Mina dåliga sidor

I går fick jag frågan om jag hade några dåliga sidor. Jag kunde inte komma på några, vilket onekligen låter som att jag har minst en dålig sida: bristande självinsikt. Eller två, bristande självinsikt och en obeskrivlig självgodhet!

Men förklaringen till min tvekan är att jag egentligen inte tror på dåliga sidor. Ta t.ex. min barndomsvän D, som jag ibland har retat mig på. Jag skrev om honom i inlägget Att vara olik Jan Björklund. D. kan sägas ha den dåliga egenskapen att sällan eller aldrig se något negativt hos andra, att alltså ha en överdrivet ljus syn på tillvaron. Men hur ska man kunna bli irriterad på det draget - egentligen? Det är ju bland annat det som jag älskar hos honom, att han är så typiskt sig själv. Om någon har en dålig sida här så är det jag, när jag irriterar mig (även om det är övergående).

På samma sätt förhåller det sig med andra nära och kära. Visst kan de uppvisa vissa beteenden i vissa situationer som får mig att tänka: "Men åååh...! Snälla!" Kan du aldrig lära dig, liksom. Men om man skulle fila bort alla såna egenheter hos dem så vore de inte sig själva längre. Jag gillar skavanker. Jag älskar inte Marty trots att hon alltid förlägger sin mobiltelefon eller går med trasiga, genomblöta skor med skosnörena släpande i marken i snögloppet, utan just därför.

Nu ska jag försöka hitta en dålig sida hos mig själv, få se... Jo, om jag blir omåttligt stressad kan jag bli förbannad och svära. Det kan sägas vara en dålig sida, för visst vore det önskvärt om man alltid hade ett jämnt humör. (Det finns säkert personer som alltid har ett jämnt humör, även om jag aldrig har träffat någon sådan.) Men är det en dålig sida att hojta "Var i helvete har jag lagt min kursbok?!" när man ska hinna med tunnelbanan? Är det en egenskap, något inbyggt, ett personlighetsdrag? Jag tycker inte det; jag ser det som en reaktion. Den kanske inte är så vacker, men den är ganska mänsklig - och jag måste inte reagera så. För varje gång jag tappar humöret finns det flera gånger när jag inte gör det. Och det handlar inte enbart om att insatserna är olika höga eller om magnituden på stress-skalan: jag kan lika gärna bli kolugn och mild som en sommarvind. Det beror på. Ändå har jag arbetat på att höja min stresströskel, och det har blivit betydligt bättre med åren. Jag har jobbat på det för att jag inte gillar att rya i onödan och för att inte utsätta min omgivning för det. Men att bli någon som aldrig blir förbannad? Nej, det är nog inte min handväska. Jag skriver inte under på uppfattningen att man "måste släppa fram sina aggressioner", att själens tryckkokare annars kan explodera, för det är en oerhört dålig liknelse. Och som konfliktlösning fungerar det illa. Men det är mänskligt att bli vresig ibland <-- dagens truism

En del människor har dåligt självförtroende, säger man - om man vill vara (skenbart) snäll. Vill man vara elak säger man att de är ena jävla mesar. Är dåligt självförtroende en dålig sida? Naturligtvis inte. Det är ingen egenskap det heller, utan en reaktion. Dåligt självförtroende är en dålig etikett, för det handlar om dåligt förtroende för andra. Om man ständigt får erfara att man inte duger så är det inte så konstigt att man drar sig för att prestera det man nu ska prestera. De otåliga och lyckade tänker sig gärna att man kan pressa de där misslyckade mesarna. De ska ta sig i kragen och göra det de är rädda för, så kommer de att komma över den där jävla nojan. Smart, va? Nä, det är inte smart alls. Och vad värre är, man sätter en etikett på mesarna - som om människor vore några syltburkar. Att tillskriva någon en egenskap, en personlighet, är ett uruselt sätt att förstå människan, för det saknar helt dynamik.

Det finns så mycket vishet, så mycket fantasi, så mycket glädjesprutt och så mycket intellektuellt kapital som aldrig tas tillvara, till exempel inom akademin. Den som har fått dåligt förtroende för andra har svårt att hävda sig i en miljö där man ska göra sin röst hörd. Likadant är det med den som kommer från fel social miljö, ser "konstig" ut, har dyslexi, bristande ordförråd, dåligt uttal etc. I akademin ska man vara klädd i näbben, komma från den vita medelklassen och ha gott förtroende för andra. Då är det krattat för framgång, även om man är en medelmåtta jämfört med den där syrianen som man inte hör vad den säger. Detta är verkligen en dålig sida - hos akademin och andra exkluderande institutioner.

Så nej, jag vill faktiskt inte tala om dåliga sidor, om karaktärsbrister, personligheter och egenskaper. Men jag tror att vi formas av våra erfarenheter och uttrycker vissa känslor och tankar i vissa situationer, mer eller mindre vanemässigt. Det var väl en flott och heltäckande bild av människan? Nej, den är snarare preliminär. Jag föredrar att vara lite vag framför att basunera ut sanningar.

En dålig sida har jag nog: jag skriver för långt. Så nu ska jag sluta. Jag ville bara förklara varför jag hade svårt att komma på några dåliga sidor hos mig själv. Det är av samma anledning som jag har svårt att komma på dem hos andra. Puss på er! Jag älskar er besinningslöst, hela bunten.