tisdag 30 september 2008
måndag 29 september 2008
Bloggtorka?
"Ge mig nåt att tycka om, så gör jag det." Ja, ungefär så sa DN:s ledarskribent Barbro Hedvall i ett tv-porträtt. Jag säger detsamma, men just nu har jag inte så mycket att tycka om. Dessutom tar mina studier upp den lilla tid som jag inte slösar bort på Feminetik och inte slösar, men ägnar diverse små lockiga figurer här hemma. Lägenheten ser så där lagom jävlig ut som den brukar när jag och Marty har balanserat på utmattningens gräns ett tag. Men jag har i alla fall skruvat ihop en stor byrå från Kamprad och minskat tvättberget med bergis tio procent. Jag lagar mat, diskar, handlar, plockar och städar så gott jag hinner, och när alla kidsen har somnat och vi har druckit kaffe - i kväll vid halv elva - så ska jag göra färdigt den där översättningen och läsa det där kapitlet i Connells genusbok som jag ska dra på seminariet. Och försöka pilla loss en minut spanska från mpeg-filen för att skicka till en kollega. Men det gick förstås inte, trots ihärdiga försök, för Avidemux, som är ett fiffigt program på papperet, producerar bara korrupta filer. Och i morgon måste jag släpa med mig min släpbara till uni, vänta på ett sms om att någon har kollat min fil och och och
torsdag 25 september 2008
En skola utan gemenskap
I går hörde jag en engelsk definition av ordet lärarkollegium: "A bunch of people sharing the same heating system". Man träffas en stund på fikarasten, sen går var och en till sitt klassrum och undervisar på samma sätt som man har gjort de senaste tre eller trettio åren. Och rektorn, som har det yttersta ansvaret för skolans pedagogik, hinner knappt ägna sig åt sådana frågor utan är upptagen med ekonomi och personaladminstration. I Danmark finns det ekonomi- och personalansvariga på skolorna. I Sverige finns det kommunalpolitiker som på allvar tycker att rektorer strängt taget är onödiga. Skolkuratorer och -psykologer, specialpedagoger och genuspedagoger ska vi bara inte tala om.
Hur ska man kunna ha en samlad pedagogik om man inte är samlade? Hur ska man kunna leda en skola om man måste ägna sin tid åt att slåss mot kommunalpolitiker?
Metta Fjelkner och Eva Swartz skrivet på DN Debatt om behovet av att bemöta rasism och sexism i skolan. En Sifoundersökning har visat att 58 % av lärarna inte anser sig ha fått tillräcklig utbildning i värdegrundsfrågor. De efterlyser mer tid och resurser. Var fjärde lärare kan vittna om problem med rasism, sexism eller homofobi. En tredjedel tycker inte att skolledningen är tillräckligt engagerad. Men alla anser att arbetet är viktigt, och bedriver det så gott de kan - en och en, liksom.
(Jag tror att Jan Björklund har svaret på vad som bör göras. Vi måste införa nolltolerans mot grovt språk, har han ju sagt. Och så ska vi ha tidiga betyg.)
"Med kunskap bygger vi demokrati och tolerans", skriver Fjelkner och Swartz. De beskriver lärarna som "demokratins väktare" och menar att eleverna även ska få kunskap om "hur demokratin fungerar i praktiken". Jo, det är vackra tankar. Men skolan är snarare en spegelbild av samhället än en motkraft. Diskurser som att "ställa krav på invandrare" genomkorsar även skolan, och eleverna är lika maktlösa mot lärarna som de alltid har varit. Demokrati i praktiken? Ja, det står väl nåt om det i den 20-sidiga broschyr som numera utgör vår läroplan och mest liknar en bruksanvisning från Ikea.
I USA tar det sex år för en nyanländ invandrare att bli guvernör, brukar man säga. I Sverige tar det sex år för en nyanländ att bli taxiförare. 54 % av Malmös taxichaffisar har högskoleutbildning. Och de kommer inte från Sverige från början. Men "sanningar" som att invandrare faktiskt ligger samhället till last, som framförs av exempelvis Per Gudmundson i SvD bidrar inte precis till att förklara varför taxiföraren som kör mig hem inte undervisar mina barn i stället.
Hur ska man kunna ha en samlad pedagogik om man inte är samlade? Hur ska man kunna leda en skola om man måste ägna sin tid åt att slåss mot kommunalpolitiker?
Metta Fjelkner och Eva Swartz skrivet på DN Debatt om behovet av att bemöta rasism och sexism i skolan. En Sifoundersökning har visat att 58 % av lärarna inte anser sig ha fått tillräcklig utbildning i värdegrundsfrågor. De efterlyser mer tid och resurser. Var fjärde lärare kan vittna om problem med rasism, sexism eller homofobi. En tredjedel tycker inte att skolledningen är tillräckligt engagerad. Men alla anser att arbetet är viktigt, och bedriver det så gott de kan - en och en, liksom.
(Jag tror att Jan Björklund har svaret på vad som bör göras. Vi måste införa nolltolerans mot grovt språk, har han ju sagt. Och så ska vi ha tidiga betyg.)
"Med kunskap bygger vi demokrati och tolerans", skriver Fjelkner och Swartz. De beskriver lärarna som "demokratins väktare" och menar att eleverna även ska få kunskap om "hur demokratin fungerar i praktiken". Jo, det är vackra tankar. Men skolan är snarare en spegelbild av samhället än en motkraft. Diskurser som att "ställa krav på invandrare" genomkorsar även skolan, och eleverna är lika maktlösa mot lärarna som de alltid har varit. Demokrati i praktiken? Ja, det står väl nåt om det i den 20-sidiga broschyr som numera utgör vår läroplan och mest liknar en bruksanvisning från Ikea.
I USA tar det sex år för en nyanländ invandrare att bli guvernör, brukar man säga. I Sverige tar det sex år för en nyanländ att bli taxiförare. 54 % av Malmös taxichaffisar har högskoleutbildning. Och de kommer inte från Sverige från början. Men "sanningar" som att invandrare faktiskt ligger samhället till last, som framförs av exempelvis Per Gudmundson i SvD bidrar inte precis till att förklara varför taxiföraren som kör mig hem inte undervisar mina barn i stället.
söndag 21 september 2008
Flickorna i Lissabon
Jag läser Always keepin' it real och Veckat om bitterhet och kommer att tänka på min gamla terapeuts ord: "Bitterhet är en lyx som vi inte har råd att unna oss". Det låter bestickande, men vad menade han egentligen? Finns det andra lyxkänslor och vilka är i så fall nödvändighetskänslorna?
Vad är känslor, förresten? Jo, så här är det, förstår ni:
Äsch. Jag börjar i andra änden: Vad är en lyxkänsla? Låt oss ta bitterhet. Jag tror att Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò var bittra när de tvingades gå. Varför skulle såna skitsaker som att anlita svart hemhjälp eller strunta i att betala tv-licensen få skymma deras storartade meriter och politiska ambitioner? Men nu gjorde de det. De stod i vägen, och det borde en politiker fatta.
Vi har inte råd med bitterhet eftersom den grumlar vår blick. Den står i vägen för vår kännedom om oss själva och tillvarons beskaffenhet. Den är ett slags fruktlöst ego-runkande. Jävla Kajsa! Först lämnar hon mig - och så blir hon ihop MED BERIT, det lilla nötet! Bitterheten fungerar som i "Flickorna i Lissabon", en gammal sketch med Arve Opsahl. "Jag ska säga dig en sak: flickorna i Lissabon har ingenting som inte flickorna i Oslo har", säger befälet. "Men det de har, det har de där", svarar Arve.
Ja. Du väljer inte bort mig för att jag är som jag är, utan för att du behöver få vara någon annan, med någon annan. Kontexten var ofruktbar. Men jag som öppnade mig så för dig, lade mitt hjärta i dina händer! Mm, men är inte det halva vitsen med kärleken?
När jag var ny som översättare grämde jag mig ibland över att en i övrigt fin översättning hade skämts av ett korrfel, eller ännu värre: jag hade inte brytt mig om att kolla den där termen eftersom jag "visste" vad den betydde. Och jag gick i fällan gång på gång innan jag hade lyckats inarbeta en djup misstänksamhet mot mina egna kunskaper. Det svider som fan, men det ska svida. Man lär sig att gå vidare, med stukad självkänsla och en föresats att aldrig göra om i alla fall just det misstaget.
Vrede kan också vara en lyxkänsla. Det är så SATANS TYPISKT att DET JÄMT SKA VARA SÅ HÄR!! Vilket det inte är, vilket man mycket väl vet. Men det känns ändå bra att svära och kasta saker omkring sig, inte minst orättvisa anklagelser. Vi får lära oss det från barnsben. Niklas är arg. Oj, vad han är arg! Vi förstår. Aha - jag är "arg"? Och det är visst okej? Nästa gång jag känner så här ska jag också vara "arg".
Det finns en folkgrupp som saknar uttryck för det vi kallar känslor. "Känslor" finns helt enkelt inte. Det betyder förstås inte att de inte känner nåt (puh), men de ger det ingen etikett. Ett annat exempel: förr i världen fanns inga "problembarn". Sen, på sjuttiotalet, "upptäcktes" de och döptes likt en ögrupp, skriver Hillevi Lenz Taguchi i sin underbara bok "In på bara benet - en introduktion till feministisk poststrukturalism " (2006, HLS förlag, Stockholm). Åtgärder sattes in, folk lade pannan i djupa veck. Hur ska vi hjälpa problembarnen? Alltså: vi essentialiserar och tillskriver andra (och oss själva) en "personlighet", en "kärna". Det gör oss blinda för de diskurser och kontexter som vi är inskrivna i och skriver in oss i. När vi ska förklara varför vi positionerar oss som vi gör, hänvisar vi i stället till vår mystiska personlighet, där våra "känslor", och ibland vårt "förnuft" bestämmer hur vi förhåller oss till en viss situation.
Men det finns väl vissa emotionella grundfärger, där vrede är en. Rädsla, sorg och glädje brukar de andra tre kallas. Vi delar dem med flera andra arter, men det är bara vi som fixar en sfumato av kimrökssvart sorg, cinnoberröd vrede och en klick arsenikvit rädsla. "Uppträder som rök, utan linjer och gränser", beskrev Leonardo da Vinci tekniken. Och så är det med lyxkänslorna. De tycks oss så kolossalt komplicerade, men ibland behöver vi vifta undan röken en smula. Nåt annat har vi inte inte råd med.
Vad är känslor, förresten? Jo, så här är det, förstår ni:
Äsch. Jag börjar i andra änden: Vad är en lyxkänsla? Låt oss ta bitterhet. Jag tror att Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò var bittra när de tvingades gå. Varför skulle såna skitsaker som att anlita svart hemhjälp eller strunta i att betala tv-licensen få skymma deras storartade meriter och politiska ambitioner? Men nu gjorde de det. De stod i vägen, och det borde en politiker fatta.
Vi har inte råd med bitterhet eftersom den grumlar vår blick. Den står i vägen för vår kännedom om oss själva och tillvarons beskaffenhet. Den är ett slags fruktlöst ego-runkande. Jävla Kajsa! Först lämnar hon mig - och så blir hon ihop MED BERIT, det lilla nötet! Bitterheten fungerar som i "Flickorna i Lissabon", en gammal sketch med Arve Opsahl. "Jag ska säga dig en sak: flickorna i Lissabon har ingenting som inte flickorna i Oslo har", säger befälet. "Men det de har, det har de där", svarar Arve.
Ja. Du väljer inte bort mig för att jag är som jag är, utan för att du behöver få vara någon annan, med någon annan. Kontexten var ofruktbar. Men jag som öppnade mig så för dig, lade mitt hjärta i dina händer! Mm, men är inte det halva vitsen med kärleken?
När jag var ny som översättare grämde jag mig ibland över att en i övrigt fin översättning hade skämts av ett korrfel, eller ännu värre: jag hade inte brytt mig om att kolla den där termen eftersom jag "visste" vad den betydde. Och jag gick i fällan gång på gång innan jag hade lyckats inarbeta en djup misstänksamhet mot mina egna kunskaper. Det svider som fan, men det ska svida. Man lär sig att gå vidare, med stukad självkänsla och en föresats att aldrig göra om i alla fall just det misstaget.
Vrede kan också vara en lyxkänsla. Det är så SATANS TYPISKT att DET JÄMT SKA VARA SÅ HÄR!! Vilket det inte är, vilket man mycket väl vet. Men det känns ändå bra att svära och kasta saker omkring sig, inte minst orättvisa anklagelser. Vi får lära oss det från barnsben. Niklas är arg. Oj, vad han är arg! Vi förstår. Aha - jag är "arg"? Och det är visst okej? Nästa gång jag känner så här ska jag också vara "arg".
Det finns en folkgrupp som saknar uttryck för det vi kallar känslor. "Känslor" finns helt enkelt inte. Det betyder förstås inte att de inte känner nåt (puh), men de ger det ingen etikett. Ett annat exempel: förr i världen fanns inga "problembarn". Sen, på sjuttiotalet, "upptäcktes" de och döptes likt en ögrupp, skriver Hillevi Lenz Taguchi i sin underbara bok "In på bara benet - en introduktion till feministisk poststrukturalism " (2006, HLS förlag, Stockholm). Åtgärder sattes in, folk lade pannan i djupa veck. Hur ska vi hjälpa problembarnen? Alltså: vi essentialiserar och tillskriver andra (och oss själva) en "personlighet", en "kärna". Det gör oss blinda för de diskurser och kontexter som vi är inskrivna i och skriver in oss i. När vi ska förklara varför vi positionerar oss som vi gör, hänvisar vi i stället till vår mystiska personlighet, där våra "känslor", och ibland vårt "förnuft" bestämmer hur vi förhåller oss till en viss situation.
Men det finns väl vissa emotionella grundfärger, där vrede är en. Rädsla, sorg och glädje brukar de andra tre kallas. Vi delar dem med flera andra arter, men det är bara vi som fixar en sfumato av kimrökssvart sorg, cinnoberröd vrede och en klick arsenikvit rädsla. "Uppträder som rök, utan linjer och gränser", beskrev Leonardo da Vinci tekniken. Och så är det med lyxkänslorna. De tycks oss så kolossalt komplicerade, men ibland behöver vi vifta undan röken en smula. Nåt annat har vi inte inte råd med.
Det skvallrande hjärtat
"Idag verkar alla elever inte ens få veta att företagare över huvud taget existerar", skriver PJ Anders Linder i SvD i dag, och syftar på en genomgång som Anders Johnson, "en av Sveriges ledande experter på näringslivs historia", har gjort av skolböcker om historia och samhällskunskap.
Nej, eleverna är inte medvetna om att det finns företagare. De tror att de företag som tillverkar deras kläder, datorer, mobiltelefoner och MP3-spelare ägs av gastar. Och eftersom ingen berättar sanningen för dem så kommer de inte själva att bli företagare. Sverige går i stå. Nu är det ju inte så roligt att vara företagare, skriver Linder: "Blir man framgångsrik och lönsam ska det mesta man tjänar betalas i skatt; går man på pumpen står man övergiven som en cowboy i en country & westernballad." Så det kanske är lika bra att inte låta "entreprenörskapet (...) löpa som en röd tråd genom utbildningsväsendet", vilket den borgerliga regeringen vill.
På sätt och vis håller jag med Linder. Det är märkligt att företagens betydelse för vår historia och samtid negligeras i undervisningen. Man kunde t.ex. analysera begrepp som arbetsmarknad, arbetstagare och arbetsgivare. Arbetsmarknad betyder att vi "säljer" vår "arbetskraft" på en "marknad" - i ädel och opartisk tävlan med andra. Där är vi inte människor av kött och blod utan varor. Lyckas vi sälja vår vara (oss själva) blir vi som genom ett trollslag arbetstagare, d.v.s. vi "tar" arbete av någon som "ger" det: arbetsgivaren.
Sen kan man berätta om företagens historiska betydelse för samhället i stort. Som Vattenfalls enorma kolgruvor i Tyskland, där hela städer tvångsförflyttas för det allmänna bästas skull. Som att låta oss förstöra miljön med gigantiska utsläpp. Eller hur Saudiarabiens oljeproducenter påverkar USA:s utrikespolitik eller hur amerikanska bolåneinstitut lurar folk att ta lån som de inte har råd med, vilket leder till att de måste flytta. Eller varför en utbetalning på 750 kronor inte räcker när en gammal och omodern person utan internetbank vill pröjsa två räkningar på sammanlagt 500 kronor. Lite sånt.
En känd novell av Edgar Allan Poe berättar om hur en mördare till sist röjer sig själv för polisen eftersom han tycker sig höra likets hjärta slå, högre och högre. Linder ser "näringslivet" (det som ger näring, ni vet) som det bultande hjärta förutan vilket vi inte kan leva. Visst, företag behövs. Liksom. Men därifrån till att glorifiera dem i skolan är steget långt. De klarar sin PR rätt hyfsat, vill jag påstå. Och de har inte varit riktigt lika samvetsömma som Poes protagonist.
Nej, eleverna är inte medvetna om att det finns företagare. De tror att de företag som tillverkar deras kläder, datorer, mobiltelefoner och MP3-spelare ägs av gastar. Och eftersom ingen berättar sanningen för dem så kommer de inte själva att bli företagare. Sverige går i stå. Nu är det ju inte så roligt att vara företagare, skriver Linder: "Blir man framgångsrik och lönsam ska det mesta man tjänar betalas i skatt; går man på pumpen står man övergiven som en cowboy i en country & westernballad." Så det kanske är lika bra att inte låta "entreprenörskapet (...) löpa som en röd tråd genom utbildningsväsendet", vilket den borgerliga regeringen vill.
På sätt och vis håller jag med Linder. Det är märkligt att företagens betydelse för vår historia och samtid negligeras i undervisningen. Man kunde t.ex. analysera begrepp som arbetsmarknad, arbetstagare och arbetsgivare. Arbetsmarknad betyder att vi "säljer" vår "arbetskraft" på en "marknad" - i ädel och opartisk tävlan med andra. Där är vi inte människor av kött och blod utan varor. Lyckas vi sälja vår vara (oss själva) blir vi som genom ett trollslag arbetstagare, d.v.s. vi "tar" arbete av någon som "ger" det: arbetsgivaren.
Sen kan man berätta om företagens historiska betydelse för samhället i stort. Som Vattenfalls enorma kolgruvor i Tyskland, där hela städer tvångsförflyttas för det allmänna bästas skull. Som att låta oss förstöra miljön med gigantiska utsläpp. Eller hur Saudiarabiens oljeproducenter påverkar USA:s utrikespolitik eller hur amerikanska bolåneinstitut lurar folk att ta lån som de inte har råd med, vilket leder till att de måste flytta. Eller varför en utbetalning på 750 kronor inte räcker när en gammal och omodern person utan internetbank vill pröjsa två räkningar på sammanlagt 500 kronor. Lite sånt.
En känd novell av Edgar Allan Poe berättar om hur en mördare till sist röjer sig själv för polisen eftersom han tycker sig höra likets hjärta slå, högre och högre. Linder ser "näringslivet" (det som ger näring, ni vet) som det bultande hjärta förutan vilket vi inte kan leva. Visst, företag behövs. Liksom. Men därifrån till att glorifiera dem i skolan är steget långt. De klarar sin PR rätt hyfsat, vill jag påstå. Och de har inte varit riktigt lika samvetsömma som Poes protagonist.
onsdag 17 september 2008
Bidragstagare möter miljardär
Ja, här hälsas några långvarigt arbetslösa bidragberoende välkomna till Storkyrkan av miljardären och domprosten Åke Bonnier. I bakgrunden står visst nån skolgosse och tjurar. Han vill inte gå i kyrkan. Dumma den! Men han måste, för så är det bestämt. En gång om året ska Sveriges folkrepresentation nämligen leka att den 1) tror på Herren Jesus och 2) tycker att familjen Bernadotte fyller en funktion i en demokrati. Men det är väl bra med mångfald, att även en familj från en hederskultur där pappan bestämmer över vem döttrarna ska få gifta sig med får vara med. Alla i regeringen är glada och myser åt den rike prästens ord "Sök först Guds rike så ska ni få allt det andra också". Han hade ju i och för sig allt det andra innan han sökte Guds rike, men nu ska vi inte vara petiga. Hans predikan gav trots allt en andlig dimension till borgarnas roffarpolitik, och den är dem väl unt. Heders!
söndag 14 september 2008
Herrejävlar, säger jag bara
Kolla vad Hermeto Pascoal kan göra med ett enkelt dragspel. Jag googlade egentligen på Sivuca, som är en gammal favorit. Här uppträder de tillsammans, men först varsitt solonummer. Och så gillar jag hur de ser ut. ZZ Top, släng er i väggen. Men skit i Sivucas Bach-nummer och titta på det här klippet från 1969 i stället. Kan man annat än älska någon som diggar så frenetiskt?
lördag 13 september 2008
Varde ljus - med måtta
Den av Gud beskyddade Göran Skytte sjunger i SvD i dag den borgerliga konservatismens lov. Den är "ett tyst men bestämt avståndstagande från allt som är extremt. En stilla, men ändå klart hörbar lovsång till förnuft och vanlighet. Sans och måtta." Mot detta ställer Skytte socialdemokratin "som med fasa ser på varje form av förändring, det är socialdemokratin som längtar tillbaka och vill 'återställa'. Och i värsta fall blir denna vänsterkonservatism ibland reaktionär: i klartext avser jag LO."
Här ser vi en amatörtrollkarl i arbete, en som med Orwellskt nyspråk försöker visa att höger är vänster och vänster höger. Sans och måtta, minsann. Men hans kaniner hoppar inte. I somras försökte han sig på samma retoriska trick: att vända på diskursen genom att hävda att HBT-rörelsen hade förvandlats från underground till etablissemang. Det var precis lika genomskinligt. Skytte vill framstå som förnuftets och framåtskridandets apostel när han i själva verket är djupt reaktionär.
Hur har han hamnat i den positionen?
Kanske är han ganska lik mig och många andra som demonstrerade utanför USA:s ambassad mot Vietnamkriget, som gick i studiecirklar för att lära sig marxism-leninism och Maos tänkande, som trodde på en bättre värld, fri från orättvisor och förtryck. Vi blev besvikna när det visade sig att Mao i själva verket var en gangster och historiens värste massmördare, när vi insåg att oktoberrevolutionen inte hade varit någon revolution utan en statskupp, när vi såg hur Pol Pot lät avliva alla som hade glasögon. Ja, alla utom Jan Myrdal blev besvikna.
Det jag lärde mig av allt detta var att inte tro på allt som är sant, som Nietzsche lär ha sagt. En lära som kan förklara allt och nästan verkar för bra för att vara sann är förmodligen inte sann. Kanske var det därför jag inte föll för Hare Krishna-rörelsens lockrop: jag var inte beredd att låta tron gå före intellektet, vilket var ett rekvisit. (Eller också smickrar jag bara mig själv. Jag kanske var mer intresserad av rockenroll, pilsner och pussy, helt enkelt.)
Göran Skytte blev så småningom frälst. Bra där. Jag har verkligen ingenting emot kristna, och förstår att det var en svår komma ut-process för honom (detta sagt utan all ironi). Men det jag verkligen inte gillar är kristna som använder Bibeln som den druckne använder en lyktstolpe: för att få stöd, inte ledning (vem som nu sa det - Marx?). Högerkristna som drämmer lösryckta citat ur Gamla testamentet i skallen på homosexuella och yrar om "den homosexuella livsstilen", ni vet, den där med droger, uteliv och ohämmad sexuell utlevnad. Som om den skulle vara typisk för en viss sexuell läggning.
Tor Billgren på Antigayretorik kallar Skytte och hans kompisar Ulf Nilson, Maria Abrahamsson et al. för kvasidissidenter, vilket är väldigt träffande. De befinner sig i ett utanförskap, bevars, som omutliga sanningssägare, ja rentav revolutionärer. Kanske har Skytte ett kvardröjande behov av att stå utanför etablissemanget, och då måste han uppfinna ett nytt. Det är sorgligt, hursomhelst, att se hur vilse han har gått i pannkakan.
Globaliseringen och senmoderniteten inger olust. Gamla familjestrukturer och identiteter förefaller vara i upplösning. (Och som om inte det vore nog har queerteoretiker fräckheten att ifrågasätta det som är sant.) Samtidigt som nationalstaten verkar vara på utdöende pågår en rakt motsatt trend där etniska grupper kräver erkännande och helst en egen stat. Vad göra? Kanske kan man klamra sig fast vid det gamla. Kanske kan man göra världen mer lättförståelig genom att säga att vi, men de - precis som di där etniska, fast med den sedan länge etablerade nationalstaten som grund. Kanske kan vi få pli på skolungdomar och invandrare genom att Ställa Krav. Kanske kan vi låta en Kristen Värdegrund utgöra basen för moral och etik. Kanske kan vi med en FRA-lag förhindra de svartmuskiga att bomba oss. Kanske kan vi äntligen återgå till den helsvenska idyllen.
Många tänker så. Men det finns ett bättre ord än konservatism för att beteckna den vind som blåser genom västvärlden: reaktion. Göran Skytte vill skynda långsamt och hålla fast vid det gamla tills något bättre alternativ skymtar, skriver han. Han är därmed raka motsatsen till den som en gång utropade den mest performativa mening man kan tänka sig, och till Sonen som inte var mycket måttfullare i sina anspråk.
Varde ljus! Nej, vänta... Vi behåller mörkret ett tag till. Det är ju beprövat.
Här ser vi en amatörtrollkarl i arbete, en som med Orwellskt nyspråk försöker visa att höger är vänster och vänster höger. Sans och måtta, minsann. Men hans kaniner hoppar inte. I somras försökte han sig på samma retoriska trick: att vända på diskursen genom att hävda att HBT-rörelsen hade förvandlats från underground till etablissemang. Det var precis lika genomskinligt. Skytte vill framstå som förnuftets och framåtskridandets apostel när han i själva verket är djupt reaktionär.
Hur har han hamnat i den positionen?
Kanske är han ganska lik mig och många andra som demonstrerade utanför USA:s ambassad mot Vietnamkriget, som gick i studiecirklar för att lära sig marxism-leninism och Maos tänkande, som trodde på en bättre värld, fri från orättvisor och förtryck. Vi blev besvikna när det visade sig att Mao i själva verket var en gangster och historiens värste massmördare, när vi insåg att oktoberrevolutionen inte hade varit någon revolution utan en statskupp, när vi såg hur Pol Pot lät avliva alla som hade glasögon. Ja, alla utom Jan Myrdal blev besvikna.
Det jag lärde mig av allt detta var att inte tro på allt som är sant, som Nietzsche lär ha sagt. En lära som kan förklara allt och nästan verkar för bra för att vara sann är förmodligen inte sann. Kanske var det därför jag inte föll för Hare Krishna-rörelsens lockrop: jag var inte beredd att låta tron gå före intellektet, vilket var ett rekvisit. (Eller också smickrar jag bara mig själv. Jag kanske var mer intresserad av rockenroll, pilsner och pussy, helt enkelt.)
Göran Skytte blev så småningom frälst. Bra där. Jag har verkligen ingenting emot kristna, och förstår att det var en svår komma ut-process för honom (detta sagt utan all ironi). Men det jag verkligen inte gillar är kristna som använder Bibeln som den druckne använder en lyktstolpe: för att få stöd, inte ledning (vem som nu sa det - Marx?). Högerkristna som drämmer lösryckta citat ur Gamla testamentet i skallen på homosexuella och yrar om "den homosexuella livsstilen", ni vet, den där med droger, uteliv och ohämmad sexuell utlevnad. Som om den skulle vara typisk för en viss sexuell läggning.
Tor Billgren på Antigayretorik kallar Skytte och hans kompisar Ulf Nilson, Maria Abrahamsson et al. för kvasidissidenter, vilket är väldigt träffande. De befinner sig i ett utanförskap, bevars, som omutliga sanningssägare, ja rentav revolutionärer. Kanske har Skytte ett kvardröjande behov av att stå utanför etablissemanget, och då måste han uppfinna ett nytt. Det är sorgligt, hursomhelst, att se hur vilse han har gått i pannkakan.
Globaliseringen och senmoderniteten inger olust. Gamla familjestrukturer och identiteter förefaller vara i upplösning. (Och som om inte det vore nog har queerteoretiker fräckheten att ifrågasätta det som är sant.) Samtidigt som nationalstaten verkar vara på utdöende pågår en rakt motsatt trend där etniska grupper kräver erkännande och helst en egen stat. Vad göra? Kanske kan man klamra sig fast vid det gamla. Kanske kan man göra världen mer lättförståelig genom att säga att vi, men de - precis som di där etniska, fast med den sedan länge etablerade nationalstaten som grund. Kanske kan vi få pli på skolungdomar och invandrare genom att Ställa Krav. Kanske kan vi låta en Kristen Värdegrund utgöra basen för moral och etik. Kanske kan vi med en FRA-lag förhindra de svartmuskiga att bomba oss. Kanske kan vi äntligen återgå till den helsvenska idyllen.
Många tänker så. Men det finns ett bättre ord än konservatism för att beteckna den vind som blåser genom västvärlden: reaktion. Göran Skytte vill skynda långsamt och hålla fast vid det gamla tills något bättre alternativ skymtar, skriver han. Han är därmed raka motsatsen till den som en gång utropade den mest performativa mening man kan tänka sig, och till Sonen som inte var mycket måttfullare i sina anspråk.
Varde ljus! Nej, vänta... Vi behåller mörkret ett tag till. Det är ju beprövat.
torsdag 11 september 2008
Kan man vara blyg på en öde ö?
Vi tänker oss i allmänhet att egenskaper som "vänlig", "blyg" eller "omvårdande" refererar till inre egenskaper, men sätt en människa på en öde ö så förlorar de flesta "personlighetsord" sin mening. Så skriver Vivien Burr i sin bok Social Constructionism (Routledge 2003).
Jag vet inte om jag har en personlighet. Det känns förstås så; jag tycker mig känna igen återkommande, situationsbetingade reaktionsmönster. Är det en personlighet, något som finns "inom mig"? Eller finns min personlighet endast i relation till något? Jo, det är nog en bättre modell, precis som kön, etnicitet eller nationalitet inte existerar i ett vakuum. Det kanske är därför som jag fruktar ensamhet mer än något annat. Lika lite som jag är pappa i någon vettig mening till ett barn som jag aldrig träffar är jag människa om jag är ensam. Det finns gott om ensamma människor, men en ensam människa finns egentligen inte.
Ensam går fram och tillbaka i sin lägenhet. Utan hast, för det finns ingen brådska, inget att se fram emot eller bäva inför. Men rastlösheten driver ensam att vanka ut i köket, kanske äta en tallrik filmjölk, diska upp och sen gå in i vardagsrummet igen. Till vad? Till ingenting. Varför? Av ingen särskild anledning. Men man kan väl inte vara i köket hela kvällen. Ensam har slutat läsa böcker, se på tv och höra på radio, för det skapar impulser att delge någon annan sina reflexioner. I stället för han en dialog med sig själv, kommer kanske på en lite lustig tanke, fnissar till och kommenterar tanken - bara för att gripas av förakt inför den där ensamma stackarn som för en dialog med sig själv. Ett metaresonemang utökas med ytterligare ett metaresonemang om metaresonemang, runt runt snurrar tankarna och runt runt i lägenheten vankar en outhärdligt ensam kropp och vill bara dö, men törs inte.
Låt mig aldrig hamna där. Och låt mig aldrig sitta bedövad av Risperdal, Zyprexa eller Haldol på en långvårdsavdelning, sakta skrumpnande och stum. Jag vill dö i min egen säng, och jag vill inte dö ensam. Jag vill att något barn eller barnbarn ska räcka mig sin bebis, så att jag en sista gång får hålla en sån där liten drömmande varelse med blanka ögon och snabbt pickande hjärta mot mitt bröst. Ingenting är tryggare.
Far dog ensam, färdigbehandlad och oigenkännlig, onåbar och avpersonifierad i en sjukhussäng. Mor förbjöd oss barn att hälsa på honom, för hon ville att vi skulle minnas honom som han en gång varit. Det kanske var klokt av henne, jag vet inte. Med honom försvann halva henne och till slut försvann även hon. Det är längesen nu, men jag saknar dem båda. Jag kan fortfarande höra hans röst när han sitter vid pianot och sjunger Schumann och jag kan fortfarande höra henne kalla min dotter för Lilla Snäckan. De var en del av min personlighet - om jag nu har någon - och när fondväggen rasar så försvinner en bit av en själv. Döden är den stora fienden och jag vill inte tänka på den men kan inte låta bli.
Jag vet inte om jag har en personlighet. Det känns förstås så; jag tycker mig känna igen återkommande, situationsbetingade reaktionsmönster. Är det en personlighet, något som finns "inom mig"? Eller finns min personlighet endast i relation till något? Jo, det är nog en bättre modell, precis som kön, etnicitet eller nationalitet inte existerar i ett vakuum. Det kanske är därför som jag fruktar ensamhet mer än något annat. Lika lite som jag är pappa i någon vettig mening till ett barn som jag aldrig träffar är jag människa om jag är ensam. Det finns gott om ensamma människor, men en ensam människa finns egentligen inte.
Ensam går fram och tillbaka i sin lägenhet. Utan hast, för det finns ingen brådska, inget att se fram emot eller bäva inför. Men rastlösheten driver ensam att vanka ut i köket, kanske äta en tallrik filmjölk, diska upp och sen gå in i vardagsrummet igen. Till vad? Till ingenting. Varför? Av ingen särskild anledning. Men man kan väl inte vara i köket hela kvällen. Ensam har slutat läsa böcker, se på tv och höra på radio, för det skapar impulser att delge någon annan sina reflexioner. I stället för han en dialog med sig själv, kommer kanske på en lite lustig tanke, fnissar till och kommenterar tanken - bara för att gripas av förakt inför den där ensamma stackarn som för en dialog med sig själv. Ett metaresonemang utökas med ytterligare ett metaresonemang om metaresonemang, runt runt snurrar tankarna och runt runt i lägenheten vankar en outhärdligt ensam kropp och vill bara dö, men törs inte.
Låt mig aldrig hamna där. Och låt mig aldrig sitta bedövad av Risperdal, Zyprexa eller Haldol på en långvårdsavdelning, sakta skrumpnande och stum. Jag vill dö i min egen säng, och jag vill inte dö ensam. Jag vill att något barn eller barnbarn ska räcka mig sin bebis, så att jag en sista gång får hålla en sån där liten drömmande varelse med blanka ögon och snabbt pickande hjärta mot mitt bröst. Ingenting är tryggare.
Far dog ensam, färdigbehandlad och oigenkännlig, onåbar och avpersonifierad i en sjukhussäng. Mor förbjöd oss barn att hälsa på honom, för hon ville att vi skulle minnas honom som han en gång varit. Det kanske var klokt av henne, jag vet inte. Med honom försvann halva henne och till slut försvann även hon. Det är längesen nu, men jag saknar dem båda. Jag kan fortfarande höra hans röst när han sitter vid pianot och sjunger Schumann och jag kan fortfarande höra henne kalla min dotter för Lilla Snäckan. De var en del av min personlighet - om jag nu har någon - och när fondväggen rasar så försvinner en bit av en själv. Döden är den stora fienden och jag vill inte tänka på den men kan inte låta bli.
Vad är det för fel på att vara anonym?
Jag fick följande kommentar till mitt inlägg om Ängssorkarna: "
Vad är det för fel på att vara anonym? Blir ens argument mindre giltiga det?
Eftersom det inte går att skilja på riktiga och påhittade identiteter blir "anonym" så gott som något annat. Jag tycker vi vänder på steken: varför är inte du anonym? Är det dina ideer eller dig själv du vill framföra?"
Du har rätt i att det kan kvitta om man kallar sig Anonym eller Kalle Groda. Men i princip tar jag inte in anonyma bidrag från vare sig A eller KG. Dock finns det personer jag känner som jag släpper fram - som t.ex. Ulla W, som har skrivit mycket (och varit starkt kritisk till mina inlägg). Andra, som skriver intressant och argumenterar sakligt men inte vill ge sig tillkänna, kan jag också släppa fram.
Men alltför många av de anonyma kommentatorerna skriver bara att jag är en jävla bajspackande idiot eller nåt i den stilen. Det tillför inte så mycket, tycker jag. Andra vågar uppenbarligen inte stå för sina rasistiska eller homofoba åsikter utan passar bara på att vräka ur sig sitt hat. Och så finns det vissa som masspostar en identisk kommentar till varenda blogg de kan hitta som skriver något som svagt kan påminna om deras käpphästar. De ryker också.
Jag blir väldigt glad när jag får kommentarer som kan leda diskussionen vidare eller som leder in den på ett nytt spår, argument som tvingar mig att precisera vad jag menar och ibland ta tillbaka förhastade formuleringar. Den som tror att jag censurerar kommentarer för att slippa mothugg kan bläddra ner i inläggen och se att så inte är fallet.
Jag har i många år diskuterat i andra fora, som Qruisern, och där gjort samma erfarenhet som så många andra: anonymiteten försvårar en bra kommunikation. Människor som jag har träffat, som verkar trevliga och vettiga, har en nätpersona som är ytterst osympatisk. Varför? Jag har alltid försökt att vara samma Niklas Hellgren på nätet som i verkligheten (att man förstås ändå är olika personer i olika sammanhang är svårt att ändra på). Även jag har haft "nick" (på Qruisern får man inte använda sitt riktiga namn), men har tröttnat på den där leken. Jag har ingenting att dölja och står för mina åsikter. Jag kan förstå att en del bloggare inte vill lämna ut sina namn eftersom de riskerar att bli förföljda och trakasserade, men det har jag ingen anledning att oroa mig för - i alla fall inte än.
Ja, jag vill nog framhäva mig själv. Vem vill inte det? Jag vill framstå i en smickrande dagar, vara den där smarta personen med rätt åsikter. Det är rätt pinsamt, men är man bekräftelsenödig så är man. Men det är inte huvudorsaken till att jag bloggar under mitt eget namn; jag får ju bekräftelse av mina vänner och andra även om jag skulle fortsätta att kalla mig Gubbslampan, Tjejmys, Qolle eller vad det nu är. Nej, huvudorsaken till att jag inte bloggar anonymt är att det tvingar mig att tänka efter lite mer, fundera på om jag verkligen kan stå för vad jag skriver. Och så är det skönt att känna att jag inte har något att dölja.
Vad är det för fel på att vara anonym? Blir ens argument mindre giltiga det?
Eftersom det inte går att skilja på riktiga och påhittade identiteter blir "anonym" så gott som något annat. Jag tycker vi vänder på steken: varför är inte du anonym? Är det dina ideer eller dig själv du vill framföra?"
Du har rätt i att det kan kvitta om man kallar sig Anonym eller Kalle Groda. Men i princip tar jag inte in anonyma bidrag från vare sig A eller KG. Dock finns det personer jag känner som jag släpper fram - som t.ex. Ulla W, som har skrivit mycket (och varit starkt kritisk till mina inlägg). Andra, som skriver intressant och argumenterar sakligt men inte vill ge sig tillkänna, kan jag också släppa fram.
Men alltför många av de anonyma kommentatorerna skriver bara att jag är en jävla bajspackande idiot eller nåt i den stilen. Det tillför inte så mycket, tycker jag. Andra vågar uppenbarligen inte stå för sina rasistiska eller homofoba åsikter utan passar bara på att vräka ur sig sitt hat. Och så finns det vissa som masspostar en identisk kommentar till varenda blogg de kan hitta som skriver något som svagt kan påminna om deras käpphästar. De ryker också.
Jag blir väldigt glad när jag får kommentarer som kan leda diskussionen vidare eller som leder in den på ett nytt spår, argument som tvingar mig att precisera vad jag menar och ibland ta tillbaka förhastade formuleringar. Den som tror att jag censurerar kommentarer för att slippa mothugg kan bläddra ner i inläggen och se att så inte är fallet.
Jag har i många år diskuterat i andra fora, som Qruisern, och där gjort samma erfarenhet som så många andra: anonymiteten försvårar en bra kommunikation. Människor som jag har träffat, som verkar trevliga och vettiga, har en nätpersona som är ytterst osympatisk. Varför? Jag har alltid försökt att vara samma Niklas Hellgren på nätet som i verkligheten (att man förstås ändå är olika personer i olika sammanhang är svårt att ändra på). Även jag har haft "nick" (på Qruisern får man inte använda sitt riktiga namn), men har tröttnat på den där leken. Jag har ingenting att dölja och står för mina åsikter. Jag kan förstå att en del bloggare inte vill lämna ut sina namn eftersom de riskerar att bli förföljda och trakasserade, men det har jag ingen anledning att oroa mig för - i alla fall inte än.
Ja, jag vill nog framhäva mig själv. Vem vill inte det? Jag vill framstå i en smickrande dagar, vara den där smarta personen med rätt åsikter. Det är rätt pinsamt, men är man bekräftelsenödig så är man. Men det är inte huvudorsaken till att jag bloggar under mitt eget namn; jag får ju bekräftelse av mina vänner och andra även om jag skulle fortsätta att kalla mig Gubbslampan, Tjejmys, Qolle eller vad det nu är. Nej, huvudorsaken till att jag inte bloggar anonymt är att det tvingar mig att tänka efter lite mer, fundera på om jag verkligen kan stå för vad jag skriver. Och så är det skönt att känna att jag inte har något att dölja.
onsdag 10 september 2008
Baklänges in i framtidens skola
Förste statistikryttare Björklund har nu bestämt sig för att skolk ska skrivas in i betyget. "Ogiltig frånvaro är oacceptabelt från första timmen", säger han i SvD i dag.
Man skulle kunna angripa problemet från ett annat håll. Man skulle kunna skapa en skola där alla är delaktiga, en som erbjuder mening och personlig uttrycksfrihet, en där klasserna är mindre, läromedlen aktuella och pedagogerna bättre utbildade än i dag. Man kunde tänka sig en skola med fler kuratorer och psykologer, inte allt färre. Man kunde försöka på allvar analysera varför elever flyr från ett socialt sammanhang till ett annat.
Men Björklund börjar, sin vana trogen, i fel ände. Eleverna ska lära sig att veta hut, och dessutom är det ju nyttigt att tidigt träna sig i arbetslivets disciplin. Att skolan skulle kunna vara en temporär fristad från krav på konformitet och lönsamhetskrav, en kreativ och varm miljö där man ägnar sig åt djupinlärning, inte ytligt lärande, är därför uteslutet.
Att gå i skolan är att synas. Att sitta i ett klassrum är att inte komma undan. Man blir vägd, mätt och bedömd av sina lärare och klasskamrater. Naturligtvis måste vi förstärka denna upplevelse genom skriftliga betyg, vilkas underbara glans nu förhöjs ytterligare genom att olovlig frånvaro skrivs in.
Mats har inte varit i skolan i dag, för han trivs inte i skolan. Skolan känns som ett fängelse. Men det är inte straff nog: nu ska han få ta på sig skulden för att skolan har misslyckats. Om jag vore hans pappa skulle jag ta min Mats ur skolan - för gott.
Man skulle kunna angripa problemet från ett annat håll. Man skulle kunna skapa en skola där alla är delaktiga, en som erbjuder mening och personlig uttrycksfrihet, en där klasserna är mindre, läromedlen aktuella och pedagogerna bättre utbildade än i dag. Man kunde tänka sig en skola med fler kuratorer och psykologer, inte allt färre. Man kunde försöka på allvar analysera varför elever flyr från ett socialt sammanhang till ett annat.
Men Björklund börjar, sin vana trogen, i fel ände. Eleverna ska lära sig att veta hut, och dessutom är det ju nyttigt att tidigt träna sig i arbetslivets disciplin. Att skolan skulle kunna vara en temporär fristad från krav på konformitet och lönsamhetskrav, en kreativ och varm miljö där man ägnar sig åt djupinlärning, inte ytligt lärande, är därför uteslutet.
Att gå i skolan är att synas. Att sitta i ett klassrum är att inte komma undan. Man blir vägd, mätt och bedömd av sina lärare och klasskamrater. Naturligtvis måste vi förstärka denna upplevelse genom skriftliga betyg, vilkas underbara glans nu förhöjs ytterligare genom att olovlig frånvaro skrivs in.
Mats har inte varit i skolan i dag, för han trivs inte i skolan. Skolan känns som ett fängelse. Men det är inte straff nog: nu ska han få ta på sig skulden för att skolan har misslyckats. Om jag vore hans pappa skulle jag ta min Mats ur skolan - för gott.
tisdag 9 september 2008
Föräldrautbildning, suicidprevention och jordens undergång
KI presenterade i går en rapport frånHelena Fabian, Institutionen för kvinnor och barns hälsa. Den visar att lågutbildade, arbetslösa rökare, kvinnor som inte från början ville ha barn och kvinnor som inte talade svenska inte deltar i de föräldrautbildningar som MvC anordnar.
"Avhandlingen visar inga skillnader mellan deltagare och icke-deltagare beträffande förlossningssätt, minnet av förlossningssmärtan, förlossningsupplevelsen, föräldraskapet eller amningens längd. Däremot använde deltagarna mer epiduralbedövning under förlossningen", kan man läsa sig till. Kalla mig naiv, men då kanske det inte spelar så stor roll?
I morgon går jorden under, skriver Dagen. Nej, det gör de inte, men rubriken lyder Forskare: jorden går under i morgon. Jag är inte särskilt orolig, dock. Men om det nu skulle bli så, blir väl Internationella suicidpreventiva dagen rätt överflödig, liksom MvC:s föräldrautbildning.d
"Avhandlingen visar inga skillnader mellan deltagare och icke-deltagare beträffande förlossningssätt, minnet av förlossningssmärtan, förlossningsupplevelsen, föräldraskapet eller amningens längd. Däremot använde deltagarna mer epiduralbedövning under förlossningen", kan man läsa sig till. Kalla mig naiv, men då kanske det inte spelar så stor roll?
I morgon går jorden under, skriver Dagen. Nej, det gör de inte, men rubriken lyder Forskare: jorden går under i morgon. Jag är inte särskilt orolig, dock. Men om det nu skulle bli så, blir väl Internationella suicidpreventiva dagen rätt överflödig, liksom MvC:s föräldrautbildning.d
måndag 8 september 2008
Undersköterskans sekreterare
Bästa Maria! Jag förstår att du är lite trött i dag efter nattpasset på din avdelning för döende gamlingar. Men försök lyssna en stund nu så ska du få ett gott råd. Var inte en sån duktig flicka som tror att du ska hinna med allting själv! Anlita någon hemma, gärna en man, och skaffa dig en duktig sekreterare. Annars kommer du aldrig att kunna nå en topposition i samhället, fattar du väl.
Nej, det är inte jag som har hittat på den här lysande idén, utan Sofia Nerbrand, vd för samhällsmagasinet Neo, en tidskrift för de framgångsrika i samhället, som en lyxupplaga av Året runt. Den har du kanske inte tid att läsa: därför rekommenderar jag Nerbrands ledare i SvD, där hon utvecklar sitt resonemang.
Nerbrand tycker att ni tjejer måste börja spotta i nävarna lite. Det tycker jag med. Inte ska du förlita dig på att din man skulle göra mer än hälften av ert hushållsarbete och barnpassning, nej ska du kunna bli chef - och vara en närvarande förälder - behöver du professionell avlastning.
Så nu vet du det. Du har världen i din hand - vad väntar du på?
Nej, det är inte jag som har hittat på den här lysande idén, utan Sofia Nerbrand, vd för samhällsmagasinet Neo, en tidskrift för de framgångsrika i samhället, som en lyxupplaga av Året runt. Den har du kanske inte tid att läsa: därför rekommenderar jag Nerbrands ledare i SvD, där hon utvecklar sitt resonemang.
Nerbrand tycker att ni tjejer måste börja spotta i nävarna lite. Det tycker jag med. Inte ska du förlita dig på att din man skulle göra mer än hälften av ert hushållsarbete och barnpassning, nej ska du kunna bli chef - och vara en närvarande förälder - behöver du professionell avlastning.
Så nu vet du det. Du har världen i din hand - vad väntar du på?
Pappa är ett svagt verb
Häromdagen frågade jag min sjuårige son vad en pappa är. Han svarade: ”Någon som älskar en jättemycket och är med en jämt.” Men om vi inte skulle ses på ett år, skulle jag fortfarande vara hans pappa då? ”Ja, för du och mamma har ju fött mig”, blev svaret. Samtalet kom in på adoption och barn med två mammor – vi känner några såna familjer. Han tyckte att båda mammorna är lika mycket mamma och att adoptivföräldrar är lika mycket föräldrar som bioföräldrar, men hur det förhöll sig med de bioföräldrar/den biomamma som en gång lämnade barnet till barnhemmet kunde han inte svara på, och så tröttnade han på diskussionen. Annars vore det intressant att få höra hur han ser på någon som älskar mycket men inte närvarar och vice versa.
Jag brukar säga att pappa är ett verb, och känna mig lite mallig över den formuleringen. Helt säkert är jag inte först med den, lika lite som jag är först med tanken om dikotomiernas tyranni; jag såg ett citat av Nietzsche häromdagen som gick ut på just att dikotomier bara är ytterändarna på glidande skalor. Så kan det gå: man gratulerar sig själv för en originell formulering eller tanke – och så är man bara obildad.
Lika stolt som jag är över att vara ett pappaverb, lika ledsen blir jag när jag tänker på att jag inte är en pappa i någon vettig mening till mitt äldsta barn. Jag känner mig fortfarande som hennes pappa och vi har ju en lång historia av pappa-dotter som verb. Men sedan en mycket lång tid är hon inte närvarande i mitt liv. Däremot finns hon ständigt i mina tankar och inte bara i mina, förresten. På skolan och i dagis har mina andra barn förteckningar över sin familj och där står hon med. Om någon frågar sjuåringen säger han att han har en storasyster och en storebror, och en lillasyster och lillebror. Till och med lillasyster, som bara är tre och ett halvt, talar om sin storasyster och undrar när hon ska få träffa henne. Jag ska skriva till henne, säger jag. Men det gör jag inte. För mycket står på spel. Jag orkar inte med ytterligare ett negativt besked, står inte ut med att gå och hoppas och sedan få hoppet släckt igen. I stället går jag och känner mig som en dålig pappa. Men egentligen är jag ju inte det – jag är ingen pappa alls för henne, bara någon som var det en gång i världen, en som bleknar bort ur hennes medvetande allt mer för varje dag som går.
I dag, den 7 september för 22 år sedan, upplevde jag den mest svindlande lycka när jag efter nio månaders undran äntligen fick se dig. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Grattis på födelsedagen.
Jag brukar säga att pappa är ett verb, och känna mig lite mallig över den formuleringen. Helt säkert är jag inte först med den, lika lite som jag är först med tanken om dikotomiernas tyranni; jag såg ett citat av Nietzsche häromdagen som gick ut på just att dikotomier bara är ytterändarna på glidande skalor. Så kan det gå: man gratulerar sig själv för en originell formulering eller tanke – och så är man bara obildad.
Lika stolt som jag är över att vara ett pappaverb, lika ledsen blir jag när jag tänker på att jag inte är en pappa i någon vettig mening till mitt äldsta barn. Jag känner mig fortfarande som hennes pappa och vi har ju en lång historia av pappa-dotter som verb. Men sedan en mycket lång tid är hon inte närvarande i mitt liv. Däremot finns hon ständigt i mina tankar och inte bara i mina, förresten. På skolan och i dagis har mina andra barn förteckningar över sin familj och där står hon med. Om någon frågar sjuåringen säger han att han har en storasyster och en storebror, och en lillasyster och lillebror. Till och med lillasyster, som bara är tre och ett halvt, talar om sin storasyster och undrar när hon ska få träffa henne. Jag ska skriva till henne, säger jag. Men det gör jag inte. För mycket står på spel. Jag orkar inte med ytterligare ett negativt besked, står inte ut med att gå och hoppas och sedan få hoppet släckt igen. I stället går jag och känner mig som en dålig pappa. Men egentligen är jag ju inte det – jag är ingen pappa alls för henne, bara någon som var det en gång i världen, en som bleknar bort ur hennes medvetande allt mer för varje dag som går.
I dag, den 7 september för 22 år sedan, upplevde jag den mest svindlande lycka när jag efter nio månaders undran äntligen fick se dig. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Grattis på födelsedagen.
lördag 6 september 2008
30 våldtäkter om dagen
BRÅ uppskattar att mörkertalet vid våldtäkt är ca 20 % *. Det polisanmäls drygt 2 200, alltså uppgår det verkliga antalet till ca 11 000. Av de anmälda går 12 % vidare till åtal och i domstolen ogillas mellan 27,3 % och 34,3 % (våldtäkt resp. grov våldtäkt).
11 000 våldtäkter om året, alltså.
Mellan 100 och 200 leder till fällande dom.
Ska vi vänta tills 2010 på att utredningen som tillsattes i år ska bli färdig? Nej, skriver Peter Eriksson på SvD Brännpunkt, och framför miljöpartiets förslag till en ny våldtäktslag. Jag tycker att förslaget verkar bra, och det tycker även min medbloggare Kamferdroppar, som dock vill komplettera partiet i SvD-artikeln om "frozen-fright pattern" här.
* Man beräknar alltså att bara ca 20 % anmäls.
11 000 våldtäkter om året, alltså.
Mellan 100 och 200 leder till fällande dom.
Ska vi vänta tills 2010 på att utredningen som tillsattes i år ska bli färdig? Nej, skriver Peter Eriksson på SvD Brännpunkt, och framför miljöpartiets förslag till en ny våldtäktslag. Jag tycker att förslaget verkar bra, och det tycker även min medbloggare Kamferdroppar, som dock vill komplettera partiet i SvD-artikeln om "frozen-fright pattern" här.
* Man beräknar alltså att bara ca 20 % anmäls.
torsdag 4 september 2008
Ängssorkar, skillnadsletare och den svage mannen
I DN Kultur i dag (ej på webben) skriver Karin Johannisson om den nyupptäckta ”otrohetsgenen”, allel 334, och frågar sig varför medierna hetsar upp sig så. Forskarna själva anser ju att den bara är ”en mikroskopisk del i förklaringen av det mänskliga. Vi vet alltså inte särskilt mycket mer än förr. Att en tvilling med 334:an i blodet får det trassligt i kärleksrelationen måste kallas svag evidens.”
Men, som Johannisson skriver, är biologi och annan naturvetenskap mycket mer prestigefyllda områden jämfört med ”de hunsade samhälls- och kulturvetenskaperna med sina tröga och komplexa förklaringsmodeller”. Att alliansen framförallt satsar på dem är föga förvånande eftersom de är mer vetenskapliga, liksom. Vetenskap med stort V, den hårda, strikt evidensbaserade forskningen om en tillvaro som existerar oberoende av oss, ni vet. Om det nu vore så enkelt, men det är det förstås inte. Forskning äger inte rum i ett vakuum utan i en samhällelig, historisk och politisk kontext, inom en viss diskurs, inom ett visst vetenskapligt samfund. Den stora skillnaden mellan naturvetenskap och humaniora/samhällsvetenskap är antagligen att forskare inom de senare områdena ägnar stor uppmärksamhet åt att reflektera över sin egen roll, hur de färgar och färgas av det område de beskriver medan elektrofores- och Western Blot-gänget i sina vita rockar inte ägnar en tanke åt sånt strunt. (Om jag nu ska vara en smula orättvis. Visst prövas naturvetenskaplig forskning av etiska nämnder och visst kan forskare inom de facken vara reflexiva. Men knappast på samma sätt som inom sam/hum.)
”Förklaringsmodellerna för mänskligt beteende följer historiska mönster”, skriver Johannisson: ”I tider av instabilitet gäller biologi, (…) i tider av välfärdsutveckling gäller sociologi och den optimism som ligger i att människan formas av förändringsbara livsvillkor."
Och nog lever vi i en minst sagt instabil tid. Hurra för den, säger jag. Hurra för det gränsöverskridande, utflytande, kreoliserande och mobila. Men alla hurrar inte med mig. Senmoderniteten får många att bäva, särskilt konservativa krafter som den kristna högern, reaktionärer och rasister av alla kulörer och så ”vanligt folk” som inte vet vem i hela världen man kan lita på längre.
Ja, vem kan man lita på? Vetenskapen! Den som säger vad som är sant! För inte kan vi nöja oss med att jag är bisexuell, vi måste ta reda på varför. Vi måste veta om det verkligen är sant att bögar liknar kvinnor och flator män. Vi måste ta reda på om det trots allt inte finns biologiska skillnader mellan könen som förklarar den skillnad i våra psyken som vi tycker oss se. Och det finns förstås många som slår mynt av denna osäkerhet, inte bara forskare som vill utröna om pekfingerlängd och sexuell läggning hänger ihop utan en hel armé av populärvetenskapliga författare som förklarar att Kvinnor kommer från Venus och Män från Mars och det förklarar minsann varför det är normalt och rätt att den andel av Sveriges arbetskraft som utför flest tunga lyft per dag är kommunalanställda kvinnor.
(Vissa tycker verkligen att kvinnor är starkare, som Louis M. Solomon, JD; Rebekka C. Noll, JD, MMSc; and Rebecca Guttman, JD Candidate, som i Gender Medicine, vol 5, no 3 2008 har denna rubrik på sin artikel: ”The Weaker Sex: is Being Male a Legally Cognizable Defect, Impairment or Disability? Utgångspunkten är att det svagare könet, d.v.s. mannen, bland annat styrs så av sitt testosteron och är så utsatt för felutveckling, sjukdomar, olyckor, hjärtfel och annat att manlighet borde anses vara en förmildrande omständighet vid en rättegång. Kanske något för Tito Beltran att ta upp via sitt ombud om han fälls i hovrätten? Problemet är bara att den här testosteronteorin inte håller. Sociobiologer har förgäves försökt visa att det manliga könshormonet exempelvis leder till högre poster inom samhället. Tyvärr för dem har det visat sig att en ökad testosteronhalt kan vara resultatet av denna makt. Dessutom har många kvinnor mer testosteron i blodet än män, och efter 50 års ålder har män mer östrogen än kvinnor. Så tyvärr, Tito.)
Jag läser i min nya kursbok Om genus (R.W. Connell, Daidalos 2002) om de väldiga metaanalyser som har gjorts om könsskillnadsforskning. Det de har kommit fram till är att stora likheter mellan män och kvinnor är det allmänna mönstret. Maccoby och Jacklin (1975), Halpern och LaMay (2000) och andra hittar inga signifikanta skillnader. Det framförs ofta att ”forskningen” säger att ”flickor är mer sociala än pojkar, att flickor är mer lättpåverkade än pojkar, att flickor har sämre självförtroende, att flickor är bättre på att lära sig saker utantill medan pojkar är bättre på avancerade kognitiva processer, att pojkar är mer analyserande, att flickor präglas mer av arv och pojkar mer av miljö, att flickor saknar drivkraft för att lyckas eller att flickor är mer auditiva och pojkar mer visuella. Alla dessa åsikter visade sig vara myter (Connell, s. 60)”.
Connel skriver att ”[d]en psykologiska likheten mellan män och kvinnor skulle kunna betraktas, med tanke på den mängd bevis som stöder den, som en av de mest välgrundade generaliseringarna i hela den humanistiska forskningen (ibid, s. 61).
Man kunde tycka att forskningsområdet är mättat. Vi kommer liksom inte fram till mer hur mycket vi än undersöker saken, alltså tar vi en kopp kaffe nu och begrundar resultatet, funderar över varför det kändes så angeläget att leta efter skillnader där just inga skillnader finns. Men tro inte att forskarna ger sig så lätt. Ska det inte gå att hitta några fler alleler eller några fler pyttesmå områden i hypothalamus eller några fler samband mellan vänsterhänthet och sexuell läggning? Jo, det måste gå! Och amerikaner läser med förtjusning böcker som Why Men Don’t Listen and Women Can’t Read Maps.
Men under tiden fortsätter de där bögarna och blattarna och miffona och LVU-kidsen att sprida osäkerhet. Vi måste ställa krav på dem. Snälla, snälla Gud – ge oss lite ordning och reda, ty annars går vi under! I det senaste numret av Västerort redovisas hur det går för pluggen här ute. Grimstaskolan har en hög andel barn med ickesvenskfödda föräldrar, men de lyckas bra ändå: andelen som går vidare till gymnasiet är normal. Höglandsskolan och Äppelviksskolan lyckas bättre: där klarar 100 % av eleverna från grundskolan att kvala in till gymnasiet. Och inte en blatte inom synhåll, såklart, om man inte räknar ett och annat adoptivbarn, för här bor alla i villor som kostar många miljoner. Skolborgarrådet Lotta Edholm tycker i tidningen att det som behövs för att komma tillrätta med segregation och därmed sammanhängande olikheter i skolors undervisningsresultat är… (trumvirvel) Tidiga utvärderingar, skriftliga omdömen från årskurs ett och nationella prov i svenska och matte.
En mycket omfattande amerikansk undersökning (som jag typiskt nog hittar just nu – återkommer) visar att multietniska områden i USA präglas av en lägre tilltro till nästan, lägre socialt engagemang och mer tv-tittande, bland annat. Folk vänder taggarna utåt och sluter sig, kan man säga. Och det här är inte kopplat till inkomst eller någon av de femtielva andra tänkbara parametrar som rapporten redovisar i stor detalj. Man har försökt korrigera för allt möjligt, men resultatet kvarstår: det är jobbigt med multikulti. I slutorden redovisas dock glädjande siffror från USA:s armé. Där är det oerhört mycket vanligare med vänskapsband över de etniska gränserna än i samhället i övrigt. Och det är inte så konstigt heller, eftersom det har jobbats med de frågorna under lång tid. Tricket, skriver forskarna, är att skapa en vikänsla som överbryggar vi-demkänslorna. Respekt för olikheter och en gemenskap och social identitet som bygger på att vi faktiskt hör samman trots våra olikheter är ett framgångsrecept. Så mycket tråkigare att våra partier nallar av Sverigedemokraternas rasistiska agenda, som Dagens Arena skriver.
Vi behöver inte ”ställa krav på” (välj önskad subgrupp). Vi behöver inte förbjuda flyktingarna att bestämma var de ska bo som socialdemokraterna kräver i DN. Vi behöver skapa gemenskap, eller som Karin Johannisson skriver om tendensen att investera i medicin och naturvetenskap men inte ”i det kritiska samtalet om interaktionen människa-samhälle”, när det är just detta samtal som behövs ”för att pejla vår instabila samtid, och kanske för att förstå varför vi blir så tagna av en fräck liten gen”. Bättre kunde det inte sägas.
Men, som Johannisson skriver, är biologi och annan naturvetenskap mycket mer prestigefyllda områden jämfört med ”de hunsade samhälls- och kulturvetenskaperna med sina tröga och komplexa förklaringsmodeller”. Att alliansen framförallt satsar på dem är föga förvånande eftersom de är mer vetenskapliga, liksom. Vetenskap med stort V, den hårda, strikt evidensbaserade forskningen om en tillvaro som existerar oberoende av oss, ni vet. Om det nu vore så enkelt, men det är det förstås inte. Forskning äger inte rum i ett vakuum utan i en samhällelig, historisk och politisk kontext, inom en viss diskurs, inom ett visst vetenskapligt samfund. Den stora skillnaden mellan naturvetenskap och humaniora/samhällsvetenskap är antagligen att forskare inom de senare områdena ägnar stor uppmärksamhet åt att reflektera över sin egen roll, hur de färgar och färgas av det område de beskriver medan elektrofores- och Western Blot-gänget i sina vita rockar inte ägnar en tanke åt sånt strunt. (Om jag nu ska vara en smula orättvis. Visst prövas naturvetenskaplig forskning av etiska nämnder och visst kan forskare inom de facken vara reflexiva. Men knappast på samma sätt som inom sam/hum.)
”Förklaringsmodellerna för mänskligt beteende följer historiska mönster”, skriver Johannisson: ”I tider av instabilitet gäller biologi, (…) i tider av välfärdsutveckling gäller sociologi och den optimism som ligger i att människan formas av förändringsbara livsvillkor."
Och nog lever vi i en minst sagt instabil tid. Hurra för den, säger jag. Hurra för det gränsöverskridande, utflytande, kreoliserande och mobila. Men alla hurrar inte med mig. Senmoderniteten får många att bäva, särskilt konservativa krafter som den kristna högern, reaktionärer och rasister av alla kulörer och så ”vanligt folk” som inte vet vem i hela världen man kan lita på längre.
Ja, vem kan man lita på? Vetenskapen! Den som säger vad som är sant! För inte kan vi nöja oss med att jag är bisexuell, vi måste ta reda på varför. Vi måste veta om det verkligen är sant att bögar liknar kvinnor och flator män. Vi måste ta reda på om det trots allt inte finns biologiska skillnader mellan könen som förklarar den skillnad i våra psyken som vi tycker oss se. Och det finns förstås många som slår mynt av denna osäkerhet, inte bara forskare som vill utröna om pekfingerlängd och sexuell läggning hänger ihop utan en hel armé av populärvetenskapliga författare som förklarar att Kvinnor kommer från Venus och Män från Mars och det förklarar minsann varför det är normalt och rätt att den andel av Sveriges arbetskraft som utför flest tunga lyft per dag är kommunalanställda kvinnor.
(Vissa tycker verkligen att kvinnor är starkare, som Louis M. Solomon, JD; Rebekka C. Noll, JD, MMSc; and Rebecca Guttman, JD Candidate, som i Gender Medicine, vol 5, no 3 2008 har denna rubrik på sin artikel: ”The Weaker Sex: is Being Male a Legally Cognizable Defect, Impairment or Disability? Utgångspunkten är att det svagare könet, d.v.s. mannen, bland annat styrs så av sitt testosteron och är så utsatt för felutveckling, sjukdomar, olyckor, hjärtfel och annat att manlighet borde anses vara en förmildrande omständighet vid en rättegång. Kanske något för Tito Beltran att ta upp via sitt ombud om han fälls i hovrätten? Problemet är bara att den här testosteronteorin inte håller. Sociobiologer har förgäves försökt visa att det manliga könshormonet exempelvis leder till högre poster inom samhället. Tyvärr för dem har det visat sig att en ökad testosteronhalt kan vara resultatet av denna makt. Dessutom har många kvinnor mer testosteron i blodet än män, och efter 50 års ålder har män mer östrogen än kvinnor. Så tyvärr, Tito.)
Jag läser i min nya kursbok Om genus (R.W. Connell, Daidalos 2002) om de väldiga metaanalyser som har gjorts om könsskillnadsforskning. Det de har kommit fram till är att stora likheter mellan män och kvinnor är det allmänna mönstret. Maccoby och Jacklin (1975), Halpern och LaMay (2000) och andra hittar inga signifikanta skillnader. Det framförs ofta att ”forskningen” säger att ”flickor är mer sociala än pojkar, att flickor är mer lättpåverkade än pojkar, att flickor har sämre självförtroende, att flickor är bättre på att lära sig saker utantill medan pojkar är bättre på avancerade kognitiva processer, att pojkar är mer analyserande, att flickor präglas mer av arv och pojkar mer av miljö, att flickor saknar drivkraft för att lyckas eller att flickor är mer auditiva och pojkar mer visuella. Alla dessa åsikter visade sig vara myter (Connell, s. 60)”.
Connel skriver att ”[d]en psykologiska likheten mellan män och kvinnor skulle kunna betraktas, med tanke på den mängd bevis som stöder den, som en av de mest välgrundade generaliseringarna i hela den humanistiska forskningen (ibid, s. 61).
Man kunde tycka att forskningsområdet är mättat. Vi kommer liksom inte fram till mer hur mycket vi än undersöker saken, alltså tar vi en kopp kaffe nu och begrundar resultatet, funderar över varför det kändes så angeläget att leta efter skillnader där just inga skillnader finns. Men tro inte att forskarna ger sig så lätt. Ska det inte gå att hitta några fler alleler eller några fler pyttesmå områden i hypothalamus eller några fler samband mellan vänsterhänthet och sexuell läggning? Jo, det måste gå! Och amerikaner läser med förtjusning böcker som Why Men Don’t Listen and Women Can’t Read Maps.
Men under tiden fortsätter de där bögarna och blattarna och miffona och LVU-kidsen att sprida osäkerhet. Vi måste ställa krav på dem. Snälla, snälla Gud – ge oss lite ordning och reda, ty annars går vi under! I det senaste numret av Västerort redovisas hur det går för pluggen här ute. Grimstaskolan har en hög andel barn med ickesvenskfödda föräldrar, men de lyckas bra ändå: andelen som går vidare till gymnasiet är normal. Höglandsskolan och Äppelviksskolan lyckas bättre: där klarar 100 % av eleverna från grundskolan att kvala in till gymnasiet. Och inte en blatte inom synhåll, såklart, om man inte räknar ett och annat adoptivbarn, för här bor alla i villor som kostar många miljoner. Skolborgarrådet Lotta Edholm tycker i tidningen att det som behövs för att komma tillrätta med segregation och därmed sammanhängande olikheter i skolors undervisningsresultat är… (trumvirvel) Tidiga utvärderingar, skriftliga omdömen från årskurs ett och nationella prov i svenska och matte.
En mycket omfattande amerikansk undersökning (som jag typiskt nog hittar just nu – återkommer) visar att multietniska områden i USA präglas av en lägre tilltro till nästan, lägre socialt engagemang och mer tv-tittande, bland annat. Folk vänder taggarna utåt och sluter sig, kan man säga. Och det här är inte kopplat till inkomst eller någon av de femtielva andra tänkbara parametrar som rapporten redovisar i stor detalj. Man har försökt korrigera för allt möjligt, men resultatet kvarstår: det är jobbigt med multikulti. I slutorden redovisas dock glädjande siffror från USA:s armé. Där är det oerhört mycket vanligare med vänskapsband över de etniska gränserna än i samhället i övrigt. Och det är inte så konstigt heller, eftersom det har jobbats med de frågorna under lång tid. Tricket, skriver forskarna, är att skapa en vikänsla som överbryggar vi-demkänslorna. Respekt för olikheter och en gemenskap och social identitet som bygger på att vi faktiskt hör samman trots våra olikheter är ett framgångsrecept. Så mycket tråkigare att våra partier nallar av Sverigedemokraternas rasistiska agenda, som Dagens Arena skriver.
Vi behöver inte ”ställa krav på” (välj önskad subgrupp). Vi behöver inte förbjuda flyktingarna att bestämma var de ska bo som socialdemokraterna kräver i DN. Vi behöver skapa gemenskap, eller som Karin Johannisson skriver om tendensen att investera i medicin och naturvetenskap men inte ”i det kritiska samtalet om interaktionen människa-samhälle”, när det är just detta samtal som behövs ”för att pejla vår instabila samtid, och kanske för att förstå varför vi blir så tagna av en fräck liten gen”. Bättre kunde det inte sägas.
onsdag 3 september 2008
VP Challenge
Tänk så bra att man kan mobilblogga! Tänkte jag och följde anvisningarna. Men inte fick jag nåt svar på mitt MMS. Vad göra, vad göra? Jag har ju anmält mig till VP Challenge. Vart har våra kameror tagit vägen, förresten? Båda är försvunna. Jag har i och för sig länge velat ha en ny, någon som är ännu mindre än min försvunna och älskade Dimage med inbyggd zoom som åker som en hiss inuti kameran, vilket gör att den är och förblir platt. Tips mottages med tacksamhet. Tips på var jag ska leta, alltså, för inte har jag råd med en ny kamera - jag kan vara glad om jag har råd med mjölk. Jag köpte ett par jeans och en ny huvtröja till A. häromdagen. 349 pix. Och det kändes som mycket pengar, då hajar ni. Jag köpte i alla fall kurslitteratur i dag: Från erfarenhet till text - Om kulturvetenskaplig reflexivitet av Billy Ehn och Barbro Klein, Kvalitativ metod och vetenskapsteori av Bengt Starrin och Per-Gunnar Svensson (red.) (inte för att jag tänker ägna mig åt just kvantitativ metod, tror jag, men den är obligatorisk), Social Constructionism av Vivien Burr, Världen i vitögat - tre essärer om västerländsk kultur av Stefan Jonsson, samt Om Genus av R.W. Connell. Och en pärm och ett limblock . Det gick på 1 000 kronor som jag inte har, men jag hade två presentcheckar. Lägenheten ser ut som Jerusalems förstörelse, vi är sjuka och orkar inte laga mat till oss i kväll fast vi borde, och i morgon måste jag till ett filmlabb och gå igenom en olidlig skitfilm, vilket jag borde ha ringt om i dag, men det glömde jag, och så har jag lovat att äta lunch med P. i morgon fast det undrar jag om jag hinner eftersom jag måste lämna på dagis och sen hinna till Spånga och så har jag dåligt samvete för att jag inte har hälsat på en annan vän som får el i skallen och just det, i morgon har jag också lovat J att följa med på ett evenemang men det lär inte gå, däremot ska vi se Svart tulpan på fredag om inte småttingarna har blivit sjuka då, och inte kan vi gå båda på Martys premiär på Dramaten för då är barnvakten på sjukan så det får väl bli ett genrep om vi vill gå båda två.
Andas.
En gång tjänade jag pengar som gräs. Ett år, jag tror att det var -97, tjänade jag nästan en miljon. På att knattra fram texter för FilmNet och Svensk Text som jag och min dåvarande aldrig, aldrig sa nej till. Vi var oumbärliga, sa våra uppdragsgivare. Pyttsan. Det visade sig så småningom hur oumbärliga vi var, men jobbade som fan gjorde vi. Ingenting var omöjligt och vi satt till fyra på morgonen och gick upp sju och, och... Så småningom sansade vi oss en smula och gick ner i arbetstid. Det var skönt att bara jobba 60 timmar i veckan. Pengar som gräs, ja. Och resor till New York där vi shoppade på Saks och bodde på ett hotell som tog 57 dollar för frukosten. Det låter dyrt även med dagens penningvärde och växelkurs. Skidresa till Banff i Kanada och sen hem och skilsmässa och 224 000 i kvarskatt, vilket jag pröjsade av på ett och ett halvt år. Och sen rullade p-fonderna in för återföring och visserligen betalade jag inte Amex Platina-notan med Eurocard och vice versa som på den gamla goda tiden när vår dotter växte upp på Prinsen och vi leasade en BMW och hyrde en halv villa och aldrig knullade, men jobbade gjorde jag. Jag rullade den där gamla skuldbollen framför mig tills jag inte längre orkade utan pajade ihop som en myra under ett förstoringsglas en het augustidag. Och nu satt jag i en andrahandslägenhet som kostade skjortan efter att ha flytt från nästa förhållande och hej, så trevligt det är på Djurgården, tänk att få ta 44:an upp till Karlaplan och handla mat med gossarna och sen inte ha täckning på kortet och inte orka jobba och inte orka fylla i ett papper för att förlänga de där 14 dagarnas sjukskrivning, inte orka öppna ett kuvert och kämpa desperat för att inte barnen skulle bli lidande vilket de inte blev. Tänk så trevligt på Djurgården, i Interådhuset där min hyresvärd var en inne-ekonom på Handels och fåglarna kvittrade och jag lånade pengar till mat och var på vippen att ta livet av mig trots att man inte kan när man har barn, men när mörkret blir så kompakt att man inte kan leva... Men P kom och räddade mig, min allra bästa vän.
Andas.
Och så. Kom Marty in i mitt liv, i MITT pissliv! Och tröstade mig och vi knullade och flamsade hela nätter och gick på Patten och Tip-Top och jag fick mot all förmodan ett förstahandskontrakt på en lägenhet på Härjedalsgatan i Vällingby. Och vi flamsade ännu mer på balkongen, timme efter timme och jag älskar henne så mycket att jag får tårar i ögonen när jag skriver det här. Varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för att hon finns och för att vi fick två fantastiska barn till och vänta bara. Det ska bli fler. Jag hade överlevt ändå. Jag brukar alltid landa på fötterna. Men ett liv utan mitt livs stora - eller är det enda - kärlek är otänkbart. Ekonomin har aldrig återhämtat sig, kronofogdar och andra monetära liemän pockar på min uppmärksamhet och jag orkar fortfarande inte öppna kuvert. Och det gör inte hon heller, fast mer för att hon faktiskt skiter i det. Och det gör jag med. Ekonomin är en katastrof och ändå har våra barn allt de behöver och vår tillvaro är paradisisk.
Vem fan behöver en kamera?
Andas.
En gång tjänade jag pengar som gräs. Ett år, jag tror att det var -97, tjänade jag nästan en miljon. På att knattra fram texter för FilmNet och Svensk Text som jag och min dåvarande aldrig, aldrig sa nej till. Vi var oumbärliga, sa våra uppdragsgivare. Pyttsan. Det visade sig så småningom hur oumbärliga vi var, men jobbade som fan gjorde vi. Ingenting var omöjligt och vi satt till fyra på morgonen och gick upp sju och, och... Så småningom sansade vi oss en smula och gick ner i arbetstid. Det var skönt att bara jobba 60 timmar i veckan. Pengar som gräs, ja. Och resor till New York där vi shoppade på Saks och bodde på ett hotell som tog 57 dollar för frukosten. Det låter dyrt även med dagens penningvärde och växelkurs. Skidresa till Banff i Kanada och sen hem och skilsmässa och 224 000 i kvarskatt, vilket jag pröjsade av på ett och ett halvt år. Och sen rullade p-fonderna in för återföring och visserligen betalade jag inte Amex Platina-notan med Eurocard och vice versa som på den gamla goda tiden när vår dotter växte upp på Prinsen och vi leasade en BMW och hyrde en halv villa och aldrig knullade, men jobbade gjorde jag. Jag rullade den där gamla skuldbollen framför mig tills jag inte längre orkade utan pajade ihop som en myra under ett förstoringsglas en het augustidag. Och nu satt jag i en andrahandslägenhet som kostade skjortan efter att ha flytt från nästa förhållande och hej, så trevligt det är på Djurgården, tänk att få ta 44:an upp till Karlaplan och handla mat med gossarna och sen inte ha täckning på kortet och inte orka jobba och inte orka fylla i ett papper för att förlänga de där 14 dagarnas sjukskrivning, inte orka öppna ett kuvert och kämpa desperat för att inte barnen skulle bli lidande vilket de inte blev. Tänk så trevligt på Djurgården, i Interådhuset där min hyresvärd var en inne-ekonom på Handels och fåglarna kvittrade och jag lånade pengar till mat och var på vippen att ta livet av mig trots att man inte kan när man har barn, men när mörkret blir så kompakt att man inte kan leva... Men P kom och räddade mig, min allra bästa vän.
Andas.
Och så. Kom Marty in i mitt liv, i MITT pissliv! Och tröstade mig och vi knullade och flamsade hela nätter och gick på Patten och Tip-Top och jag fick mot all förmodan ett förstahandskontrakt på en lägenhet på Härjedalsgatan i Vällingby. Och vi flamsade ännu mer på balkongen, timme efter timme och jag älskar henne så mycket att jag får tårar i ögonen när jag skriver det här. Varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för att hon finns och för att vi fick två fantastiska barn till och vänta bara. Det ska bli fler. Jag hade överlevt ändå. Jag brukar alltid landa på fötterna. Men ett liv utan mitt livs stora - eller är det enda - kärlek är otänkbart. Ekonomin har aldrig återhämtat sig, kronofogdar och andra monetära liemän pockar på min uppmärksamhet och jag orkar fortfarande inte öppna kuvert. Och det gör inte hon heller, fast mer för att hon faktiskt skiter i det. Och det gör jag med. Ekonomin är en katastrof och ändå har våra barn allt de behöver och vår tillvaro är paradisisk.
Vem fan behöver en kamera?
tisdag 2 september 2008
Ska du läsa korv, pappa?
Ja, det brukade min äldsta dotter fråga mig en gång i världen. Och läser korv gör jag sedan 20 år tillbaka. Korvfel är en styggelse och jag lider när jag upptäcker dem i mina egna texter, lika mycket som jag kan uppskatta dem i andras. Det finns ingen ursäkt för korv. Biopubliken vet inte att du har varit tvungen att översätta den där rullen på två dagar, tittarna vet inte att tv-kanalen kom på att hoppsan, dokumentären om livet på korallrevet ska visst sändas om fem timmar. Eller att nyhetsöversättaren ska pricka en synk på amhariska i direktsändning samtidigt som hen sitter med en kasjubisk tolk i telefonen. Korvfelet stör flödet, får en att hicka till och missa nästa text. Korvfelet är för evigt inetsat av lasern på 50 kopior eller repriseras gång på gång under tv-seriens livstid. Så jag läser korv och gör stavningskontroller i Word och kollar och dubbelkollar fakta, ringer rosenodlare, experter på skjutning med svartkrutspistoler eller en syster i Katolska domkyrkan som är expert på obskyra helgon (exemplen hämtade från ett och samma program, tro det eller ej). Och lik förbannat blir det fel ibland.
Men nu är jag sjuk. Hör ni det? SJUK! Och då orkar jag inte logga in och ut på Blogger för att rätta de korvfel jag upptäcker i mina senaste inlägg. Jag ska göra det. Sen, när min hjärna inte är mos.
En rolig historia om korvfel: Jag sitter på premiären av en biofilm som jag har översatt. Var det Pulp Fiction? Jag tror det. Och på bioduken ser jag till min fasa ordet "våldtäcktsman"! Två personer som sitter framför mig påpekar fnissande misstaget. Och jag som var så stolt över den här översättningen. Ibland står man med brallorna nere, det får man lära sig i min bransch. Man kallar John för Peter eller skriver 100 i stället för 1 000, och när man korvläser så ser man det man har tänkt skriva, inte det man verkligen skrev. Ett sätt att undvika det här är att låta texten vila ett tag innan man korrläser. Det är en metod som jag säkert har tillämpat sju gånger under min tid som översättare, men teorin är ju bra. Ännu bättre är att ha en kollega som går igenom jobbet; så gör vi i vårt bolag och det känns väldigt skönt.
En synnerligen rutinerad, mångkunnig och politiskt insatt kollega till mig översatte en dokumentär om World Trade Center-katastrofen. Faktakoll. Arabisk tolk. Mer faktakoll. Om någon skulle få det rätt så vore det han. Han översätter från fler språk än jag kan drömma om att någonsin göra, han kan allt om - ja, allt - är noggrann och rapp, formulerar sig bättre än de flesta. Och så skriver han med sömngångaraktig säkerhet (till sina kollegers ohöljda skadeglädje) fel datum: 9/11, nionde november. Ridå.
I mitt fall var det en nitisk medarbetare på ett filmlaboratorium som hade rättat "våldtäktsman" till "våldtäcktsman". Tack, tack.
(Ser ni ett korrfel eller en klantig syftning eller andra språkliga missfoster i min blogg: skriv gärna och påpeka det!)
Men nu är jag sjuk. Hör ni det? SJUK! Och då orkar jag inte logga in och ut på Blogger för att rätta de korvfel jag upptäcker i mina senaste inlägg. Jag ska göra det. Sen, när min hjärna inte är mos.
En rolig historia om korvfel: Jag sitter på premiären av en biofilm som jag har översatt. Var det Pulp Fiction? Jag tror det. Och på bioduken ser jag till min fasa ordet "våldtäcktsman"! Två personer som sitter framför mig påpekar fnissande misstaget. Och jag som var så stolt över den här översättningen. Ibland står man med brallorna nere, det får man lära sig i min bransch. Man kallar John för Peter eller skriver 100 i stället för 1 000, och när man korvläser så ser man det man har tänkt skriva, inte det man verkligen skrev. Ett sätt att undvika det här är att låta texten vila ett tag innan man korrläser. Det är en metod som jag säkert har tillämpat sju gånger under min tid som översättare, men teorin är ju bra. Ännu bättre är att ha en kollega som går igenom jobbet; så gör vi i vårt bolag och det känns väldigt skönt.
En synnerligen rutinerad, mångkunnig och politiskt insatt kollega till mig översatte en dokumentär om World Trade Center-katastrofen. Faktakoll. Arabisk tolk. Mer faktakoll. Om någon skulle få det rätt så vore det han. Han översätter från fler språk än jag kan drömma om att någonsin göra, han kan allt om - ja, allt - är noggrann och rapp, formulerar sig bättre än de flesta. Och så skriver han med sömngångaraktig säkerhet (till sina kollegers ohöljda skadeglädje) fel datum: 9/11, nionde november. Ridå.
I mitt fall var det en nitisk medarbetare på ett filmlaboratorium som hade rättat "våldtäktsman" till "våldtäcktsman". Tack, tack.
(Ser ni ett korrfel eller en klantig syftning eller andra språkliga missfoster i min blogg: skriv gärna och påpeka det!)
En burk Sepåfan
Dagens Nyheter serverar i dag ett Ramelskt förvåningspiller i form av Barbro Hedvalls ledarstick om delad föräldraförsäkring. Här serverar hon fakta: "Individuell föräldraförsäkring är sannolikt den mest effektiva åtgärd som statsmakterna skulle kunna vidta för jämställdheten mellan kvinnor och män." Och inte nog med det, hon är för en sådan reform. Se på fan! Och heder åt Hedvall.
Skillnaden mot Svenska Dagbladets inställning är milsvid. Här kallar PJ Anders Linder inställningen att män ska ta lika ansvar för barn tvångsdelning och skriver att om "det inte blir ädel tävlan om att försvara familjernas rätt att själva välja, då är det inte mycket bevänt med svensk borgerlighet 2008". Det är ungefär samma argument som brukar framföras om inkvotering av kvinnor på toppositioner: i den heliga valfrihetens namn får kvinnor finna sig i vad karlarna gör. Att de till exempel kvoterar in varandra i bolagsstyrelser beror helt enkelt på att karlar är bäst, annars skulle de ju inte vara i majoritet där.
DN:s ledarredaktion är i sanning en märklig blandning av väldigt goda skribenter som Barbro Hedvall och usla dito som Lisa Bjurwald. Anders Utbult på Skick har en teori om varför Niklas Ekdahl slutade: han skämdes över att sammankopplas med Bjurwald. Se på fan.
Uppdatering: med nya Google Chrome orkar jag gå in på Expressens webbplats (vilket jag inte hade tålamod med när jag körde IE) och se på fan: ledarredaktionen är för den socialdemokratiska arbetsgruppens förslag om en tredelad föräldraförsäkring. Mycket ska man höra innan öronen skärs av, som det stod i en recension om skräckfilmsmusik en gång.
Skillnaden mot Svenska Dagbladets inställning är milsvid. Här kallar PJ Anders Linder inställningen att män ska ta lika ansvar för barn tvångsdelning och skriver att om "det inte blir ädel tävlan om att försvara familjernas rätt att själva välja, då är det inte mycket bevänt med svensk borgerlighet 2008". Det är ungefär samma argument som brukar framföras om inkvotering av kvinnor på toppositioner: i den heliga valfrihetens namn får kvinnor finna sig i vad karlarna gör. Att de till exempel kvoterar in varandra i bolagsstyrelser beror helt enkelt på att karlar är bäst, annars skulle de ju inte vara i majoritet där.
DN:s ledarredaktion är i sanning en märklig blandning av väldigt goda skribenter som Barbro Hedvall och usla dito som Lisa Bjurwald. Anders Utbult på Skick har en teori om varför Niklas Ekdahl slutade: han skämdes över att sammankopplas med Bjurwald. Se på fan.
Uppdatering: med nya Google Chrome orkar jag gå in på Expressens webbplats (vilket jag inte hade tålamod med när jag körde IE) och se på fan: ledarredaktionen är för den socialdemokratiska arbetsgruppens förslag om en tredelad föräldraförsäkring. Mycket ska man höra innan öronen skärs av, som det stod i en recension om skräckfilmsmusik en gång.
Flamberad flumskola på majorens vis
Jag har varit på höstens första föräldramöte i skolan. (Och gudskelov stod det inte "föräldrarmöte" eller "föräldrar möte" som man kan se på dagis - ett tecken på att personalen är bättre utbildad på våra skolor, även om man kan se märkligheter ibland, som datumet "18:onde" i ett veckobrev från förra året. Nåja, även Homeros slumrar ibland, som det brukar heta.)
I ljushallen informerades vi bl.a. om de nationella prov som nu ska införas. Av många uppfattas de som ett kontrollinstrument. Så skriver till exempel DN på ledarplats i en artikel som ändå är kritisk mot Björklund: "Tidigare betyg, betygssystem med fler steg, obligatoriska skriftliga omdömen och nationella prov i årskurs 3 blir sammantaget en politik som tydligare än tidigare betonar vikten av kunskaper."
Men lyssna nu lite på Skolverket, som majoren så gärna hänvisar till: "Ett tänkbart alternativ skulle kunna vara att resultat från nationella prov används för att bedöma kunskapsnivå och kunskapsutveckling. En närmare granskning av resultat på olika nationella prov visar dock att de inte fungerar särskilt väl för sådana uppgifter. Det beror helt enkelt på att de inte är konstruerade med sådana syften utan mer är till för att stödja lärare i deras tolkning av kursmål och betygskriterier (om betyg ska sättas) och därmed främja en rättvis och likvärdig betygssättning."
Är kunskaper detsamma som betyg? Nej. Hänger kunskaper och betyg ihop? Inte på ett linjärt och entydigt sätt. Precis som ledarskribenten på DN själv konstaterar: "Det kan dessutom bli för mycket betygsättning. Om hela skolsystemet inriktas på de mätbara resultat som ska visas upp, så får överlevnadsinstinkten såväl elever som lärare och rektorer att agera taktiskt. Att verkligen lära sig något blir underordnat målet att visa upp resultat som ser fina ut."
Björklund orerar gärna om den svenska "flumskolan". Han tycker nog att svenska elever är för dåliga på att rapa upp kunskaper. Skolverket beskriver denna skillnad i kunskapssyn så här:
"Ett prov är också uttryck för hur konstruktören ser på vad kunskap är och hur lärande går till. I den svenska pedagogiska debatten har länge förts en diskussion om detta. Ett förhållningssätt utgår ifrån att lärande innebär att individen tillägnar sig given kunskap. Att lära sig innebär att memorera fakta och att det oftast finns ett givet svar. Ett annat förhållningssätt utgår ifrån en s.k. konstruktivistisk kunskapssyn, vilken innebär att kunskap är något relativt. Människan är den som konstruerar sin kunskap för att skapa mening åt sina iakttagelser av omvärlden. Lärandet ingår i ett socialt sammanhang som är situationsbundet.36 Denna senare syn på lärande har i stor utsträckning präglat läroplanerna för den svenska skolan, och i både Lgr 80 och Lpo 94 finns detta synsätt företrätt. Synen på kunskap och lärande har alltså i den svenska skolan förskjutits från ett mer atomistiskt synsätt till att istället betona helhet, sammanhang och mening. Mot denna bakgrund är det förståeligt att de svenska eleverna presterar bättre på frågor som mäter sammanhang och tolkning än de gör på enskilda faktafrågor."
Ja, just det. Där har vi flumskolan - och det är den Björklund vill krossa. Han hänvisar till TIMMS-undersökningen från 2003, en undersökning som mäter kunskaper i matematik och NO-ämnen. Där har Sverige "den största nedgången i matematik och NO av alla jämförbara länder". Ja, de svenska eleverna har fått sämre grundkunskaper - andra sidan är de bra på att resonera, till skillnad från sina kamrater i exempelvis Singapore där förhållandet är det motsatta: "Countries with the reasoning domain as a particular strength at the eighth grade included Bahrain, Chile, Ghana, Japan, Norway, the Palestinian National Authority, Saudi Arabia, Scotland, South Africa and Sweden."
PIRLS är en internationell studie av fjärdeklassares läsförmåga. Sverige placerar sig mycket högt i den, men ändå kan man märka en nedgång jämfört med tidigare år. Det måste vara flumskolans fel, tänker nog Björklund. Men han har fel. Den största nedgången märks bland starka eller mycket starka läsare. Vad kan det bero på? I analysen skriver Skolverket att en stor del av förklaringen förmodligen kan tillskrivas samhällsutvecklingen. Allt färre läser långa texter, det vill säga litteratur. (Hur många av den här bloggens läsare har till exempel läst ända hit?) Det är alltså sociala förändringar som förändrar läskunnigheten - och kanske är det så även med nedgången i matematiska grundkunskaper. Barn var säkerligen bättre på huvudräkning för 100 år sen - annars fick de fan för det. Och det fanns inga miniräknare eller datorer.
Den svenska skolan behöver bli bättre på många sätt. Elever som behöver extra stöd får det inte i tillräckligt hög grad. Elever med ett annat modersmål får inte fördjupa sina kunskaper på sitt eget språk. Det saknas speciallärare. Det saknas resurser. Det saknas ett grundläggande genusperspektiv (mina söners skola har ingen genuspedagog), det saknas kunskap om integrationsfrågor (en av föräldrarna berättade att hans dotter - dock i en annan klass - får vara "terrorist" när barnen leker, för hon har ju sjal).
Ja, det finns problem. Men dem löser man inte med kosmetika som tidigare betyg, skriftliga omdömen, nationella prov och rop på disciplin (i en skola där de flesta faktiskt trivs och känner sig trygga). Jag skulle kalla såna åtgärder för - flum. DN skriver att Björklunds "...grova förenklingar skapat osäkerhet om vart han egentligen är på väg". Nej, DN - vi ser exakt vilket slags anrättning han vill bjuda oss på. Och det är ingen smaklig spis.
I ljushallen informerades vi bl.a. om de nationella prov som nu ska införas. Av många uppfattas de som ett kontrollinstrument. Så skriver till exempel DN på ledarplats i en artikel som ändå är kritisk mot Björklund: "Tidigare betyg, betygssystem med fler steg, obligatoriska skriftliga omdömen och nationella prov i årskurs 3 blir sammantaget en politik som tydligare än tidigare betonar vikten av kunskaper."
Men lyssna nu lite på Skolverket, som majoren så gärna hänvisar till: "Ett tänkbart alternativ skulle kunna vara att resultat från nationella prov används för att bedöma kunskapsnivå och kunskapsutveckling. En närmare granskning av resultat på olika nationella prov visar dock att de inte fungerar särskilt väl för sådana uppgifter. Det beror helt enkelt på att de inte är konstruerade med sådana syften utan mer är till för att stödja lärare i deras tolkning av kursmål och betygskriterier (om betyg ska sättas) och därmed främja en rättvis och likvärdig betygssättning."
Är kunskaper detsamma som betyg? Nej. Hänger kunskaper och betyg ihop? Inte på ett linjärt och entydigt sätt. Precis som ledarskribenten på DN själv konstaterar: "Det kan dessutom bli för mycket betygsättning. Om hela skolsystemet inriktas på de mätbara resultat som ska visas upp, så får överlevnadsinstinkten såväl elever som lärare och rektorer att agera taktiskt. Att verkligen lära sig något blir underordnat målet att visa upp resultat som ser fina ut."
Björklund orerar gärna om den svenska "flumskolan". Han tycker nog att svenska elever är för dåliga på att rapa upp kunskaper. Skolverket beskriver denna skillnad i kunskapssyn så här:
"Ett prov är också uttryck för hur konstruktören ser på vad kunskap är och hur lärande går till. I den svenska pedagogiska debatten har länge förts en diskussion om detta. Ett förhållningssätt utgår ifrån att lärande innebär att individen tillägnar sig given kunskap. Att lära sig innebär att memorera fakta och att det oftast finns ett givet svar. Ett annat förhållningssätt utgår ifrån en s.k. konstruktivistisk kunskapssyn, vilken innebär att kunskap är något relativt. Människan är den som konstruerar sin kunskap för att skapa mening åt sina iakttagelser av omvärlden. Lärandet ingår i ett socialt sammanhang som är situationsbundet.36 Denna senare syn på lärande har i stor utsträckning präglat läroplanerna för den svenska skolan, och i både Lgr 80 och Lpo 94 finns detta synsätt företrätt. Synen på kunskap och lärande har alltså i den svenska skolan förskjutits från ett mer atomistiskt synsätt till att istället betona helhet, sammanhang och mening. Mot denna bakgrund är det förståeligt att de svenska eleverna presterar bättre på frågor som mäter sammanhang och tolkning än de gör på enskilda faktafrågor."
Ja, just det. Där har vi flumskolan - och det är den Björklund vill krossa. Han hänvisar till TIMMS-undersökningen från 2003, en undersökning som mäter kunskaper i matematik och NO-ämnen. Där har Sverige "den största nedgången i matematik och NO av alla jämförbara länder". Ja, de svenska eleverna har fått sämre grundkunskaper - andra sidan är de bra på att resonera, till skillnad från sina kamrater i exempelvis Singapore där förhållandet är det motsatta: "Countries with the reasoning domain as a particular strength at the eighth grade included Bahrain, Chile, Ghana, Japan, Norway, the Palestinian National Authority, Saudi Arabia, Scotland, South Africa and Sweden."
PIRLS är en internationell studie av fjärdeklassares läsförmåga. Sverige placerar sig mycket högt i den, men ändå kan man märka en nedgång jämfört med tidigare år. Det måste vara flumskolans fel, tänker nog Björklund. Men han har fel. Den största nedgången märks bland starka eller mycket starka läsare. Vad kan det bero på? I analysen skriver Skolverket att en stor del av förklaringen förmodligen kan tillskrivas samhällsutvecklingen. Allt färre läser långa texter, det vill säga litteratur. (Hur många av den här bloggens läsare har till exempel läst ända hit?) Det är alltså sociala förändringar som förändrar läskunnigheten - och kanske är det så även med nedgången i matematiska grundkunskaper. Barn var säkerligen bättre på huvudräkning för 100 år sen - annars fick de fan för det. Och det fanns inga miniräknare eller datorer.
Den svenska skolan behöver bli bättre på många sätt. Elever som behöver extra stöd får det inte i tillräckligt hög grad. Elever med ett annat modersmål får inte fördjupa sina kunskaper på sitt eget språk. Det saknas speciallärare. Det saknas resurser. Det saknas ett grundläggande genusperspektiv (mina söners skola har ingen genuspedagog), det saknas kunskap om integrationsfrågor (en av föräldrarna berättade att hans dotter - dock i en annan klass - får vara "terrorist" när barnen leker, för hon har ju sjal).
Ja, det finns problem. Men dem löser man inte med kosmetika som tidigare betyg, skriftliga omdömen, nationella prov och rop på disciplin (i en skola där de flesta faktiskt trivs och känner sig trygga). Jag skulle kalla såna åtgärder för - flum. DN skriver att Björklunds "...grova förenklingar skapat osäkerhet om vart han egentligen är på väg". Nej, DN - vi ser exakt vilket slags anrättning han vill bjuda oss på. Och det är ingen smaklig spis.
måndag 1 september 2008
Natt i regeringskansliet
"Regeringens politik är framtidsinriktad" skriver Allians mot Sverige på DN Debatt i dag. Tänka sig: framtidsinriktad! Det är ju storartat - jag som trodde att politiker mer borde ägna sig åt nostalgiska tillbakablickar och historieskrivning. Men den där formuleringen är nog ingen slump. Alliansen vill på detta sätt markera att nu jädrar spottar vi i nävarna och sätter skutan på rätt kurs utan onödigt grubbel över gamla förlegade ideal om jämställdhet och annat tjafs. Att man slår back i maskin talar man dock tyst om.
Ett honnörsord i artikeln är "gedigen". Ni vet, solid, genuin, som det härliga klicket när dörren till en Mercedes slår igen. Fokuset i de yrkesinriktade programmen ska ligga på "gedigna yrkeskunskaper" och det Sverige behöver är "personer med gedigen yrkesutbildning." För att detta ska bli möjligt måste vi backa från "inställningen att teoretisk utbildning är mer värd än yrkesutbildning", och satsa på lärlingsutbildning och praktiska yrkeskurser inom komvux. Det ska nu bli möjligt, skriver de, "att utbilda sig till bilmekaniker, undersköterska eller byggnadsarbetare ocks efter det att man fyllt 20 år."
Jag som trodde att exempelvis undersköterskeutbildning via komvux hade funnits i flera decennier. Där ser man. Nåja, det nya är nog mest att utbildningarna ska ära rum "i nära samråd med näringsliv och branscher". Inte för att det är något nytt heller; det har länge funnits såna utbildningar, men låt oss betona det kraftigt så låter det i alla fall fräscht.
Allians mot Sverige gör en bred satsning för att införa en gammaldags pluggskola där ingen trivs - ungefär som i Finland, som brukar framhävas som en sådan förebild. I den svenska skolan trivs eleverna ungefär till högstadiet. I den finska vantrivs eleverna redan från första klass. Men bra betyg får de. De lär sig att veta hut.
Alliansen vill nu också fösa tillbaka
Vem är mest värdefull: Jacques Lacan eller Chaka Khan? Eh... Frågan känns lite felställd. Men jag kunde inte låta bli ordleken, so here goes: Lacans texter är något av det snårigaste man kan tänka sig. Den satsning på forskning som regeringen har tillkännagivit riktar sig förstås inte lika mycket till humaniora eller samhällsvetenskap; sånt kan ju inte ge klirr i kassan. Vem behöver uppsatser om Lacan och miffoteori? Och är det inte ganska tråkigt? (För övrigt ljuger de om enprocentsmålet, vilket Skick har räknat ut här.) Bättre att digga loss till en låt av Chaka Khan. Den går på repeat i Rosenbad: "I hope this night will last forever. Oh oh oh oh."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
