Dags att slakta Lassie?

En gång i gryningen av min "karriär" som översättare (jobbet har blivit alltmer olönsamt med åren) fick jag ta mig an några avsnitt av "Lassie". Serien var urgammal redan då men skulle visas i repris i någon bilhandlarkanal nära dig. I dag är den mer eller mindre bortglömd, men programidén går ut på att Lassie räddar folk och fä ur svåra situationer med sin klokskap och förmåga att kommunicera. Så här, ungefär:
- Lassie, vad är det? - Vov, vov, vov. - Har det hänt nåt? - Vov! - Sitter det lilla rådjuret fast med foten under ett nedfallet träd medan den hemska puman närmar sig? - Yes, sir! (Eller ja, "vov vov vov"). - Samtidigt som det har börjat brinna i ladan och mrs Doubtfire behöver sin hjärtmedicin och bäcken har svämmat över så att vägbanken är underminerad och bilen (en herrgårdsvagn med träpaneler på sidan och skidor på taket) med mamma, pappa, lille John och lillasyster Sue och deras kanin Stampe som alla är på väg att besöka turiststationen Holbrook kommer att rasa ner i ravinen, samtidigt som klimatförhandlingarna i Kyoto är på väg att bryta samman? - Vov, VOV, VOV!!

En serie rådiga ingripanden senare och saken är biff. Det enda som inte är biff är Lassie, för vi äter inte söta, rådiga och välborstade colliehundar i vår del av världen. Däremot äter vi gris, med undantag för Griseknoen och Babe. Jag antar att folk som har minigrisar som husdjur inte heller griljerar dem till jul, lika lite som man käkar upp familjens marsvin eller kaniner. Det vore ju omänskligt. Här, alltså. I andra länder äter man som bekant allt möjligt som vi rynkar på näsan åt. Synen på djur och deras ätbarhet varierar både geografiskt och inhemskt i en rad svåröverskådliga diskurser som har föga med logik att göra. För vad skiljer egentligen en gris och en hund åt? Inte mycket, förutom utseendet, vilket är anledningen till att man numera kan höra nöffanden på tunnelbanan även om det är ovanligt.

Själv är jag kluven. Jag tycker inte att man ska lassiefiera djur, alltså tillskriva dem egenskaper de inte har. Inte ens våra kusiner schimpanserna är så rara när det kommer till kritan. En kvinna som var skötare åt en under många år fick hela sitt ansikte bortslitet en dag när apan var på dåligt humör. Innan dess var hon nog övertygad om att deras relation byggde på ömsesidig förståelse och respekt. Nu är hon blind och har som en av de första i världen fått en ansiktstransplantation för att inte se ut som ett monster. Och det säger en hel del, liksom fallet med den svenske brandmannnen som också fick sitt ansikte förstört. Ser någon inte mänsklig ut får vi svårt att värja oss mot misstanken att vederbörande inte heller är riktigt mänsklig. Men gulliga djur är nästan, om än inte helt, som människor. Blir våra barn allergiska och husdjuret inte kan omplaceras är skillnaden uppenbar, för då blir det ett besök till veterinären, men det är inte barnet som får "somna in".

Så nej, djur är inte människor, har inte människors känslor och behöver inte behandlas som människor. Däremot bör de behandlas väl, tycker jag. Suggor ska inte behöva ligga fastspända på ett blött betonggolv tills de får liggsår, allt för att ingen av de små griseknoarna ska krossas under suggans tyngd. Kycklingar ska inte behöva ha ont i benen för att kroppen växer för fort. (Att det är så visades i ett annat program jag har översatt, genom att helt enkelt ge vissa av dem paracetamol. Alvedonkycklingarna gick bra, men inte de andra.) Exemplen kan göras hur många som helt. Ni minns väl reportagen från häromåret som visade hur vi får dun till våra dunjackor? Vi upprörs, med rätta, när hundar flås mer eller mindre levande, när sälungar klubbas ihjäl på isen, när delfiner fastnar i tonfisknäten eller när mangroveträsken förstörs av räkodlingar. Det är inte okej att åsamka djur lidande eller förstöra miljön bara för att vi ska kunna få mat som inte kostar för mycket.

Men innebär det här att det är fel att äta djur? Nej, jag tycker inte det. Det borde vara okej så länge de behandlas just som djur, inte bara som potentiell föda. Höns som får gå omkring och picka ute i den icke-existerande gudens fria natur kan man nacka utan dåligt samvete. Samma sak gäller ankor, grisar eller kor. Jag tycker inte att det är ett utslag av samma slags fascism som när människor förtrycker andra människor eller av att vi ser oss som skapelsens krona och därmed anser oss ha rätt att mörda andra varelser. Denna etisk bygger vad jag kan förstå på att djur på något sätt är som människor och ska ha människors rättigheter. Men nu är de inte det.

Problemet är bara att det dels är svårt att hitta kött från små idylliska gårdar, dels att det blir väldigt dyrt. Men kanske vore det värt det. Man kanske borde leva vegetariskt men unna sig lite före detta frisprättande animaliskt protein ibland, som lyx. Frågan är bara var man ska dra gränsen. När vi läser larmrapporter om utfiskning av torsk byter vi nog, om än motvilligt, fiskpinnar av torsk mot fiskpinnar av hoki. Men är vi beredda att bara äta närproducerad mat, för miljöns skull? I så fall får vi skippa sockerärtorna från Kenya, riset från Vietnam och så vidare. Gudarna vet hur vegetarianernas linser, sojabönor och sötpotatisar belastar miljön. Jag tror att få skulle nöja sig med att äta svenska rovor och rågbröd under vinterhalvåret. Miljöaspekten krånglas till ytterligare av att så kallad biodynamisk odling kan vara precis lika skadlig för miljön som storskalig odling med monokulturer, hormoner och gifter - utan att ge livsmedel med bättre kvalitet. Och den som vill undvika alla tillsatser i maten genom att ge akt på e-nummmer etc får vara beredd att offra mycket tid på det, lindrig sagt. Inte ens bröd kan kan egentligen köpa med gott samvete i butiken, nej man får baka själv.

Själv är jag djupt inkonsekvent. Hade jag gott och tid och pengar skulle jag lägga om livsstil helt, för mitt samvetes skull. Men jag ger mina barn falukorv och grillad kyckling ibland fast jag tycker att sån mat är skit, både som mat och etik. Visst bakar jag bröd, men jag skulle aldrig orka göra det jämt. Visst gör jag vegetarisk mat, men skulle jag enbart bjuda på sånt fick jag finna mig i att barnens klagan över äcklig mat skulle anta stormstyrka. Det är illa redan nu. Vissa rätter funkar alltid, men man kan inte ha pannkaka sju dagar i veckan. Som småbarnsförälder med begränsade ekonomiska resurser och ont om tid känns det bara inte möjligt att genomföra den omvälvande etiska matrevolution jag innerst inne drömmer om.

Till er som är vegetarianer eller veganer vill jag säga: Bra jobbat! Ni är konsekventa, och det måste kännas skönt. Men ni kanske också ska fundera lite på det där med miljöaspekten. Ni äter väl inte ris som har odlats av folk under svåra omständigheter, på odlingar som rubbar ekosystemen i Asien och sedan fraktats hit från andra sidan jordklotet? Ni dricker väl inte te som inte är rättvisemärkt och giftfritt? Och om ni nu gör kompromisser (tro inte att jag inte förstår er), hur försvarar ni dem? Det vore intressant att ta del av. Och så undrar jag hur ni resonerar kring det där med att döda djur. Får man någonsin göra det? Har ni något föremål som är tillverkat av skinn? Kan man alls vara konsekvent utan att bli något slags straight edge-extremist - och är det ens önskvärt att vara konsekvent?

Jag vet inte, jag. Jag ska försöka bättra mig. Men att helt lägga om livsstil får nog anstå ett tag till. Det finns så mycket annat som känns viktigare just nu. Men jag äter i alla fall inte hund, hur mycket jag än drömde om att döda Lassie när jag översatte den där eländiga serien.