Sanna Rayman skriver i SvD i dag en ledare betitlad Hivpositiv är ingen identitet. Uppslaget har hon fått genom att bevista ett seminarium på Pride House, där "medierepresentanterna i panelen fick sina fiskar varma för detta lilla ord (hivman), som anses vara stigmatiserande för alla hivpositiva". (Min parentes.)
Lägg märke till ordet "anses". Rayman antyder här att långt ifrån alla håller med. Själv gör hon verkligen inte det: "När jag läser de där artiklarna tänker jag aldrig någonsin på hivmännen som representanter för något slags hivkollektiv, absolut inte." Så egentligen är det här en icke-fråga. Seminariet var bortkastad tid, för vi har ju kommit så mycket längre sen hivmannen Mehdi Tayebs dagar.
Eller har vi det? Är det inte längre stigmatiserande att vara hiv-positiv? Tja, fråga någon som är det hur tillvaron har förändrats efter diagnosen. Om det nu inte är någon stor sak att vara hiv-positiv kan man undra varför inte fler är öppna med det. Jag tror att jag ska skicka Irving Goffmans bok Stigma till SvD:s ledarredaktion. De kan behöva läsa på. Eller förresten, det där med stigmatisering är ju så överdrivet. Som Rayman skriver: "De flesta av oss vet idag att hivpositiva är människor som lever fullgoda liv."
Här är NE:s definition av ordet fullgod:
full`god adj. fullgott
ORDLED: full--god
• som utan tvekan är tillräckligt god
De hivpositivas liv är alltså utan tvekan tillräckligt goda. Inte nog med att de inte längre sammankopplas med hivmän som Mehdi Tayeb, de har i stort sett ingenting att klaga över. Lite restriktioner hit och dit, lite livslång medicinering med ofta svåra biverkningar, lite ovisshet om hur länge denna medicinering kommer att vara verksam, lite hot om isolering på obestämd tid om man misslyckas med att ha säkrare sex... Äsch. Det livet är fullgott. Att ha spänningshuvudvärk är minsann inte heller någon lek!
Rayman vill också höja ett varningens finger för att organisera sig i grupp. Den styrka som det kan ge riskerar att förbytas i "...en oförmåga att skilja på det man delar med valt kollektiv och allt annat. Man blir en enfrågemänniska. När man väl blivit ett med sitt engagemang kommer man ofelbart hamna vid den där punkten då det är jobbigt att läsa tidningen utan att känna sig lite morgonkränkt."
Identitetspolitik är alltså av ondo. Ergo borde en organisation som RFSL upplösas, så att vi som tillhör Familjen inte riskerar att bli så där pinsamt lättkränkta. Det försåtliga med Raymans artikel är att den till synes är en avbön från det lättkränkta journalistkollektivet, samtidigt som den bagatelliserar och försöker osynliggöra frågor om social identitet och stigma, osynliggöra maktstrukturer och normativt förtryck. Den är ett "Äsch, vem bryr sig om det där längre? Äsch, varför gnäller de? De har väl fått det bra nu? Vi har ju kommit så långt i dag. Lägg ner, I lättkränkta."
Jag antar att vi bör tacka journalister som Sanna Rayman för ord som: "Det enda ni delar med dessa brottslingar är en sjukdom. Den är inte er identitet." Nej, men den är en del av identiteten, och hur stor avgör inte Sanna Rayman. En del av Raymans identitet är att hon är hiv-negativ. En annan är att hon är heterosexuell, en tredje är att hon är journalist, en fjärde är att hon är vit medelklasskvinna i ett västland. Listan kan göras lång.
Den dag (gud förbjude) Sanna Rayman drabbas av en stroke som får henne att halta och dregla kommer det också att vara en del av hennes identitet. Men ingenting att bråka om. Inte skulle hon känna sig lite morgonkränkt av barn som ropar "CP" till henne, eller av tv-komik om halta och lytta. Hon kommer att ha ett fullgott liv.
torsdag 31 juli 2008
onsdag 30 juli 2008
Plåster till Peter Birro
Jag hette länge Tjejmys på Qruisern, för det var det larvigaste uttryck jag kunde komma på. Att jag dessutom är kukbärare gjorde bara nicket bättre, tyckte jag. På Krussan är det vanligt att heteropar (med nick som Bipar Lomma) skriver i sin presentation att de söker ”en extra tjej”. Denna oemotståndliga invit riktas sedan till diverse kvinnor – gärna flator (de behöver nog bli frälsta av ett rejält heteroknull).
Kvinnorna som blir approcherade blir naturligtvis helt lealösa av kättja och ber taxin köra i ilfart till Herr Penis och Herr Penis kvinna. Tänker sig heteroparet och blir sedan förvånade över att de bara blir nobbade. (Av någon anledning söker de aldrig en extra kille för killmys. Kanske är det för att killar inte myser. Kanske är det för att de inte är Fru Vulva och Fru Vulvas man.) En typisk rad i dessa pars presentationstext är ”hon bs, han hetro” (stavat just så). Jag har aldrig sett ”han bs, hon hetro”. Ibland söker paren andra par, och då står det i stället ”inget sex mellan männen”. Medan tjejerna gärna får mysa.
Det här är alltså innebörden av tjejmys: två ”tjejer” som ”myser”. Det är absolut inte två kvinnor som knullar, nej det är bara lite fniss under täcket. Många tjejer gillar också att mysa med varandra på krogen eller på fester, men helst i blandat sällskap. Det senare är viktigt, för om de skulle mysa på Judy’s eller Slick så kunde folk få för sig att de var homosexuella. De pojkar eller män som åser tjejmysandet förväntas bli upphetsade, i alla fall en smula. Hela showen måste ju vara till för männen. Förresten har vi alla sett Lesbiskt Sex där två kvinnor med långa vita naglar (såå lesbiskt) slickar varandra tills en hingst kommer och betvingar dem med sin åderpåle. Slutet gott, allting gott.
Jag klandrar inte ”tjejer” för att de vill ha ”tjejmys”. Jag tycker bara att det är sorgligt att de måste förminska sig så, att den heteronormativa fallokratin inte vill se kvinnor ha sex med kvinnor. Har de det så är de lebbor och förtjänar en loska i nacken – minst. Fallokratin vill inte ens att kvinnor ska knulla med män, inte som subjekt. Kvinnorna ska vara passiva, gäckande, åtråvärda. De ska le förstulet mot en på krogen och sedan genast börja fixa lite med håret och spela ointresserade. För kvinnor måste erövras. Men egentligen vill de också, de slynorna. Se bara på den där knoppiga fjortisen som verkar så oskyldig. Hon formligen skriker efter att bli påsatt. Och om hon verkligen skriker när hon blir påsatt, desto bättre.
Stig Larson har hävdat att alla män drömmer om att sätta på en fjortis, och att den man som hävdar nåt annat hycklar. Han har en poäng där, om man byter ut den fysiska åldern mot synen på kvinnan som undergiven, oerfaren och i behov av en fast hand – och dito kuk. Det blir ju så mycket lättare då. Många kvinnor har vittnat om att män blir besvärade om de blir raggade på. De vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till kvinnligt begär, antagligen för att de tappar fotfästet när kvinnan plötsligt inte behöver erövras utan är den som erövrar. Här hade de tänkt sig en stunds kurtiserande.
Ja, här hade de tänkt visa sig vara händiga med el, skickliga på nätpoker, ölkännare, Springsteenfanatiker eller något annat lika imponerande. Och sen: en kopp te hemma hos henne. Hon säger med nedslagen blick: ”Jag har blivit bränd så många gånger.” Han nickar inkännande och passar på att snegla ner i hennes urringning. Ja, sen är det bara att ta fram den enögde hämnaren. Och så kommer bruden fram till honom och frågar om han vill knulla! Herregud, man är väl inget objekt.
Men jag glömmer bort den nye mannen, han som i Bang så träffande beskrivs som en som ”bara har kapitaliserat på femininiteten, och låtsas ha noll och intet gemensamt med den gamla manligheten, utan att losa ett enda av den gamla manlighetens privilegier.” Den nye mannen säger sig ”tycka om starka kvinnor”. Han gillar inte spacklade fjortisar och Slitzbrudar (utom när han blir på örat). Nej, han gillar kvinnor som gör karriär och föder barn och ändå lyckas sköta 70 % av hushållsarbetet medan han relaxar i soffan med Queerfeministisk agenda. Håll käften, din jävla fitta – jag läser genusvetenskap!
Fast den nye mannen som ser ner på Blondinbella är ändå relativt ovanlig. Det vanliga är att mannen diggar tjejiga tjejer. När man i stället ser ordet ”kvinna” i amorösa och/eller kättjebemängda sammanhang är det oftast gamla (urmanliga) män som Ulf Lundell eller Björn Ranelid som skriver om Kvinnan. Den mytiska, lockande, moderliga, urvarelsen (fast med mindre hår under armarna och på fittan) som ska frälsa dem från deras själars obotliga ensamhet. De bär på ett sår, precis som Peter Birro, och kan bara bli hela igen när de förenas i ett svindlande famntag med Kvinnan. När de sedan har tröttnat på hennes gnat och hon är lika erövrad som Polen så kan de ju alltid föreslå en annons på den där homosajten. Skulle det inte vara kul med litet tjejmys, älskling? Säger de och kryper nästan ur skinnet vid tanken på två brudar i sängen.
Kvinnorna som blir approcherade blir naturligtvis helt lealösa av kättja och ber taxin köra i ilfart till Herr Penis och Herr Penis kvinna. Tänker sig heteroparet och blir sedan förvånade över att de bara blir nobbade. (Av någon anledning söker de aldrig en extra kille för killmys. Kanske är det för att killar inte myser. Kanske är det för att de inte är Fru Vulva och Fru Vulvas man.) En typisk rad i dessa pars presentationstext är ”hon bs, han hetro” (stavat just så). Jag har aldrig sett ”han bs, hon hetro”. Ibland söker paren andra par, och då står det i stället ”inget sex mellan männen”. Medan tjejerna gärna får mysa.
Det här är alltså innebörden av tjejmys: två ”tjejer” som ”myser”. Det är absolut inte två kvinnor som knullar, nej det är bara lite fniss under täcket. Många tjejer gillar också att mysa med varandra på krogen eller på fester, men helst i blandat sällskap. Det senare är viktigt, för om de skulle mysa på Judy’s eller Slick så kunde folk få för sig att de var homosexuella. De pojkar eller män som åser tjejmysandet förväntas bli upphetsade, i alla fall en smula. Hela showen måste ju vara till för männen. Förresten har vi alla sett Lesbiskt Sex där två kvinnor med långa vita naglar (såå lesbiskt) slickar varandra tills en hingst kommer och betvingar dem med sin åderpåle. Slutet gott, allting gott.
Jag klandrar inte ”tjejer” för att de vill ha ”tjejmys”. Jag tycker bara att det är sorgligt att de måste förminska sig så, att den heteronormativa fallokratin inte vill se kvinnor ha sex med kvinnor. Har de det så är de lebbor och förtjänar en loska i nacken – minst. Fallokratin vill inte ens att kvinnor ska knulla med män, inte som subjekt. Kvinnorna ska vara passiva, gäckande, åtråvärda. De ska le förstulet mot en på krogen och sedan genast börja fixa lite med håret och spela ointresserade. För kvinnor måste erövras. Men egentligen vill de också, de slynorna. Se bara på den där knoppiga fjortisen som verkar så oskyldig. Hon formligen skriker efter att bli påsatt. Och om hon verkligen skriker när hon blir påsatt, desto bättre.
Stig Larson har hävdat att alla män drömmer om att sätta på en fjortis, och att den man som hävdar nåt annat hycklar. Han har en poäng där, om man byter ut den fysiska åldern mot synen på kvinnan som undergiven, oerfaren och i behov av en fast hand – och dito kuk. Det blir ju så mycket lättare då. Många kvinnor har vittnat om att män blir besvärade om de blir raggade på. De vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till kvinnligt begär, antagligen för att de tappar fotfästet när kvinnan plötsligt inte behöver erövras utan är den som erövrar. Här hade de tänkt sig en stunds kurtiserande.
Ja, här hade de tänkt visa sig vara händiga med el, skickliga på nätpoker, ölkännare, Springsteenfanatiker eller något annat lika imponerande. Och sen: en kopp te hemma hos henne. Hon säger med nedslagen blick: ”Jag har blivit bränd så många gånger.” Han nickar inkännande och passar på att snegla ner i hennes urringning. Ja, sen är det bara att ta fram den enögde hämnaren. Och så kommer bruden fram till honom och frågar om han vill knulla! Herregud, man är väl inget objekt.
Men jag glömmer bort den nye mannen, han som i Bang så träffande beskrivs som en som ”bara har kapitaliserat på femininiteten, och låtsas ha noll och intet gemensamt med den gamla manligheten, utan att losa ett enda av den gamla manlighetens privilegier.” Den nye mannen säger sig ”tycka om starka kvinnor”. Han gillar inte spacklade fjortisar och Slitzbrudar (utom när han blir på örat). Nej, han gillar kvinnor som gör karriär och föder barn och ändå lyckas sköta 70 % av hushållsarbetet medan han relaxar i soffan med Queerfeministisk agenda. Håll käften, din jävla fitta – jag läser genusvetenskap!
Fast den nye mannen som ser ner på Blondinbella är ändå relativt ovanlig. Det vanliga är att mannen diggar tjejiga tjejer. När man i stället ser ordet ”kvinna” i amorösa och/eller kättjebemängda sammanhang är det oftast gamla (urmanliga) män som Ulf Lundell eller Björn Ranelid som skriver om Kvinnan. Den mytiska, lockande, moderliga, urvarelsen (fast med mindre hår under armarna och på fittan) som ska frälsa dem från deras själars obotliga ensamhet. De bär på ett sår, precis som Peter Birro, och kan bara bli hela igen när de förenas i ett svindlande famntag med Kvinnan. När de sedan har tröttnat på hennes gnat och hon är lika erövrad som Polen så kan de ju alltid föreslå en annons på den där homosajten. Skulle det inte vara kul med litet tjejmys, älskling? Säger de och kryper nästan ur skinnet vid tanken på två brudar i sängen.
Äsch
Jag slutar skilja på medbloggare (och andra) vilkas webbplatser jag besöker ofta eller mindre ofta. Ni får kolla själva - om ni nu ids. Det här är hursomhelst listan med bloggar och annat som jag brukar kolla med jämna mellanrum. Vissa av dem är ytterligt kloka och älskansvärda, andra läser jag trots att jag inte håller med dem om allt. Så förvånande, va? Men jag länkar inte till Blogge eller Blondinbella, för dem läser jag aldrig, och de behöver liksom inte någon reklam heller. Så nu känner ni till mina principer. Jag har mina principer, och om ni inte gillar dem så har jag andra, som Groucho Marx lär ha sagt.
Vårdval ger fulvård
I en debattartikel i DN i dag (30/7 -08) kräver landstingsrådet Birgitta Rydberg krafttag för att stoppa inkompetenta läkare. Jo, det kan man ju hålla med om vore bra. Rydberg skriver bl.a. om "...läkare som åsidosätter sina förpliktelser [genom] att ta betalt för onödiga eller för många behandlingar - ett bedrägeri mot skattebetalarna men också det främst ett hot mot patienternas säkerhet."
Men modellen för Vårdval Stockholm bygger just på att vårdgivare får betalt peronödiga eller för mångapatientbesök. Många patientbesök = hög ersättning från landstinget. Jag träffade en läkare i söndags och frågade honom om han och hans kolleger kanske frestas att kalla patienter i onödan. Han svarade att hans verksamhetschef helt ogenerat krävde att den sortens verksamhet skulle prioriteras. Och så berättade han att de som är mest vårdkrävande också är de minst lönsamma. En äldre människa som kanske har högt blodtryck, diabetes, artros i ett knä och dessutom lider av nedstämdhet är inte betjänt av en rad korta konsultationer. En sådan patient skulle i stället behöva ägnas bortåt en timme av läkarens tid, men det ger förstås inga stålar. Ett besök ska gå undan, eftersom besökslängden inte räknas när ersättningens ges. Läkarna bör skippa gamlingarna och ägna sig åt en ström av patienter med banala åkommor (t.ex. förkylda som kräver penicillin - vilket som bekant inte biter på virusinfektioner).
PRO har kritiserat "reformen" i hårda ordalag och krävt att ålder och vårdtyngd borde styra hur mycket vårdgivarna får i ersättning. Men ingenting har hänt - såklart. Fri företagsamhet är ju bra för Sverige. Efter att Vårdval Stockholm etablerades vid årsskiftet har en lång rad privata husläkarmottagningar öppnat i områden (som Stockholms innerstad), som redan är välförsedda med sjukvård. Utsatta områden med låg medelinkomst har varit förlorarna i denna borgerliga kompispolitik, medan områden med hög medelinkomst har vunnit. Så förvånande.
I samma DN kan man läsa att den åldrande befolkningen blir dyr för oss. Vad göra? Jo, vi får väl sköta om varandra lite mer. Redan i dag har vi ju en förebild i demenssjukas anhöriga. De får äran att pyssla om sina nära och kära – men bara äran, liksom. Det blir billigare så. Den som är gammal ska också betala mer själv, tycker DN. I ledaren framförs också käcka visioner om hur "IT-tekniken [gör] det lättare att organisera hjälp och hjälp-till-självhjälp". Bra, va? Det är bara för 95-åringen att leta upp nån närbelägen vårdgivare på nätet. Men risken, om de borgerliga får styra, är att vårdgivaren enbart är närbelägen på nätet.
Det är nog ingen slump att förslaget om ett utökat ansvar för anhöriga och ideella organisationer framförs just i en borgerlig dagstidning.
Jag ska dock försöka vara lite rättvis nu. Artikelförfattaren Birgitta Rydberg har sagt sig vara för en översyn av ersättningsmodellen så att mer ekonomiskt stöd kan ges till vårdtunga områden. Bra där. Men Filippa Reinfeldt (ni vet, hon med den serbiska barnflickan som bara fick au pair-lön och jobbade utan arbetstillstånd i sex veckor åt kommunen) vill enligt SKTF-tidningen "avvakta tills en sammanställning som landstingen håller på med blir klar".
Jag ser fram emot den sammanställningen och vad Reinfeldt ska säga om den. Kanske hoppas hon på att den ska passera under tystnad så att hon och hennes borgerliga kolleger slipper jobbiga debatter och krävande pensionärer. Eller också kommer även hon fram till att nya metoder inte bör införas ad hoc, som Birgitta Rydberg skriver. "Patienten har rätt att veta att det är en studie där man ännu inte vet något om effekten", liksom.
Men rättvisa är inte så sexigt. I alla fall inte lika sexigt som Hårda Tag, mot exempelvis den lilla minoritet av läkarkåren som inte gör sitt jobb ordentligt.
Men modellen för Vårdval Stockholm bygger just på att vårdgivare får betalt per
PRO har kritiserat "reformen" i hårda ordalag och krävt att ålder och vårdtyngd borde styra hur mycket vårdgivarna får i ersättning. Men ingenting har hänt - såklart. Fri företagsamhet är ju bra för Sverige. Efter att Vårdval Stockholm etablerades vid årsskiftet har en lång rad privata husläkarmottagningar öppnat i områden (som Stockholms innerstad), som redan är välförsedda med sjukvård. Utsatta områden med låg medelinkomst har varit förlorarna i denna borgerliga kompispolitik, medan områden med hög medelinkomst har vunnit. Så förvånande.
I samma DN kan man läsa att den åldrande befolkningen blir dyr för oss. Vad göra? Jo, vi får väl sköta om varandra lite mer. Redan i dag har vi ju en förebild i demenssjukas anhöriga. De får äran att pyssla om sina nära och kära – men bara äran, liksom. Det blir billigare så. Den som är gammal ska också betala mer själv, tycker DN. I ledaren framförs också käcka visioner om hur "IT-tekniken [gör] det lättare att organisera hjälp och hjälp-till-självhjälp". Bra, va? Det är bara för 95-åringen att leta upp nån närbelägen vårdgivare på nätet. Men risken, om de borgerliga får styra, är att vårdgivaren enbart är närbelägen på nätet.
Det är nog ingen slump att förslaget om ett utökat ansvar för anhöriga och ideella organisationer framförs just i en borgerlig dagstidning.
Jag ska dock försöka vara lite rättvis nu. Artikelförfattaren Birgitta Rydberg har sagt sig vara för en översyn av ersättningsmodellen så att mer ekonomiskt stöd kan ges till vårdtunga områden. Bra där. Men Filippa Reinfeldt (ni vet, hon med den serbiska barnflickan som bara fick au pair-lön och jobbade utan arbetstillstånd i sex veckor åt kommunen) vill enligt SKTF-tidningen "avvakta tills en sammanställning som landstingen håller på med blir klar".
Jag ser fram emot den sammanställningen och vad Reinfeldt ska säga om den. Kanske hoppas hon på att den ska passera under tystnad så att hon och hennes borgerliga kolleger slipper jobbiga debatter och krävande pensionärer. Eller också kommer även hon fram till att nya metoder inte bör införas ad hoc, som Birgitta Rydberg skriver. "Patienten har rätt att veta att det är en studie där man ännu inte vet något om effekten", liksom.
Men rättvisa är inte så sexigt. I alla fall inte lika sexigt som Hårda Tag, mot exempelvis den lilla minoritet av läkarkåren som inte gör sitt jobb ordentligt.
tisdag 29 juli 2008
Inte längre gay
I Dagen kan man läsa en annons för Inte längre gay av Richard Oostrum, som av en ren slump föreläser på lördag kl. 19.00 i Centrumkyrkan i Sundbyberg. Har ni bevistat Europride-paraden samma dag eller bara känner att ni skulle vilja jufsa med någon av samma kön, kan ni nu få stöd. Ni behöver inte hänge er åt "tillfälliga relationer, alkohol och droger" (och homosnusk), nej gör som Richard och få ro i själen med hjälp av Gud.
Dagens Nyheters ledarsida i dag (29 juli -08) kallar massavrättningen i Iran i söndags för medeltidsvecka. Jag vet inte exakt vilka överträdelser mullorna ansåg att delinkventerna hade begått, men det är inte alltför långsökt att tro att några av dem helt enkelt bara var homosexuella, eftersom ca 4 000 personer sedan 1979 har avrättats i Iran på grund av sin sexuella läggning (enligt Randy McDonald i Live Journal). Nedan ser ni några som
inte längre är gay. De är döda.Samtidigt kan man läsa i SvD och DN om knivöverfallet mot två bögar i närheten av Prideparken. Samma homofobi här som där, men här karakteriseras morden som hatbrott - i Iran är de sanktionerade av staten.
Dagen rapporterar också om ett öppet brev till påven Benedikt XVI (Vatikanen har ännu inte lärt sig fördelen av det cirka 5 000 år gamla positionssystemet, ni vet det där med ental längst till höger, därefter tiotal, hundratal o.s.v...) om att upphäva bannlysningen av preventivmedel. Det är inte bara det att många katoliker struntar i förbudet, det är också rätt så bergis att kondom skyddar mot hivsmitta. Men Maria Hasselgren, pressansvarig för Katolska kyrkan i Sverige, tillbakavisar deras kritik: "-Ny forskning visar att trohet och att ha få partners är mer effektivt än kondom mot hiv. Katolska kyrkan tar avstånd från det de här grupperna påstår." Och visst har hon rätt! Om man bara knullar med den man är gift med så är risken för hivsmitta ganska låg - i alla fall om ens partner följer samma principer. Hur det ser ut i diverse afrikanska länder hör väl inte hit. De får sluta vara så promiskuösa och lättjefulla, skärpa sig och lyssna på påven.
Jag undrar hur påven ser på kondomanvändning när det gäller oss bisexuella? Vi är ju också perversa, och det borde vara en Gudi behaglig gärning att förhindra att vi fortplantar oss. När det gäller bögar så borde påven inte rimligtvis kunna protestera, för ännu har vi inte sett något potentiellt barns liv släckas genom rövsex med kondom. Men man ska aldrig säga aldrig. Så kondom på eller kondom av, det är frågan.
Själv trodde jag ett tag att jag var homosexuell. En annan period inbillade jag mig att jag var heterosexuell. Men till min stora lättnad visade det sig vara fel! Jag är sunt bisexuell - inte längre gay eller straight. Så jag tror att jag ska gå till Centrumkyrkan och lyssna på Richard Oostrum. Vem vet vad det kan leda till? Jag menar, vi är ju båda humlor.
Uppdatering: Jag ser efter lite googlande att Tor Billgren har skrivit om Oostrum på sin blogg Antigayretorik. Tor är som vanligt bäst.
söndag 27 juli 2008
Det rätta vibratot
Jag tror att det var Isaac Bashevis Singer som skrev: ”Jag föredrar en äldre man som berättar en saga för mig framför en ung man som läxar upp mig.” Genusnormativt, jo. Men jag förlåter honom, för han är just en sådan sagoberättare. En annan är Jan Hammarlund, en av mina absoluta favoriter. Jag tar ibland fram gitarren och försöker spela ”Jag vill leva i Europa”, men rösten vill aldrig bära mig. Nu är jag förstås mer lättrörd än den lättaste majonnäs, men Jan, Jan… Dina ord berör mig så starkt. Jag älskar dig! Många elaka ord har sagts om dig, om ditt ”pressade vibrato” och din brist på maskulinitet. Men är det inte just det som är hela vitsen? Jo. Ditt vibrato är så vackert för det är förtrytelsens och passionens vibrato; dina texter och ditt långa engagemang för rättvisa griper mig djupt i sin underbara "omanlighet".
Det här är en hyllning till mina förebilder. Det här är till alla er som gick före, som in på bara skinnet har fått erfara hur iskallt det kan blåsa i vårt idylliska Sverige. Det här är till er som har tänkt längre, som har envisats, som vägrar att ge upp, som analyserar och berättar alldeles sanna sagor ur verkligheten.
Homo Academicus på Qruisern: du som gav mig ditt stora stöd när jag hade det som svårast. Du som med din fantastiska, provocerande stridslystnad satte sökarljuset på de svåraste frågorna i diskussionsforumet – jag njöt av varje rad! Din oerhörda energi, din förmåga att fortsätta borra dig allt djupare in i de stora frågorna, ingav mig en sån livslust. Du har nyligen påmint mig om vikten att inte bara sitta och studera ”slaggprodukterna av patriarkatet - identiteter och maktstrukturer som inte analytiskt undersöks kvantitativt”. Akademiskt? You bet. Och politiskt så det förslår. Jag tar det till mig. Samtidigt är det få som har skrivit så poetiskt till mig – jag ska aldrig glömma din Alkestis-text om Apollo och Hyákintos. Den sitter uppklistrad på mitt kylskåp. Den ska alltid sitta där, som en påminnelse om en ond och god tid.
Och du, allra finaste Fru Zophie Klon: du är verkligen en idol för mig. Vi ses på tok för sällan, men oj…när vi väl ses får tillvaron vingar. Inte nog med att ditt liv är späckat av de mest fantastiska sannsagor – goda och onda - du är så fabulöst klok och insiktsfull, så genuint intressant, äkta, stark och bräcklig och rolig att jag bara vill stanna tiden, backa bandet, bestämma att du är min syster, prinsa, livskamrat och mentor. Även du var en alldeles avgörande faktor för min överlevnad under helvetesåret när jag ”kom ut som bisexuell”. (Det låter så oändligt fjantigt, men för mig var oket faktiskt rätt tungt att axla.) Jag älskar dig och hoppas att du alltid kommer att finnas i mitt liv. Och att vi ska ses oftare!
Det finns fler, många fler, inte minst på Tant Krussan. P. som blev min allra närmaste vän och stora stöd och fortfarande är det - en livskamrat! C. som var den som verkligen öppnade ögonen på mig, fick mig att ta steget bort från dödskramen. Ladyn som vara så befriande självklar och uppmuntrande och tolerant och varm, Köttis som jag gaggade med långa kvällar när jag höll på att bryta ihop, och vars blogg var den allra mest briljanta ("Mina tre bästa aborter" - haha, ingen annan hade kunnat skriva det!). L-F, min första riktiga pojkvän, en av de intressantaste människor jag har mött. D, min blinde grävling, som innebar och innebär en sån trygghet och glädje. Ch, denna underbare man som jag har älskat så och alltid ska älska, som lärde mig att vila i tiden. Tanja, du sköna ros med dina sylvassa törnen, livsvisdom och benhårda integritet.
Och så M. Nej, Martina, för så heter hon och det är ingen hemlighet. Marty, min livskamrat, huset geni och kärleksprofet, dess framkalvare och ungsnytare, flamsmaestro och livselixir. Ingen i hela världen har sån sprutt på sina synapser, ingen skriver så fantastiskt, Jag vill dö i din famn, för aldrig, aldrig har jag upplevt en sådan kärlek. Och jag vill vara med dig varenda minut, för att ta tillvara det som aldrig kommer åter. Vi har aldrig haft tråkigt tillsammans. Inte en enda minut. Du mättar luften med syre och frihet och är så fruktansvärt vacker att jag inte kan låta bli att kika på dig i smyg när du sitter och läser. Och du är så oändligt mycket klokare än jag. Hur fan står du ut med mig? Det är verkligen totalt oförtjänt.
Det finns fler, det finns alltid fler. Jag är bara en flugskit i universum, som det står i ”Lars Hård”. Men det är ändå en någorlunda reflekterande flugskit, en flugskit som vill lära sig mer. Pedagogiska institutionen är då en oerhört passande läroanstalt. Här får man sitta på föreläsningar – alldeles gratis! – av djupt kunniga och engagerade människor som har ägnat decennier och åter decennier av sina liv åt att reflektera över sånt som jag trodde mig ha ett hum om. Men oj, vad humlös jag är. Jävlar i mamma vad jag har mycket kvar att lära. Oj, vilken pseudointellektuell jag är. Men vänta bara. En dag ska till och med jag ha hajat ett och annat. Inte för att det kommer att imponera på någon, vilket i och för sig vore djupt tillfredsställande för en bekräftelsenödig som jag. Men för att känna att för en enda jävla gångs skull har jag tänkt en enda tanke, inte till slut, för nåt slut finns inte. Men åtminstone lite längre än näsan räcker.
Jag ser fram emot den dagen och tackar er alla som har gjort drömmen om den möjlig. jag älskar er! Och om mitt pressade vibrato gör er generade...tja, då får ni hacka i er det. Det behövs fler vibraton den här Europrideveckan. Och TONVIS med mer analys. Det ska jag återkomma till när jag är mindre privat. Men jag satt i natten och övermannades av kärlek. Jag har fått ett skinande, fantastiskt nytt liv tack vare er alla. Och jag vill försöka ge något tillbaka. Det är tid, det är tid nu.
Det här är en hyllning till mina förebilder. Det här är till alla er som gick före, som in på bara skinnet har fått erfara hur iskallt det kan blåsa i vårt idylliska Sverige. Det här är till er som har tänkt längre, som har envisats, som vägrar att ge upp, som analyserar och berättar alldeles sanna sagor ur verkligheten.
Homo Academicus på Qruisern: du som gav mig ditt stora stöd när jag hade det som svårast. Du som med din fantastiska, provocerande stridslystnad satte sökarljuset på de svåraste frågorna i diskussionsforumet – jag njöt av varje rad! Din oerhörda energi, din förmåga att fortsätta borra dig allt djupare in i de stora frågorna, ingav mig en sån livslust. Du har nyligen påmint mig om vikten att inte bara sitta och studera ”slaggprodukterna av patriarkatet - identiteter och maktstrukturer som inte analytiskt undersöks kvantitativt”. Akademiskt? You bet. Och politiskt så det förslår. Jag tar det till mig. Samtidigt är det få som har skrivit så poetiskt till mig – jag ska aldrig glömma din Alkestis-text om Apollo och Hyákintos. Den sitter uppklistrad på mitt kylskåp. Den ska alltid sitta där, som en påminnelse om en ond och god tid.
Och du, allra finaste Fru Zophie Klon: du är verkligen en idol för mig. Vi ses på tok för sällan, men oj…när vi väl ses får tillvaron vingar. Inte nog med att ditt liv är späckat av de mest fantastiska sannsagor – goda och onda - du är så fabulöst klok och insiktsfull, så genuint intressant, äkta, stark och bräcklig och rolig att jag bara vill stanna tiden, backa bandet, bestämma att du är min syster, prinsa, livskamrat och mentor. Även du var en alldeles avgörande faktor för min överlevnad under helvetesåret när jag ”kom ut som bisexuell”. (Det låter så oändligt fjantigt, men för mig var oket faktiskt rätt tungt att axla.) Jag älskar dig och hoppas att du alltid kommer att finnas i mitt liv. Och att vi ska ses oftare!
Det finns fler, många fler, inte minst på Tant Krussan. P. som blev min allra närmaste vän och stora stöd och fortfarande är det - en livskamrat! C. som var den som verkligen öppnade ögonen på mig, fick mig att ta steget bort från dödskramen. Ladyn som vara så befriande självklar och uppmuntrande och tolerant och varm, Köttis som jag gaggade med långa kvällar när jag höll på att bryta ihop, och vars blogg var den allra mest briljanta ("Mina tre bästa aborter" - haha, ingen annan hade kunnat skriva det!). L-F, min första riktiga pojkvän, en av de intressantaste människor jag har mött. D, min blinde grävling, som innebar och innebär en sån trygghet och glädje. Ch, denna underbare man som jag har älskat så och alltid ska älska, som lärde mig att vila i tiden. Tanja, du sköna ros med dina sylvassa törnen, livsvisdom och benhårda integritet.
Och så M. Nej, Martina, för så heter hon och det är ingen hemlighet. Marty, min livskamrat, huset geni och kärleksprofet, dess framkalvare och ungsnytare, flamsmaestro och livselixir. Ingen i hela världen har sån sprutt på sina synapser, ingen skriver så fantastiskt, Jag vill dö i din famn, för aldrig, aldrig har jag upplevt en sådan kärlek. Och jag vill vara med dig varenda minut, för att ta tillvara det som aldrig kommer åter. Vi har aldrig haft tråkigt tillsammans. Inte en enda minut. Du mättar luften med syre och frihet och är så fruktansvärt vacker att jag inte kan låta bli att kika på dig i smyg när du sitter och läser. Och du är så oändligt mycket klokare än jag. Hur fan står du ut med mig? Det är verkligen totalt oförtjänt.
Det finns fler, det finns alltid fler. Jag är bara en flugskit i universum, som det står i ”Lars Hård”. Men det är ändå en någorlunda reflekterande flugskit, en flugskit som vill lära sig mer. Pedagogiska institutionen är då en oerhört passande läroanstalt. Här får man sitta på föreläsningar – alldeles gratis! – av djupt kunniga och engagerade människor som har ägnat decennier och åter decennier av sina liv åt att reflektera över sånt som jag trodde mig ha ett hum om. Men oj, vad humlös jag är. Jävlar i mamma vad jag har mycket kvar att lära. Oj, vilken pseudointellektuell jag är. Men vänta bara. En dag ska till och med jag ha hajat ett och annat. Inte för att det kommer att imponera på någon, vilket i och för sig vore djupt tillfredsställande för en bekräftelsenödig som jag. Men för att känna att för en enda jävla gångs skull har jag tänkt en enda tanke, inte till slut, för nåt slut finns inte. Men åtminstone lite längre än näsan räcker.
Jag ser fram emot den dagen och tackar er alla som har gjort drömmen om den möjlig. jag älskar er! Och om mitt pressade vibrato gör er generade...tja, då får ni hacka i er det. Det behövs fler vibraton den här Europrideveckan. Och TONVIS med mer analys. Det ska jag återkomma till när jag är mindre privat. Men jag satt i natten och övermannades av kärlek. Jag har fått ett skinande, fantastiskt nytt liv tack vare er alla. Och jag vill försöka ge något tillbaka. Det är tid, det är tid nu.
lördag 26 juli 2008
Sändningsfel
Som jag har slitit med den megalånga dokumentären om Marlon Brando. Och så hänger sig en text och SVT:s sändningsledare och tekniker fixar inte att få igång eländet igen. Nu har texten suttit kvar i rutan i 20 minuter. Jag älskar mitt jobb.
Vagina al dente?
Freud hade en teori om den fasa som ingjuts i pojkar när de första gången får se en fitta. Något saknas – snoppen har blivit avsnippad! Efter detta blir vaginan för evigt förknippad med ångest. Jag har en annan teori: första gången flickor får se en kuk så fylls de av fasa – snippan har fått en hemsk utväxt! Efter detta blir manslemmen för evigt förknippad med ångest. Och så vidare…
Jag ger inte mycket för Freud. Han var kanske först med att problematisera vår identitet, se den som ett ganska bräckligt bygge. Men hans teorier om det sårbara barnet som genomgår ett antal kriser är grundligt vederlagda och har visat sig ha noll predikativt värde. Att över huvud taget utgå från det patologiska för att bygga en teori om det normala, t.ex. barns normala utveckling, är förstås helt vrickat.
Katrine Kielos skriver om Freuds kastrationsångestteori i ett nummer av Bang som jag inte hade läst (1-2008), och om en gammal myt bland Nordamerikas indianer, hur ”…hjältar i urtiden bröt huggtänderna ur vaginan på ett monster och gjorde henne till kvinna. Myternas Vagina Dentata: den tandförsedda vaginan. En lockande öppning som egentligen har huggtänder. Han träder in i triumf men måste lämna förminskad. I någon mån uppäten.”
Bland annat på grundval av ovanstående resonemang fortsätter Kielos: ”Det är denna rädsla för kvinnans sexualitet som gör den apolitiska ekonomiseringen av sexualiteten så attraktiv i en patriarkal kultur. Mannen kanske inte kan hantera att bli sedd och åtrådd som en sexuell varelse men han kan hantera att bli efterfrågad som en vara.” Resonemanget kan förefalla lite oklart, men artikeln (som jag säkert inte kan göra rättvisa här) är skriven i polemik mot Isobel Hadley-Kamptz syn på hur kvinnor bör bli ”köpare” på könsmarknaden.
Hadley-Kamptz artikel i samma nummer av Bang går i stora drag ut på att ”makten inte bara får gå i ena riktningen. Att inte köpandet och säljande bara kan handla om en part, om ett kön.” Och vidare, att ”…kvinnor måste börja se sig själva, och känna sig i sina hjärtan, som köpare på könsmarknaden (…) att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill.”
Nu syftar hon inte på köpande av sexuella tjänster, på ”biståndstanter som köper vackert svart kött i Västafrika”, nej hon är ute efter ”det personliga perspektivet på sex. Det är en enorm skillnad på att utgå från sin egen lust (…) och att nöja sig med att vara objekt för andras lustar.” Ett sådant perspektivskifte skulle ”…ändra relationen mellan könen i grunden. Som psykologisk frigörelse vore det kanske det allra största.”
Men åter till Katrine Kielos: ”Sexuell frigörelse för kvinnor bygger i dag, precis som alltid, på att sexualiteten definieras som lagom ofarlig. Men att tillåta kvinnan att shoppa sexuell tillfredsställelse på en avpolitiserad sexuell marknad är inte samma sak som att ge henne sexuell frihet. Snarare är det ett sätt att beskära densamma.” Kielos citerar den amerikanske psykologen Rollo May (1909-94): [D]är den viktorianska människan gjorde allt för att vara kär utan att hemfalla åt sex, gör nutidsmänniskan allt för att ha sex utan att hemfalla åt kärlek. ”Det är samma puritanism”, skriver Kielos, ”Samma tjurskalliga vägran att erkänna sexualiteten som en naturlig och viktig del av vår mänsklighet. (…) Den enda passion våra liv får innehålla är att våra kroppar får knulla och att knulla är något som står i motsatsförhållande till allt vad känslor är. Sex ses som en transaktion eller en överföring. Om du får det här, så får jag det här och då råder det balans på marknaden.”
Katrine Kielos beskriver hur våra kroppar i dag ses som ett slags renoveringsobjekt som man måste pyssla med och värdera. ”Kvinnan betraktar sin kropp utifrån som om den vore ett främmande ting. (…) Vad kan hon göra för att öka dess marknadsvärde och därmed sin egen känsla av att ha rätt att existera som sexuell varelse i världen?” Hon skriver att sex ses som en teknikfråga (se bara på ”Sexinspektörerna”) där vi ”förväntas kunna distansera oss från våra innersta drifter” och ”prata om allt, annars är man hämmad.” Men ”Sexualiteten är oavsett vi vill det eller inte oundvikligen förbunden med vår innersta mänsklighet. Antagligen är det på grund av att vi är så skräckslagna inför sexualiteten som vi hellre gör om män till varor än vågar stå för att vi betraktar dem med sexuella ögon och att detta betyder något för oss. Att det i allra högsta grad är personligt. (…) Sexualiteten påminner oss om vår egen svaghet.”
Okej, där har vi skiljelinjerna i stora drag. Bisexuellt velande som jag är, håller jag med båda på sätt och vis. Men jag ogillar dikotomier. För mig är sexualiteten något som är oupplösligt förbundet med ”vår innersta mänsklighet”, som Kielos skriver. Men den är också rätt kul som hobby, faktiskt. Det ena utesluter inte det andra: anonymt sex kan inbegripa ömhet, kan beröra den där innersta mänskligheten – också (det har jag skrivit om i Bara sex). Jag håller med Hadley-Kamptz om att heterokvinnor inte ska se sig själva som objekt, utan som subjekt. Men det räcker naturligtvis inte. Utan en analys av hur marknad och hierarkier påverkar vår syn på kroppen, och utan ett erkännande av att sexualitet och därmed förknippade känslor inte alltid lyder förnuftets lagar, riskerar vi att trotsigt marschera baklänges in i rådande maktstrukturer, idogt viftande med exempelvis slampighetens (eller relationsanarkismens) fanor.
Om jag minns Foucault rätt så ansåg han att det är lite smålarvigt, rentav futilt, att bygga upp en identitet som ”motståndskämpe” eftersom man redan är fången i den struktur, norm eller doxa som man säger sig bekämpa. Det låter oerhört pessimistiskt. Att definiera sig som bög eller flata, bisexuell eller transperson skulle då bara vara att visa upp ett skrattspegeljag. Och visst: vi som lirar åt det andra laget tvingas hela tiden förhålla oss till den rådande heteronormen. Men å andra sidan har vi en styrka i att se normen, och analysen av den är ett redskap med potentiell sprängkraft. Den som i stället befinner sig i heteronormen ser den inte, för den ser genom normen. Analogt med det kan man säga att heteromannens svaghet i förhållande till heterokvinnan är just hans (bekväma) blindhet, och omvänt, att hennes styrka är att hon ser. Om hon då inte ifrågasätter makten utan bara försöker erövra hans privilegier som ”köpare” så hårdnar de knopar som heterofallokratin har knutit kring våra äggstockar och testiklar.
Jag ger inte mycket för Freud. Han var kanske först med att problematisera vår identitet, se den som ett ganska bräckligt bygge. Men hans teorier om det sårbara barnet som genomgår ett antal kriser är grundligt vederlagda och har visat sig ha noll predikativt värde. Att över huvud taget utgå från det patologiska för att bygga en teori om det normala, t.ex. barns normala utveckling, är förstås helt vrickat.
Katrine Kielos skriver om Freuds kastrationsångestteori i ett nummer av Bang som jag inte hade läst (1-2008), och om en gammal myt bland Nordamerikas indianer, hur ”…hjältar i urtiden bröt huggtänderna ur vaginan på ett monster och gjorde henne till kvinna. Myternas Vagina Dentata: den tandförsedda vaginan. En lockande öppning som egentligen har huggtänder. Han träder in i triumf men måste lämna förminskad. I någon mån uppäten.”
Bland annat på grundval av ovanstående resonemang fortsätter Kielos: ”Det är denna rädsla för kvinnans sexualitet som gör den apolitiska ekonomiseringen av sexualiteten så attraktiv i en patriarkal kultur. Mannen kanske inte kan hantera att bli sedd och åtrådd som en sexuell varelse men han kan hantera att bli efterfrågad som en vara.” Resonemanget kan förefalla lite oklart, men artikeln (som jag säkert inte kan göra rättvisa här) är skriven i polemik mot Isobel Hadley-Kamptz syn på hur kvinnor bör bli ”köpare” på könsmarknaden.
Hadley-Kamptz artikel i samma nummer av Bang går i stora drag ut på att ”makten inte bara får gå i ena riktningen. Att inte köpandet och säljande bara kan handla om en part, om ett kön.” Och vidare, att ”…kvinnor måste börja se sig själva, och känna sig i sina hjärtan, som köpare på könsmarknaden (…) att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill.”
Nu syftar hon inte på köpande av sexuella tjänster, på ”biståndstanter som köper vackert svart kött i Västafrika”, nej hon är ute efter ”det personliga perspektivet på sex. Det är en enorm skillnad på att utgå från sin egen lust (…) och att nöja sig med att vara objekt för andras lustar.” Ett sådant perspektivskifte skulle ”…ändra relationen mellan könen i grunden. Som psykologisk frigörelse vore det kanske det allra största.”
Men åter till Katrine Kielos: ”Sexuell frigörelse för kvinnor bygger i dag, precis som alltid, på att sexualiteten definieras som lagom ofarlig. Men att tillåta kvinnan att shoppa sexuell tillfredsställelse på en avpolitiserad sexuell marknad är inte samma sak som att ge henne sexuell frihet. Snarare är det ett sätt att beskära densamma.” Kielos citerar den amerikanske psykologen Rollo May (1909-94): [D]är den viktorianska människan gjorde allt för att vara kär utan att hemfalla åt sex, gör nutidsmänniskan allt för att ha sex utan att hemfalla åt kärlek. ”Det är samma puritanism”, skriver Kielos, ”Samma tjurskalliga vägran att erkänna sexualiteten som en naturlig och viktig del av vår mänsklighet. (…) Den enda passion våra liv får innehålla är att våra kroppar får knulla och att knulla är något som står i motsatsförhållande till allt vad känslor är. Sex ses som en transaktion eller en överföring. Om du får det här, så får jag det här och då råder det balans på marknaden.”
Katrine Kielos beskriver hur våra kroppar i dag ses som ett slags renoveringsobjekt som man måste pyssla med och värdera. ”Kvinnan betraktar sin kropp utifrån som om den vore ett främmande ting. (…) Vad kan hon göra för att öka dess marknadsvärde och därmed sin egen känsla av att ha rätt att existera som sexuell varelse i världen?” Hon skriver att sex ses som en teknikfråga (se bara på ”Sexinspektörerna”) där vi ”förväntas kunna distansera oss från våra innersta drifter” och ”prata om allt, annars är man hämmad.” Men ”Sexualiteten är oavsett vi vill det eller inte oundvikligen förbunden med vår innersta mänsklighet. Antagligen är det på grund av att vi är så skräckslagna inför sexualiteten som vi hellre gör om män till varor än vågar stå för att vi betraktar dem med sexuella ögon och att detta betyder något för oss. Att det i allra högsta grad är personligt. (…) Sexualiteten påminner oss om vår egen svaghet.”
Okej, där har vi skiljelinjerna i stora drag. Bisexuellt velande som jag är, håller jag med båda på sätt och vis. Men jag ogillar dikotomier. För mig är sexualiteten något som är oupplösligt förbundet med ”vår innersta mänsklighet”, som Kielos skriver. Men den är också rätt kul som hobby, faktiskt. Det ena utesluter inte det andra: anonymt sex kan inbegripa ömhet, kan beröra den där innersta mänskligheten – också (det har jag skrivit om i Bara sex). Jag håller med Hadley-Kamptz om att heterokvinnor inte ska se sig själva som objekt, utan som subjekt. Men det räcker naturligtvis inte. Utan en analys av hur marknad och hierarkier påverkar vår syn på kroppen, och utan ett erkännande av att sexualitet och därmed förknippade känslor inte alltid lyder förnuftets lagar, riskerar vi att trotsigt marschera baklänges in i rådande maktstrukturer, idogt viftande med exempelvis slampighetens (eller relationsanarkismens) fanor.
Om jag minns Foucault rätt så ansåg han att det är lite smålarvigt, rentav futilt, att bygga upp en identitet som ”motståndskämpe” eftersom man redan är fången i den struktur, norm eller doxa som man säger sig bekämpa. Det låter oerhört pessimistiskt. Att definiera sig som bög eller flata, bisexuell eller transperson skulle då bara vara att visa upp ett skrattspegeljag. Och visst: vi som lirar åt det andra laget tvingas hela tiden förhålla oss till den rådande heteronormen. Men å andra sidan har vi en styrka i att se normen, och analysen av den är ett redskap med potentiell sprängkraft. Den som i stället befinner sig i heteronormen ser den inte, för den ser genom normen. Analogt med det kan man säga att heteromannens svaghet i förhållande till heterokvinnan är just hans (bekväma) blindhet, och omvänt, att hennes styrka är att hon ser. Om hon då inte ifrågasätter makten utan bara försöker erövra hans privilegier som ”köpare” så hårdnar de knopar som heterofallokratin har knutit kring våra äggstockar och testiklar.
torsdag 24 juli 2008
När får transsexuella samma rätt i Sverige?
Den tyska författningsdomstolen har bestämt att en f.d. man som genomgått ett juridiskt könsbyte (och alltså numera är kvinna) ändå får fortsätta att vara gift med sin gamla partner (även hon kvinna). Domstolen säger också att lagen som tvingar den som genomgår ett juridiskt könsbyte att skilja sig måste ändras inom ett år. Detta rapporterar SvD, DN och Dagen, som dock har kortat av telegrammet.
I Europa har det hittills bara varit Holland och Belgien som inte har haft regeln om skilsmässa. I Sverige finns regeln kvar som ett rekvisit för juridiskt könsbyte - såklart, eftersom personer av samma kön inte får vara gifta.
Det är dags att ändra på det nu. Och det är dags att avskaffa partnerskapet och införa en könsneutral äktenskapslagstifning. Det är faktisk hög tid att sluta diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet.
Transpersoner måste inkluderas i både lagstiftning som gäller hets mot folkgrupp och hatbrott. De måste få rätt att frysa ner könsceller och inte hindras att genomgå en könskorrigering bara för att de ger uttryck för en vilja att skaffa barn i framtiden. Lagen som förbjuder surrogatmödraskap måste ändras. Transpersoner måste få rätt att välja namn fritt.
Det är, kort sagt, dags för en ny start för Sverige.
Fast med icke-borgerliga förtecken.
Du som vill veta mer om transpersoners situation kan surfa vidare till Lukas Romsons webbplats. Länken hittar du här eller i högerspalten under "Jag läser också". Själv är jag verkligen ingen expert på området, men en av mina bästa vänner som är ts-man har lärt mig mycket, och så försöker jag förkovra mig. Gör det, du med.
I Europa har det hittills bara varit Holland och Belgien som inte har haft regeln om skilsmässa. I Sverige finns regeln kvar som ett rekvisit för juridiskt könsbyte - såklart, eftersom personer av samma kön inte får vara gifta.
Det är dags att ändra på det nu. Och det är dags att avskaffa partnerskapet och införa en könsneutral äktenskapslagstifning. Det är faktisk hög tid att sluta diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet.
Transpersoner måste inkluderas i både lagstiftning som gäller hets mot folkgrupp och hatbrott. De måste få rätt att frysa ner könsceller och inte hindras att genomgå en könskorrigering bara för att de ger uttryck för en vilja att skaffa barn i framtiden. Lagen som förbjuder surrogatmödraskap måste ändras. Transpersoner måste få rätt att välja namn fritt.
Det är, kort sagt, dags för en ny start för Sverige.
Fast med icke-borgerliga förtecken.
Du som vill veta mer om transpersoners situation kan surfa vidare till Lukas Romsons webbplats. Länken hittar du här eller i högerspalten under "Jag läser också". Själv är jag verkligen ingen expert på området, men en av mina bästa vänner som är ts-man har lärt mig mycket, och så försöker jag förkovra mig. Gör det, du med.
onsdag 23 juli 2008
Smeder utan ässja
I en en debattartikel i DN i dag uppmanar ett gäng högerkristna från den så kallade "tankesmedjan" Claphaminstitutet sin egen folkhälsominister Maria Larsson (kd) att minska antalet skilsmässor. Visserligen minskar antalet separationer enligt Statistiska centralbyrån, och visserligen mår barn till skilda föräldrar inte sämre, (se länk) men det duger väl inte som argument. Nej, nu måste det till krafttag för att slå vakt om den heterosexuella kärnfamiljen.
Hur ska det hela då gå till? Jo, vi ska ge föräldrarna "stöd i parrelationen samtidigt som de får stöd i sitt föräldraskap". Ett sådant "stöd" som redan införts får man anta är vårdnadsbidraget, det som gör att kvinnorna stannar hemma med barnen. Ett annat är väl att återinföra sambeskattningen (ett förslag från kdu) vilket leder till att ännu fler kvinnor tvingas bort från arbetsmarknaden. Bra tänkt! Reaktionärernas politiska förslag motarbetar visserligen det de säger sig vilja uppnå, men det är ju ingen nyhet.
Ett av högerspökena bakom debattartikeln, Magnus Göransson, skrev tidigare i en artikel i Dagen att insemination av lesbiska är ett brott mot FN:s konvention om barns rättigheter. Men inte nog med det: "Värre än brottet mot barnkonventionen är dock sveket mot de barn som blir till vid en sådan insemination. Staten medverkar i så fall aktivt till att individens rötter skärs av. Dessutom tror man att man kan ympa in ett barn i en familjeliknande miljö och hävda att barnet har två mammor. Det är helt enkelt lögn att låta ett barn tro att man kan ha två mammor i stället för en mamma och en pappa."
Jag råkar känna några barn som har två mammor. Stackars dem när de upptäcker att man har ljugit för dem. Tänk, den ena av de där båda mammorna var inte alls en mamma! Visserligen gjorde hon allt som en mamma gör, var allt som en mamma är, men se någon mamma var hon inte. Och var är min pappa? Var är han, the real deal, den där fantastiske förebilden, beskyddaren och lekkamraten som runkade i en plastmugg 1999?
Direktor för Claphaminstitutet är Tuve Skånberg, f.d. riksdagsledamot för kd. Det är en man som vill göra hädelse till ett straffbart brott och motarbeta "diskrimineringen av kreationismen", ni vet den där hitte på-vetenskapen som säger att Bibelns skapelseberättelse är den som gäller och att Darwin hade fel. Han kallar sig f.ö. "professor" fast han inte är det, apropå vetenskaplighet. Och gissa om han är emot samkönade äktenskap?
En annan av artikelförfattarna, Lars-Göran Sundberg, har varit pastor i Elim-församlingen, och var en av talarna när det "tvärpolitiska riksdagsnätverket" Forum för familj och människovärde, lett av kristdemokraten Tuve Skånberg, bjöd in till konferens kring ”nordisk forskning om familj och familjepolitik” i slutet på mars 2006, se artikel i Arbetaren. Vill ni skåda mörkermän i deras löjliga prydno, läs den artikeln.
Ja, så där kan man fortsätta att vända på stenar, men nu gitter jag inte längre. Det kan väl räcka med att konstatera att artikelförfattarna skiter fullständigt i de barn de säger sig värna om. I synnerhet skiter de i de barn som redan i dag lever i regnbågsfamiljer. Och deras recept för att få färre att seppa kommer i själva verket att öka antalet separationer. Forskningen visar ju att de barn vars pappor har tagit ut en större del av föräldraledigheten också har en större chans att få behålla dem i sin närhet. Äsch, de här familjekreationisterna vill bara att allt ska vara som när de var små, när käringen stod vid spisen och mannen gick till jobbet och ingen var bög eller flata eller bi eller transperson öppet. Att deras artikel i DN Debatt kommer så nära Europride är förstås en ren slump.
Hur ska det hela då gå till? Jo, vi ska ge föräldrarna "stöd i parrelationen samtidigt som de får stöd i sitt föräldraskap". Ett sådant "stöd" som redan införts får man anta är vårdnadsbidraget, det som gör att kvinnorna stannar hemma med barnen. Ett annat är väl att återinföra sambeskattningen (ett förslag från kdu) vilket leder till att ännu fler kvinnor tvingas bort från arbetsmarknaden. Bra tänkt! Reaktionärernas politiska förslag motarbetar visserligen det de säger sig vilja uppnå, men det är ju ingen nyhet.
Ett av högerspökena bakom debattartikeln, Magnus Göransson, skrev tidigare i en artikel i Dagen att insemination av lesbiska är ett brott mot FN:s konvention om barns rättigheter. Men inte nog med det: "Värre än brottet mot barnkonventionen är dock sveket mot de barn som blir till vid en sådan insemination. Staten medverkar i så fall aktivt till att individens rötter skärs av. Dessutom tror man att man kan ympa in ett barn i en familjeliknande miljö och hävda att barnet har två mammor. Det är helt enkelt lögn att låta ett barn tro att man kan ha två mammor i stället för en mamma och en pappa."
Jag råkar känna några barn som har två mammor. Stackars dem när de upptäcker att man har ljugit för dem. Tänk, den ena av de där båda mammorna var inte alls en mamma! Visserligen gjorde hon allt som en mamma gör, var allt som en mamma är, men se någon mamma var hon inte. Och var är min pappa? Var är han, the real deal, den där fantastiske förebilden, beskyddaren och lekkamraten som runkade i en plastmugg 1999?
Direktor för Claphaminstitutet är Tuve Skånberg, f.d. riksdagsledamot för kd. Det är en man som vill göra hädelse till ett straffbart brott och motarbeta "diskrimineringen av kreationismen", ni vet den där hitte på-vetenskapen som säger att Bibelns skapelseberättelse är den som gäller och att Darwin hade fel. Han kallar sig f.ö. "professor" fast han inte är det, apropå vetenskaplighet. Och gissa om han är emot samkönade äktenskap?
En annan av artikelförfattarna, Lars-Göran Sundberg, har varit pastor i Elim-församlingen, och var en av talarna när det "tvärpolitiska riksdagsnätverket" Forum för familj och människovärde, lett av kristdemokraten Tuve Skånberg, bjöd in till konferens kring ”nordisk forskning om familj och familjepolitik” i slutet på mars 2006, se artikel i Arbetaren. Vill ni skåda mörkermän i deras löjliga prydno, läs den artikeln.
Ja, så där kan man fortsätta att vända på stenar, men nu gitter jag inte längre. Det kan väl räcka med att konstatera att artikelförfattarna skiter fullständigt i de barn de säger sig värna om. I synnerhet skiter de i de barn som redan i dag lever i regnbågsfamiljer. Och deras recept för att få färre att seppa kommer i själva verket att öka antalet separationer. Forskningen visar ju att de barn vars pappor har tagit ut en större del av föräldraledigheten också har en större chans att få behålla dem i sin närhet. Äsch, de här familjekreationisterna vill bara att allt ska vara som när de var små, när käringen stod vid spisen och mannen gick till jobbet och ingen var bög eller flata eller bi eller transperson öppet. Att deras artikel i DN Debatt kommer så nära Europride är förstås en ren slump.
tisdag 22 juli 2008
"De kan väl äta småkakor?"
Patrick Krassén skriver i SvD i dag om den filantropiska trenden bland ultrarika män i USA. Vad kan vi lära oss av den, frågar han sig. Ja, vad kan vi lära oss av de amerikanska kapitalisterna? Först roffar de åt sig så mycket de kan genom brutala affärsmetoder och rovdrift på människor och miljö. Sedan ger de tillbaka en del av pengarna genom avdragsgilla donationer till välgörenhet. Det känns ungefär lika trösterikt som Anders Eklunds erkännande i rätten. Hur många barn i afrikanska länder har dött för att västliga läkemedelsjättar har bekämpat billiga bromsmediciner? Ännu har jag inte sett dem be om förlåtelse.
Jag gläds åt att många av de överlevande barnen får en chans till utbildning och sjukvård tack vare donationerna. Men det är inte brist på ekonomiska resurser som är problemet i ”tredje världen”. Problemet är bland annat att diktatorer som Robert Mugabe ägnar sig åt samma sorts roffande som Bill Gates, fast med lite osnyggare metoder som ohöljd plundring och folkmord – sånt vissa kallar ”demokratiunderskott”.
Men det där är ändå bara en ytlig analys av snedfördelningen av jordens samlade tillgångar. Att göra problemet rättvisa skulle kräva en lång epistel om kapitalism, kolonialism, imperialism, slavhandel, handelshinder, vapenindustri, oljekrig… Jag mäktar inte med en sådan övergripande analys, därtill är mina kunskaper för ytliga och min tid alltför begränsad. Jag får trösta mig med att Krasséns analys inte heller är så djuplodande, precis. Men jag vill nog ändå påstå att välgörenhet inte är rätt metod för att råda bot på problemet – någon däremot?
Krassén beklagar att vi i Sverige har en sån brist på förmögenheter och en sammanpressad lönestruktur. Här har ”förkovran och sparande (…) bestraffats med höga marginalskatter och förmögenhetsskatt.” Annat är det i USA, där ”den som lyckats i samhället, som genom arbete, innovation och företagsamhet tjänat goda pengar”. Ja, stackars Fredrik Lundberg. Han hade bara råd att spela bort 22,4 miljoner på börsen nyligen genom en misslyckad spekulation i Svenska Handelsbanken. Man förstår att han inte vill dela ut kokosbollar i Darfur.
Jag gläds åt att många av de överlevande barnen får en chans till utbildning och sjukvård tack vare donationerna. Men det är inte brist på ekonomiska resurser som är problemet i ”tredje världen”. Problemet är bland annat att diktatorer som Robert Mugabe ägnar sig åt samma sorts roffande som Bill Gates, fast med lite osnyggare metoder som ohöljd plundring och folkmord – sånt vissa kallar ”demokratiunderskott”.
Men det där är ändå bara en ytlig analys av snedfördelningen av jordens samlade tillgångar. Att göra problemet rättvisa skulle kräva en lång epistel om kapitalism, kolonialism, imperialism, slavhandel, handelshinder, vapenindustri, oljekrig… Jag mäktar inte med en sådan övergripande analys, därtill är mina kunskaper för ytliga och min tid alltför begränsad. Jag får trösta mig med att Krasséns analys inte heller är så djuplodande, precis. Men jag vill nog ändå påstå att välgörenhet inte är rätt metod för att råda bot på problemet – någon däremot?
Krassén beklagar att vi i Sverige har en sån brist på förmögenheter och en sammanpressad lönestruktur. Här har ”förkovran och sparande (…) bestraffats med höga marginalskatter och förmögenhetsskatt.” Annat är det i USA, där ”den som lyckats i samhället, som genom arbete, innovation och företagsamhet tjänat goda pengar”. Ja, stackars Fredrik Lundberg. Han hade bara råd att spela bort 22,4 miljoner på börsen nyligen genom en misslyckad spekulation i Svenska Handelsbanken. Man förstår att han inte vill dela ut kokosbollar i Darfur.
söndag 20 juli 2008
Bevare oss för familjen
”Det finns lika många åsikter som människor”, brukade min forne terapeut säga. (Det är nog att underskatta antalet åsikter.) Något som tyvärr är ovanligare, rentav en bristvara, är människor med väl underbyggda åsikter. Dilsa Demirbag-Sten, som i DN Söndag torgför en alarmistisk syn på den svenska förskolan, är ett exempel på det senare. Jag ska försöka korrigera bilden för den som inte nöjer sig med löst tyckande. Som referens har jag använt den kursbok som används på Pedagogiska institutionen där jag läser: ”Barndomspsykologi – Utveckling i en förändrad värld” av Dion Sommer (Runa förlag 2005).
Åsikt:
”Om det tidigare var en förälder som var frånvarande, så är båda nu borta från barnen större delen av deras vakna tid. Det är numera pedagoger som träffar barnen. Under utvecklingssamtal berättar de för föräldrarna hur de uppfattar barnens utveckling och emotionella tillstånd.”
Fakta:
Andersen och Hestbæk (1999) anger att den genomsnittliga tid som danska barn mellan tre och fem år vistas i förskolan är sju timmar. En tredjedel är där högst sex timmar per dag, medan elva procent är på dagis upp till nio timmar och bara två procent över nio timmar. Flera andra undersökningar (t.ex. Christensen 2000) visar samma sak.
Och nu ska jag komma med en åsikt som inte är vetenskapligt underbyggd: enligt min erfarenhet (mina fem barn har gått eller går på dagis) är samtalen mellan föräldrar och pedagoger är inte begränsade till utvecklingssamtalen. I själva verket för vi en ständig dialog.
Åsikt:
”De flesta föräldrar vet att det inte är bra för barn att för tidigt tillbringa långa dagar på förskolan.”
Fakta:
En svensk undersökning (Andersson 1992) som har följt barn upp till 13-årsåldern påvisar många positiva konsekvenser av att börja tidigt på dagis. Man undersökte både skolprestationer och sociala och känslomässiga parametrar för tre grupper av barn: de som hade börjat på dagis inom det första levnadsåret, de som hade börjat senare och de som hade varit hemma hos modern.
Slutsatserna av undersökningen var att barn som börjat tidigt var mer oberoende, mindre oroliga och mindre aggressiva än de andra barnen. De bedömdes dessutom av kamrater och lärare som mest socialt kompetenta och de presterade bäst i skolan.
Fler fakta:
Hos danska barn som vistas på förskolan mer än 9 timmar per dag kan man spåra negativa konsekvenser. Men de barn som har olika beteendeproblem utgör bara 1,3 % av samtliga 6 000 barn i undersökningen, och här skiljer sig även familjebakgrunden från övriga barns. Citat från Sommer: ”Ett osedvanligt högt antal timmar i förskolan kan därför inte – med utgångspunkt i denna danska långtidsundersökning – i sig förklara dessa barns annorlunda temperament och beteende. Men sambandet existerar och samverkar sannolikt med särskilda förhållanden i barnens familjer. Extremt många timmar i förskolan måste mot denna bakgrund betraktas som en medverkande riskfaktor.”
Åsikt:
”Jag tror att min dotter behöver stimuleras i en barnanpassad miljö, men jag är precis lika övertygad om att hon behöver sin far och mor.” (---) ”varför vill alla hämta barnen tidigare om det nu är så bra att vara på förskolan?”
Fakta:
Hur vet Demirbag-Sten att ”alla vill hämta barnen tidigare”? Och om de nu vill det, kan det inte vara för att de vill umgås mer med dem? Det är inte sant, vilket ofta hävdas, att småbarnsföräldrar jobbar för mycket och därmed blir stressade, och att detta påverkar barnen negativt. Det som t.ex. Christoffersen (2000) påpekar är att det viktiga är hur tillfredsställda föräldrarna är med sin situation, ”…hur man tolkar sin livssituation och hur man trivs med den” (Sommer 2005, s. 98). Christoffersen skriver: ”Att föräldrar hade lång arbetstid (båda mer än 40 timmar i veckan), och att barnen var i förskolan mer än 40 timmar i veckan ökade inte risken att försämra barnens välbefinnande”.
Fler fakta:
För barn från underprivilegierade familjer utgör förskolan en beskyddande faktor: de utvecklas bättre där än om de skulle vara hemma. Detta visas i studier av McGurk et al. (1993) och Caughy et al. (1994). Andersson et al. (1993) och Schaffer (1995) kommer till följande slutsatser: ”Generellt trivs barn i förskolan, de lider inte av mödrarnas förvärvsarbete och fäderna har som ett resultat blivit mer involverade i omsorgen av barn.” (Sommer 2005, s. 103).
Den senmoderna förhandlingsfamiljen präglas med än någonsin av en intensiv, känslomässig relation mellan föräldrar och barn. Inte nog med att förskolan är en lika viktig del av barnens utveckling som kärnfamiljen, den kan faktiskt behövas som kontrast till allt det kramiga. Som Urie Bronfenbrenner (1991) citeras i Dion Sommers bok:
”Familjen är först och främst betydelsefull inte bara för att den är en arena för aktiviteter, utan för att de människor som är involverade i dessa är tokiga i varandra. Och detta är helt oumbärligt för barns utveckling. Men det är också väsentligt för barns utveckling att vara tillsammans med människor som inte är lika tokiga i dem, eftersom detta ger barnet möjlighet att börja uttrycka vem han eller hon är och göra saker som han eller hon har lust att göra.”
Hurra för familjen, alltså. Och bevare oss för den. Hurra för förskolan. Och bevare oss för en dålig förskola – där håller jag med Dilsa Demirbag-Sten. För låg personaltäthet är inte bra.
Men jag är inte riktigt klar än. Jag vill tycka lite om Demirbag-Stens tyckande. Hon tycker att kvinnor i Sverige ”inte tvingas välja mellan karriär och barn”. Jag tycker att kvinnor tvingas till det i långt högre utsträckning än män. Fakta? Tja, kolla på statistiken över antalet kvinnor i höga chefspositioner: den är mycket låg, och sjunkande. Se på den könsuppdelade arbetsmarknaden. Se på hur många män som tar ut sin lagstadgade del av föräldraförsäkringen. Det är bara att surfa in på SCB:s webbplats om ni inte tror mig.
Dilsa Demirbag-Sten sällar sig till den stora skara som vill problematisera den senmoderna kärnfamiljens livssituation, som hävdar att barn far illa för att deras föräldrar dumpar dem på dagis alldeles för länge. Men som forskningen visar är hon ute i ogjort väder. Jag tror (med betoning på tror) att barn i dag har det oändligt mycket bättre än hur barn hade det när jag var liten. De har en mycket mer nära och kärleksfull relation till sina föräldrar än då, och relationen präglas inte av auktoritetstro och disciplin. Det är skrämmande att Supernanny- och Komet-tänkande får breda ut sig, att man kan se hur major Björklund och hans anhang ligger så rätt i tiden när de vill vrida den bakåt. Det går ett spöke genom Sverige, och det heter Reaktion.
Vi behöver en individuell föräldraförsäkring, inte vårdnadsbidrag. Vi behöver fler och bättre förskolor med ännu bättre utbildad personal, och personalen måste få bättre betalt. Men vi behöver inte ha dåligt samvete för att våra barn går på dagis. Jag hade kunnat låta alla mina barn vara hemma. Men jag ser förskolan som en present till dem.
------------
Referenser
Andersson, B.-E. (1989) The importance of public day-care for preschool children’s later development. I Child Development, 60, 857-866
Andersen, D. & Hestbæk, A.-D. (1999) Børnefamiliernes dagligdag. Køpenhamn: Socialforskningsinstitutet
Bronfenbrenner, U. (1991): Comments on the Nordic project. At the symposium on modern childhood: On the everyday life and socialisation of young children in modern welfare states. The International Society for the Study of Behavioural Development. 11 Biennial Mettings, Minneapolis, USA.
Caughy, M.O. et al. (1994) Day-care participation as a protective factor in the cognitive development of low-income children.I Child Development, 65, 457-471
Christensen, E. (2000) Det treårige barn. Køpenhamn: Socialforskningsinstitutet
Christoffersen, M.N. (2000) Will parental work or unemployment influence pre-school childrens stress reactions?. Paper for the 10th Nordic Social Policy Research Seminar, Oslo: 17-19 August
McGurk, H., Caplan, M., Hennessy, E. & Moss, P. (1993) Controversy, theory and social context in contemporary day care research. I Journal of Child Psychology, 34:1.
Shaffer, H.R. (1995) Beslut om barn: psykologiska frågor och Svar. Lund: Studentlitteratur
Sommer, D. (2005) Barndomspsykologi – Utveckling i en förändrad värld Andra reviderade utgåvan. Stockholm: Runa
Åsikt:
”Om det tidigare var en förälder som var frånvarande, så är båda nu borta från barnen större delen av deras vakna tid. Det är numera pedagoger som träffar barnen. Under utvecklingssamtal berättar de för föräldrarna hur de uppfattar barnens utveckling och emotionella tillstånd.”
Fakta:
Andersen och Hestbæk (1999) anger att den genomsnittliga tid som danska barn mellan tre och fem år vistas i förskolan är sju timmar. En tredjedel är där högst sex timmar per dag, medan elva procent är på dagis upp till nio timmar och bara två procent över nio timmar. Flera andra undersökningar (t.ex. Christensen 2000) visar samma sak.
Och nu ska jag komma med en åsikt som inte är vetenskapligt underbyggd: enligt min erfarenhet (mina fem barn har gått eller går på dagis) är samtalen mellan föräldrar och pedagoger är inte begränsade till utvecklingssamtalen. I själva verket för vi en ständig dialog.
Åsikt:
”De flesta föräldrar vet att det inte är bra för barn att för tidigt tillbringa långa dagar på förskolan.”
Fakta:
En svensk undersökning (Andersson 1992) som har följt barn upp till 13-årsåldern påvisar många positiva konsekvenser av att börja tidigt på dagis. Man undersökte både skolprestationer och sociala och känslomässiga parametrar för tre grupper av barn: de som hade börjat på dagis inom det första levnadsåret, de som hade börjat senare och de som hade varit hemma hos modern.
Slutsatserna av undersökningen var att barn som börjat tidigt var mer oberoende, mindre oroliga och mindre aggressiva än de andra barnen. De bedömdes dessutom av kamrater och lärare som mest socialt kompetenta och de presterade bäst i skolan.
Fler fakta:
Hos danska barn som vistas på förskolan mer än 9 timmar per dag kan man spåra negativa konsekvenser. Men de barn som har olika beteendeproblem utgör bara 1,3 % av samtliga 6 000 barn i undersökningen, och här skiljer sig även familjebakgrunden från övriga barns. Citat från Sommer: ”Ett osedvanligt högt antal timmar i förskolan kan därför inte – med utgångspunkt i denna danska långtidsundersökning – i sig förklara dessa barns annorlunda temperament och beteende. Men sambandet existerar och samverkar sannolikt med särskilda förhållanden i barnens familjer. Extremt många timmar i förskolan måste mot denna bakgrund betraktas som en medverkande riskfaktor.”
Åsikt:
”Jag tror att min dotter behöver stimuleras i en barnanpassad miljö, men jag är precis lika övertygad om att hon behöver sin far och mor.” (---) ”varför vill alla hämta barnen tidigare om det nu är så bra att vara på förskolan?”
Fakta:
Hur vet Demirbag-Sten att ”alla vill hämta barnen tidigare”? Och om de nu vill det, kan det inte vara för att de vill umgås mer med dem? Det är inte sant, vilket ofta hävdas, att småbarnsföräldrar jobbar för mycket och därmed blir stressade, och att detta påverkar barnen negativt. Det som t.ex. Christoffersen (2000) påpekar är att det viktiga är hur tillfredsställda föräldrarna är med sin situation, ”…hur man tolkar sin livssituation och hur man trivs med den” (Sommer 2005, s. 98). Christoffersen skriver: ”Att föräldrar hade lång arbetstid (båda mer än 40 timmar i veckan), och att barnen var i förskolan mer än 40 timmar i veckan ökade inte risken att försämra barnens välbefinnande”.
Fler fakta:
För barn från underprivilegierade familjer utgör förskolan en beskyddande faktor: de utvecklas bättre där än om de skulle vara hemma. Detta visas i studier av McGurk et al. (1993) och Caughy et al. (1994). Andersson et al. (1993) och Schaffer (1995) kommer till följande slutsatser: ”Generellt trivs barn i förskolan, de lider inte av mödrarnas förvärvsarbete och fäderna har som ett resultat blivit mer involverade i omsorgen av barn.” (Sommer 2005, s. 103).
Den senmoderna förhandlingsfamiljen präglas med än någonsin av en intensiv, känslomässig relation mellan föräldrar och barn. Inte nog med att förskolan är en lika viktig del av barnens utveckling som kärnfamiljen, den kan faktiskt behövas som kontrast till allt det kramiga. Som Urie Bronfenbrenner (1991) citeras i Dion Sommers bok:
”Familjen är först och främst betydelsefull inte bara för att den är en arena för aktiviteter, utan för att de människor som är involverade i dessa är tokiga i varandra. Och detta är helt oumbärligt för barns utveckling. Men det är också väsentligt för barns utveckling att vara tillsammans med människor som inte är lika tokiga i dem, eftersom detta ger barnet möjlighet att börja uttrycka vem han eller hon är och göra saker som han eller hon har lust att göra.”
Hurra för familjen, alltså. Och bevare oss för den. Hurra för förskolan. Och bevare oss för en dålig förskola – där håller jag med Dilsa Demirbag-Sten. För låg personaltäthet är inte bra.
Men jag är inte riktigt klar än. Jag vill tycka lite om Demirbag-Stens tyckande. Hon tycker att kvinnor i Sverige ”inte tvingas välja mellan karriär och barn”. Jag tycker att kvinnor tvingas till det i långt högre utsträckning än män. Fakta? Tja, kolla på statistiken över antalet kvinnor i höga chefspositioner: den är mycket låg, och sjunkande. Se på den könsuppdelade arbetsmarknaden. Se på hur många män som tar ut sin lagstadgade del av föräldraförsäkringen. Det är bara att surfa in på SCB:s webbplats om ni inte tror mig.
Dilsa Demirbag-Sten sällar sig till den stora skara som vill problematisera den senmoderna kärnfamiljens livssituation, som hävdar att barn far illa för att deras föräldrar dumpar dem på dagis alldeles för länge. Men som forskningen visar är hon ute i ogjort väder. Jag tror (med betoning på tror) att barn i dag har det oändligt mycket bättre än hur barn hade det när jag var liten. De har en mycket mer nära och kärleksfull relation till sina föräldrar än då, och relationen präglas inte av auktoritetstro och disciplin. Det är skrämmande att Supernanny- och Komet-tänkande får breda ut sig, att man kan se hur major Björklund och hans anhang ligger så rätt i tiden när de vill vrida den bakåt. Det går ett spöke genom Sverige, och det heter Reaktion.
Vi behöver en individuell föräldraförsäkring, inte vårdnadsbidrag. Vi behöver fler och bättre förskolor med ännu bättre utbildad personal, och personalen måste få bättre betalt. Men vi behöver inte ha dåligt samvete för att våra barn går på dagis. Jag hade kunnat låta alla mina barn vara hemma. Men jag ser förskolan som en present till dem.
------------
Referenser
Andersson, B.-E. (1989) The importance of public day-care for preschool children’s later development. I Child Development, 60, 857-866
Andersen, D. & Hestbæk, A.-D. (1999) Børnefamiliernes dagligdag. Køpenhamn: Socialforskningsinstitutet
Bronfenbrenner, U. (1991): Comments on the Nordic project. At the symposium on modern childhood: On the everyday life and socialisation of young children in modern welfare states. The International Society for the Study of Behavioural Development. 11 Biennial Mettings, Minneapolis, USA.
Caughy, M.O. et al. (1994) Day-care participation as a protective factor in the cognitive development of low-income children.I Child Development, 65, 457-471
Christensen, E. (2000) Det treårige barn. Køpenhamn: Socialforskningsinstitutet
Christoffersen, M.N. (2000) Will parental work or unemployment influence pre-school childrens stress reactions?. Paper for the 10th Nordic Social Policy Research Seminar, Oslo: 17-19 August
McGurk, H., Caplan, M., Hennessy, E. & Moss, P. (1993) Controversy, theory and social context in contemporary day care research. I Journal of Child Psychology, 34:1.
Shaffer, H.R. (1995) Beslut om barn: psykologiska frågor och Svar. Lund: Studentlitteratur
Sommer, D. (2005) Barndomspsykologi – Utveckling i en förändrad värld Andra reviderade utgåvan. Stockholm: Runa
lördag 19 juli 2008
Detta måste vara dumhet
På SvD:s ledarsida refererar Paulina Neuding ett uttalande från Dalapolisens Leif Nykvist, där han säger att Anders Eklund verkar ha varit oberörd och i avsaknad av ånger under utredningen om mordet på Engla. Detta måste vara ondska kan man läsa i ingressen.
”Den rättspsykiatriska undersökningen visar att Anders Eklund inte är psykiskt sjuk. Därmed återstår bara frågor”, avslutar Neuding sin korta artikel. Men svaret har hon ju redan givit?
Om man är psykiskt sjuk, till exempel har vanföreställningar som att Säpo har monterat in radiosändare i ens tänder, så kan man inte dömas till fängelse i Sverige. Anders Eklund är uppenbarligen inte så fjärmad från verkligheten, vilket gör Neuding förvirrad. Det måste vara nåt fel här. Hur kan man begå såna grymheter utan att vara psykiskt sjuk?
Tja, titta på vad som hände i Rwanda. Tänk på dr Mengele, massakern i Song My, eller hur CIA torterar sina fångar genom att dränka dem och sedan, i bästa fall, återuppliva dem. Det är mycket vanligare att grymheter begås av människor som inte är psykiskt sjuka än motsatsen.
Anders Eklund är inget monster, ty monster finns inte. Han är inte ”ond”, för onda människor finns inte. Det finns förvisso monstruösa, ondskefulla gärningar, men begreppet ”ondska” är totalt oanvändbart som analysinstrument. Han får oss att ruska på huvudet, jo. Men vad gör vi när vi har ruskat färdigt? Går vidare och glömmer hela saken, förmodligen. Vi har ju läget klart för oss, precis som Neuding.
Jag skulle vilja se någon enda journalist sikta lite högre, inte bara skynda sig över till de godas och upprördas sida. Ja, inte Neuding, men någon annan. Ett exempel på en analys som går långt i sin strävan efter att förstå det mänskliga psyket hittar ni här, i artikeln Vi är våra relationer. Det är Tor Wennerberg som redogör för begreppet mentalisering. Ett kort citat: ” Ett barn som inte får sina känslotillstånd speglade i anknytningsrelationen får inte full tillgång till sitt inre liv, till sitt verkliga själv. I stället för en rik känslomässig inre värld kommer den bristande mentaliseringsförmågan att resultera i smärtsamma upplevelser av inre tomhet, av mer eller mindre uttalad identitetslöshet, i kombination med en oförmåga att leva sig in i och förstå andras mentala tillstånd. Den psykiska världen, egna och andras känslor, vilja och önskningar, förblir helt eller delvis sluten och otillgänglig, vilket kan skapa en upplevelse av att vara utestängd från det verkliga livet, av att leva "som om", avskuren från kontakt med livets djupare källflöden.”
Jag tror inte att detta heller är den enda förklaringen till varför vissa blir ”onda”. Det är en delförklaring och som sådan måste den kompletteras med andra analysmodeller. Men om vi på allvar vill försöka motverka att fler som Engla mördas, måste vi försöka tänka i de här banorna, inte bara dra till med oanvändbara stämplar som ”ondska”, för detta måste vara dumhet.
”Den rättspsykiatriska undersökningen visar att Anders Eklund inte är psykiskt sjuk. Därmed återstår bara frågor”, avslutar Neuding sin korta artikel. Men svaret har hon ju redan givit?
Om man är psykiskt sjuk, till exempel har vanföreställningar som att Säpo har monterat in radiosändare i ens tänder, så kan man inte dömas till fängelse i Sverige. Anders Eklund är uppenbarligen inte så fjärmad från verkligheten, vilket gör Neuding förvirrad. Det måste vara nåt fel här. Hur kan man begå såna grymheter utan att vara psykiskt sjuk?
Tja, titta på vad som hände i Rwanda. Tänk på dr Mengele, massakern i Song My, eller hur CIA torterar sina fångar genom att dränka dem och sedan, i bästa fall, återuppliva dem. Det är mycket vanligare att grymheter begås av människor som inte är psykiskt sjuka än motsatsen.
Anders Eklund är inget monster, ty monster finns inte. Han är inte ”ond”, för onda människor finns inte. Det finns förvisso monstruösa, ondskefulla gärningar, men begreppet ”ondska” är totalt oanvändbart som analysinstrument. Han får oss att ruska på huvudet, jo. Men vad gör vi när vi har ruskat färdigt? Går vidare och glömmer hela saken, förmodligen. Vi har ju läget klart för oss, precis som Neuding.
Jag skulle vilja se någon enda journalist sikta lite högre, inte bara skynda sig över till de godas och upprördas sida. Ja, inte Neuding, men någon annan. Ett exempel på en analys som går långt i sin strävan efter att förstå det mänskliga psyket hittar ni här, i artikeln Vi är våra relationer. Det är Tor Wennerberg som redogör för begreppet mentalisering. Ett kort citat: ” Ett barn som inte får sina känslotillstånd speglade i anknytningsrelationen får inte full tillgång till sitt inre liv, till sitt verkliga själv. I stället för en rik känslomässig inre värld kommer den bristande mentaliseringsförmågan att resultera i smärtsamma upplevelser av inre tomhet, av mer eller mindre uttalad identitetslöshet, i kombination med en oförmåga att leva sig in i och förstå andras mentala tillstånd. Den psykiska världen, egna och andras känslor, vilja och önskningar, förblir helt eller delvis sluten och otillgänglig, vilket kan skapa en upplevelse av att vara utestängd från det verkliga livet, av att leva "som om", avskuren från kontakt med livets djupare källflöden.”
Jag tror inte att detta heller är den enda förklaringen till varför vissa blir ”onda”. Det är en delförklaring och som sådan måste den kompletteras med andra analysmodeller. Men om vi på allvar vill försöka motverka att fler som Engla mördas, måste vi försöka tänka i de här banorna, inte bara dra till med oanvändbara stämplar som ”ondska”, för detta måste vara dumhet.
tisdag 15 juli 2008
Mörkertal?
Världens ungdomar är mer troende än man kan tro, skriver Dagen, och refererar till en undersökning av det tyska Bertelsmann-institutet. I länder som Nigeria och Guatemala ber 90 % av ungdomarna dagligen, i USA är siffran 57 %. Men så är USA också det stora undantaget från "västvärlden" skriver Bertelsmann. (Man får anta att Israel, där ungdomarna är ännu mer religiösa än sina föräldrar, inte räknas dit trots deltagandet i Eurovision Song Contest.)
Brittiska ungdomar tror oftare på Gud än de äldre generationerna - men reflekterar mindre över sin gudstro. Hm... Kan det hänga ihop? Hur djupgående teologiska grubblerier ungdomarna bär på i Nigeria eller Marocko (där 99 % tror på ett liv efter döden) framgår inte av pressmeddelandet. Annars är det i Europa som ungdomar är mest sekulariserade, vilket knappast förvånar.
Det skulle vara intressant att se en uppföljande långtidsstudie av ungdomars religiositet. Det brukar vara så att man är väldigt säker på sin sak när man är ung, men att tvivlet på den egna rättrådigheten sätter in ju fler erfarenheter man gör. Erfarenheter som t.ex. visar att man själv kan svika, bedra och sälja ut sina ideal, precis som de vuxna som man alltid har fnyst åt. Låt oss kalla det ödmjukhet.
USA är intressant på många sätt. Här är allmänbildningen skrämmande låg bland folk i gemen; be en amerikan visa Israel på en karta, och han pekar på Australien. Många tror på allvar att evolutionen är en myt, att varje amerikan bör bära vapen och att det är rätt att avliva kriminella. Det är också ett högerkristet land där Arne Imsens mest svavelosande predikningar skulle framstå som beskedliga i jämförelse med många televangelisters.
Och här saknar jag en analys av Bertelsmann. Vad är en "kristen"? Vad har en homosexuell komminister i Svenska kyrkan gemensamt med den djupt troende fångvaktare i Texas som sätter infarten i fångens arm där han ligger på avrättningsbritsen? Vad har unga muslimer i Danmark gemensamt med unga muslimer i Marocko? Hur ser deras världsbild ut, vad har de för socioekonomisk bakgrund, vilken är deras framtidstro? Jag misstänker att upplysning, materiellt välstånd och ökad jämlikhet/jämställdhet i samhället verkar sekulariserande. Om alltså oväntat många ungdomar runtom i världen är (ofta oreflekterat) religiösa så ser jag det som ett tecken på att vi har mycket kvar att göra.
Brittiska ungdomar tror oftare på Gud än de äldre generationerna - men reflekterar mindre över sin gudstro. Hm... Kan det hänga ihop? Hur djupgående teologiska grubblerier ungdomarna bär på i Nigeria eller Marocko (där 99 % tror på ett liv efter döden) framgår inte av pressmeddelandet. Annars är det i Europa som ungdomar är mest sekulariserade, vilket knappast förvånar.
Det skulle vara intressant att se en uppföljande långtidsstudie av ungdomars religiositet. Det brukar vara så att man är väldigt säker på sin sak när man är ung, men att tvivlet på den egna rättrådigheten sätter in ju fler erfarenheter man gör. Erfarenheter som t.ex. visar att man själv kan svika, bedra och sälja ut sina ideal, precis som de vuxna som man alltid har fnyst åt. Låt oss kalla det ödmjukhet.
USA är intressant på många sätt. Här är allmänbildningen skrämmande låg bland folk i gemen; be en amerikan visa Israel på en karta, och han pekar på Australien. Många tror på allvar att evolutionen är en myt, att varje amerikan bör bära vapen och att det är rätt att avliva kriminella. Det är också ett högerkristet land där Arne Imsens mest svavelosande predikningar skulle framstå som beskedliga i jämförelse med många televangelisters.
Och här saknar jag en analys av Bertelsmann. Vad är en "kristen"? Vad har en homosexuell komminister i Svenska kyrkan gemensamt med den djupt troende fångvaktare i Texas som sätter infarten i fångens arm där han ligger på avrättningsbritsen? Vad har unga muslimer i Danmark gemensamt med unga muslimer i Marocko? Hur ser deras världsbild ut, vad har de för socioekonomisk bakgrund, vilken är deras framtidstro? Jag misstänker att upplysning, materiellt välstånd och ökad jämlikhet/jämställdhet i samhället verkar sekulariserande. Om alltså oväntat många ungdomar runtom i världen är (ofta oreflekterat) religiösa så ser jag det som ett tecken på att vi har mycket kvar att göra.
fredag 11 juli 2008
Gnäll mer, snälla!
I DN Kultur i dag har Anna Hallberg skrivit väldigt bra om hur man avfärdar (kvinnors) synpunkter på "livspusslet", d.v.s. jämställdhetsfrågor, som "gnäll".
För det är jämställdhet det handlar om. Att det så sällan är män som inte tycker sig få tillvaron att gå ihop är nog ingen sluddelivump, liksom. De kör bara på. Att det innebär att de kvinnor som av någon anledning står ut med dem missar sina karriärmöjligheter och får bära nästan hela bördan av hushållsarbete och dagisforslande är smällar man får ta. Det gör de så gärna, männen alltså. Men kanske tröstar de stundom käringen med en blomsterkvast. Det kan hon väl vara värd.
Det märkliga är inte att kvinnor "gnäller". Det märkliga är att de inte mal ner sina män i köttkvarnar. En annan märklig sak är att männen i så hög grad avstår från att vara med sina barn. Jag kan inte för mitt liv begripa varför. Här har du en nyfödd bebis, ett underbart litet hjälplöst och kompetent människokräk. Du kan få gosa dygnet runt med detta mirakel av skärt hull, möta en fullständigt ren människovarelse, se hur det barn du satte till världen varenda dag erövrar den. Varenda dag, fattar du? Varenda dag.
Och så TACKAR DU NEJ?! Jag tycker synd om dig - och om dina barn och deras mamma. Idiot! Fattar du inte att den här chansen aldrig kommer igen? Nähä, du ska sitta på det där mötet. Med andra framtarmsbärare som sitter där och smygfjärtar under Power Point-presentationen. Äsch, jag tycker bara nästan synd om dig.
Vi har en ekonomisk underbyggnad, en samhällsstruktur och maktordning som inbegriper genus, klass, etnicitet, funktion, ålder och en del annat. Den gör det lätt för män att skita i sina barn. Den gör det svårt för barn att ha fungerande pappor. Den gör det svårt för kvinnor att göra nåt vettigt av sina liv - särskilt om de väljer att skaffa barn. Om detta bör man "gnälla" dag och natt.
För det är jämställdhet det handlar om. Att det så sällan är män som inte tycker sig få tillvaron att gå ihop är nog ingen sluddelivump, liksom. De kör bara på. Att det innebär att de kvinnor som av någon anledning står ut med dem missar sina karriärmöjligheter och får bära nästan hela bördan av hushållsarbete och dagisforslande är smällar man får ta. Det gör de så gärna, männen alltså. Men kanske tröstar de stundom käringen med en blomsterkvast. Det kan hon väl vara värd.
Det märkliga är inte att kvinnor "gnäller". Det märkliga är att de inte mal ner sina män i köttkvarnar. En annan märklig sak är att männen i så hög grad avstår från att vara med sina barn. Jag kan inte för mitt liv begripa varför. Här har du en nyfödd bebis, ett underbart litet hjälplöst och kompetent människokräk. Du kan få gosa dygnet runt med detta mirakel av skärt hull, möta en fullständigt ren människovarelse, se hur det barn du satte till världen varenda dag erövrar den. Varenda dag, fattar du? Varenda dag.
Och så TACKAR DU NEJ?! Jag tycker synd om dig - och om dina barn och deras mamma. Idiot! Fattar du inte att den här chansen aldrig kommer igen? Nähä, du ska sitta på det där mötet. Med andra framtarmsbärare som sitter där och smygfjärtar under Power Point-presentationen. Äsch, jag tycker bara nästan synd om dig.
Vi har en ekonomisk underbyggnad, en samhällsstruktur och maktordning som inbegriper genus, klass, etnicitet, funktion, ålder och en del annat. Den gör det lätt för män att skita i sina barn. Den gör det svårt för barn att ha fungerande pappor. Den gör det svårt för kvinnor att göra nåt vettigt av sina liv - särskilt om de väljer att skaffa barn. Om detta bör man "gnälla" dag och natt.
tisdag 8 juli 2008
Helvetesdygn
Jag har slitit i flera dygn med ett jättejobb och bara sovit fyra timmar per natt. Nu ska jag göra ännu ett jättejobb på ingen tid alls. Hurra, liksom. Och så har jag tenta i hindi på fredag - vi får väl se om jag klarar den, dåligt förberedd som jag tvingas vara. Så bloggandet ligger nere i några dagar.
lördag 5 juli 2008
F-skatt åt flera?
SvD kommenterar i dag den statliga utredning som har lagts fram gällande förändringar i skatte- och arbetslagstiftningen. I de ogenomtänkta direktiven till utredningen ville regeringen undersöka om det inte gick att förlita sig mer på vad parterna har avtalat. Alltså: om exempelvis ett översättningsbolag kräver att den som vill jobba åt dem skaffar F-skattsedel så ska det väga tyngre än en samlad bedömning av om vederbörande är att betrakta som anställd eller ej. Det ska alltså kvitta om översättaren i fråga bara har en enda arbetsgivare, rättar sig efter bolagets direktiv, inte bedriver verksamheten självständigt och så vidare.
Makten ligger knappast hos översättaren. Den ligger hos översättningsbolaget. Utan F-skatt kan du glömma att få några jobb. Arbetsgivaren slipper därmed undan sociala avgifter, kan minimera sin administration och slipper undan sitt arbetsgivaransvar såsom det regleras i olika lagparagrafer. Så ser ”överenskommelsen” ut, och att maktförhållandet är snedvridet räcker inte – det måste bli ännu mer snedvridet.
Utredarna ger delvis regeringen bakläxa. Man anser till exempel inte att EU-reglerna om ”ekonomisk verksamhet” ska gälla i Sverige, däremot kan man lätta på bestämmelserna om en eller flera arbetsgivare. Inte för att det spelar någon roll i praktiken. Översättningsbolagen (och naturligtvis en hel drös andra företag i vitt skilda branscher) struntar i att de redan i dag bryter mot lagen, och översättarna vågar inte driva saken till arbetsdomstol. Det finns ett undantag, och det var när vi som arbetade åt dåvarande FilmNet lyckades få ett slags avgångsvederlag när de sparkade oss. Vi var visserligen inte anställda, men ändå. Vi fick pengar som om vi hade varit anställda - vilket vi inte var, betonades i formuleringen från FilmNet - men ändå. Stålar fick vi. Och detta berodde på att vi hotade med AD.
De förslag som utredningen lägger fram är ett steg i rätt riktning, anser SvD:s Patrick Krassén på ledarplats. Han beklagar att ”vurmen för anställningstrygghet” har motverkat några mer långtgående förändringar. Det ska framgent bara bli som regeringen ville: det som har avtalats mellan parterna ska gälla. Jag kan inte påstå att jag ligger utslagen på golvet av förvåning. En borgerlig regering vill såklart stärka arbetsgivarnas makt ännu mer.
Jag är glad att jag inte jobbar på något av de slavskepp som tidigare har varit mina ”uppdragsgivare”. Och jag tycker synd om de stackare som får jobba livet ur sig för att komma upp i en trappstädares lön. De kan givetvis inte leverera textremsor av en kvalitet som de själva vill ha om de inte vill hamna under existensminimum – eller få sparken. Nej, förlåt, de kan ju inte få sparken. Deras ”företag” får bara inte längre några uppdrag. Jag hoppas att Patrick Krassén har F-skattsedel.
Makten ligger knappast hos översättaren. Den ligger hos översättningsbolaget. Utan F-skatt kan du glömma att få några jobb. Arbetsgivaren slipper därmed undan sociala avgifter, kan minimera sin administration och slipper undan sitt arbetsgivaransvar såsom det regleras i olika lagparagrafer. Så ser ”överenskommelsen” ut, och att maktförhållandet är snedvridet räcker inte – det måste bli ännu mer snedvridet.
Utredarna ger delvis regeringen bakläxa. Man anser till exempel inte att EU-reglerna om ”ekonomisk verksamhet” ska gälla i Sverige, däremot kan man lätta på bestämmelserna om en eller flera arbetsgivare. Inte för att det spelar någon roll i praktiken. Översättningsbolagen (och naturligtvis en hel drös andra företag i vitt skilda branscher) struntar i att de redan i dag bryter mot lagen, och översättarna vågar inte driva saken till arbetsdomstol. Det finns ett undantag, och det var när vi som arbetade åt dåvarande FilmNet lyckades få ett slags avgångsvederlag när de sparkade oss. Vi var visserligen inte anställda, men ändå. Vi fick pengar som om vi hade varit anställda - vilket vi inte var, betonades i formuleringen från FilmNet - men ändå. Stålar fick vi. Och detta berodde på att vi hotade med AD.
De förslag som utredningen lägger fram är ett steg i rätt riktning, anser SvD:s Patrick Krassén på ledarplats. Han beklagar att ”vurmen för anställningstrygghet” har motverkat några mer långtgående förändringar. Det ska framgent bara bli som regeringen ville: det som har avtalats mellan parterna ska gälla. Jag kan inte påstå att jag ligger utslagen på golvet av förvåning. En borgerlig regering vill såklart stärka arbetsgivarnas makt ännu mer.
Jag är glad att jag inte jobbar på något av de slavskepp som tidigare har varit mina ”uppdragsgivare”. Och jag tycker synd om de stackare som får jobba livet ur sig för att komma upp i en trappstädares lön. De kan givetvis inte leverera textremsor av en kvalitet som de själva vill ha om de inte vill hamna under existensminimum – eller få sparken. Nej, förlåt, de kan ju inte få sparken. Deras ”företag” får bara inte längre några uppdrag. Jag hoppas att Patrick Krassén har F-skattsedel.
Förföriska sagor
Svenska kyrkan ska anordna sagoläsning för barn under Prideveckan, rapporterar Dagen – utan att vidare kommentera saken. Detta får en sant kristen person att bli lika irriterad som Jesus ("Den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet"). Dagen använder ju ”…samma inbjudande formuleringar som prideorganisationen har i sin information Det här handlar om förförelse i allra högsta grad där man utsätter barnen och leder dem in i en värld av osundhet och människofientliga värderingar.”
Homo-/bisexualitet är alltså något man förförs till. Så intressant. Själv har jag så länge jag kan minnas varit bisexuell, med undantag för en period när jag levde heterosexuellt (jag var för ful för att få en karl). Jag undrar just vem som förförde mig? Jag är ju praktiskt tagit uppvuxen i en kyrkbänk, med en pappa som läste aftonbön för mig och som sedermera fick venum. Det kan knappast ha varit han. Mor låtsade visserligen bara vara troende för att vara snäll mot honom, men hon var präktigt heterosexuell, liksom mina fem syskon och alla mina vänner när jag var liten. Ändå blev jag förförd. En belöning utfärdas härmed till den som kommer på vem - jag skulle vilja tacka vederbörande.
Men nåja, det kanske finns andra barn som förförs in i synden genom att tvingas lyssna till dessa sagoberättare ”som inte har något annat i sinnet än att beröva den kommande generationen sund och naturlig kunskap om vad exempelvis en familj är.” Låt oss hoppas det.
Vad är då en familj? Nationalencyklopedin Junior förklarar för sina unga läsare att det är ”en liten grupp människor som hör nära ihop. Familjen bygger på att minst två av medlemmarna är gifta med varandra, registrerade partner eller sambor, eller att de är barn, syskon eller släkt med varandra på något annat sätt.” Det var väl tydligt och uttömmande? Skicka det vidare till era barn, kära högerkristna, så att de inte får för sig att en familj är lika med ett heterosexuellt par och deras barn.
Själv tänker jag nog hålla mina barn borta från Svenska kyrkans tält. Jag vill inte riskera att de tar sagor som den nedan på allvar och börjar stympa sig.
----
"Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.
Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet.
Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks. Ty alla skall saltas med eld."
Markus 9:42-49
Homo-/bisexualitet är alltså något man förförs till. Så intressant. Själv har jag så länge jag kan minnas varit bisexuell, med undantag för en period när jag levde heterosexuellt (jag var för ful för att få en karl). Jag undrar just vem som förförde mig? Jag är ju praktiskt tagit uppvuxen i en kyrkbänk, med en pappa som läste aftonbön för mig och som sedermera fick venum. Det kan knappast ha varit han. Mor låtsade visserligen bara vara troende för att vara snäll mot honom, men hon var präktigt heterosexuell, liksom mina fem syskon och alla mina vänner när jag var liten. Ändå blev jag förförd. En belöning utfärdas härmed till den som kommer på vem - jag skulle vilja tacka vederbörande.
Men nåja, det kanske finns andra barn som förförs in i synden genom att tvingas lyssna till dessa sagoberättare ”som inte har något annat i sinnet än att beröva den kommande generationen sund och naturlig kunskap om vad exempelvis en familj är.” Låt oss hoppas det.
Vad är då en familj? Nationalencyklopedin Junior förklarar för sina unga läsare att det är ”en liten grupp människor som hör nära ihop. Familjen bygger på att minst två av medlemmarna är gifta med varandra, registrerade partner eller sambor, eller att de är barn, syskon eller släkt med varandra på något annat sätt.” Det var väl tydligt och uttömmande? Skicka det vidare till era barn, kära högerkristna, så att de inte får för sig att en familj är lika med ett heterosexuellt par och deras barn.
Själv tänker jag nog hålla mina barn borta från Svenska kyrkans tält. Jag vill inte riskera att de tar sagor som den nedan på allvar och börjar stympa sig.
----
"Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.
Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet.
Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks. Ty alla skall saltas med eld."
Markus 9:42-49
onsdag 2 juli 2008
Göran beskyddas av Gud
”Suckan har blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.” Ja, så lyder Jobs klagan i den förra bibelöversättningen. En som däremot inte har anledning att klaga är Göran Skytte, ty han beskyddas av Gud. Inte bara en gång, utan två, har han landat på huvudet efter att ha blivit påkörd. Men båda gångerna har han räddats av sin portfölj, innehållande sex exemplar av hans bok ”Omvänd”. Göran ser Guds hand bakom dessa vurpor med lyckligt slut. Om detta kan man läsa i Dagen.
Job, å andra sidan, var också en mycket gudfruktig och framgångsrik man, men honom gick det sämre för, ty ondskans makter ville pröva honom. Han hade haft allt, men fråntogs rubbet. Nu satt han täckt med bölder på en askhög och jämrade sig. Skulle han vika från tron? Ladbrokes hade nog satt en slant på det.
Ni kanske minns hur Runar en gång påstod att om Jesus hade levat i dag så hade han gått på Spy Bar. Och han hade säkert kört en vräkig bil med tv i nackstöden till ungarna, precis som Runar. Han hade kanske rentav haft några kissnödiga ungar som satt och tjatade i baksätet, trots Pokémonfilmen. Nu har väl Runar inte precis uppfunnit den djupa tallriken (som Martina brukar säga), men Skytte kan man väl begära lite mer av? Nähä, tydligen inte.
Jag har alltid gillat historien om Job. Och jag har alltid föraktat framgångsevangelister som hävdar att just de gynnas av högre makter. Deras självgodhet är så cynisk att man inte kan ta något de säger på allvar. Skulle Gud skona Göran Skytte men spola bort Bamseklubben i en tsunami? Det skulle fordra att Gud vore allsmäktig, men knappast god. Eller god, men knappast allsmäktig – teodicéproblemet väljer Skytte att blunda för. Hårt.
Jag är glad för Göran Skyttes skull. Det är bra att han mår bra nu. Det är bra att han inte tog livet av sig. Det är bra att han får fortsätta att vara framgångsrik, fast nu i en delvis ny domän. Och jag förstår hans nyfrälsta entusiasm. Men det är rätt motbjudande att höra honom uttala sig om ondska och godhet och Guds hand.
Det är nästan så att man önskar honom ett par präktiga bölder.
Job, å andra sidan, var också en mycket gudfruktig och framgångsrik man, men honom gick det sämre för, ty ondskans makter ville pröva honom. Han hade haft allt, men fråntogs rubbet. Nu satt han täckt med bölder på en askhög och jämrade sig. Skulle han vika från tron? Ladbrokes hade nog satt en slant på det.
Ni kanske minns hur Runar en gång påstod att om Jesus hade levat i dag så hade han gått på Spy Bar. Och han hade säkert kört en vräkig bil med tv i nackstöden till ungarna, precis som Runar. Han hade kanske rentav haft några kissnödiga ungar som satt och tjatade i baksätet, trots Pokémonfilmen. Nu har väl Runar inte precis uppfunnit den djupa tallriken (som Martina brukar säga), men Skytte kan man väl begära lite mer av? Nähä, tydligen inte.
Jag har alltid gillat historien om Job. Och jag har alltid föraktat framgångsevangelister som hävdar att just de gynnas av högre makter. Deras självgodhet är så cynisk att man inte kan ta något de säger på allvar. Skulle Gud skona Göran Skytte men spola bort Bamseklubben i en tsunami? Det skulle fordra att Gud vore allsmäktig, men knappast god. Eller god, men knappast allsmäktig – teodicéproblemet väljer Skytte att blunda för. Hårt.
Jag är glad för Göran Skyttes skull. Det är bra att han mår bra nu. Det är bra att han inte tog livet av sig. Det är bra att han får fortsätta att vara framgångsrik, fast nu i en delvis ny domän. Och jag förstår hans nyfrälsta entusiasm. Men det är rätt motbjudande att höra honom uttala sig om ondska och godhet och Guds hand.
Det är nästan så att man önskar honom ett par präktiga bölder.
tisdag 1 juli 2008
Om att ångra tolv miljoner misstag
Jag drömmer om hindi. Fraser och ord far igenom mitt huvud hela tiden och jag minns eller försöker minnas hur de stavas på devanagari. Jag bär med mig min bok och läser den så fort jag hinner. Jag har en ganska tjock bunt med små kort med hindi på ena sidan och det svenska på den andra: ett klassiskt sätt att nöta in glosor.
Det är väldigt intressant och roligt - och en smula skrämmande. Jag märker ju hur min hjärna blir mer eller mindre kapad av de här upprepningarna. Tänk er då att upprepa ett mantra 1 728 gånger om dagen: Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare...
Om du inte upprepar mantrat en gång för varje kula på radband, alltså 108 gånger, minst 16 gånger om dagen, så är du rökt. Men om du gör det så renar du ditt sinne och frigör dig från illusionen att du är din kropp. Det är som att duscha, säger de. (Försök duscha 1 728 gånger om dagen.) Om man sover sju timmar per natt (vilket är max i rörelsen om man inte är sjuk - man går f.ö. upp halv fyra på morgonen och äter frukost först klockan åtta) så blir det 1 020 minuter över för dessa 1 728 mantran. Räkna bort tiden du äter eller ägnar dig åt studier. Det är lätt att inse att så gott som all ledig tid måste ägnas åt mantrat.
Våra hjärnor älskar upprepning. Våra hjärnor älskar upprepning. Våra hjärnor älskar upprepning. Ett mantra blir därför snabbt beroendeframkallande. Och inte nog med att hjärnans belöningssystem blir kapat av mantrat, precis som det kapas av exempelvis alkohol; man börjar frukta vad som ska hända om man slutar. Det är också svårt att tänka sammanhängande med detta mantra ständigt brusande i skallen. Och tänk dig nu att du har hållit på så där i ett antal år. Kan du då säga dig att du bara har varit lurad? Det kostar på, lindrigt sagt. En av mina vänner hoppade av sekten efter 20 år, lite drygt tolv och en halv miljon mantran efter att han blev initierad. Jag har inte frågat om han ångrar sig. Är det alls möjligt att göra det?
I USA blev ISKCON (The International Society for Krishna Consciousness) för några år sedan stämda av 550 målsägande från flera länder och dömda att betala 9,5 miljoner dollar i skadestånd. Men det var inte för att de hade kapat folks hjärnor. Det var för att barn hade misshandlats, nekats läkarvård, utsatts för sexuella övergrepp och tvångsgiften i de skolor som denna heliga rörelse driver.
Jag antar att barnen utsattes för ett slags undervisning. Du är inte din kropp, vilket jag nu ska bevisa genom att stoppa in kuken i dig. Du är inte din kropp, men eftersom du envisas med att tro det så ska jag håna dig och skrubba dig med stålull tills du blöder. Du har brutit benet, men du får välför helvete för Krishnas skull gå till skolan ändå. Barfota i snön.
Gråt inte, utan stäng av tankarna på smärtan genom att säga ditt mantra. Då renar du dig från dina oönskade vanor (som att vilja sova och äta ordentligt, leka och ha vinterskor). Då och först då kommer du att förstå vem du är i förhållande till Gud och till den materiella världen. Lycka till!
Det är väldigt intressant och roligt - och en smula skrämmande. Jag märker ju hur min hjärna blir mer eller mindre kapad av de här upprepningarna. Tänk er då att upprepa ett mantra 1 728 gånger om dagen: Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare...
Om du inte upprepar mantrat en gång för varje kula på radband, alltså 108 gånger, minst 16 gånger om dagen, så är du rökt. Men om du gör det så renar du ditt sinne och frigör dig från illusionen att du är din kropp. Det är som att duscha, säger de. (Försök duscha 1 728 gånger om dagen.) Om man sover sju timmar per natt (vilket är max i rörelsen om man inte är sjuk - man går f.ö. upp halv fyra på morgonen och äter frukost först klockan åtta) så blir det 1 020 minuter över för dessa 1 728 mantran. Räkna bort tiden du äter eller ägnar dig åt studier. Det är lätt att inse att så gott som all ledig tid måste ägnas åt mantrat.
Våra hjärnor älskar upprepning. Våra hjärnor älskar upprepning. Våra hjärnor älskar upprepning. Ett mantra blir därför snabbt beroendeframkallande. Och inte nog med att hjärnans belöningssystem blir kapat av mantrat, precis som det kapas av exempelvis alkohol; man börjar frukta vad som ska hända om man slutar. Det är också svårt att tänka sammanhängande med detta mantra ständigt brusande i skallen. Och tänk dig nu att du har hållit på så där i ett antal år. Kan du då säga dig att du bara har varit lurad? Det kostar på, lindrigt sagt. En av mina vänner hoppade av sekten efter 20 år, lite drygt tolv och en halv miljon mantran efter att han blev initierad. Jag har inte frågat om han ångrar sig. Är det alls möjligt att göra det?
I USA blev ISKCON (The International Society for Krishna Consciousness) för några år sedan stämda av 550 målsägande från flera länder och dömda att betala 9,5 miljoner dollar i skadestånd. Men det var inte för att de hade kapat folks hjärnor. Det var för att barn hade misshandlats, nekats läkarvård, utsatts för sexuella övergrepp och tvångsgiften i de skolor som denna heliga rörelse driver.
Jag antar att barnen utsattes för ett slags undervisning. Du är inte din kropp, vilket jag nu ska bevisa genom att stoppa in kuken i dig. Du är inte din kropp, men eftersom du envisas med att tro det så ska jag håna dig och skrubba dig med stålull tills du blöder. Du har brutit benet, men du får väl
Gråt inte, utan stäng av tankarna på smärtan genom att säga ditt mantra. Då renar du dig från dina oönskade vanor (som att vilja sova och äta ordentligt, leka och ha vinterskor). Då och först då kommer du att förstå vem du är i förhållande till Gud och till den materiella världen. Lycka till!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
