Kära du,
när du var en liten bebis pysslade vi om dig. Jag och din mamma bytte blöja på dig, du fick en ny omlottröja när du hade fått upp lite bröstmjölk, vi badade dig, gosade med dig, beundrade vår skatt. Du var våra ögons ljus och stora, stora kärlek. Det är du fortfarande, och det kan ingenting i världen ändra på. Föräldrars kärlek går inte över. Jag älskar dig oavsett vem du är, vem du förälskar dig i, vad du än gör. Samma sak gäller för din mamma, även om det är jag som skriver det här brevet.
Du är stor nu. Du bestämmer själv över ditt öde, gör dina egna misstag precis som jag har gjort mina, har drömmar och förhoppningar som bara är dina. Som förälder vill man kunna hålla sin hand under sitt barn hela livet, skydda det från allt ont, fånga upp det när det faller. Men i föräldraskapet ingår också den hemska vissheten att allt detta bara är en dagdröm. Livet far ofta brutalt fram med oss och du är inget undantag, hur mycket jag än önskade att det vore så. Och nu ska jag tala klarspråk. Att du prostituerar dig gör mig bedrövad och orolig.
Jag vet så lite om den värld där främlingar köper sig tillträde till din kropp. Det känns som en farlig värld på många sätt - ja, jag vet, jag kan höra dig protestera nu. Du vet vad du gör, det är ingen fara och jag ska inte lägga mig i. Men eftersom du ogärna vill prata med mig om det här, vilket jag förstår, har jag försökt hämta kunskap på annat håll. Så nu har jag varit inne på RFSL:s sidor om sex och hälsa, och vill säga ett par ord om deras råd "Till dig som säljer sex".
RFSL skriver det här i skademinimerande syfte. Det är lovvärt. Du får många goda råd som gäller kondomanvändning, könssjukdomar, hiv-prevention och potentiellt farliga situationer. Och visst ska du tänka på allt det här, det vill jag. Men mig skänker inte de här råden någon trygghet, tvärtom. Jag tänker mer på alla faror och undrar varför du utsätter dig för dem. Jag skulle vara orolig för dig om du jobbade på ett fängelse eller en rättspsykiatrisk avdelning också, eller om du tog jobb på en oljeborrplattform. Men där har man arbetskamrater och säkerhetsföreskrifter, det är en någorlunda kontrollerad miljö. Du är alldeles ensam med din kund som du i de allra flesta fall inte vet någonting om. Ingenting alls. Är han sadist, en våldtäktsman, kanske båda? Eller är det en homofob som vill locka dig i en fälla för att knacka bög? Jag vill inte att du ska bli våldtagen, misshandlad, kanske till och med mördad - kalla mig hönspappa.
RFSL påpekar att vilken man som helst kan bli våldtagen, alltså även prostituerade män. Jag har aldrig berättat det här för dig, men faktum är att jag själv råkade ut för det när jag var flera år yngre än du är nu. Jag ska inte gå in på detaljer, men vet du vad som var det avgörande för att jag skulle kunna gå vidare? Jo, det var min terapeuts råd till mig att betrakta våldtäkten som en olyckshändelse. Och så var det. Jag kunde inte förutse vad som skulle hända, och därmed kunde jag heller inte gardera mig för det. Det är liksom själva definitionen av en olyckshändelse, och den som drabbas har alltså ingen skuld till det hela. Jag hade i så många år klandrat mig själv. Hur kunde jag vara så DUM att jag följde med honom hem?! Och så vidare. Men nu lyftes skulden från mig.
Det är aldrig offrets fel. Det är alltid våldtäktsmannens. Det borde vara självklart. Men hur ska du kunna tänka som jag, hur ska du kunna låta bli att klandra dig själv om du drabbas? Är inte risken stor att du tänker: "Ja, jag läste ju att risken finns, det stod klart och tydligt på RFSL:s sajt. Jag visste vad jag gav mig in i." Jag kan bara vädja till dig att inte tänka så.
Är det värt alla faror? Varför då? Är det pengarna? Jag skulle önska att jag kunde kompensera dig för inkomstbortfallet, men det kan jag nog inte. Och om det inte är pengarna, vad är det då? Får du en kick av spänningen? Eller, hemska tanke, gör du det här för att du inte tycker att du är värd bättre? Vill du bestraffa dig själv? Det ena alternativet känns lika illa som det andra. Du kanske tycker att jag problematiserar helt i onödan. Det här är bara en affärstransaktion vilken som helst, en tjänst där den ena betalar och den andra får betalt - varför ska någon lägga sig i det?
Men då vill jag påpeka en sak. Din kropp är ditt perspektiv på världen. Det var den kroppen som blev badad, gosad med, som låg mot min under min morgonrock, hud mot hud när du var bebis. Det var den som lärde sig cykla, den som blev sjuk och i feberyra upplevde världen som obekant. Det är den som en dag kommer att utsättas för prövningar du aldrig hade kunnat föreställa dig. Den behöver vara intakt och stark. Den ska vara en källa till glädje, en språngbräda, en kontaktyta till andra kroppar. Den måste vara en fredad zon som bara du bestämmer över. Du kan sälja ditt arbete, du kan slita ut dig för att tjäna pengar, du kan låta kroppen tjäna dig i allt detta. Men ingen annan har någon rätt till din kropp.
Jag märker att jag blir mångordig. Jag hoppas att du förlåter mig det. Jag känner bara att jag har så mycket att säga dig, och ändå kommer det här brevet inte att räcka till på långa vägar. Jag har nyss stått ute på balkongen och rökt, förstört min kropp ännu en smula. Jag borde verkligen sluta.
Men alltså: att sälja sex är inte vilken affärstransaktion som helst; jag kan inte tycka det. Det är att låta någon använda din kropp som medel, en behållare att tömma sig i. Om det här sker gång på gång kommer du att vänja dig vid att bli sedd just som ett medel. Hur kommer du då att reagera när en pojkvän eller älskare begär dig, söker sin tillflykt till din kropp? Kommer du att kunna glömma alla de gånger någon har fått tillträde till dig, inte för att du är en älskad eller åtrådd person, inte för att ni har en relation som bygger på ömsesidighet, kärlek och respekt - utan för att du för stunden är den där kroppen vilken som helst, det där hålet som kan man få utlösning i, eller den kropp man får bestämma över och dominera för att man är den som betalar? Risken är betydande att du inte kommer att kunna hålla de negativa associationerna stången. Vore det inte bättre att dra en tydlig gräns, inte utsätta dig för din egen ambivalens?
Du ska också veta att det många prostituerade tycker är väldigt svårt är horstigmat. Vi lever inte precis i ett samhälle där folk rycker på axlarna åt prostitution. Många ser ner på den som säljer sig, många moraliserar, vill inte umgås med "en sån där", vara tillsammans med "en sån där". Det finns en sexualfientlig moralism som fördömer allt som inte är sex mellan man och kvinna, helst i äktenskaplig form. Jag tillhör inte det lägret. Jag dömer ingen. Men jag vill att du ska vara medveten om vilket hemlighetsmakeri du kan känna dig tvingad att hålla på med. För om du inte gör det kommer du bli tvungen att förklara dig och försvara ditt val, gång på gång på gång: en komma ut-process av en helt annan kaliber än den vanliga. Så ja, det finns nackdelar utöver dem som RFSL räknar upp, även om den listan redan är lång.
Men det som gör mig arg på riktigt när jag läser RFSL-sidorna är deras råd till det de kallar sexköparna. Som om det bara är sex de köper. Som om de skulle läsa RFSL-sidor. Men okej, låt oss kalla dem sexköpare. Vad bör alltså en sexköpare tänka på? Delvis är råden desamma som ges till dig: man ska ska tänka på att använda kondom, låta testa sig och så vidare. Men man ska också ha ett respektfullt sätt, acceptera att ett nej är ett nej, respektera den prostituerades anonymitet och gränser och på alla vis vara en god sexköpare. "Skrik, våld och hot är aldrig någon framkomlig väg", står det i bästa Magdela Ribbing-stil. Det är bara det att skrik, våld och hot kan vara ett alldeles utmärkt sätt att få som man vill, t.ex. att få slippa använda kondom. Vilken torsk betalar förresten för en avsugning med kondom?
Köparen uppmanas också att skilja på folk och fä. En sexsäljare som väljer sina kunder och säger nej till vissa är troligtvis en som ägnar sig åt det här frivilligt, skriver de. Hur nu torsken ska veta att du just är en sån kräsen typ kan man fråga sig. Men den som nyss verkar ha kommit till Sverige från Östeuropa, Afrika eller Asien ska man se upp med, liksom den som berättar en historia som inte verkar trovärdig, för det kan vara ett människohandel, och sånt vill ju inte den gode sexköparen befatta sig med. Nej, "majoriteten av sexköpare vill träffa en sexsäljare som jobbar med försäljning av sexuella tjänster helt frivilligt och inte far illa av det". Hur nu RFSL kan veta att du inte far illa. Och om nu torsken bryr sig om såna petitesser när han är kåt och vill köpa sig en kroppsöppning.
Det här är exakt så helt vanliga torskar vill framställa sig. De skulle aldrig drömma om att utnyttja någon som på ett eller annat sätt befinner sig i en utsatt situation. Nej, de är så omtänksamma så. Artiga. Tänker på kondom. Tänker att skrik, våld och hot aldrig är en framkomlig väg. Så fin är den gode sexköparen. Visserligen är det han ägnar sig åt olagligt, men det är ju bara det paternalistiska samhället, styrt av elitfeminister och moraltanter, som har bestämt det. Om han finge råda skulle allt bli mycket bättre.
Man ju tycka att det finns vissa allmänmänskliga principer, som att behandla sina medmänniskor som mål, inte som medel. Men den principen står alltså sexköparen över: han har ju betalat. Ska alltså moraliska principer vara dispositiva, en fråga om pengar och makt? Kalla mig moralistisk, men den här sortens avlatsbrev inger mig starkt obehag. Jag skulle till och med vilja påstå att de inte gäller.
Det har blivit kväll. Ute på gatan cyklar en grabb i tioårsåldern hem till sina föräldrar. Det är lite väl sent, det är kanske därför han har så bråttom. Jag minns när jag lärde mig cykla, och när jag lärde dig. Vi upplevde nog samma sak. Cykeln känns orimligt hög och vinglig och mycket riktigt vurpar man med jämna mellanrum tills man äntligen hittar balansen. Det går en tid, och man cyklar jämt, stolt över att ha betvingat sin rädsla och bristande koordination. Och så en dag, utan att man har märkt det, har cykeln blivit en förlängning av ens kropp, knappt märkbar.
Vi sträcker oss ut mot världen med våra kroppar. Vi sträcker oss mot varandra. Vi sitter ihop, som en förlängning av den andra. När jag säger att jag är fäst vid dig menar jag det bokstavligt; du är en del av mig. Min gamla kropp minns din alldeles späda. Jag minns när jag följde dig till skolan, din breda, varma och barnsliga hand i min. Jag behöver inte ens blunda för att veta hur det känns att krama din numera vuxna kropp. Du bebor världen med den. Var rädd om dig.
Pappa
--------------------
På förekommen anledning: Ovanstående är fiktion och ingenting annat. Notera ordet "ifall". Inget av mina barn är på något vis i farozonen. Att jag formulerade inlägget som ett brev var för att det personliga kan ta skruv på ett helt annat sätt än ett teoretiskt resonemang. Så oroa er inte.
fredag 30 mars 2012
tisdag 13 mars 2012
Utstående öron är det sexigaste som finns
Jag blev korkat nog förvånad över att så många kan reagera över en tjej med hår under armarna - i dag 2012. Har vi inte kommit längre? Såklart vi inte har. Och visst var det kul när Hanna Fridén hängde ut de där FB-nötterna. Mer sånt, tack.
Men det som stör mig är de män som vill skära pipor i vassen genom att utbrista att "hår under armarna är sexigt" eller "ni som rakar er ser ju onaturliga ut". I 99 fall av 100 är det samma män som bedyrar hur müsigt det är att mumsa murva - men en rejäl skäggbiff ska det vara. Till dem vill jag säga:
Ja, vi ser dig.
Vi hör vad du säger.
Men din tofuglass smälter, så låt nu maten tysta mun.
Kan vi inte inta en Magadelna Ribbing-attityd till det här? Konstatera att kroppsbehåring är dispositivt och en fråga om tycke och smak och sen bemöta idioterna med ointresserad tystnad? Jo, det vore skönt, men det vore inte feministiskt. Hur en feministisk analys ser ut av det här fenomenet tror jag att ni vet. Just i dag tänker jag inte redogöra för den.
Men jag vill konstatera att det finns ett fenomen som man kan kalla piedestalpojken. Han är alltså den som läser genusvetenskap (i alla fall 7,5 p) för att han är en sån fin kille. Han har faktiskt flera kompisar som är homosexuella och han gillar alltså hår på muttan. Och ingen skugga över någon av hans insatser för mänskligheten, men han gör det bara för att få ligga, för att få glänsa. Det är en runkfantasi och därmed inte mycket att hålla i handen när det blåser. Han behöver bekräftelse, och det gör vi väl alla. Men det är så genomskinligt. Lilla gubben.
Men det som stör mig är de män som vill skära pipor i vassen genom att utbrista att "hår under armarna är sexigt" eller "ni som rakar er ser ju onaturliga ut". I 99 fall av 100 är det samma män som bedyrar hur müsigt det är att mumsa murva - men en rejäl skäggbiff ska det vara. Till dem vill jag säga:
Ja, vi ser dig.
Vi hör vad du säger.
Men din tofuglass smälter, så låt nu maten tysta mun.
Kan vi inte inta en Magadelna Ribbing-attityd till det här? Konstatera att kroppsbehåring är dispositivt och en fråga om tycke och smak och sen bemöta idioterna med ointresserad tystnad? Jo, det vore skönt, men det vore inte feministiskt. Hur en feministisk analys ser ut av det här fenomenet tror jag att ni vet. Just i dag tänker jag inte redogöra för den.
Men jag vill konstatera att det finns ett fenomen som man kan kalla piedestalpojken. Han är alltså den som läser genusvetenskap (i alla fall 7,5 p) för att han är en sån fin kille. Han har faktiskt flera kompisar som är homosexuella och han gillar alltså hår på muttan. Och ingen skugga över någon av hans insatser för mänskligheten, men han gör det bara för att få ligga, för att få glänsa. Det är en runkfantasi och därmed inte mycket att hålla i handen när det blåser. Han behöver bekräftelse, och det gör vi väl alla. Men det är så genomskinligt. Lilla gubben.
torsdag 8 mars 2012
Snacka inte bara
Dagen till ära har Sveriges Kvinnolobby tagit initiativ till en mycket bra genomgång av kvinnors situation på arbetsmarknaden, Klockan 15:51 börjar kvinnor jobba gratis. Den som till äventyrs inbillar sig att jämställdheten har gått för långt behöver bara plugga lite fakta. Så strukturella orättvisor finns. Män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, inte bara när det gäller löner. Tre gånger i timmen blir en kvinna våldtagen någonstans i Sverige - dygnet runt, året runt. Kvinnor sexualiseras, förminskas i rubriker som "Reinfeldt och Filippa", osynliggörs. Att vara feminist är att erkänna detta förtryck och vilja göra något åt det; detta är den allra mest grundläggande definitionen.
Men vad bör göras, och hur? Brännpunktsartikeln ovan i all ära, men den pekar inte ut en väg framåt annat än i väldigt allmänna ordalag. Detta är naturligt eftersom undertecknarna kommer från alla möjliga håll och har olika uppfattningar om mål och metod. Det finns inte en feminism, det finns feminister och feminismer. Folkpartiet vill t.ex. utöka en jämställdhetsbonus som har visat sig vara resultatlös. Kristdemokrater och många med dem vill "låta familjerna själva bestämma" hur de fördelar föräldraförsäkringen och väljer barnomsorg. Från Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ kommer lite mer militanta krav, kan man säga. Den som kallar sig feminist kan ju studera de olika partiernas syn på feminism och jämställdhet inför valet 2014 och lägga sin röst på bästa kandidaten.
Men det går att göra så mycket mer. Det behöver inte vara svårt. Titta här, till exempel:
Bilden visar några som ber utanför Migrationsverket och är hämtad från Mattlos blogg. Så vackert, så enkelt. Lite kallt ser det ut, men de hade ju med sig varma drycker. Vad betyder en sån här handling? Jo, att vi hör ihop, att du som riskerar att utvisas inte är helt ensam. Det finns solidaritet, det finns såna som kämpar mot främlingsfientlighet. Nej, det har ingen omedelbar koppling till feminism eller 8 mars. Men det är en illustration av att allt räknas, av att det inte behöver vara så svårt. Alla behöver t.ex. inte bilda kedja för att hindra bussarna - ni ser ju att det är barn med på bilden. Men det ena utesluter inte det andra. Ett bussbolag som tidigare medverkade till utvisningarna har nu meddelat att de inte längre ställer upp: en seger i det lilla.
Och det är just så här vi måste göra - också. Visst kan och bör vi bemöta alla dessa artiklar, ledare och pärströmmare som öser skit över begrepp som feminism, jämställdhet, genusvetenskap och mångkulturalism. Men det är alltför lätt att bli "politiskt deprimerad" som Maria Sveland uttryckte saken. Man kan bli uppgiven även en sån här dag när man inser hur lite som har hänt trots att så många är eniga om grundläggande rättvisekrav om lika lön. Man kan tycka att feminismen har förvandlats från att vara en fråga om makt, från att vara en radikal rörelse till en "som hellre slåss mot halmgubbar och antifeministiska bloggar än formulerar en ambition om ett mer jämställt samhälle för alla, oavsett kön, sexualitet och etnicitet". Så skriver Elin Grelsson i Feminism handlar om makt och fortsätter: "Jag vill hitta den svettiga, blödande, ärliga feminismen igen, den som var kompromisslös och som satte sin egen agenda". Det är lätt att instämma. Var är vreden, kraven, kampen? Inte på SvD:s Brännpunkt i alla fall, och kanske heller inte i det offentliga samtalet i stort.
Men om det är lätt att hålla med Grelssons vision om en feminism som bör sätta sin egen agenda, en som inkluderar "både antirasism, klass och postkolonial kritik" så vill jag vidga perspektivet till att omfatta just det vi kan göra, konkret, här och nu. Detta är ingen kritik mot hennes artikel, bara ett sätt att försöka dra slutsatserna av den. Och då föreslår jag att vi kastar en blick på bilden ovan igen. Jag skrev att aktionen kanske inte hade så mycket att göra med feminism och 8 mars. Men då narrades jag allt lite. Visst hänger migrationsfrågor och feminism ihop, visst hänger kamp för hbt-rättigheter ihop med migrationsfrågor. All kamp mot orättvisor och förtryck hänger ihop. Och alla kan vi göra en insats.
Barnen på bilden ovan har fått lära sig en sak: alla är välkomna. Lär era barn samma sak! Vi kan också lära våra barn, här och nu, att fundera över varför det så ofta står "Reinfeldt och Filippa" eller "Göran Persson och Anitra". Vi kan fråga våra barn varför flickbyxor i storlek 128 är mindre än pojkbyxor i storlek 128, eller varför flickor ska ha rosa men inte pojkar. Det är inte svårt alls. Det är roligt! Barn är bra på att hitta egna exempel och resonera kring såna här frågor. Har du barn på förskola? Inled ett genusarbete. Har du barn i den vanliga skolan? Gör samma sak. Gå till biblioteket (om det finns kvar) och räkna antal böcker där pojkar är hjältar. Sätt på dig genusglasögon och läs barnens läroböcker. Och häpna. Och reagera, ställ krav! Acceptera inte bögskämt från dina barn. Gå med i Prideparaden (ni kan ju gå med Regnbågsfamiljer) även om ni definierar er som heterosexuella. Se hur det känns att vara den som blir betittad av åskådarmassorna, även om de är välvilliga. Tänk er för en stund att ni tillhör den minoritet som en gång per år ges utrymme i medierna. Och kan ni välja mellan en skola där de flesta är vit medelklass och en där de flesta inte är det - fundera ett tag på varför ni vill välja den förra.
Jag har tidigare skrivit om vad män kan göra för feminismen. Vill du ha en lista i stil med den ovan har du den här. Är du i stället kvinna kan du ju sätta din mobil på ringning 15:51. Ja, gör det många tillsammans, och fråga sen era manliga kolleger och chefer: "Är det okej om vi går nu? Vi har ju jobbat klart." Men det finns så mycket mer ni kan göra. Våra kvinnojourer brukar behöva volontärer, till exempel. Och har ni inte tid med det kanske ni kan skänka dem en slant så att de kan anpassa sina lokaler för kvinnor med funktionsnedsättningar. Eller bilda ett nätverk som tar hand om förföljda kvinnors hundar och katter - de brukar ju inte få följa med. Var besvärliga! Gå inte med på att er man ska göra klart sin utbildning först eller göra karriär först. Bli inte ihop med tre år äldre män (standardmodellen för äktenskap i Sverige sen långa tider), utan välj en som är yngre. Och när ni vill sluta amma, res bort en vecka och låt er man trösta och avvänja bebisen. Kom sen hem till en man som har blivit så oändligt fäst vid sitt lilla pyre att han inte vill släppa ifrån sig det. Ge fan i att packa skötväskan med blöjor, tvättlappar och kläder - det får han göra. Knulla inte om ni inte vill, gör det inte på hans villkor, acceptera inte att samlaget är slut när han har kommit. Undervisa honom. Är han hopplös på att städa och diska? Släpp då allt hushållsarbete tills lägenheten ser ut som ett bombnedslag, så kanske han vaknar.
Hurtfriska tillrop, kan tyckas. Men det personliga är faktiskt precis lika politiskt som när radikalfeministerna formulerade den parollen. Och vi alla reproducerar de gamla trötta genusmönstren, varje dag. Vi gör det för att vi inte ser dem. Vi ser dem inte för att de förefaller naturliga. De förefaller naturliga för att män är överordnade kvinnor. Och här ska jag citera mig själv, men framför allt Kate Millett lite (från Ekvivalister och andra trädskällare):
Men vad bör göras, och hur? Brännpunktsartikeln ovan i all ära, men den pekar inte ut en väg framåt annat än i väldigt allmänna ordalag. Detta är naturligt eftersom undertecknarna kommer från alla möjliga håll och har olika uppfattningar om mål och metod. Det finns inte en feminism, det finns feminister och feminismer. Folkpartiet vill t.ex. utöka en jämställdhetsbonus som har visat sig vara resultatlös. Kristdemokrater och många med dem vill "låta familjerna själva bestämma" hur de fördelar föräldraförsäkringen och väljer barnomsorg. Från Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ kommer lite mer militanta krav, kan man säga. Den som kallar sig feminist kan ju studera de olika partiernas syn på feminism och jämställdhet inför valet 2014 och lägga sin röst på bästa kandidaten.
Men det går att göra så mycket mer. Det behöver inte vara svårt. Titta här, till exempel:
Bilden visar några som ber utanför Migrationsverket och är hämtad från Mattlos blogg. Så vackert, så enkelt. Lite kallt ser det ut, men de hade ju med sig varma drycker. Vad betyder en sån här handling? Jo, att vi hör ihop, att du som riskerar att utvisas inte är helt ensam. Det finns solidaritet, det finns såna som kämpar mot främlingsfientlighet. Nej, det har ingen omedelbar koppling till feminism eller 8 mars. Men det är en illustration av att allt räknas, av att det inte behöver vara så svårt. Alla behöver t.ex. inte bilda kedja för att hindra bussarna - ni ser ju att det är barn med på bilden. Men det ena utesluter inte det andra. Ett bussbolag som tidigare medverkade till utvisningarna har nu meddelat att de inte längre ställer upp: en seger i det lilla.
Och det är just så här vi måste göra - också. Visst kan och bör vi bemöta alla dessa artiklar, ledare och pärströmmare som öser skit över begrepp som feminism, jämställdhet, genusvetenskap och mångkulturalism. Men det är alltför lätt att bli "politiskt deprimerad" som Maria Sveland uttryckte saken. Man kan bli uppgiven även en sån här dag när man inser hur lite som har hänt trots att så många är eniga om grundläggande rättvisekrav om lika lön. Man kan tycka att feminismen har förvandlats från att vara en fråga om makt, från att vara en radikal rörelse till en "som hellre slåss mot halmgubbar och antifeministiska bloggar än formulerar en ambition om ett mer jämställt samhälle för alla, oavsett kön, sexualitet och etnicitet". Så skriver Elin Grelsson i Feminism handlar om makt och fortsätter: "Jag vill hitta den svettiga, blödande, ärliga feminismen igen, den som var kompromisslös och som satte sin egen agenda". Det är lätt att instämma. Var är vreden, kraven, kampen? Inte på SvD:s Brännpunkt i alla fall, och kanske heller inte i det offentliga samtalet i stort.
Men om det är lätt att hålla med Grelssons vision om en feminism som bör sätta sin egen agenda, en som inkluderar "både antirasism, klass och postkolonial kritik" så vill jag vidga perspektivet till att omfatta just det vi kan göra, konkret, här och nu. Detta är ingen kritik mot hennes artikel, bara ett sätt att försöka dra slutsatserna av den. Och då föreslår jag att vi kastar en blick på bilden ovan igen. Jag skrev att aktionen kanske inte hade så mycket att göra med feminism och 8 mars. Men då narrades jag allt lite. Visst hänger migrationsfrågor och feminism ihop, visst hänger kamp för hbt-rättigheter ihop med migrationsfrågor. All kamp mot orättvisor och förtryck hänger ihop. Och alla kan vi göra en insats.
Barnen på bilden ovan har fått lära sig en sak: alla är välkomna. Lär era barn samma sak! Vi kan också lära våra barn, här och nu, att fundera över varför det så ofta står "Reinfeldt och Filippa" eller "Göran Persson och Anitra". Vi kan fråga våra barn varför flickbyxor i storlek 128 är mindre än pojkbyxor i storlek 128, eller varför flickor ska ha rosa men inte pojkar. Det är inte svårt alls. Det är roligt! Barn är bra på att hitta egna exempel och resonera kring såna här frågor. Har du barn på förskola? Inled ett genusarbete. Har du barn i den vanliga skolan? Gör samma sak. Gå till biblioteket (om det finns kvar) och räkna antal böcker där pojkar är hjältar. Sätt på dig genusglasögon och läs barnens läroböcker. Och häpna. Och reagera, ställ krav! Acceptera inte bögskämt från dina barn. Gå med i Prideparaden (ni kan ju gå med Regnbågsfamiljer) även om ni definierar er som heterosexuella. Se hur det känns att vara den som blir betittad av åskådarmassorna, även om de är välvilliga. Tänk er för en stund att ni tillhör den minoritet som en gång per år ges utrymme i medierna. Och kan ni välja mellan en skola där de flesta är vit medelklass och en där de flesta inte är det - fundera ett tag på varför ni vill välja den förra.
Jag har tidigare skrivit om vad män kan göra för feminismen. Vill du ha en lista i stil med den ovan har du den här. Är du i stället kvinna kan du ju sätta din mobil på ringning 15:51. Ja, gör det många tillsammans, och fråga sen era manliga kolleger och chefer: "Är det okej om vi går nu? Vi har ju jobbat klart." Men det finns så mycket mer ni kan göra. Våra kvinnojourer brukar behöva volontärer, till exempel. Och har ni inte tid med det kanske ni kan skänka dem en slant så att de kan anpassa sina lokaler för kvinnor med funktionsnedsättningar. Eller bilda ett nätverk som tar hand om förföljda kvinnors hundar och katter - de brukar ju inte få följa med. Var besvärliga! Gå inte med på att er man ska göra klart sin utbildning först eller göra karriär först. Bli inte ihop med tre år äldre män (standardmodellen för äktenskap i Sverige sen långa tider), utan välj en som är yngre. Och när ni vill sluta amma, res bort en vecka och låt er man trösta och avvänja bebisen. Kom sen hem till en man som har blivit så oändligt fäst vid sitt lilla pyre att han inte vill släppa ifrån sig det. Ge fan i att packa skötväskan med blöjor, tvättlappar och kläder - det får han göra. Knulla inte om ni inte vill, gör det inte på hans villkor, acceptera inte att samlaget är slut när han har kommit. Undervisa honom. Är han hopplös på att städa och diska? Släpp då allt hushållsarbete tills lägenheten ser ut som ett bombnedslag, så kanske han vaknar.
Hurtfriska tillrop, kan tyckas. Men det personliga är faktiskt precis lika politiskt som när radikalfeministerna formulerade den parollen. Och vi alla reproducerar de gamla trötta genusmönstren, varje dag. Vi gör det för att vi inte ser dem. Vi ser dem inte för att de förefaller naturliga. De förefaller naturliga för att män är överordnade kvinnor. Och här ska jag citera mig själv, men framför allt Kate Millett lite (från Ekvivalister och andra trädskällare):
Makten över kvinnorna genomsyrar alla aspekter av samhället, från ekonomi och politik till kontrollen över kvinnors sexualitet och reproduktion. Denna totala dominans förefaller naturlig, så naturlig att den blir osynlig. Såväl kvinnor som män fostras tidigt in i tanken att kvinnor har lägre värde än män, och många kvinnor internaliserar den här bilden, accepterar att de är ”underlägsna”. Men kvinnor hålls också ner med våld eller hot om våld, och det yttersta uttrycket för patriarkatet är kontrollen över kvinnorna som sexuella varelser. Våldtäkt är patriarkatets yttersta konsekvens och maktmedel. Sett ur männens synvinkel tjänar alla män på patriarkatet. Det här gäller även de ”goda männen”. Dominansen och hotet och våld och våldtäkt gör liksom kvinnor mindre benägna att käfta emot och ta plats.Så käfta emot! Tag plats, för dörrarna stängs. Resan kan börja mot en framtid där inte 75 % av alla vikarier är kvinnor och 75 % av samhällets maktelit utgörs av män. Och tänk er en framtid där inte 200 000 kvinnor om året blir misshandlade, en där inte 25 000 kvinnor blir våldtagna, en där vi inte utvisar två lesbiska kvinnor till säker förföljelse, en där vi inte behöver några Prideparader, en där vi slipper uppdelningar av skolor i såna med "dåligt rykte" och "bra rykte" utifrån hur många barn som heter Hicham eller Robin. Den finns, den är på väg. Men det tar tid och vi alla har ett ansvar för att skapa den. Så snacka inte bara!
fredag 2 mars 2012
Till kritiken av genusvetenskapen
Feministisk forskning och genusvetenskap brukar med jämna mellanrum beskyllas för att vara dålig vetenskap eller ingen vetenskap alls, detta eftersom båda anses bygga på lösa antaganden, om en "könsmaktsordning", en "heteronorm" och så vidare. Det stora felet med sådan strunt- eller pseudovetenskap är alltså att den omöjligtvis kan vara objektiv. Ska vi kunna utveckla och förädla vår kunskap om världen måste forskaren "förhålla sig objektivt" till det den studerar, annars kan vi lika gärna godta allt som vetenskap, exempelvis antroposofi eller astrologi - varvid hela begreppet vetenskap blir meningslöst.
Vad är då "objektivt"? Vad är "vetenskapligt"? Det här är begrepp som vi tenderar att se som mer eller minde synonyma. Sann vetenskap är objektiv; det som är objektivt kan kallas vetenskapligt. Tyvärr är begreppet objektivitet alldeles för vagt och mångtydigt för att vara användbart. Ja, en forskare ska redovisa sina resultat på ett hederligt sätt. Nej, forskaren får förstås inte ljuga, förvränga data eller på andra vis manipulera fakta i målet. Men det här är snarare allmänna och självklara moraliska regler. I stället kan man ställa andra frågor: Ska två utsagor som helt eller delvis strider mot varandra ges samma vikt? Är det forskarens datainsamling som ska göras "objektivt" eller är det redovisningen, eller båda? Ska en annan person kunna göra om samma undersökning och komma till ett identiskt resultat? Bör all forskning, även inom samhällsvetenskapen, följa de regler som sedan länge är etablerade inom naturvetenskapen, eller undersöker samhällsvetenskap andra frågor? Man brukar ju säga att naturvetenskap förklarar verkligheten för att kunna förutsäga kommande händelser. Men inom forskning som humanvetenskap/samhällsvetenskap vill man snarare förstå vårt beteende, vårt handlande. Genom att göra det klarlägger man strukturer som dittills varit osynliga.
Max Weber lär ha sagt att en undersökning ska göras så att en kines kan begripa den. Detta något etnocentriska perspektiv torde han ha fått kritik för i dag, men tanken kan formuleras med begreppet intersubjektivitet. Här har vi alltså tanken att ett påstående, t.ex. slutsatsen av en studie, kan prövas av i princip vem som helst. Men att det här skulle vara ett kriterium på objektivitet är omstritt. Att alla är överens om att jorden är platt betyder inte att den är det. Och om vi ger två parter lika mycket utrymme i en undersökning om folkmorden i Rwanda, kan vi då enas om att en "medelväg" går att hitta? Knappast. Det kan liksom vara ens fel att två träter, om ni ursäktar just det uttrycket i det här sammanhanget.
Karl Popper avfärdar talet om en objektiv forskare eller ett objektivt resultat. I stället vill han se forskningen, kunskapssökandet, i stort som en strävan efter objektivitet. Det är alltså vår strävan som bör vara objektiv. Och visst har han rätt i det. All forskning innehåller ett mått av godtycklighet. Varför studerar man just det här proteinet och inte det andra? Varför ser man den här frågan som något som bör problematiseras men inte den där frågan? Och all forskning är en skapande process, även om många forskare inte vill kännas vid det. De talar också ogärna om att deras forskning ofta är ett beställningsverk, har ett uttalat syfte, är instrumentell. Inte desto mindre kan det sammanlagda resultatet av sinsemellan motstridiga resultat visa sig ge oss just den kunskap vi behöver. Jag tror inte att något av det här som jag har beskrivit ovan är kontroversiellt i forskarvärlden eller för en vetenskapsteoretiker. Problemet är snarare att många som debatterar forskning har en förenklad syn på vad "riktig" eller "objektiv" forskning är.
En sån debattör är Roland Poirier Martinsson, som i Axess liknar genusvetenskapen vid frenologi. Han är inte ensam om denna föraktfulla attityd, precis. Johan Lundberg skriver i sin ledare i samma nummer att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor inte är genetiskt olika. Bo Rothstein tycker att genusvetenskapen behövs, men då får den fanimej släppa det där begreppet könsmaktsordning och dessutom börja samarbeta med andra institutioner, liksom öppna ett fönster så att den inte blir som forna tiders flickskolor. Det gemensamma för genusvetenskapens kritiker på högerkanten är att de tar fasta på det socialkonstruktionistiska perspektivet på kön och låter det stå för hela ämnet. Män och kvinnor är olika - ska det vara så svårt att förstå? Och olikheterna måste inte alls bero på miljön, nej arvet kan vara lika viktigt. Men det törs inte genusvetarna erkänna. De är fast i ett ensidigt och "politiskt korrekt" perspektiv och kan därvid liknas vid frenologer.
Så nu skulle jag vilja förklara ett par saker för genusvetenskapens kritiker. För det första är ämnet tvärvetenskapligt. Bland forskarna finns historiker, statsvetare, pedagoger, socialantropologer, litteraturvetare och många andra med vitt skilda utbildningar och ingångar till ämnet. Att det gemensamma perspektivet är just genus innebär inte att alla tycker lika om allt.
Ett starkt socialkontruktionistiskt perspektiv på kön är inte heller allenarådande; det finns gott om teoretiker som t.ex. Toril Moi, Iris Marion Young eller Sara Ahmed som lyfter fram just kroppen i sin forskning. Och det finns gott om feminister som anser att skillnaden mellan mäns och kvinnors kroppar är viktig att beakta när det gäller exempelvis forskning och behandling av hjärtproblem. Att det finns biologiska skillnader är ingenting hotfullt. De är inte så många, men de kan vara viktiga.
Det som däremot är ganska tröttsamt är diskursen att biologiska skillnader ska ges en avgörande roll för vem som tar hand om våra barn eller vilka yrken vi bör välja eller varför vissa ska ha sämre betalt än andra. Här vimlar det av tyckare som i stil med Elise Claeson kan påstå att män har okänsligare fingertoppar och därför inte ska ta hand om spädbarn. Men ponera att hon har rätt i sitt grundpåstående. Bör slutsatsen inte bli att män i så fall bör få extra träning i att ta hand om sina barn? Nu är det inte alla som är lika skogstokiga som Claeson, men vad är det som säger att biologiska skillnader bör få styra oss? Jag begriper faktiskt inte vad vi skulle uppnå med det.
På ett psykologiskt plan är män och kvinnor i stort sett lika som bär, vilket har visats i stora metastudier. Att det ändå verkar finnas små men märkbara skillnader i vår förmåga att uppfatta tredimensionella figurer och lite sånt gör varken från eller till. När Lundberg hävdar att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor är lika efterfrågar han ett negativt resultat. Det är som att kräva bevis för att strålning från mobiltelefonmaster är ofarlig och i annat fall kräva att de inte byggs på vissa platser. Det är väldigt svårt att bevisa frånvaron av något. Det allra mesta tyder på att vi är väldigt lika varandra, men visst kan vi vara olika på många sätt. Innebär det att vi också ska behandla pojkar och flickor olika? Jag tycker som sagt inte det, kalla mig genusterrorist.
Åter till frågan om skeva ingångar till forskningen. Hur kan exempelvis feministisk forskning vara "objektiv"? Den vägleds ju av utgångspunkten att det råder strukturella orättvisor och dess syfte är att påvisa dessa för att de ska kunna motverkas. Ser den alltså inte bara det den vill se? Här kan en feministisk forskare inta en hovsam attityd och säga: "Jo, jag skriver under på att vi är betjänta av en allsidig bild av verkligheten. Men ni kanske har missat nåt, grabbar? Just för att ni är män problematiserar ni bara det som är intressant för er." Syftet med den feministiska forskningen är alltså inte att se verkligheten på ett helt annat sätt utan att komplettera bilden. Hovsam, skriver jag. Ja, för ungefär så sa de tidiga naturvetenskapliga forskarna: "Vi vill bara klarlägga hur Guds stora urverk fås att ticka", liksom. Men naturligtvis ledde deras forskning till att hela vår världsbild förändrades. Att dagens kreationister vill vrida klockan tillbaka är en annan sak, och de är, Gud ske pris! synnerligen marginella i sammanhanget.
Men man kan vara lite mer stridbar än så. Man kan ifrågasätta det rådande perspektivet kraftigare och se det som maktens perspektiv, utan att för den skull förfalla till konspirationsteorier. Det är alltså inte bara en slump att ingen tidigare har problematiserat heterosexualitet, vithet eller postkoloniala strukturer. Den som tillhör normen ser inte normen, för den ser genom normen. Men den som tillhör normen får också fördelar av att detta förtigs, att andra perspektiv osynliggörs. När heterosexualitet framställs inte bara som norm, vilket det i statistisk bemärkelse är, utan som något naturligt, förväntat och önskvärt osynliggörs och förtrycks alla som inte tillhör normen. Queeranalysen, en liten del av genusvetenskapen, är ett sätt att vända på steken, att ifrågasätta heteronormen och dess yttringar, och detta är faktiskt ett slags motståndsrörelse. På samma sätt är feminismen både ett uttryck för samhälleliga förändringar (som har möjliggjort den) och ett verktyg för dessa förändringar (som den har åstadkommit). Det lönar alltså föga att oja sig över att "feminismen har gått för långt" eller att se genusvetenskap som "onödig". Uppenbarligen har vi en bit kvar att gå innan feministisk forskning och genusvetenskap har blivit redundant.
Om det alltså känns en smula obekvämt att bli granskad underifrån, kan den vite heteromannen kanske säga sig att det är för allas bästa. Han kan ta till sig den hovsamma feministiska empiristen, eller genuspedagogen som vill ge våra barn hundra saker att välja på, inte bara två.
Eller så kan han gå till motattack med argument som är väl grundade i vetenskapsfilosofi, som belyser genusvetenskapens, feminismens eller postkolonialismens svaga sidor, för givetvis finns sådana. Roland Poirier Martinsson väljer att angripa feminismen för att den är i Sartres våld. Och Sartre i all ära, men det känns lite typiskt att Martinsson får för sig att det är hans arv som dagens feminism bygger vidare på när Simone de Beauvoir har varit oändligt mycket viktigare. Man kanske kan kalla det en viss blindhet för det egna perspektivet?
Axess tema om "feminismen som kvinnofälla" är fullt med svepande och teoretiskt illa underbyggda åsikter om bristande vetenskaplighet eller skillnader mellan män och kvinnor. Ett gemensamt tema är också den klena tilltro skribenterna hyser till feministers förmåga att tänka själva. Nej, vi är liksom i klorna på en hegemonisk pop-diskurs som inte får ifrågasättas - att detta ständigt sker undgår i allmänhet dem som talar om munkavlar och politisk korrekthet. Men det är ändå lite märkligt att det är just den kraftigt underfinansiserade genusvetenskapen som ska avskaffas. Det är sällan jag ser högern kräva ett stopp för avancerad matematisk forskning, kosmologi, partikelfysik eller filosofi. Det är ju områden (det finns många fler) som inte har en omedelbar samhällsnytta. Som egyptologi, liksom. Men det är områden som ifrågasätter allt vad vi tar för givet på ett vardagsplan när det gäller tid och rum och varför äpplet faller ur trädet. Där kan man tala om forskning som sällan kan sägas vara "objektiv" och som i likhet med feministisk forskning eller genusvetenskap befinner sig i en brytpunkt mellan det gamla och det nya samhället.
Avslutningsvis: Välkomna med er kritik! Tänk så roligt det vore om vi kunde diskutera på allvar. Men försök att vara lite mer stringenta i fortsättningen. Det blir så tradigt att ständigt behöva upplysa er om elementa.
Rekommenderad läsning för detta blogginlägg: "Vetenskapsfilosofi" av Bengt Molinder, "Barndomspsykologi" av Dion Sommer, "Det andra könet" av Simone de Beauvoire, "Feminism and Methodology" av Sandra Harding (red).
Vad är då "objektivt"? Vad är "vetenskapligt"? Det här är begrepp som vi tenderar att se som mer eller minde synonyma. Sann vetenskap är objektiv; det som är objektivt kan kallas vetenskapligt. Tyvärr är begreppet objektivitet alldeles för vagt och mångtydigt för att vara användbart. Ja, en forskare ska redovisa sina resultat på ett hederligt sätt. Nej, forskaren får förstås inte ljuga, förvränga data eller på andra vis manipulera fakta i målet. Men det här är snarare allmänna och självklara moraliska regler. I stället kan man ställa andra frågor: Ska två utsagor som helt eller delvis strider mot varandra ges samma vikt? Är det forskarens datainsamling som ska göras "objektivt" eller är det redovisningen, eller båda? Ska en annan person kunna göra om samma undersökning och komma till ett identiskt resultat? Bör all forskning, även inom samhällsvetenskapen, följa de regler som sedan länge är etablerade inom naturvetenskapen, eller undersöker samhällsvetenskap andra frågor? Man brukar ju säga att naturvetenskap förklarar verkligheten för att kunna förutsäga kommande händelser. Men inom forskning som humanvetenskap/samhällsvetenskap vill man snarare förstå vårt beteende, vårt handlande. Genom att göra det klarlägger man strukturer som dittills varit osynliga.
Max Weber lär ha sagt att en undersökning ska göras så att en kines kan begripa den. Detta något etnocentriska perspektiv torde han ha fått kritik för i dag, men tanken kan formuleras med begreppet intersubjektivitet. Här har vi alltså tanken att ett påstående, t.ex. slutsatsen av en studie, kan prövas av i princip vem som helst. Men att det här skulle vara ett kriterium på objektivitet är omstritt. Att alla är överens om att jorden är platt betyder inte att den är det. Och om vi ger två parter lika mycket utrymme i en undersökning om folkmorden i Rwanda, kan vi då enas om att en "medelväg" går att hitta? Knappast. Det kan liksom vara ens fel att två träter, om ni ursäktar just det uttrycket i det här sammanhanget.
Karl Popper avfärdar talet om en objektiv forskare eller ett objektivt resultat. I stället vill han se forskningen, kunskapssökandet, i stort som en strävan efter objektivitet. Det är alltså vår strävan som bör vara objektiv. Och visst har han rätt i det. All forskning innehåller ett mått av godtycklighet. Varför studerar man just det här proteinet och inte det andra? Varför ser man den här frågan som något som bör problematiseras men inte den där frågan? Och all forskning är en skapande process, även om många forskare inte vill kännas vid det. De talar också ogärna om att deras forskning ofta är ett beställningsverk, har ett uttalat syfte, är instrumentell. Inte desto mindre kan det sammanlagda resultatet av sinsemellan motstridiga resultat visa sig ge oss just den kunskap vi behöver. Jag tror inte att något av det här som jag har beskrivit ovan är kontroversiellt i forskarvärlden eller för en vetenskapsteoretiker. Problemet är snarare att många som debatterar forskning har en förenklad syn på vad "riktig" eller "objektiv" forskning är.
En sån debattör är Roland Poirier Martinsson, som i Axess liknar genusvetenskapen vid frenologi. Han är inte ensam om denna föraktfulla attityd, precis. Johan Lundberg skriver i sin ledare i samma nummer att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor inte är genetiskt olika. Bo Rothstein tycker att genusvetenskapen behövs, men då får den fanimej släppa det där begreppet könsmaktsordning och dessutom börja samarbeta med andra institutioner, liksom öppna ett fönster så att den inte blir som forna tiders flickskolor. Det gemensamma för genusvetenskapens kritiker på högerkanten är att de tar fasta på det socialkonstruktionistiska perspektivet på kön och låter det stå för hela ämnet. Män och kvinnor är olika - ska det vara så svårt att förstå? Och olikheterna måste inte alls bero på miljön, nej arvet kan vara lika viktigt. Men det törs inte genusvetarna erkänna. De är fast i ett ensidigt och "politiskt korrekt" perspektiv och kan därvid liknas vid frenologer.
Så nu skulle jag vilja förklara ett par saker för genusvetenskapens kritiker. För det första är ämnet tvärvetenskapligt. Bland forskarna finns historiker, statsvetare, pedagoger, socialantropologer, litteraturvetare och många andra med vitt skilda utbildningar och ingångar till ämnet. Att det gemensamma perspektivet är just genus innebär inte att alla tycker lika om allt.
Ett starkt socialkontruktionistiskt perspektiv på kön är inte heller allenarådande; det finns gott om teoretiker som t.ex. Toril Moi, Iris Marion Young eller Sara Ahmed som lyfter fram just kroppen i sin forskning. Och det finns gott om feminister som anser att skillnaden mellan mäns och kvinnors kroppar är viktig att beakta när det gäller exempelvis forskning och behandling av hjärtproblem. Att det finns biologiska skillnader är ingenting hotfullt. De är inte så många, men de kan vara viktiga.
Det som däremot är ganska tröttsamt är diskursen att biologiska skillnader ska ges en avgörande roll för vem som tar hand om våra barn eller vilka yrken vi bör välja eller varför vissa ska ha sämre betalt än andra. Här vimlar det av tyckare som i stil med Elise Claeson kan påstå att män har okänsligare fingertoppar och därför inte ska ta hand om spädbarn. Men ponera att hon har rätt i sitt grundpåstående. Bör slutsatsen inte bli att män i så fall bör få extra träning i att ta hand om sina barn? Nu är det inte alla som är lika skogstokiga som Claeson, men vad är det som säger att biologiska skillnader bör få styra oss? Jag begriper faktiskt inte vad vi skulle uppnå med det.
På ett psykologiskt plan är män och kvinnor i stort sett lika som bär, vilket har visats i stora metastudier. Att det ändå verkar finnas små men märkbara skillnader i vår förmåga att uppfatta tredimensionella figurer och lite sånt gör varken från eller till. När Lundberg hävdar att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor är lika efterfrågar han ett negativt resultat. Det är som att kräva bevis för att strålning från mobiltelefonmaster är ofarlig och i annat fall kräva att de inte byggs på vissa platser. Det är väldigt svårt att bevisa frånvaron av något. Det allra mesta tyder på att vi är väldigt lika varandra, men visst kan vi vara olika på många sätt. Innebär det att vi också ska behandla pojkar och flickor olika? Jag tycker som sagt inte det, kalla mig genusterrorist.
Åter till frågan om skeva ingångar till forskningen. Hur kan exempelvis feministisk forskning vara "objektiv"? Den vägleds ju av utgångspunkten att det råder strukturella orättvisor och dess syfte är att påvisa dessa för att de ska kunna motverkas. Ser den alltså inte bara det den vill se? Här kan en feministisk forskare inta en hovsam attityd och säga: "Jo, jag skriver under på att vi är betjänta av en allsidig bild av verkligheten. Men ni kanske har missat nåt, grabbar? Just för att ni är män problematiserar ni bara det som är intressant för er." Syftet med den feministiska forskningen är alltså inte att se verkligheten på ett helt annat sätt utan att komplettera bilden. Hovsam, skriver jag. Ja, för ungefär så sa de tidiga naturvetenskapliga forskarna: "Vi vill bara klarlägga hur Guds stora urverk fås att ticka", liksom. Men naturligtvis ledde deras forskning till att hela vår världsbild förändrades. Att dagens kreationister vill vrida klockan tillbaka är en annan sak, och de är, Gud ske pris! synnerligen marginella i sammanhanget.
Men man kan vara lite mer stridbar än så. Man kan ifrågasätta det rådande perspektivet kraftigare och se det som maktens perspektiv, utan att för den skull förfalla till konspirationsteorier. Det är alltså inte bara en slump att ingen tidigare har problematiserat heterosexualitet, vithet eller postkoloniala strukturer. Den som tillhör normen ser inte normen, för den ser genom normen. Men den som tillhör normen får också fördelar av att detta förtigs, att andra perspektiv osynliggörs. När heterosexualitet framställs inte bara som norm, vilket det i statistisk bemärkelse är, utan som något naturligt, förväntat och önskvärt osynliggörs och förtrycks alla som inte tillhör normen. Queeranalysen, en liten del av genusvetenskapen, är ett sätt att vända på steken, att ifrågasätta heteronormen och dess yttringar, och detta är faktiskt ett slags motståndsrörelse. På samma sätt är feminismen både ett uttryck för samhälleliga förändringar (som har möjliggjort den) och ett verktyg för dessa förändringar (som den har åstadkommit). Det lönar alltså föga att oja sig över att "feminismen har gått för långt" eller att se genusvetenskap som "onödig". Uppenbarligen har vi en bit kvar att gå innan feministisk forskning och genusvetenskap har blivit redundant.
Om det alltså känns en smula obekvämt att bli granskad underifrån, kan den vite heteromannen kanske säga sig att det är för allas bästa. Han kan ta till sig den hovsamma feministiska empiristen, eller genuspedagogen som vill ge våra barn hundra saker att välja på, inte bara två.
Eller så kan han gå till motattack med argument som är väl grundade i vetenskapsfilosofi, som belyser genusvetenskapens, feminismens eller postkolonialismens svaga sidor, för givetvis finns sådana. Roland Poirier Martinsson väljer att angripa feminismen för att den är i Sartres våld. Och Sartre i all ära, men det känns lite typiskt att Martinsson får för sig att det är hans arv som dagens feminism bygger vidare på när Simone de Beauvoir har varit oändligt mycket viktigare. Man kanske kan kalla det en viss blindhet för det egna perspektivet?
Axess tema om "feminismen som kvinnofälla" är fullt med svepande och teoretiskt illa underbyggda åsikter om bristande vetenskaplighet eller skillnader mellan män och kvinnor. Ett gemensamt tema är också den klena tilltro skribenterna hyser till feministers förmåga att tänka själva. Nej, vi är liksom i klorna på en hegemonisk pop-diskurs som inte får ifrågasättas - att detta ständigt sker undgår i allmänhet dem som talar om munkavlar och politisk korrekthet. Men det är ändå lite märkligt att det är just den kraftigt underfinansiserade genusvetenskapen som ska avskaffas. Det är sällan jag ser högern kräva ett stopp för avancerad matematisk forskning, kosmologi, partikelfysik eller filosofi. Det är ju områden (det finns många fler) som inte har en omedelbar samhällsnytta. Som egyptologi, liksom. Men det är områden som ifrågasätter allt vad vi tar för givet på ett vardagsplan när det gäller tid och rum och varför äpplet faller ur trädet. Där kan man tala om forskning som sällan kan sägas vara "objektiv" och som i likhet med feministisk forskning eller genusvetenskap befinner sig i en brytpunkt mellan det gamla och det nya samhället.
Avslutningsvis: Välkomna med er kritik! Tänk så roligt det vore om vi kunde diskutera på allvar. Men försök att vara lite mer stringenta i fortsättningen. Det blir så tradigt att ständigt behöva upplysa er om elementa.
Rekommenderad läsning för detta blogginlägg: "Vetenskapsfilosofi" av Bengt Molinder, "Barndomspsykologi" av Dion Sommer, "Det andra könet" av Simone de Beauvoire, "Feminism and Methodology" av Sandra Harding (red).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
