odemokratiska, reaktionära och homofoba lössen ur den svenska fanan. Sen kan vi lägga en stor sten i den och se den sjunka med ett stilla plopp i närmsta tjärn så att nationalstaten åtminstone får en värdig begravning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)