Vems valfrihet, sa du?

Ämnet för detta blogginlägg fick jag av Guldkorn och ädla stenar - tack!

------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag var liten var inte valfriheten uppfunnen. Alla marscherade med död blick i en oändlig, snusbrun vadmalsparad, oklart vart. Man kanske bara trampade på, så där som folk alltid har gjort. Snöglopp. Kliande toppluvor. Amazon var en modern bil. Olle Björklund och Andy Pandy på den enda tv-kanalen. Inte fanns det pizza, inte hamburgare, inte kebab. Alla mina kamraters mammor var hemmafruar. De var inte fria att raka fittan, och om min pappa hade visat upp en porrpung hade det nog slutat i skilsmässa eller på Beckomberga. Så gjorde man bara inte, tanken var otänkt. När vi hade främmande i vår stora villa (som har krympt betänkligt sen dess) kom herrarna i galoscher och damerna i pampuscher. På middagsbordet ställde mor och far små glas med cigaretter. Även apotekaren rökte, för det var inte synonymt med att välja cancer. Visst motionerade somliga, det var väl helt okej även då, men det skulle ske med måtta. Friskusar klafsade fram på otympliga träskidor i dagsmejan med gröna ryggsäckar med stålram, men man kunde alltid välja att avstå utan att någon hötte med pekfingret. Vi barn fick just inte välja ett jävla någe, det bara var så. Jag leddes i kyrkbänkarna, och hade någon sagt mig att jag ett antal decennier senare skulle bli påsatt av en präst - och gilla det! - så hade jag nog blivit lika förvånad som om vi plötsligt hade välsignats med bredband, Nintendo och 25 tv-kanaler. Och spaghetti med köttfärssås.

Jag älskar den moderna världen. Mitt liv är så oändligt mycket bättre i dag och jag har valmöjligheter som mina föräldrar aldrig hade kunnat drömma om. En stor del av min lycka har sina rötter i moderniteten, och hade jag haft en nätuppkoppling när jag var 15 hade jag inte behövt vara så hjärtslitande ensam. Tror jag. Jag älskar i alla fall alla möjligheter som jag ändå bara utnyttjar en bråkdel av. Frågan är dock om valfriheten alltid är av godo, för alla. Det kanske är svårare att vara gammal i dag och inte kunna gå till posten eftersom den inte finns, att vara tvungen att välja en husläkare eller ett telefonabonnemang eller ett taxibolag och så vidare. Den som inte väljer är en förlorare, en PPM-loser, någon som bor kvar fast muren är riven, någon som fortfarande använder talk i armhålorna och saknar knappvalstelefon. Själv väljer jag ofta att inte välja. Jag räknar inte med att någonsin gå i pension, så mig kvittar det om jag får tre eller fem spänn i månaden eller ett nackskott. Vi skulle säkert tjäna på att byta elbolag. Det skiter jag i. Livet är för kort för att öda på sånt strunt - kalla mig gammalmodig.

Men om valfriheten är modernitetens följeslagare - eller kanske grå eminens - så har den grava nackdelar i form av en alldeles egen, ideologisk parhäst. Ta bara "familjens valfrihet". Vi ska inte ha en individuell föräldraförsäkring, för det är "att omyndigförklara familjen", som om den vore en enhet, styrd av ett överhuvud, och inte ett antal individer varav vissa är kroniskt missgynnade. Och på tal om det: marschmelodin "Valfrihet" ackompanjeras också av trumsetet "Individ". Men bara i en viss mening, nämligen den nyliberala. Tala om att inte se skogen för alla träd. Så om någon djärvs tala om strukturer mals denne ner i en kvarn av hån. Vi har ju en fri vilja, inte sant? Jag blir så trött ibland.

Pysslingen. Segulah. Carema. Välj, för helvete! Gör som Vattenfall, välj att sälja ut elnätet för att kunna satsa på brittisk kärnkraft (denna paradox). Välj hela livet, från BB till Fonus. Men välj på våra villkor, för haja, vi har inte längre telefoner med petmoj. Och snart har vi väl inte ens det svenskaste av fenomen: Systembolaget. Då kan vi välja att supa ihjäl oss precis som de gemytliga danskarna som väljer bort grönländare och pakis ur sitt samhälle. Sen kan vi välja bort sexualundervisningen i skolorna, ungdomsmottagningarna, kvinnojourerna, Vägverket, polisen, särbeskattningen, den (nästan) kostnadsfria sjukvården och varför inte riksdagen? Bara vi får välja själva. Det blir en härlig ny värld där alla väljer att raka fittan och pungen och marschera baklänges i färgglada kläder som sytts av nån tjing-tjong långt bort från vårt moderna land. Här kommer individerna. Vi som väljer fritt. Om du tycker att vår blick verkar död så är det bara för att vi dagdrömmer en smula. Vi drömmer om mer valfrihet.