Rädslan som frälsning

"Vad är det räddaste du har varit nån gång, pappa?" Det är min tioåring som frågar. Jag måste leta i minnet. "Jo, det var nog när du föddes och jag för en liten stund trodde att du var död." Det hade varit en utdragen förlossning med en utmattad mamma. Huvudet började komma fram, det var så nära, så nära, men den allra sista biten ville sig inte. Till slut kom han ändå fram, men blå och livlös. Barnmorskan frotterade honom kraftigt med en handduk och efter några sekunder då världen stod stilla kvicknade han till och gav ifrån sig ett svagt skrik. Han levde! Behöver jag säga vad jag kände just då? Jag har nog aldrig varit så rädd, säger jag.

Men jag vet inte om jag var riktigt sannfärdig där. Egentligen är nog det räddaste jag har varit just nu, varje dag. I morse gick jag omkring med min fantastiska lilla dagkompis i famnen och sjöng för henne. DK brukar bli sömnig vid den här tiden på förmiddagen, och vilade sitt huvud mot min axel. Ja, jag flams-sjöng något som jag inte längre minns och var på strålande humör. Man blir nämligen det av en sexmånaders bebis som kommunicerar för fulla muggar, som faktiskt har en sån humor. Den trinda och stadiga kroppen är varm och doftar underbart, kinderna, ögonen, pannan, tinningarna, fjunet i nacken, de mjuka små låren - allt är så fantastiskt med henne. Hon sitter där som en liten apekatt på armen och ser nyfiket på allt som pappa företar sig, sträcker sig efter alla saker som är inom räckhåll, andas i mitt öra och dreglar lite på min axel. Jag sjöng av glädje och av kärlek.

Sen började jag sjunga något slags ordlös...tja, blues, med hypomixolydiska inslag. Jättelarvigt, såklart, och därför ännu mer flamsinducerande. Upp och ner i skalorna, upp och ner, medvetet halvfalskt ibland, med glidande halv- och kvartstoner för att se om jag kunde hitta tillbaka till ursprungsskalan. Under tiden hade mina stämband tydligen värmts upp, för plötsligt nådde jag högre upp i falsett än jag har gjort på många år, så högt att jag blev chockad. Kanske var det också något jag gjorde med strupen; L. kan säkert kan förklara det för mig. Men det var som en vall hade sprängts. Och nu måste jag bli ännu mer pinsam - ni får väl sluta läsa - för det var inte bara tonvallen som bröts igenom. Jag började nämligen gråta. Det har aldrig hänt mig förut och jag fick omedelbart distans till mig själv, fnös åt det där känslorunkandet. "Nu förstår jag för första gången vad blues handlar om", sa jag högt och på skoj - och kröp ihop av pinsamhet; så får man bara inte säga. Man får knappt tänka det. Ändå var det sant: jag förstod. Något slags insikt drabbade mig. Efter det gick jag omkring med bebisen på axeln och upptäckte efter en lång stund att jag hade varit alldeles tyst. Hon var också tyst och stilla och jag lade henne på sängen, stoppade om henne och smekte hennes huvud. Och grät lite till.

Rädslan är intensiv dessa dagar. Jag sitter och betraktar pojkarnas tomma rum med Harry Potter-affischen på väggen och alla spel och småprylar slängda huller om buller. Jag saknar dem så, trots att det bara var några timmar sen jag följde dem till skolan, trots att vi ses igen på måndag. Men rummet, ja hela lägenheten är som det finaste palats, under förutsättning att det är bebott. Världen är så vacker, jag vill visa den för mina barn, säga: "Titta! Det här är världen. Den är det vackraste som finns, och den är er." Jag brukar sitta i hörnfönstret med DK och säga: "Lilla barnet - stora världen", som i Anna-Clara Tidholms bilderbok "Lilla grodan". Och jag säger det för mig själv, att världen är så vacker. Om den bebos.

Tidigare, när jag gick omkring med bebisen på armen, fick jag se hennes storasyster genom vardagsrumsfönstret. Hon gick och höll sin dagisfröken i handen, på utflykt och följd av en skock andra barn. Där gick hon förbi sin pappa utan att veta om honom. Där stod jag och betraktade henne i en stund där hon bara var sig själv i världen, utan mig. Jag greps av en sån kärlek till henne och fick en impuls att ropa till henne. Men avstod, för hon var i sin värld och jag ville inte rycka ut henne ur den om ens tillfälligt. Hon är strängt upptagen med att bebo den, precis som sin lillebror, lillasyster och sina storebröder; det är ett tolkningsarbete av en magnitud som en vuxen knappt kan föreställa sig. De äger ännu bara en liten bit, men koloniserar framtiden med sina tankar, fantasier, med sina känslor och sin kropp. Nej, det går inte att förstå. Jag tänker att när de blir vuxna ska de minnas trappan i lägenheten där de sprang upp och ner, upp och ner. De ska minnas alla sina genombrott och häpna över hur smått allt är som då var stort. Och de ska minnas sin pappas röst och händer och gestalt, minnas hur Martys ande förtrollade och förgyllde tillvaron, all kärlek och klokskap och allt flams. Det var en vacker och trygg värld.

Själv koloniserar jag bara indirekt framtiden via mina barn. Jag är mer på väg bort från världen än till den. Det är det räddaste jag är: att mista den, att tvingas ta farväl. Det kan hända när som helst, även om jag nog lever några decennier till. Men allt detta vackra gör mig samtidigt så ledsen och rädd. Rädslan förtar inte glädjen, och glädjen förtar inte rädslan. Det är tvärtom: de förstärker varandra. Döden kan aldrig vara något annat än den stora fienden för mig. Jag tänker heller inte förminska dess konsekvenser genom något slags strategi; jag är ingen hare krishna-munk som behöver tänka att allt kött är hö och därför meningslöst att fästa sig vid. Jag finner ingen tröst i tron på ett gudsrike eller själavandring. Även om det vore så, även om det funnes en gud och en himmel skulle det inte förta ett uns av saknaden och sorgen och den yttersta ensamheten när döden knackar på.

Min dagkompis sov inte så länge, vilket gladde mig. Äntligen fick jag vara med henne igen! Vi satt vid köksbordet och hörde Jussi Björling sjunga på svenska, bland annat "Ack Värmeland du sköna" och "Sverige fosterland". Jag har ingen längtan till Värmland och skiter väl i fosterlandet. Men melodierna är så vackra och Jussis tenor den ljuvaste i historien. Han sjöng för oss, för den medelålders mannen och hans lilla bebis, från andra sidan graven. Och ja, jag grät lite till, precis som tårarna trillar när jag ser Ella Fitzgerald i ett videoklipp. De ägnade hela sina liv åt sången och var oöverträffade i sin art. Att de är döda är en tragedi, men den mildras något av att man fortfarande kan höra dem, inspunna i en glimrande tidskapsel. De bebodde världen en gång, precis som vi gör det nu. Vår värld är hela världen på en gång; vi är delaktiga i allt och är alla delar i ett ofantligt kollektivt medvetande som skapar det mest fantastiska, ondskefulla och vackra, höga och triviala. Kaffe med kanelbulle på Pressbyrån. Dra kortet i spärren. Irriteras av reklamavbrotten på TV4. Jag vill ha alltihop minus ondskan.

Jag har gråtit en hel del på sistone. Det har sina förklaringar. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver det här. Jag behöver bara få reda ut ett och annat. Jag tror att den främsta anledningen är att jag umgås med min bebis hela dagarna. Att det är ganska fysiskt ansträngande att t.ex. bära henne på armen, samtidigt som jag plöjer fram genom snömodden med en dubbelvagn på väg hem från dagis, är bara en liten del av det hela. Nej, det är själva livet, det vackra underbara och fantastiska livet med henne som gör att jag sänker garden. Det är att världen är så vacker som gör tanken på att mista den så svår. Men jag vill inte ha det på något annat sätt. Rädslan är samtidigt den frälsning som får mig att aldrig ge upp, som får mig att betrakta varje sekund som dyrbar. Jussis stämma inger mig den djupaste sorg och den mest hänförande glädje på samma gång. Och någonstans ur jordens djup föds en ordlös strupsång. Den sjungs av miljoner själar som just i dag bebor världen. Kalla det blues, skratta åt det om ni vill, värj er mot ett budskap som doftar tung, svart jord om ni kan. Själv såg jag den här urkraften glimta förbi för en sekund och blev rädd. Men jag låter min lilla DK trösta mig med sin oändliga ljusstyrka.