Missfall som misslyckande?

Jag läser Calle Schulmans berättelse om missfall och blir ledsen över att det tydligen är vanligt att man som förälder i ett sånt läge känner sig misslyckad, känner skam. Och så minns jag hur det var att gå på ett rutinmässigt ultraljud, full av förväntan. Nu skulle vi få se bebisen röra sig, få en bekräftelse på att ja, här är ert barn, så här ser det ut, så här långt är lårbenet och så här stort är skallmåttet: beräknad partus blir... Men något var fel. Barnmorskan såg allvarlig ut, och kontrollerade flera gånger innan hon sa: "Jag ser tyvärr ingen rörelse". Tiden stannade.

Efteråt fick vi tala med en kurator. Exakt vad hon sa minns jag inte, bara den totala chocken. Det tog ett tag, sen sjönk det in, sen kom sorgen. Och vad händer nu? Ja, nu blir det igångsättning med läkemedel, ett dött foster ska födas fram.

Missfall är ett hemskt ord, inte minst för att det har en så stark klang av misslyckande. Det gick inte den här gången, hörni. Det var bra försökt, och det hade förstås kunnat sluta lyckligt. För det mesta går det bra när det har gått så här pass långt. Jo, vi visste att många graviditeter avbryts tidigt. Exakt vad det beror på vet ingen säkert, men för det mesta slutar dessa graviditeter med en spontan abort. Det var en tröst för tigerhjärtan. Vi hade ju hoppats så på det här barnet, hade till och med givit det ett smeknamn: Voltjunak, Lilla Vargungen. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det här.

Vi försökte igen och den här gången gick det bra, men oron var förstås väldigt mycket större nu. Hur gör man om även nästa försök slutar i missfall, och nästa? Den psykiska anspänningen förtar en stor del av glädjen. Ändå måste man hoppas, man måste försöka resonera med sig själv, säga sig att allt talar för att det ska gå bra. Så har det fortsatt för mig. Varje ny graviditet är en enorm glädje och en fasa inför hur det i värsta fall ska sluta. När lille Morris hade fötts grät jag av lättnad i flera timmar. Det måste nog vara så här, för insatserna är så stora. Så här skrev jag en gång i min presentationstext på Qruisern:

Och nu har jag alltså blivit pappa igen. Men det finns egentligen inget "igen", bortsett från det numeriska. Situationen är unik. Förälskelsen är unik. Att få ett barn med sina drömmars kvinna är unikt, banne mig. Mina andra barn är också unika och sinsemellan väldigt olika. Och varje födelse är en fullständigt otrolig händelse. Vem är den där lilla pricken som man bara har sett på ultraljud?

Jodå, det finns likheter. De blir till exempel ammade. Man byter blöjor på dem och gullar med dem. På så vis är de lika. Man oroar sig för att de ska sluta andas, ska trilla ur sängen, inte gå upp i vikt enligt tabellen, att de ska bli kolikbarn, inte få några lekkamrater eller någon dagisplats, att skolan ska göra dem lika besvikna som man själv blev. Att de inte ska ha så mycket förtroende för en att de berättar om saker som tynger dem. Att de ska trilla dit på droger, bli påkörda, kidnappade, utnyttjade, bortrövade av någon ny sekt. Att de ska skaffa sig en villa i Stuvsta med stor platt tomt. Att de inte ska bli älskade, att de ska bli utstötta, förnedrade, uttråkade, missmodiga, deprimerade, talanglösa, uppgivna, värdekonservativa, stillastående, fobiska, komatösa. Och så. Man oroar sig för dem så snart man har fått ett blått kors på graviditetstestet. Att de ska födas utan armar och ben och hjärna och näsa och fötter. Att förlossningen ska gå åt helvete så att modern dör eller barnet dör eller båda dör, och så sitter jag där med ett barn utan mor eller en mor utan barn eller utan någotdera.

Allt det där genomlider alla människor som bara har en liten gnutta fantasi. Det är ingenting unikt för mig, och det är ingenting unikt med det barn som frammanar alla dessa tankar - bortsett från att det är en unik människa, en som aldrig har funnits tidigare i världshistorien, och aldrig kommer att få en like.

Oron får man hacka i sig, och det gör jag. Kanske inte gärna, men jag gör det. Det är värt det. Bara det att få se ett litet kladdigt, utmattat människokräk ligga naket på sin mammas bröst för första gången är så oerhört stort att ingenting går att jämföra med det. Att få hålla en bebis huvud i sina kupade händer och se in i de drömmande ögonen. Att hålla de små fingrarna, beundra tårna, känna hur mjuka öronen är. Tvätta den lilla rumpan för första gången. Nosa sin bebis i nacken. Hålla den i sin famn och sjunga den till sömns. Det uppväger med råge all oro och all trötthet och alla andra nackdelar som man kan tänka sig med att ha barn.

Jag önskar att alla skulle få uppleva det här. Jag vet att alla inte kan få det. Men jag skulle vilja att ingen skulle behöva känna skam, för det är faktiskt absurt. Livet är precis så här oberäkneligt, och olyckshändelser inträffar ibland. De går inte att förutse och därmed kan man inte heller gardera sig mot dem. Det man inte kan gardera sig mot har man förstås heller ingen skuld i. Ett missfall är just en sån olyckshändelse. Så känn ingen skam, se det inte som ett misslyckande. Det kan räcka med att sorgen är så bedövande. Och jag håller fullständigt med Calle Schulman om att vi ska glädja oss så länge vi har anledning att känna glädje och förhoppningar. För då får vi ändå känna glädje så länge den varar. I annat fall får vi ingen glädje alls.