Jag borde inte raljera när ämnet är så allvarligt. Jag borde egentligen inte skriva en rad till i ämnet, och hade lovat mig själv att låta bli. Men stoppknappen fick mig att fundera. Vad gör man om ens partner saknar en sån? Vad gör man om man själv inte kan trycka på Cancel? Hur förklarar man att vissa av ens medmänniskor inte tycks veta sitt eget bästa?
Johannes Forsberg skriver bra i Påbud minskar inte fyllesexet i dagens Expressen:
Sex är fortfarande väldigt förknippat med skam och skuld och det är känslor som många tvättar bort med sprit. Problemet är inte att den sexuella revolutionen har gått för långt, utan att den inte har nått fram på långa vägar.Så sant. Skammen och skulden sitter i; den sexuella revolutionen är långtifrån slutförd. Och om den ens är påbörjad är den ensidig. Det var liksom inte männen som brände behån och skaffade p-piller, och när de med allvarlig min diskuterade motsättningarnas enhet och kamp kokade kvinnorna kaffe. Feminismen kunde vänta tills revolutionen var slutförd, men lite sexuell dito skulle förstås sitta fint till dess.
Fortfarande är det framförallt den kvinnliga sexualiteten som är skambelagd. Som jag skrev i ett gammalt inlägg, Bara sex, finns det
sex som är oupplösligen förenat med kärlek, gemenskap, innerlighet och ömhet, den sorts sex som man har i ett nära förhållande med en enda person. Och så bara sex, den klandervärda och primitiva sorten. Den senare brukar utövas av män, och den kvinna som t.ex. njuter av att ha sex med flera män samtidigt, som utövar BDSM eller har anonyma och säkerligen alltför många sexkontakter, måste vara allvarligt skadad. Kanske har hon utsatts för övergrepp i barndomen, kanske söker hon förtvivlat efter bekräftelse. Vi måste lägga pannan i djupa veck och försöka hjälpa henne!Eller så behöver vi inte det. Hon kanske mår alldeles utmärkt, fortsatte jag. Men det finns fall där varken män eller kvinnor mår bra och de gråzoner som beskrivs i #prataomdet är svåra att urskilja: när man är sin egen förövare.
Just för att skamstämpeln sitter i kan man använda sex för att bestraffa sig själv. Det handlar alltså inte om att inte veta sitt eget bästa utan om att inte vilja sitt eget bästa. Man är inte värd att få vara lycklig, vanlig, hel. Någon har spottat på stenen tills den har blivit våt. Följaktligen låter man sig utnyttjas som den värdelösa person man är, som en slasktratt för andras brunst. Det blir en bekräftelse på det man redan vet: att man inte duger. Det är också tillfälligt ångestdämpande på samma sätt som att svälta sig eller skära sig. Tro inte att den som gör så här inte vet sitt eget bästa. Men det kan vara svårt att urskilja beteendet utifrån och alltför lätt att medverka. Vem tackar nej till ett ligg, frågar: ”Är det här verkligen vad du vill?” Inte många. Man riskerar alltså att bli den som självbestraffaren gisslar sig med om man inte är tillräckligt lyhörd, även om man är en ”schyst kille” och bara lite obetänksamt kåt så där.
Det finns män som bestraffar sig på liknande sätt. Jag har sett åtskilliga presentationer på Qruisern med önskemål som kan få vem som helst att blekna av fasa, och det finns gott om risktagande män på våra videoklubbar. Risktagarna kan vara spiknyktra eller lite halvt bedövade av sprit, poppers och annat. Men de struntar uppenbarligen i konsekvenserna av oskyddat sex - eller så är risktagandet den ultimata kicken (i linje med det maskulint kodade riskbeteendet i största allmänhet). Det är inte konstigt att hivfrekvensen stiger i gruppen män som har sex med män. Det är till och med så att vissa vill bli smittade. Fenomenet är tämligen känt i USA och Storbritannien, där vissa är bug chasers och andra gift givers. Jag kan på sätt och vis förstå det; har man överträtt den sista gränsen finns det inget mer att vara rädd för, är väl tanken. Fast jag tror att en och annan ångrar sig djupt efteråt.
Om vi alltså talar om gråzoner bör vi ha i minnet att det finns ett sexuellt, eller sexualiserat, spektrum från sjuklig och okontrollerad masochism via BDSM under kontrollerade former till risktagande/kicksökande män och slutligen ett självskadebeteende hos kvinnor. Vem som bär ansvaret för att stoppknapparna har satts ur spel är inte alltid så lätt att veta. En BDSM-session som börjar under ömsesidighet kan spåra ur och förvandlas till ett övergrepp, eller vara fel redan från början eftersom deltagarna inte vet vad de håller på med. Och är det okej att smitta någon med hiv trots att vederbörande ber om det? Jag tycker inte det, lika lite som jag tycker att man ska gå med på att köra barbacka på videoklubben eller göra sig blind för att den där fulla tjejen man släpat hem klockan tre faktiskt mår dåligt.
I #prataomdet föreslår vissa att man ska hålla sig nykter, vara rädd om sina gränser, inte utsätta sig för risker. Jag instämmer; vi har alla ett ansvar för oss själva. Om vi vet med oss att vi tenderar att göra grejer på fyllan som vi inte annars skulle göra, som att ha oskyddat sex, får vi försöka bli bättre på att sätta upp gränser för oss själva innan vi berusar oss – eller låta bli att bli fulla. Men det förtar inte ett uns av ansvar från den som sannerligen borde veta bättre. Ett övergrepp är ett övergrepp, och man ska ha rätt att säga nej även om man initialt har sagt ja.
Att det existerar en rad maktordningar i samhället är kanske inte så okontroversiellt. En är den som kan kallas könsmaktsordningen, en inte helt lyckad benämning: den döljer t.ex. att det finns sånt som hegemonisk maskulinitet eller att könsförtryck kan se helt olika ut i olika kulturer. Men att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, även i vårt moderna Sverige, kan man lätt konstatera genom att studera statistiken över lönebildning, hushållsarbete etc. på SCB. Återigen: det är ingen slump att det mest är kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp. Men maktordningarna skär rakt igenom hela den sexuella skalan. BDSM vore otänkbart om det inte fanns maktordningar att iscensätta, vare sig man sexualiserar de befintliga eller vänder på dem, med undergivna män och dominanta kvinnor. Bögar är överordnade flator men underordnade heterosexuella män. Vissa bögar (de maskulina) är i sin tur mer värda än andra. Äldre är överordnade yngre, så länge de äldre inte är gamla, för så dags på ålderstrappan blir man underordnad igen. Ett samhälle utan maktordningar är förstås en utopi. Men det innebär också att en sexuell revolution aldrig kan äga rum i ett vakuum, vilket vi såg på slutet av 60-talet. I dag är runtknullande kvinnor inte riktigt lika stigmatiserade som förr, men förändringen är marginell. Kvinnor har ingen automatisk gemenskap som skär över klass, hudfärg eller sexualitet, men de har ändå gemensamma erfarenheter – som den av sexuella övergrepp av olika magnitud. Detta blir synligt genom #prataomdet, men inte skillnaderna kvinnor emellan.
Frågan är bara vad man gör med självskadeliggandet. Man kan hoppas att den som inte vill sitt eget bästa en dag ska börja vilja det. Även om sex inte vore belagt med skuld och skam skulle folk straffa sig själva, bara på ett annat vis. Vi kommer inte ifrån att vissa saknar stoppknappar. Det gör allas vårt ansvar för dessa våra medmänniskor desto större. Vi lär inte få den där pianosvarta sexuella revolutionen så länge vi inte förmår ta hand om varandra.
