måndag 20 december 2010

Vad är en "offerkofta"?

I anslutning till #prataomdet på Twitter ser jag här och där uppmaningar att ta av eller knäppa upp "offerkoftan". Så här skriver till exempel Anna Troberg:
Prata om det, men gå sedan vidare. Stanna aldrig i offerrollen. Jag vet att den i all sin eländighet kan kännas hemtam och trygg, men en offerkofta är bara en tvångströja med ett lite mysigare namn. Ta tillbaka kontrollen över ditt liv. Varje dag du njuter av ditt liv är en spark i skrevet på den eller dem som inte respekterade dig nog. Glöm aldrig det.
Ursäkta, men det här känns faktiskt väldigt ogenomtänkt. Det är inte bara starkt nedvärderande mot människor som bär på plågsamma erfarenheter, det bygger på en felaktig uppfattning om de psykologiska mekanismer som åtföljer dem - och utmynnar därför med nödvändighet i en felaktig slutsats, att man ska "ta av sig offerkoftan".

För det första: Vad menas med "offerroll"? Den här retoriken skisserar bilden av någon som identifierar sig med sitt trauma, liksom suckar och tänker "Å, stackars mig, jag är ett offer för X". Jag är alltså inte en person med en erfarenhet, jag är denna erfarenhet. Denna vanföreställning, att vara sin erfarenhet, är givetvis sjuk och förkastlig. Livet är ju så mycket mer! Man kan glädjas åt sparvarna på marken, den lilla kaffetåren och allt annat som gör livet glatt. Men att liksom gräva ner sig i sin sorg och smärta är att ge förövaren makten över sitt liv. Därmed reduceras man, är tanken, till att vara något mindre än en hel och levande människa. Och vad kan väl vara föraktligare i denna individualismens tidsålder än att inte vara en hel och autonom människa, en frisprättande aktör som trotsar strukturerna, kort sagt en sann individ?

Ja, om det nu vore så. Om det på riktigt vore vanligt med personer för vilka att falla offer för någonting vore synonymt med att vara ett offer. Det vore ju obra, det ska medges. Men hittills har jag aldrig träffat någon sådan individ. Däremot har jag träffat många, känner många, som bär på väldigt plågsamma erfarenheter. Inte är de några "offer"; jag ser dem inte gå omkring som några hålögda vålnader. Naturligtvis kan man traumatiseras så svårt att man blir mer eller mindre apatisk. Det är ett livshotande sjukdomstillstånd som kan drabba barn som har upplevt krig, personer som har blivit torterade och så vidare. Men det är mycket ovanligt, och inte heller här kan man tala om att identifiera sig med sina erfarenheter - jag tror dessutom att få skulle beskylla dem för att ha den där offerkoftan på sig. Nej, det vanliga är att man har fallit offer för något och att den erfarenheten plågar en. Det hindrar i allmänhet inte att man kan föra ett någorlunda fungerande liv, ungefär så bra och dåligt om vartannat som för vem som helst.

Men det finns som bekant grader även i helvetet. Några som t.ex. har blivit våldtagna eller råkat ut för en svår olycka drabbas av posttraumatiskt stressyndrom, vilket kan sitta i länge och kräver att man får hjälp. Man får blixtbilder av den traumatiska händelsen, kan få minnesförluster, undviker att hamna i situationer som påminner om den som ledde fram till traumat etc. Har de personerna en offerkofta? Nej, det tror jag inte att offerkofteteoretikerna menar. Koftan sitter alltså på den något mindre hårt drabbade. Den personen ska visserligen få ge uttryck åt sitt lidande, men sen bör den skrapa upp sig från golvet och gå vidare. I'm all for it - att gå vidare, alltså. Men det kräver, som jag skrev i mitt föregående inlägg, att man får prata om det. Och det kräver i sin tur att man har en omgivning som är beredd att lyssna, även en andra och tredje och fjärde gång utan att drabbas av akut narkolepsi. Och som drabbad är man inte precis betjänt av att stämplas som någon som har gått in i en offerroll - det blir tvärtom en form av dubbel bestraffning. Man är en ömklig och egocentrerad figur som inte kan skaka av sig sitt lidande, ta sig i kragen och så vidare. Man är inte inte riktigt frisk, inte en riktig människa.

Det är bara det att vi bestäms i högre grad av våra negativa erfarenheter än av de positiva. Det negativa, plågsamma, har större uppmärksamhetsvärde. Och det ska vi - paradoxalt nog, kan tyckas - vara glada för. Utan denna förhöjda uppmärksamhet för vad som kan skada oss skulle förmodligen mänskligheten vara utraderad för längesen. Men det här vill många inte kännas vid. Det är på nåt sätt så bortskämt att gnälla och sjåpa sig när man har det så bra som vi har det i vår välfärd. Tänk på de svältande barnen i Biafra, sa man när jag var liten och inte ville äta äcklig mat. Eller om du är gruvarbetare i någon av LKAB:s gruvor, tänk på att kinesiska gruvarbetare dör som flugor. Om du har känt dig tvingad till sex men inte varit direkt hotad, tänk på de massvåldtagna kvinnorna i krigshärjade länder. Kamma till dig lite, för tusan. Ja, lidandet ska graderas enligt några mer eller mindre godtyckliga principer, och den som lider mindre enligt denna skala borde veta hut.

Att det här resonemanget blir absurt när det dras till sin spets är uppenbart. Det är liksom svårt att glädjas åt att ens barn "bara" fick svåra brännskador på förskolan och inte avled av chocken. Det är svårt att hitta en situation vilken som helst som inte hade kunnat vara värre. Men den plågsamma erfarenheten kan bara sättas i relation till den individ som har drabbats av den. I hur hög grad den bestämmer mig beror på vilka resurser jag har för övrigt, vilka glädjeämnen som kan tänkas distrahera och mildra, vilken kärlek och förståelse jag möts av när jag våndas, hur lång tid som har förflutit efter händelsen - och om jag har fått prata om det utan att bli värderad. Ja, att prata om det är faktiskt ett idiotsäkert sätt att förta laddningen i det inträffade. Och inte nog med det, det är det enda sättet.

Ingen människa orkar gråta hur länge som helst. Man når en punkt där tårarna tar slut och ersätts av en malande tomhet. Det är som en själens kroniska tandvärk och känns som om den aldrig ska ta slut. Men om tiden inte läker alla sår, för det gör den inte, så avklingar ändå den värsta smärtan med tiden. Det går inte att med en viljeansträngning ruska av sig obehaget, för vi råder inte över våra minnesbilder, och därför kan man inte heller "gå vidare". Men livet gör det. Det tar tid och det måste ta tid, men så småningom blir det bättre. Om de plågsamma erfarenheterna bestämmer oss i högre grad än de positiva så strävar vi ändå efter att undvika dem. Därför finns finns det inte heller någon offerkofta som vi kan svepa in oss i, och att påstå att den skulle vara "hemtam och trygg" är bara nonsens. Koftan sitter, i analogi med bilden av skönhet, i betraktarens öga.

Parallellen till prostutionsdebatten är uppenbar. Prostitutionsförespråkarna säger att prostituerade (eller "sexsäljare" som de föredrar att kalla dem) inte är några offer. Nej, de är starka, harmoniska och fritt väljande individer som väljer att bli påsatta tio gånger om dagen med brännande slemhinnor. Att vara ett offer är ju, som Kajsa Ekis Ekman påpekar i "Varat och varan", något av det värsta vi kan tänka oss. Men den här diskursen är blind för skillnaden mellan att falla offer för någonting och att vara ett offer, precis som i mitt resonemang ovan. Som om det senare skulle vara en egenskap eller identitet som vore möjlig att inneha. Att säga att prostituerade inte är offer är ett annat sätt att säga att det inte finns några strukturer att falla offer för - case closed. Kvinnor som blir våldtagna eller utsatta för "lindrigare" övergrepp (ni vet, såna med lägre status) ska förstås inte heller vara några offer. Att de drabbas av strukturer som dikterar att mannens sexualitet är av mer akut art än kvinnans eller att män i allmänhet är viktigare än kvinnor eller att män har fått lära sig att ta det de vill ha blir därmed osynligt.

Den som å ena sidan applåderar den spontant framväxande rörelsen #prataomdet och å andra sidan osynliggör strukturella förklaringar till sexuella övergrepp genom att tala om "offerroller" och "offerkoftor" ger inte bara åt ett förakt mot de drabbade. Nej, den personen (och jag menar inte nödvändigtvis Anna Troberg - hon är bara ett, måhända dåligt valt, exempel) är djupt ofeministisk och begriper inte elementära psykologiska mekanismer. Jag vet inte vilket som är värst.

Det är inte dags att "ta av sig offerkoftan". Det är dags att repa upp den.

10 kommentarer:

Sofia sa...

Jo men det är inte bara att "osynliggöra strukturella förklaringar" - jag håller med dig om att offerkofteretoriken är både liberal och nästan uteslutande misogyn - utan jag tror också att det finns en djup ovilja hos en del människor att erkänna att det finns någonting som skuld. Att man faktiskt kan vara skyldig till ett övergrepp på en annan människa. Det får man liksom inte säga. Då pekar man finger. Alla är fria att göra vad de vill av sina erfarenheter och om någon är dum är det min frihet att gå vidare. Skuldbeläggning är någonting fruktansvärt i det moderna samhället. Men det har antagligen en hel del att göra med att den mesta skulden ändå ligger hos vita, liberala män, och då är vi förstås tillbaka i strukturerna. Men jag ville bara säga att skulden sitter i någon personligen (och ingen av oss är utan skuld, egentligen, eftersom som du påpekar lidandet inte kan graderas). Jag har verkligen fått höra att jag är ett "offer" av en vit höginkomsttagare, en man, när jag klagar på könsmaktsordningen i samhället. Komiskt!

Unni Drougge sa...

Jättebra påpekande!

Att förvägra ett offer sitt lidande är att offra den personens rätt att vara subjekt. En sekundär traumatisering. Klart att människor faller offer för olika övergrepp. Det finns inga tidtabeller i hur läkningen ska ske.

Det viktiga är att först få erkänna att man varit ett offer, för att kunna integrera en smärtsam upplevelse, och först därefter blir den utsatta redo att kämpa mot de omständigheter som gjorde henne/honom till ett offer. Då är man inte längre ett offer, då är man en överlevare.

Men att klämkäckt förorda att någon ska ta av sig offerkoftan, det förlänger bara lidandet.

Nästan så att man skulle behöva kräva rätten att vara offer. Hela offerretoriken tycks ibland tippa över till en perverterad hyllning av förövaren. Och inte så sällan hävdar förövaren sin egen offerstatus. Tongångarna går mot att vi måste förstå även gärningsmannen.

Är detta vad postmodernismen gav oss? Rätten att stå och peka på offren för orättvisor och övergrepp och skrika: VAR INGET OFFER!

Hålögda åkerspöket på vischan! sa...

Tack!

Charlotte W sa...

Som vanligt väldigt bra skrivet Niklas och jag håller med dig om det principiella offerkofteresonemanget.
Men inte i fråga om sexköpsdebatten. Där tycker jag du förenklar väldigt mycket (och det har jag tyckt många gånger men aldrig haft tid & ork att ge mig in i debatt). Redan valet av ord - "prostitutionsförespråkare" - säger ju väldigt mycket men är helt missvisande. Det handlar om vilken attityd man har gentemot lagstiftningen, inte om att "förspråka" något särskilt beteende utan om vad som ska kunna vara tillåtet. Och som du säkert vet finns det en mängd olika skäl till att ifrågasätta sexköpsförbudet - visst finns det de som har en fundamentalistisk attityd av att "alla måste få göra vadsomhelst med sina kroppar", men det finns också de som tror mer på empowermentstrategier och en förändrad syn på "horan" i samhället än på förbud.
Jag vet inte om du läst Susanne Dodillets Är sex arbete?, minns ej om du skrivit om den. Men om du inte läst så vill jag tipsa om den. Man måste inte vara överens men man kan försöka se den andras bevekelsegrunder.

Niklas sa...

Ett senkommet TACK för era kommentarer!

(Charlotte: Nej, jag har inte läst Dodillets avhandling än, bara tagit del av diskussionen kring den. Men den verkar väldigt slarvigt ihopsatt.)

Charlotte W sa...

Nej, slatvigt hopsatt är den verkligen inte :) Skulle jag vilja säga.
Den har sina svagare och sina starkare partier. Som de flesta avhandlingar. Men den ger en väldigt bra insyn i olika sätt att uppfatta det där med sexköpslag eller inte.
Men, som du vet - bättre att skaffa en egen uppfattning än gå efter diskussionen om en bok.

Anna Troberg sa...

Hej, hej!
Jag ser inte riktigt hur mitt inlägg står i opposition till det du skriver. Att gå vidare betyder inte att man glömmer eller att man aldrig någonsin kommer att må dåligt av det som hänt, det betyder att man inte låter det som hänt styra resten av ens liv. Det är inte tankar som på något sätt är främmande inom psykologin.

När jag säger "gå vidare" menar jag alltså ingen hurtfriskt "glöm det där, idag är första dagen på resten av ditt liv!". Man glömmer inte, men man kan lära sig att hantera saker. Det är ungefär som sorg. Den försvinner inte, men man lär sig att leva med den.

Naturligtvis finns det också extremt svåra fall där händelser leder till permanenta psykologiska skador som gör en oförmögen att gå vidare på det sättet, men det gäller ju som tur är inte alla som drabbats av något hemskt.

Gott nytt år!
Anna

Niklas sa...

Anna: tack för din kommentar! Kanske är jag orättvis mot dig, men det jag sköt in mig på var just ordet "offerkofta" - som du långtifrån är ensam om att använda (exempelvis skrev Sakine Madon om det i en Expressenledare nyligen). Tanken på att denna offerkofta skulle vara något man liksom gosade in sig i, hade som snuttefilt och identitet, är för mig helt främmande.

Anonym sa...

Som en person som själv varit utsatt för upprepade grova övergrepp under lång tid vill jag uttala mig. "offerkoftan" är inget jag tar på mig. Det är något andra satt på mig när jag behövt #prataomdet. En kvinna ska var vän och blid. Inget är så attraktivt som en leende kvinna. Osv.. När en kvinna säger ifrån eller på annat sätt går utanför normen för hur och vad en kvinna bör/får säga så väcker det obehag och reaktionerna blir en blandning av olika tekniker för att få tyst på henne. Säkert mestadels omedvetet. Till slut tystnar även den starkaste av kvinnor eller tar på sig rollen som den lite tokige/excentriske/genialskt egne/mm. Kan du inte skriva ett blogginlägg om den sociala kontrollens "övergrepp" och förtryck? Eller har du redan gjort det? Vi är inte längre totalt utlämnade till vår lilla flock och kommer inte att dö ensamna i kylan utanför grottöppningen ifall vi gör fel. Så varför ska vi fortsätta att bedriva en så stenhård social kontroll över våra flockmedlemmar? Lite mer - hellre fria än fälla - mentalitet tycker jag känns mer värdigt 2000-talet! Oavsett samtalsämne och kön.

Tina Peldán sa...

En bra text om hur vi i vårt samhälle behöver lära oss att acceptera att ibland är vi offer för vissa händelser eller situationer (och jag är verkligen en av dem med svåra sjukdomar i bagaget).

Problemet är att det ofta blir så mycket antingen eller. Endera är man en personlighet som vägrar vara eller känna sig som offer eller så är man en som är så bekväm i offerrrollen och beteendet så att man nästan aldrig lämnar den. När dessa två personlighetstyper möts - och det händer ofta, de dras liksom till varandra; behöver varandra - då kan det gå hett till i diskussionerna.

Jag som är av typen vägrar vara offer, trots två allvarliga cancersjukdomar och en kronisk hjärtsvikt, möter givetvis ofta offer personligheter och det blir svårt för mig. Jag vill se möjligheter och jag vill se utveckling. Jag vill helt enkelt vidare.

Och en sak jag gjort för att än mer kunna hjälpa och stötta offer är att jag utbildat mig till samtalsterapeut och i den rollen stöttar jag gärna människor vidare och speciellt människor som fastnat i offermentaliteten lite för mycket. Privat har jag dock sämre tålamod för detta med offergnäll.

Givetvis har jag empati att lyssna på "riktiga" offer. Men jag tycker oftast att de som fastnar allra mest i offerkoftan är de människor som inte har så mycket reella händelser eller situationer de är offer för utan bara upplever sig som offer för hela världen, samhället etc och givetvis kan det även vara så att den upplevelsen är stark och dränerande.

Jag vill att vi alla skall få tillgång till att utvecklas, fokusera på möjligheter oavsett vad vi har råkat ut för i våra liv. Det finns så mycket positivt att hitta och givetvis behöver även det jobbiga få ta plats. Det jag strävar efter är mera av en balans inom alla människor. Det är det mitt kall att arbeta med.