Varför vi måste #prataomdet

Få har väl missat den stormflod av berättelser om sexuella övergrepp som har vällt fram på Twitter på sistone under hashtaggen #prataomdet. Hör du ändå till dem som inte vet vad saken gäller kan du gå till prataomdet.se så får du se. Jag var en av dem som hakade på, i mitt fall genom att länka till ett tidigare inlägg om kammaråklagare Hillegren och hans idiotiska uttalanden om våldtäkter. Här kan man också, ganska kortfattat, läsa om mina egna erfarenheter av att bli våldtagen. Det som inte framgår är att tortyren i fråga höll på i närmare två och ett halvt dygn. Den sista gången han våldtog mig - den tolfte gången, räknade jag det till - var strax innan taxin kom och hämtade mig för att äntligen ta mig till färjan hem till Sverige. Jag har skrivit om den här händelsen flera gånger i bloggen, bl.a. i ett inlägg om flersam svartsjuka. Men ni behöver inte klicka, för här följer ett utdrag ur det inlägget:

När jag var sexton år befann jag mig en kväll i Tilbury utanför London och konstaterade att jag hade missat färjan hem till Sverige. Jag var mer barn än vuxen, och jag var förtvivlad, pank och rådlös. En snäll man förbarmade sig över mig och lät mig sova över hos honom. Men mitt i natten vaknade jag av hans händer på min kropp. Sedan våldtog han mig upprepade gånger under de två och ett halvt dygn som det tog innan nästa färja gick.

I många år efteråt förbannade jag mig själv. Hur hade jag kunnat vara så dum att jag följde med honom hem? Jag hade verkligen mig själv att skylla. Jag skämdes över min svaghet och i fantasin hämnades jag på de mest fasansfulla sätt. Jag hade blivit rädd för män och vad de kunde göra med mig. Tankarna ville aldrig lämna mig: om och om igen återupplevde jag kränkningen och smärtan.

Långt senare kunde jag konstatera att jag inte längre tänkte på den där händelsen varje dag, men den plågade mig fortfarande. Tills jag med hjälp av min dåvarande terapeut kunde byta perspektiv. Han sa ungefär så här: ”Jag tycker att du ska betrakta det som en olyckshändelse. Olyckshändelser är oförutsägbara till sin natur och därför kan man inte gardera sig mot dem.” Och det man inte kan gardera sig mot ska man förstås inte heller klandra sig själv för. Jag kunde inte förutse att den där snälle mannen skulle våldta mig. Jag trodde ju människor om gott. Uppvaknandet blev brutalt, men skulden var enbart hans.

Min rädsla för män, då? Jo, den avtog i takt med att jag fick nya, positiva erfarenheter av dem. Jag lärde mig med tiden att de allra flesta faktiskt är snälla och harmlösa. Det är alltid mycket svårare att lära om än att lära, men det var vad jag gjorde. I dag plågas jag inte alls på samma sätt när jag tänker på de där dygnen i fångenskap, och mitt hat mot män har genom upprepade goda erfarenheter förbytts i kärlek till dem.

Alltså: jag har sannerligen pratat om det. Jag har ältat det, om och om igen, till det har mist sin laddning. Det, i kombination med min forne terapeuts ord som gjorde slut på mitt skuldbeläggande av mig själv, har fungerat. I dag känner jag ett visst vemod när jag tänker på den där lilla killen som inte hade någon att prata med. För när jag äntligen kom hem till Sverige igen och möttes av mina föräldrar sa jag ingenting. Min mamma frågade om jag hade "träffat nån tjej" i England. Ja, tjenare. Att jag skulle berätta för mina föräldrar vad som hade hänt fanns inte i min föreställningsvärld. Så jag teg och led i ett par år tills jag äntligen hade hittat en tjejkompis som jag vågade öppna mig för. Och så gör många - tiger. Av skam, för att inte bli sedd som någon som borde ha vetat bättre, för att inte få en stämpel på sig som Den Våldtagna.

Det har tyvärr förekommit en del cyniska kommentarer i Twitterflödet, för cynism är en vanlig försvarsreaktion mot något som faktiskt slår mot magggropen. Andra överväldigas av alla vittnesmål och reagerar med att stänga av. Samma reaktioner möter den som tydligen inte kan sluta prata om diverse kränkningar eller sorger. Det var väl ett jävla ältande, tänker folk i smyg. Vad ska det vara bra för, egentligen? Måste man gräva ner sig i det negativa, kan man inte gå vidare nån gång? Jo, visst både kan och bör man gå vidare. Men det tar tid, och ältandet är en del i processen mot läkning. Bara det att komma ut med sin berättelse kan vara en stor befrielse, särskilt när man märker att man är i gott sällskap. För alla kan drabbas (även om våldtäkter på pojkar/män är marginella i sammanhanget). Många som har skrivit under #prataomdet gör det dessutom för första gången, och det är stort för dem och för oss alla att så många bryter tystnaden. Jag skulle önska dem alla att få ha tillgång till en så bra terapeut som jag hade, men många kommer aldrig på tanken. Man tänker att det kanske inte var så farligt, man vill inte känna sig som ett psykfall som inte klara sig själv, man vet vilka negativa reaktioner man kan mötas av om man erkänner att man går i terapi. Det är väldigt, väldigt synd.

Det sägs att #prataomdet till stor del handlar om gråzoner, alltså inte enbart fullbordade våldtäkter. Men jag ser faktiskt inga gråzoner. Skillnaderna handlar nämligen om grad, inte art. Det handlar om underlägen, trängda situationer, om att utsättas för något man inte vill, om att kanske protestera, men bara svagt - eller om protester som möts av likgiltighet eller hån. Och det handlar om att inte bli trodd när man inte "reagerar logiskt", som om det logiska i en människas handlande bestod i att vara hundraprocentigt och iskallt rationell. Varför anmälde du inte? Varför skrek och klöste du inte? Varför stannade du kvar i det där förhållandet? Det är inte nog med att man redan bär på en smärtsam erfarenhet, nu ska man också ställas inför rätta för att man var en människa och inte en maskin.

Den andra natten fixade våldtäktsmannen Roy så att jag slapp sova hos honom. Kanske ville han slippa mig också, eller så hade han något annat skäl att vilja bli av med mig. Han följde mig till ett vandrarhem och sa med hög röst så att alla skulle höra det att han skulle hämta mig morgonen därpå. Den höga rösten var en markering till alla där att de skulle låta mig vara ifred, annars. Och till mig att de var farliga, något han dessutom hade inskärpt i mig på vägen dit. Varför stack jag bara inte, varför gick jag inte till polisen? Jag menar, två och ett halvt dygn - jag borde ha haft tillfällen att fly även när vi var på hans sjömanshem. Jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, bankat i väggen, skrikit. Men det gjorde jag inte, och det av flera skäl. Dels hamnade jag i chocktillstånd efter den första penetrationen. Jag kunde knappt stå på benen, för de skakade så. Jag kunde inte tänka klart, allt var vara ett virrvarr. Och chocken satt i ett tag, även om den avklingade något. Dels var jag livrädd för honom eftersom han med all önskvärd tydlighet hade demonstrerat att han kunde göra precis vad han ville med mig. Och så - paradoxalt nog - blev han ett slags trygghet för mig i den här utsatta situationen. Jag var så oändligt ensam och visste inte hur jag skulle ta mig hem till Sverige. När jag dagen innan satt i väntrummet på färjeterminalen och grät, och han slog sig i slang med mig, framkastade jag att jag kanske skulle be polisen om hjälp. Det avrådde han starkt ifrån, ja det var nästan det sämsta jag kunde göra, för snuten var inte att lita på. Jag trodde honom.

Ja, Roy var på samma gång min baneman och min trygghet. Det är inte logiskt och jag handlade inte rationellt. Men det är mänskligt och inte en ovanlig kombination; jag tror att det brukar kallas för Stockholmssyndromet. Vi är mänskliga lite till mans. Vi stannar kvar i dåliga relationer fast allt talar för att vi borde bryta oss loss. Vi träffar den som utsatte oss för ett övergrepp dagen efter, utan att säga nåt. Vi anmäler inte på en gång, och för varje dag som går blir det allt svårare att uppsöka den där polisstationen. Vi tvivlar på våra egna sinnen - var det där verkligen ett övergrepp? Och allt detta kan vändas emot oss; fråga bara den som har blivit förhörd av en hånfull advokat i rätten.

Därför är #prataomdet så bra. Här framträder människor i all sin komplexitet och mänsklighet. De pratar om det och berättelserna är en effektiv motbild till synen på människan som en alltigenom rationell varelse. Har du varit utsatt? Prata om det, du med. Det är det enda som hjälper.