Vad är en "offerkofta"?

I anslutning till #prataomdet på Twitter ser jag här och där uppmaningar att ta av eller knäppa upp "offerkoftan". Så här skriver till exempel Anna Troberg:

Prata om det, men gå sedan vidare. Stanna aldrig i offerrollen. Jag vet att den i all sin eländighet kan kännas hemtam och trygg, men en offerkofta är bara en tvångströja med ett lite mysigare namn. Ta tillbaka kontrollen över ditt liv. Varje dag du njuter av ditt liv är en spark i skrevet på den eller dem som inte respekterade dig nog. Glöm aldrig det.

Ursäkta, men det här känns faktiskt väldigt ogenomtänkt. Det är inte bara starkt nedvärderande mot människor som bär på plågsamma erfarenheter, det bygger på en felaktig uppfattning om de psykologiska mekanismer som åtföljer dem - och utmynnar därför med nödvändighet i en felaktig slutsats, att man ska "ta av sig offerkoftan".

För det första: Vad menas med "offerroll"? Den här retoriken skisserar bilden av någon som identifierar sig med sitt trauma, liksom suckar och tänker "Å, stackars mig, jag är ett offer för X". Jag är alltså inte en person med en erfarenhet, jag är denna erfarenhet. Denna vanföreställning, att vara sin erfarenhet, är givetvis sjuk och förkastlig. Livet är ju så mycket mer! Man kan glädjas åt sparvarna på marken, den lilla kaffetåren och allt annat som gör livet glatt. Men att liksom gräva ner sig i sin sorg och smärta är att ge förövaren makten över sitt liv. Därmed reduceras man, är tanken, till att vara något mindre än en hel och levande människa. Och vad kan väl vara föraktligare i denna individualismens tidsålder än att inte vara en hel och autonom människa, en frisprättande aktör som trotsar strukturerna, kort sagt en sann individ?

Ja, om det nu vore så. Om det på riktigt vore vanligt med personer för vilka att falla offer för någonting vore synonymt med att vara ett offer. Det vore ju obra, det ska medges. Men hittills har jag aldrig träffat någon sådan individ. Däremot har jag träffat många, känner många, som bär på väldigt plågsamma erfarenheter. Inte är de några "offer"; jag ser dem inte gå omkring som några hålögda vålnader. Naturligtvis kan man traumatiseras så svårt att man blir mer eller mindre apatisk. Det är ett livshotande sjukdomstillstånd som kan drabba barn som har upplevt krig, personer som har blivit torterade och så vidare. Men det är mycket ovanligt, och inte heller här kan man tala om att identifiera sig med sina erfarenheter - jag tror dessutom att få skulle beskylla dem för att ha den där offerkoftan på sig. Nej, det vanliga är att man har fallit offer för något och att den erfarenheten plågar en. Det hindrar i allmänhet inte att man kan föra ett någorlunda fungerande liv, ungefär så bra och dåligt om vartannat som för vem som helst.

Men det finns som bekant grader även i helvetet. Några som t.ex. har blivit våldtagna eller råkat ut för en svår olycka drabbas av posttraumatiskt stressyndrom, vilket kan sitta i länge och kräver att man får hjälp. Man får blixtbilder av den traumatiska händelsen, kan få minnesförluster, undviker att hamna i situationer som påminner om den som ledde fram till traumat etc. Har de personerna en offerkofta? Nej, det tror jag inte att offerkofteteoretikerna menar. Koftan sitter alltså på den något mindre hårt drabbade. Den personen ska visserligen få ge uttryck åt sitt lidande, men sen bör den skrapa upp sig från golvet och gå vidare. I'm all for it - att gå vidare, alltså. Men det kräver, som jag skrev i mitt föregående inlägg, att man får prata om det. Och det kräver i sin tur att man har en omgivning som är beredd att lyssna, även en andra och tredje och fjärde gång utan att drabbas av akut narkolepsi. Och som drabbad är man inte precis betjänt av att stämplas som någon som har gått in i en offerroll - det blir tvärtom en form av dubbel bestraffning. Man är en ömklig och egocentrerad figur som inte kan skaka av sig sitt lidande, ta sig i kragen och så vidare. Man är inte inte riktigt frisk, inte en riktig människa.

Det är bara det att vi bestäms i högre grad av våra negativa erfarenheter än av de positiva. Det negativa, plågsamma, har större uppmärksamhetsvärde. Och det ska vi - paradoxalt nog, kan tyckas - vara glada för. Utan denna förhöjda uppmärksamhet för vad som kan skada oss skulle förmodligen mänskligheten vara utraderad för längesen. Men det här vill många inte kännas vid. Det är på nåt sätt så bortskämt att gnälla och sjåpa sig när man har det så bra som vi har det i vår välfärd. Tänk på de svältande barnen i Biafra, sa man när jag var liten och inte ville äta äcklig mat. Eller om du är gruvarbetare i någon av LKAB:s gruvor, tänk på att kinesiska gruvarbetare dör som flugor. Om du har känt dig tvingad till sex men inte varit direkt hotad, tänk på de massvåldtagna kvinnorna i krigshärjade länder. Kamma till dig lite, för tusan. Ja, lidandet ska graderas enligt några mer eller mindre godtyckliga principer, och den som lider mindre enligt denna skala borde veta hut.

Att det här resonemanget blir absurt när det dras till sin spets är uppenbart. Det är liksom svårt att glädjas åt att ens barn "bara" fick svåra brännskador på förskolan och inte avled av chocken. Det är svårt att hitta en situation vilken som helst som inte hade kunnat vara värre. Men den plågsamma erfarenheten kan bara sättas i relation till den individ som har drabbats av den. I hur hög grad den bestämmer mig beror på vilka resurser jag har för övrigt, vilka glädjeämnen som kan tänkas distrahera och mildra, vilken kärlek och förståelse jag möts av när jag våndas, hur lång tid som har förflutit efter händelsen - och om jag har fått prata om det utan att bli värderad. Ja, att prata om det är faktiskt ett idiotsäkert sätt att förta laddningen i det inträffade. Och inte nog med det, det är det enda sättet.

Ingen människa orkar gråta hur länge som helst. Man når en punkt där tårarna tar slut och ersätts av en malande tomhet. Det är som en själens kroniska tandvärk och känns som om den aldrig ska ta slut. Men om tiden inte läker alla sår, för det gör den inte, så avklingar ändå den värsta smärtan med tiden. Det går inte att med en viljeansträngning ruska av sig obehaget, för vi råder inte över våra minnesbilder, och därför kan man inte heller "gå vidare". Men livet gör det. Det tar tid och det måste ta tid, men så småningom blir det bättre. Om de plågsamma erfarenheterna bestämmer oss i högre grad än de positiva så strävar vi ändå efter att undvika dem. Därför finns finns det inte heller någon offerkofta som vi kan svepa in oss i, och att påstå att den skulle vara "hemtam och trygg" är bara nonsens. Koftan sitter, i analogi med bilden av skönhet, i betraktarens öga.

Parallellen till prostutionsdebatten är uppenbar. Prostitutionsförespråkarna säger att prostituerade (eller "sexsäljare" som de föredrar att kalla dem) inte är några offer. Nej, de är starka, harmoniska och fritt väljande individer som väljer att bli påsatta tio gånger om dagen med brännande slemhinnor. Att vara ett offer är ju, som Kajsa Ekis Ekman påpekar i "Varat och varan", något av det värsta vi kan tänka oss. Men den här diskursen är blind för skillnaden mellan att falla offer för någonting och att vara ett offer, precis som i mitt resonemang ovan. Som om det senare skulle vara en egenskap eller identitet som vore möjlig att inneha. Att säga att prostituerade inte är offer är ett annat sätt att säga att det inte finns några strukturer att falla offer för - case closed. Kvinnor som blir våldtagna eller utsatta för "lindrigare" övergrepp (ni vet, såna med lägre status) ska förstås inte heller vara några offer. Att de drabbas av strukturer som dikterar att mannens sexualitet är av mer akut art än kvinnans eller att män i allmänhet är viktigare än kvinnor eller att män har fått lära sig att ta det de vill ha blir därmed osynligt.

Den som å ena sidan applåderar den spontant framväxande rörelsen #prataomdet och å andra sidan osynliggör strukturella förklaringar till sexuella övergrepp genom att tala om "offerroller" och "offerkoftor" ger inte bara åt ett förakt mot de drabbade. Nej, den personen (och jag menar inte nödvändigtvis Anna Troberg - hon är bara ett, måhända dåligt valt, exempel) är djupt ofeministisk och begriper inte elementära psykologiska mekanismer. Jag vet inte vilket som är värst.

Det är inte dags att "ta av sig offerkoftan". Det är dags att repa upp den.