tisdag 21 februari 2012

Världen tillhör mig inte

Jag bläddrar under stigande obehag igenom Jon Rafmans bildgalleri som han satt samman från Googles evigt cirkulerande kamerabilar. Det är något som skrämmer mig här, men vad? Kanske det dubbla lagret cynism. Detta är bilder tagna av en utomstående betraktare, ett främmande, niohövdat väsen utan allt engagemang i de människor som befolkar fotografierna. Detta är ett urval gjort av en betraktare med samma iskalla blick, men nu med ett stänk av förakt: "Titta, här råkade hydran ta folk på bar gärning." Ja, människorna är ömkliga: fångna i sina lustar, sin misär, sin vrede, sin fattigdom och trötthet. De prostituerade i gathörnen, gängmedlemmarna upptryckta mot väggen av polisen, fåntrattarna som roas av ett fångat djurs krumsprång. Och naturen är ingen natur. Den är stendöd, ett stilleben. Det här är jorden strax före en apokalyps. Så här såg vi ut, detta byggde vi, detta raserade vi. Vi förstod inte vår plats, vi förintade vår värld. Aldrig har väl fotografikonstens starka inslag av död varit tydligare. Allt är nature morte.

Men jag skräms också för att alla dessa platser saknar mening för mig. Husen framstår som de dödsmaskiner de egentligen är. Deras funktion är att ett tag hysa levande varelser som sprattlar till under några ögonblick och sedan är borta. Maskburkar, akvarier, cirkusar. Här levde en gång några människor. De kokade kaffe, målade väggar, bytte blöjor på sina barn, såg på tv, åt middag, insjuknade och fördes till vidare till nästa anhalt - ett sjukhus, ett vårdhem, en grav. Nu blev en cell i dödsmaskinen visst ledig. Nya varelser flyttar in, kokar kaffe, målar väggar, byter blöjor på sina barn, insjuknar och bärs ut.

Det finns ingen mening, ingen alls. Ändå ilar folk förbi, fullt upptagna av sina planer, målinriktade och därför hemma i en miljö där jag vore en anomali, en utomstående betraktare, ett kameraöga. Kanske sitter de och betraktar mig, främlingen. De kommenterar mina kläder som omisskännligt är från en annan del av världen. De funderar på vad jag gör där. Kanske kan vi klämma honom på en slant? Kan vi utnyttja honom, leka med honom, hetsa upp honom, mörda honom? Han hör inte hemma här.

Att se denna bildsvit är att inte se sin egen kropp, att inte känna igen sig, att inte höra till, att inte förstå språket, symbolerna, vardagen, betydelsen av en gest som är välkänd för alla i dessa kvarter. Det är att ta en väg rakt ut på en iskall tundra och ana att om bensinen tar slut kommer man att frysa ihjäl, för ingen hjälp finns att få. Men förevigad kan man bli där man ligger vid vägrenen utan att se, känna eller höra hur den niohövdade hydran stannar till ett ögonblick, och klick, klick, klick. Sen kör bilen vidare.

onsdag 15 februari 2012

När goda råd verkligen är dyra

Förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla.
Så sjöng den svenska hären en dimmig morgon 6 november 1632. Jag är en sån där offerkoftebärare, ni vet, det är därför jag citerar fältpsalmen. Jag känner mig som en del i en rätt liten hop, och dimman ligger fanimej tät över Sverige. Men här kommer kavalleriet: Bo Rothstein som manar vänstern till självrannsakan och P.J. Anders Linder som bjuder in oss till en konstruktiv debatt. Okej, jag ska sluta gnälla och försöka vara konstruktiv nu. Jag lovar. Och jag ska ägna mig åt självrannsakan, så får vi se hur det går.

Rothstein har reagerat på Maria Svelands artikel om sin politiska depression. Det har jag också gjort här, så jag ska inte gå närmare in på den nu. I stället ska jag se var Rothstein och jag eventuellt är överens och var vi skiljer oss åt. Är hans råd till vänstern goda, och vilken grund bygger de på?

Rothstein menar att socialdemokratins stora framgångar under 1900-talet beror på att den avstod från "konfrontationsretorik" och tog itu med problem som förut "varit tabu för vänstern". Genom att vara sakliga och inrikta sig på förhandlingslösningar blev socialdemokratin liksom tagen på allvar. (I Spanien manade kommunisterna till klasskamp, och orsakade därmed Francos seger, verkar Rothstein hävda. Jag vet inte vad en historiker skulle säga om den analysen - eller jämförelsen med folkhemstanken.) Men den skandinaviska modellen byggde alltså på gradvis reformation, kollektivatal och att våga ta i de svåra frågorna som de ständiga strejkerna. Dessutom fick Per Albin Hansson snilleblixten att propagera för ett folkhem. Detta, säger Rothstein, var ett samlande nationellt projekt som vred vapnen ur händerna på högerextremister och högern i allmänhet. När sen Gustav Möller gjorde befolkningsfrågan till sin var saken biff: vänsterns samhällssyn blev hegemonisk. Ja, ungefär så, ni kan ju läsa själva vad han skriver.

Men i dag är vänstern synnerligen okammad, menar Rothstein. Vi törs inte tala klarspråk:
Beröringsskräcken att på något sätt förknippas med rasism och främlingsfientlighet har gjort att vänstern valt att blunda för de faktiskt existerande problem som människor ser i sin vardag och som dessvärre driver en del av dem in i högerextremismens famn.
Något som "folk ser i sin vardag" är enligt Rothstein att invandrare är överrepresenterade i brottsstatitiken. Eller nja, han säger inte så direkt, utan att "åsikten att varje utfall där invandrare kommer sämre ut än etniska svenskar skall betraktas som ett utslag av rasism". Ja, som bekant missgynnas invandrare i hela rättskedjan, vilket visas av en stor studie ledd av professor Christian Diesen. Diesen sammanfattar så här:
[P]ersoner av utländsk härkomst särbehandlas negativt i rättskedjans alla led: Personer med invandrarbakgrund anmäls oftare, åtalas oftare, fälls oftare, får strängare straff och behandlas sämre inom kriminalvården. Särskilt tydlig är denna negativa särbehandling när det gäller invandrare från länder utanför Västeuropa, den kategori som polisen kallar blattar.
Ja, jag ser detta som ett problem, och att exempelvis Svenska Dagbladet fortsätter att sprida uppfattningen att "invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken" ser jag också som ett problem. Men det var kanske inte så Rothstein menade när han skrev "kopplingen mellan vissa typer av invandring och kriminalitet".

Bo Rothstein talar också om vänsterns svek "mot unga muslimska kvinnor (och en del män) som tvingas in i en förtryckande kultur". Det är alltså bara mitten-högern som vågar tala om detta svek. Att Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh vill förbjuda föräldrar att undanta sina barn från viss undervisning måste i så fall vara ett undantag från regeln som säger att de politiskt korrekta belägger alla med munkavle. Att den förra socialdemokratiska regeringen avsatte 180 miljoner för ungdomar i farozonen för hedersrelaterat våld är ett annat undantag. Fast Rothstein likställer kanske inte socialdemokratin med "vänstern" - just här. Var gränsen går verkar lite oklart.

När Rothstein talar om "den feministiska vänsterns långvariga förnekelse av hedersrelaterat våld" bygger han bland annat vidare på myten att Gudryn Schyman skulle ha jämställt talibaner med svenska män. När hennes tal handlade om att se våld mot kvinnor i ett större sammanhang, att se hur våld mot kvinnor är strukturellt och att vi inte får bli blinda för våra "pursvenska" strukturer för att nu citera Ulf Nilson. Men Rothstein har sedan länge en gås oplockad med såväl feminister som genusvetare. Hur han läste utredningen "Slagen dam" är en klassiker på området, och hur han anklagade Eva Lundgren för forskningsfusk en annan. I båda fallen hade han fel, men det bekymrar honom kanske inte. Hans bild är ändå klar: feminister förnekar det alla vi andra ser. Ja, det är sorgligt. Han låter rentav politiskt deprimerad.

Rothstein må ha rätt i att det har rått en socialdemokratisk hegemoni i vårt land, en uppslutning kring mål som jämlikhet, jämställdhet och vård och skola för alla. Jag vet inte exakt när den upphörde, men socialdemokratins bas i Sverige och i övriga Europa var ju de stora kadrerna av industriarbetare och fackföreningsanslutna. Nu utgör dessa "klassiska arbetare" bara en femtedel av väljarna, och deras barn jobbar i servicesektorn - utan att vara med i facket, utan att ha råd med a-kassan. Och visst kan många av dem "se problem i vardagen" som de ger sossarna skulden för. Globalisering, EU-direktiv, arbetskraftsinvandring och flyktingmottagning, avindustrialisering, arbetslöshet och avfolkning av glesbygden kan få folk att känna att allt var bättre förr. Artiklar och tv-debatter om offerkoftor och politisk korrekthet, krigsrubriker om SCUM-manifestet, smutskastning av kvinnojourerna... Allt bidrar till en känsla av att vänsterfeministböginvandrarmaffian styr. Högerextrema partier överallt i Europa lockar till sig förbittrade före detta socialdemokrater och till och med f.d. kommunister i länder som Frankrike och Italien. Visst ser jag problem. Visst måste vänstern formulera goda strategier, men en sådan är inte att göra sig "rumsreen" eller "sanningssägande" som dessa högerns kvasidissidenter.

Slutligen vill jag citera P.J. Anders Linder, som alltså efterlyser en konstruktiv debatt:
Den borgerliga idé om integration som nu tar form i samhällsdebatt och politik går bland annat ut på snabbare introduktion, friare arbetsmarknad och mer av arbetskraftsinvandring. Där finns också ett nytt och starkare fokus på språkets och medborgarskapets betydelse. Har vänstern ett motbud? Hur ser det ut?
Att vara konstruktiv är alltså bl.a. det Tobias Billsröm har kallat att "ställa krav på våra invandrare" för att de ska integrera sig snabbare och bättre. Återigen: Vi törs liksom inte ställa krav. För då kan vi beskyllas för att vara rasister. Den berömda munkavlen är allestädes närvarande. Men "en friare arbetsmarknad" borde vänstern kunna vara med och diskutera konstruktivt. Alltså en arbetsmarknad utan LAS och annat tjafs som sossarna drev igenom en gång i världen. En arbetsmarknad där löneskillnaderna är större, ty detta är en morot för ekonomin och en bot mot arbetslöshet. Ja, i alla fall om man får tro Svenskt Näringsliv. De vill inte se några låglönesatsningar, tack, av ren omsorg om okvalificerad arbetskraft. Det är vad jag kallar konstruktivt.

Men jag misstänker att vänstern har en annan syn på vad som är en konstruktiv diskussion om arbetsmarknaden. De kanske skulle tolka Svenskt Näringslivs "Lönen till en anställd måste kopplas till värdet av den utförda arbetsinsatsen" som att en undersköterskas arbetsinsatser är snudd på ovärderliga och borde ge mer än medianlönen 19 700 kronor i månaden - för den som arbetar heltid, vill säga. Det är ju en omöjlighet för många, inte minst på grund av förskolornas begränsade öppettider. Men nu är vi där igen i det gamla feministiska vänsterperspektivet, offerkoftan. Jäklar. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kamma till oss på det sätt som Rothstein och Linder tänker sig. Men det beror nog mindre på att vi inte vill ägna oss åt självrannsakan eller vara konstruktiva. Det beror helt enkelt på att deras råd är dimridåer som bör skingras. Vi vill ju inte att det ska gå som slaget vid Lützen.

lördag 11 februari 2012

Kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också

Maria Svelands krönika i DN om hat och politisk depression blev raskt kritiserad på Twitter för att vara "svepande", "förenklad" och så vidare, även om många även hyllade den. Jag har också vissa invändningar, som att hon kallar Pelle Billing extremist. Pär Ström är rätt extrem. Men Billing är inte helt onyanserad, utan erkänner till exempel att det finns strukturella orättvisor som missgynnar kvinnor. Den som tvivlar kan läsa Edda Mangas intervju med honom i Feministiskt Perspektiv.

Men mest kritik fick Svelands artikel alltså för att den saknade djup och nyanser, att den buntade ihop Breivik med Timbro med högerextremister med 30-tal och så vidare. Ja, Breiviks manifest bottnar i något slags grumlig liberalkonservatism, och han ondgör sig över det "politiskt korrekta" men han var och är en vettvilling och extremist. Den svenska högern är faktiskt inte odemokratisk eller öppet främlingsfientlig. Däremot har forna liberala tankar om åsiktsfrihet och att samhället med nödvändighet måste bestå av grupper med sinsemellan motstridiga behov, önskningar och kultur gradvis hamnat i debattens periferi. I stället verkar diskursen om mångkulturalismens faror dominera, och vissa högerdebattörer verkar helt besatta av "det muslimska problemet". Därifrån är det långt till skräckvisionen av ett Eurabaia som extremister som Breivik för fram, men bekymmersamt är det. Demokratins fiender skjuter ju med delvis samma artilleripjäser - hur ska gemene man uppfatta nyanserna? Risken är att berättigade och resonabla invändningar mot exempelvis islams kvinnosyn tas till intäkt för rasistiska påhopp på muslimer i allmänhet. Ni vet vad man säger om såna "vänner" - då behöver man inga fiender.

Sveland tycker sig se 1930-talet återuppstå. Jag förstår hennes känsla, men delar inte hennes analys. Hon drar för stora växlar på den antifeminism och främlingsfientlighet som onekligen finns. Själv minns jag när juntan i Grekland föll, när Spanien och Portugal blev fria. Jag minns hur Sydamerikas folk gradvis kastade av sig oken från alla de militärdiktaturer som med benäget bistånd från USA hade hållit en hel kontintent i sitt järngrepp I Sverige får samkönade par numera gifta sig, de får vara fosterföräldrar och adoptivföräldrar (i alla fall på papperet), två kvinnor kan få hjälp med ivf-behandling. Visst återstår det mycket att göra, som att avskaffa tvångssterilseringarna av transsexuella, men jämför med den våg av steriliseringar som drabbade "svagsinta", "sexuellt promiskuösa" och så vidare ända fram till 1975. 30-tal? Skulle inte tro det. Inte heller 40-tal eller 50-tal. Inga transittåg rullar genom vårt land. Jämställdhet är inskrivet i Moderaternas partiprogram. Visst finns det nazister och rasister, men de är marginaliserade.

Ändå: hänger inte liksom allt ihop? Går det inte en linje mellan exempelvis antifeminism, rasism och homofobi? Jo, på ett diskursivt plan. Rasisten ser hur den pigmenterade penisen sprutar in sitt gift inte bara i "våra svenska kvinnor" utan i själva samhällskroppen, i fäderneslandet. Denna våldtäkt är den perfekta metaforen. Och våldtäkten är möjligt för att våra gränser har blivit porösa och för att ingen vågar säga som det verkligen är. Diskursen om de politiskt korrekta som belägger modiga dissidenter med munkavle är högst levande, och vi har rasister, men på ett annat sätt. 1930-talets rasism riktades mot judar, romer och andra "lägre stående raser" och individer. I dag har vi en rasism utan ras för att citera Etienne Balibar. Och ett av dess vapen som den delar med icke-extrema och demokratiskt sinnande högerpersoner är tyvärr begreppet politiskt korrekt. Vi har till och med en rasistisk webbplats som heter "Politiskt inkorrekt".

Nej, det är inte 30-tal, långt därifrån. I Sverige har till exempel jämställdheten kommit ganska ganska långt. Men vi har också sen ett antal år en märkbar backlash mot feminism och mot hbtq-personer. Hatbrotten mot de senare minskar inte, som man kunde tro i vårt senmoderna samhälle, de ökar. Feminister angrips av personer som Pär Ström och i kommentarsfält på nätet. Hbtq-rörelsen är på samma gång accepterad och starkt ifrågasatt av folk som tycker att vi har tillskansat oss ett talutrymme som inte tillhör oss. Så visst förstår jag att Maria Sveland känner sig politiskt deprimerad. Men även vi "kulturmarxister" bör rannsaka oss. Är vi själva delvis ansvariga för denna moteld? Jag tror tyvärr det, och anledningen är att vi inte har en feminism - vilket vi egentligen aldrig har haft - eller en hbtq-rörelse eller en antirasism. Världen har blivit mer komplicerad än så, på gott och ont. Inte heller fienden är lika lätt att urskilja som när kapitalisten bar cylinderhatt. Man kan peka på faror med mångkulturalismen i likhet med Susan Moller Okin utan att för den skull vara ett högerspöke.

I takt med att strukturella orättvisor har kommit att uppmärksammas har vi också sett en motvilja mot att tala klarspråk om detta. Motståndet kommer dels från dem som ser sina privilegier hotade, sina cirklar rubbade. Det kommer från politiskt håll i form av motstånd mot ny lagstiftning, t.ex. en samtyckeslagstiftning vid sexualbrott, det kommer från dem som tycker att identitetspolitiken har gått för långt, från dem som anser att vi redan lever i ett idealsamhälle - egentligen. Det här lägret är starkt emot att t.ex. identifiera män som grupp. Kvinnor må vara en, men män? Nej, de är individer. Det är individer som slår och våldtar. Det är individer som inte har hängt med på jämställdhetens tåg, tagit steget in i moderniteten. Alltså duger inga strukturella förklaringar, för att inte tala om begrpp som könsmaktsordningen.

Men motståndet kommer också från feminister som anser att kvinnor som grupp inte har något att vinna på att utpekas som underordnad. För bara detta att problematisera kvinnors position i samhället kan ses som ett svaghetstecken, och för övrigt finns det ingen grupp "kvinnor". Det är alltså kontraproduktivt, bidrar till förtrycket i stället för att motverka det. Men att definiera en grupp som underordnad är inte samma sak som att ge den en diskursivt konstruerad och enhetlig identitet som "offer". Själv tycker jag att begrepp som "individualfeminism" är en paraodox. Men dessa i-feminister och andra av deras ull vänder sig t.ex. mot att betrakta prostitution som något annat än en ren affärsöverenskommelse mellan två vuxna individer. I linje med det kan man naturligtvis inte heller tycka att positiv särbehandling av kvinnor är bra, att kvotering till bolagsstyrelser är bra, att en individualisera föräldraförsäkring är bra. Jag antar att feminismens motståndare gnuggar händerna av förtjusning när "feministerna bråkar".

Samma sak gäller queerrörelsen. Queerteori är bra på många sätt, men ska vi motverka förtryck på grund av sexuell identitet eller ska vi upplösa alla identiteter? Kanske bör vi fixa de värsta orättvisorna först, är min enkla tanke, även om jag gärna ser ett samhälle där vi alla tillerkänns rätten att inte definiera oss, ett där falska dikotimer som man-kvinna, hetero-homo och så vidare har upplösts. Många som definierar sig (!) som queera är i mina ögon häpnadsväckande sexistiska eller ska vi säga likgiltiga inför könsförtryck som det uttrycks i prostitution eller surrogatmödraskap. De har liksom marscherat baklänges in i borgerligheten.

Så nej, jag ser inte människor som offer. Men i likhet med Kajsa Ekis Ekman vill jag påstå att man kan falla offer för något lik förbannat. Kvinnor faller offer för våld och sexuella övergrepp. Hbtq-personer faller offer för diskriminering och hatbrott. Svenskar av utländsk härkomst faller offer för samma sak, fast av delvis andra anledningar. Långtidssjukskrivna eller på andra sätt socialt sårbara faller offer för hjärtlösa "reformer". Är jag verkligen så gammaldags när jag tycker att alla orättvisor bör motverkas utan att folk ska börja yla om offerkoftor? Jag är ju feminist av samma anledning som jag är antirasist: jag är emot orättvisor, strukturellt förtryck.

Det finns en uppgivenhet inom identitetspolitiken som jag tycker är alldeles obefogad. Visst finns det en fara med att definiera sig som grupp och sedan kräva sin rätt. Risken är, som Nancy Fraser har påkekat, att man med tiden kommer att uppfattas som gnällig och bortskämd. Vi får liksom aldrig nog, vi kravmaskiner. Men vad är alternativet? Att kapitulera inför den andra diskursiva identitetsformationen, den av oss alla som autonoma individer med fullt aktörskap? Nej, det måste gå att peka på strukturer utan att glömma bort individuella variationer. Identitetspolitiken är inte död, den bara luktar konstigt, för att travestera Frank Zappas ord om jazzen.

Slutligen: Kan det ligga något i begreppet politiskt korrekt, trots allt? Både ja och nej. Att slentrianmässigt bunta ihop sina ideologiska motståndare som företrädare för hatets diskurs, att lättvindigt sätta likhetstecken mellan Axess, Pelle Billing, Sverigedemokraterna och Breivik är att vara politiskt korrekt på fel vis. För visst bör vi vara politiskt korrekta i så motto att vi inte säger "negerboll", t.ex. Visst kan vi slå vakt om våra källarteatrar och vara motståndare mot nyliberal kulturpolitik. Visst kan och bör vi vi definiera strukturella orättvisor, det är politiskt korrekt. Att tillskriva oss "politiskt korrekta" makt över det offentliga samtalet är bara korkat och ett sätt att tysta oss, på samma vis som med talet om offerkoftor och stendöd identitetspolitik eller med talet om att mångkulturalister är i bästa fall politiskt naiva. Men att som Aftonbladet ledare hävda att Maria Svelands artiklar fick folk att "ropa på censur" är att ta i. Det är att göra debatten en otjänst och sälla sig till dem som per automatik tycker att all kritik av borgerligheten är lika bra. Det är den inte. Vi måste tänka lite djupare, erkänna våra brister - och framför allt inte bli politiskt deprimerade. Det finns alldeles för mycket att göra, för kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också - och de är starka.

måndag 6 februari 2012

Sexuella konstruktioner

Man kan leva ett helt liv utan sex. Vissa gör det frivilligt, andra under ett visst knotande och ytterligare andra tänker inte ens på det. Sex är alltså inget behov, man behöver inte knulla eller masturbera för att överleva. Däremot behöver vi som art förmodligen göra det, för än så länge är det rätt knepigt att göra barn med hjälp av diverse pipetter. Det är dock fullt görbart, som tur är, och i takt med att tekniken utvecklas kanske vi får se en klar nedgång i det världsvida vurmandet för vulva och snopp i valfri kombination. Men på ett individualplan väljer vi faktiskt själva. En del betecknar sig som asexuella, andra som superdupersexuella. Man har rätt att kalla sig vad man vill, och ingen ska peka finger åt en för det, är min enkla åsikt.

Den som knullar jättemycket eller får sina ryckningar framför datorn brukar det dock frynas på näsan åt. Så jävla angeläget kan det ju inte vara. Om vederbörande dessutom ägnar sig åt det här i lönndom är saken klar: man är sexmissbrukare. Det här är också en bekväm diagnos för den som t.ex. har bedragit sin partner under längre tid: "Älskling, jag är sexmissbrukare. Förlåt. Eller, förlåt och förlåt... Det finns egentligen inget att förlåta, för jag är ju sjuk. Mitt ständiga skvättande i buskarna är ett missbruk precis som alkoholism. Min hjärnas belöningssystem är sjanghajat av murvmaffian. Jag kan bara inte låta bli. Eller, jag har inte kunnat låta bli. Men nu har jag kommit till insikt och vill slippa ifrån kättjans bojor. Ska vi inte ta och pipa förbi förbi Dysberoendekliniken?"

Sagt och gjort, paret söker hjälp, både den kåta och otrogna beroende och den friska. Efter ett halvår eller så är saken mer eller mindre biff. Nu har de såta tu hittat tillbaka till varandra, ja de har Vuxit Andligt och har nu en gemenskap på ett högre plan. Det fina i kråksången är dessutom att sexmissbrukaren inte behöver avsvära sig knulla för all framtid, för sex och alkohol är trots allt inte riktigt jämförbart. Men det ska hållas inom förhållandet, punkt slut.

Jaha, än sen då? Tänker kanske en och annan som läser det här. Det var ju ett sjukt beteende. Men vilket var grundproblemet - och är det verkligen löst? Eller har man bara gnuggat sig lite mot ytan? Själv ser jag inget fel i att den som verkligen lider av sitt sexmönster söker hjälp. Det kan ju vara jobbigt om man försakar familj och arbete och umgänge i glada vänners lag för ett gäng anonyma Cum Sucking Sluts dagarna i ända. Man får ju ingen riktig kontakt med de senare. Det kanske inte heller är så bra att jufsa med kreti och pleti bakom sin älskades rygg. Om tankarna på sex eller utövandet därav blir till ett tvång, till något man gör utan glädje, till ett måste när man utsätts för diverse stressorer är det inte bra. Som sagt, så himla kul är det ju inte.

Så långt är jag alltså med. Visst kan man missbruka sex som så mycket annat. Och det finns vissa vetenskapliga studier av substanslösa beroenden, som spel på enarmade banditer eller kleptomani. Dessa antyder ett samband mellan beteendet och en hjärna marinerad i dopamin, ja det kanske är befogat att tala om "behavioural addiction". Men man ska nog akta sig för att dra alltför långtgående slutsatser av dem, att alltför lättvindigt patologisera mångknullaren, mästermasturbatören, buskskvättaren och hans kvinnliga motsvarighet. För som vanligt är det ju främst män det handlar om. Nej, jag tror att man bör ha Ockhams rakkniv som rättesnöre: finns det en enklare förklaring är det åtminstone klokt att pröva den först.

Vilken är då den enkla förklaringen till att folk ägnar så stor uppmärksamhet åt sina underliv? Varför i hela friden kan man inte nöja sig med en partner, till exempel? Och varför knullar vi så gärna i lönndom? Tja, vi knullar för att det är skönt. Liksom. Det skänker hugsvalelse. Man får bekräftelse (fast kanske inte av just nätporr, utan bara i köttvärlden - ett ovanligt träffande uttryck i det här sammanhanget). Det är en form av närhet, en av närhetens många emanationer. Och varför man gör det i lönndom är för att det blir roligare så. Den förbjudna frukten, ni vet. Att otrohet är en dålig idé har jag skrivit om tidigare, så ta inte de här raderna till ursäkt. Men det är förståeligt. Och ingenting av det här är sjukligt. Det kan bara vara sex. Att sex sen inte är så bara är en annan sak.

Jag tror alltså att diagnosen "sexmissbruk" är en smula överanvänd, om jag ska uttrycka mig försiktigt. Och om man ändå känner att ens knullah skaver, bör man verkligen överantvarda sin brunst åt Dysberoendekliniken? Efter att ha studerat deras webbplats känner i alla fall jag att jag hellre skulle söka mig till en helt vanlig, legitimerad terapeut. Men det kan ju vara en försvarsmekanism, gubevars. Jag är ju en sån som borde söka deras hjälp, om man får tro mina sju (var det väl) poäng på självtestet för män. För jag är t.ex. ofta upptagen av sexuella fantasier - so shoot me. Mina föräldrar hade säkerligen "problem med sex eller romantik i sin relation" - vilka har inte haft det? Så det kryssade jag i. Ja, jag besöker "sexuellt relaterade klubbar" understundom; jag var t.ex. på SLM för nån vecka sen. Jag har haft problem med att behålla intima relationer när de första "sexuella upptäckterna" är över. Eller kanske snarare varit ointresserad av det. Eller drabbats av samma ointresse. Jag har varit otrogen ibland, fast inte i mitt nuvarande förhållande. Jag blev våldtagen som barn - för ett barn var jag även om jag hade fyllt sexton. Inte för att det har haft någon bäring på mitt sexualliv annat än att jag blev rädd för män under många år, men ändå. Jag har slarvat med kondom och drabbats av ruelse efteråt (men aldrig åkt på någon exotisk sjukdom). Nej, jag har aldrig haft sex med minderåriga eller så. Läsaren kan känna sig lugn. Men den sista punkten på listan skulle jag gärna ha svarat ja på: "Har du någonsin uppehållit dig vid offentliga toaletter eller parker i jakt på tillfälliga sexuella förbindelser med främlingar?" Tyvärr har jag aldrig upplevt sån lite mer old-style cruising. Det är annars en gammal fin tradition. Men uppenbarligen fel enligt den heteronormativa Dysberoendekliniken. Och om sanningen ska fram har jag nog längtat efter att den där tråkiga festen ska ta slut så att jag får gå iväg och knulla.

Så jag är ett fall för kliniken - är du? Faktum är att jag blir riktig frestad att uppsöka den för att göra lite fältstudier. Fast jag misstänker att jag skulle få svårt att hålla masken när de kommer dragande med sina gottköpspsykologiska klyschor. Sa jag heteronormativ? Ja, men det slutar inte där. De är också könsnormativa, för se hur självtestet för kvinnor ser ut. Det första jag undrar över är varför inte frågan om föräldrarnas relation finns med. Det kanske bara glömde det? Eller så antar de att pojkar påverkas av sånt, men inte flickor. Logiken känns inte precis glasklar. Men kolla på fråga 2: "Köper du regelbundet romantiska tidskrifter eller tidskrifter som har en tydlig sexuell inriktning?" Romantiska tidskrifter? Herre min skapare. Jag ska fatta posto vid Coops tidskriftshylla som är märkt "Kvinna" och dra mina slutsatser. Eller ta fråga 14: "Har du perioder av sexuellt utagerande..." Åhå, det är så det kallas när kvinnor knullar. De är utagerande. Det som kommer sen, "...som följs av perioder av total avhållsamhet" skulle väl passa in på vilket par som helst. Man har inte lust ibland. Eller frågan "Har du haft flera romantiska relationer samtidigt?" Varför står inte den frågan i min lista? Och menar verkligen Dysberoendekliniken att flersam kärlek är en tänkbar varningssignal? Jag bockar av "mononormativ" på min diagnoslista. Samma invändningar gäller fråga 21: "Deltar du regelbundet i sado-masochistiska aktiviteter?" BDSM-utövare, beware. Samma normativitet här - och inte heller BDSM finns med på manslistan. FYI, Dysberoendekliniken, visar den största studien som har gjorts över BDSM-utövares psykiska välbefinnande att de i allmänhet mår alldeles prima. Men frågan finns inte med i männens checklista. Det är alltså ett problem för kvinnor allena.

Jag skulle kunna fortsätta. Jag skulle till exempel kunna raljera ytterligare över de idiotiska formuleringarna och bakomliggande tankarna om Andlig utveckling. Men jag avstår. I stället ska jag formulera ett annats slags självtest:

1/ Deltar du inte alltid helhjärtat i din och din partners sexuella samvaro?
2/ Tänker du att många andra ägnar sig för mycket åt sex?
3/ Brukar du köpa populärvetenskaplig litteratur/självhjälpsböcker/tidskrifter som handlar om personlig utveckling?
4/ Får du i allmänhet en etta på Bristolskalan?
5/ Tycker du att din livserfarenhet gör dig lämpad att hjälpa andra?
6/ Plågas du ibland av tanken på att aldrig mer få ha sex med andra än din partner?
7/ Tjänar du gärna en hacka på andras problem?
8/ Har du en mer eller mindre diffus bild av att "allt hänger ihop"?

Svarar du ja på fler än tre av de här frågorna bör du öppna en privatklinik för sexberoende.

Och ni andra som lever flersamt eller tvåsamt, ni som gärna knullar ofta och/eller med många, gillar att masturbera till nätporr, som ibland har anonymt sex, som ägnar er åt dominanslekar, dogging, går på fetischklubb, parklubb, videoklubb, raggar i parker och på offentliga toaletter, har trekanter, klär ut er till french maids, ägnar er åt pony play, går till jobbet med en rövplugg... Ha det så kul! Men gå inte bakom ryggen på varandra.

fredag 3 februari 2012

Bortskämdhetens geometri

Inte för att jag begriper mycket av Euklides geometri eller icke-euklidiska eller pseudo-eklidiska geometrier, men tydligen behöver två parallella linjer inte förbli parallella i all evighet. Men det trodde alltså Euklides, även om han inte kunde bevisa det. Och det känns ju logiskt, sunda förnuftet säger oss att det måste vara så. Det sunda förnuftet säger oss också att jorden är platt, för att citera någon lustigkurre från förr. Men den grekiske matematikerns geometri byggde på ett antal postulat eller axiom, som att man kan dra en linje mellan två punkter, eller att "Givet en rät linje och en punkt som ligger utanför linjen, kan man dra en och endast en rät linje som går genom punkten och är parallell med linjen". Någon matematiker får gärna rätta mig här.

Men ett axiom är alltså en grundsats, den mest elementära byggstenen i en teori. Den är så självklar att den inte behöver bevisas - den kanske inte ens kan bevisas. Ett axiomatiskt påstående är självklart sant. Men man ska inte tro på allt som är sant, lär Nietzsche ha sagt. Han hade säkert älskat hur Einsteins teorier välte den bekanta världen över ända. Nog om detta; jag är sannerligen ingen idéhistoriker, vetenskapshistoriker eller så, utan blott en enkel funderare. Och jag har funderat på det där med att vi har det alldeles för bra, är bortskämda. För så är det ju, hävdar David Eberhard i skrift efter skrift. Det är ett axiom. Eberhard har sett sig runt i det senmoderna Sverige och konstaterat det. Utifrån detta axiom bygger han så en bortskämdhetens geometri.

Nu kan man tycka att den eberhardska geometrin är rena magin. För samtidigt som inkomstklyftorna och arbetslösheten i Sverige ökar har vi alltså fått det alldeles för bra. Samtidigt som hatbrotten mot hbt-personer ökar har samma personer som genom ett ingripande av Sigfrid & Roy kommit att bli de nya makthavarna. Ja, samtidigt som villkoren för a-kassa har gjort det allt svårare för skådespelare att fortsätta jobba som just skådespelare, samtidigt som frilansande journalisters arvoden har stått stilla i många år, samtidigt som fria teatergrupper går omkull och samtidigt som Timbros inflytande över vad som står i våra tidningar växer har kulturvänsterns samhällsanalys blivit hegemonisk. Och samtidigt som Sverige år efter år ligger i topp när det gäller antalet innovationer är det den "flumskola" dessa innovatörer har gått i som hotar vår framtid.

Jag tror inte på magi. Det tvingar mig att söka andra verklighetsbilder än Eberhards. En som ligger nära till hands, kalla mig prosaisk, är att hans axiom helt enkelt inte stämmer. Vi kanske inte alls har fått det för bra. Låt mig ta ett exempel. Eberhard konstaterar att svenska elvaåringar mår tip-top i internationella jämförelser. Men våra femtonåringar mår piss, säger samma jämförelser. Eftersom svenskarna är bortskämda bör detta uppseendväckande ras i det psykiska välbefinnandet bero på att femtonåringarna plötsligt har upptäckt att livet inte är en räckmacka. Vi har tutat i dem en räkmackig världsbild, vi har skyddat dem från tillvarons realiteter, inte satt gränser, inte ställt krav. Nu står de där. Och de är inte ensamma om sin vilsenhet. Vuxna personer söker sig till psykakuten för att de har det lite motigt på jobbet. Folk dillar om posttraumatiskt stressyndrom medan andra, folk som utsatts för Verkligt Lidande™, slutar lipa, tar sig i kragen och går vidare. Jag använder här Eberhard som exempel, men han är långtifrån ensam om att förakta detta daltande och kräva hårdare tag, i skolan, mot brottsligheten och i äldrevården.

Fast kanske går jag för fort fram? Axiomet om svenskarnas bortskämdhet är kanske snarare ett teorem? Så här definerar NE ordet:
teore´m (grek. theō´rēma, av theōre´ō 'betrakta', 'begrunda'), (läro)sats, bevisat påstående, t.ex. inom logiken. I en matematisk teori är teorem en benämning på ett av teorins huvudresultat. I axiomatiska framställningar härleds alla teorem från ett antal grundsatser, axiom, som anförs utan bevis.
Ja, vi backar bandet lite. Det verkliga axiomet, det mest grundläggande postulatet, är nog att lidande är mätbart. Detta förefaller självklart, och återspeglas t.ex. i vår lagstiftning eller i de tabeller enligt vilka förlust av handens fingrar ersätts med ett visst belopp medan den som blir enbent kan casha in en högre summa. Det andra axiomet är alltså att lidande är jämförbart. Vi kan också kalla det Biafra-modellen: "Ät upp din mat, unge. Tänk på de svältande barnen i Biafra." Ja, så sa många när jag var liten. Det är alltid värre för någon annan. Se där ett tredje axiom. De verkar följa på varandra.

Jag säger inte att detta är helt galet. Att som Mats Odell påstå att flickor i Malmö våldtas på löpande band är en klar överdrift. Däremot är det sant för flickor i andra delar av världen, som Kongo. Svenska byggjobbare drabbas av många arbetsplatsolyckor, flera med dödlig utgång. Men jämför bara med sydafrikanska eller kinesiska gruvarbetare; där kan man tala om olycksfallsfrekvens! Axiomet "det är alltid mer synd om någon annan" är alltså sant intill en viss gräns. Skulle det vara en hundraprocentig sanning bör det någonstans på jordens rund gå omkring en, men bara en, människa som är världens olyckligaste.

Det stora felet med Biaframodellen är dock inte att lidande inte är mätbart och jämförbart. Det stora felet är att den används på fel sätt. Fiskpinnarna blir inte godare av Biaframodellen. En deppig generaldirektör blir inte mindre nedstämd. För vi kan inte ständigt ha hela världen i åtanke. Svenska byggjobbare som mist sin kompis när de skulle montera ett vindkraftverk gläds inte åt hur bra de tjänar i jämförelse med uskorna på demensboendet. De tänker att det var jävligt fel att bolaget snålade så. Är de bortskämda? Det tror jag inte ens att David Eberhard skulle säga. Men det blir ändå den logiska konsekvensen av lidande-teoremet, av Biaframodellen.

Ni har antagligen hört talas om Maslows behovstrappa. Han konstruerade den nån gång på 1950-talet och den ser ut så här: 1) kroppsliga behov, 2) trygghetsbehov, 3) gemenskaps- och tillgivenhetsbehov, 4) behov av uppskattning och 5) behov av självförverkligande. Hans tanke var att först när behoven i t.ex. 2) var tillfredsställda kunde man börja sukta efter 3). Även denna konstruktion känns intuitivt sann, även om det går att diskutera rangordningen. Men axiomatisk? Nja. Det går att hitta andra modeller.

Ett alternativt sätt att förstå hela den här problematiken är att ställa upp följande teori: Negativa upplevelser har alltid högre uppmärksamhetsvärde än positiva. Jag tror, med betoning på tror, att det är så. Det förefaller logiskt, sett ur ett överlevnadsperspektiv även om jag inte är utvecklingsbiolog. För om vi inte undanröjer det som plågar oss får vi svårt att överleva, eller fungera väl, rentav skapa en meningsfull tillvaro. Analogt med detta kan man säga att våra negativa erfarenheter bestämmer oss mer än de positiva. För att komplettera teorin kan man också ta in vår inbyggda tröghet, den som säger oss att så som livet såg ut i går, kommer det att se ut i morgon. Även detta har ett överlevnadsvärde. Vi hör att det prasslar i gräset, och i nästa ögonblick ser vi en giftorm eller en tiger. Det är liksom bra att komma ihåg. Nästa gång det prasslar reagerar vi redan innan vi har identifierat faran. Hade det inte varit så hade nog människan som art inte blivit långlivad. Men det gör alltså att vi stundom reagerar på en primitiv nivå, inte genom att reflektera.

Men problemet med denna tröghet är att den gör det svårt att lära om. När någon som vi älskar har dött borde vi ju liksom haja det. Men gång på gång reagerar vi som om den levde, bara för att drabbas av ett smärtsamt uppvaknande. Jag känner en äldre kvinna som brukade springa in till sin granne när något hade hänt. Sen dog grannen, och vad blev hennes första impuls när hon fick beskedet? Att springa in till sin granne och berätta det.

Ja, att lära sig nåt går fort, som i gräsprasselexemplet ovan. Men att lära om tar tid, om det alls är möjligt. (Försök lära dig att inte kunna cykla så får du se.) Vi associerar vissa negativa erfarenheter med omständigheterna kring deras uppkomst. Har man som barn befunnit sig i ett trängt läge med en skoningslös förälder är risken stor att andra trängda lägen blir ångestdrivande. Man kan t.ex. inte åka hiss. Detta är förstås inte "rationellt". Hissar är inte farliga utom i undantagsfall. Men säg det till den som får hjärtklappning och andnöd av blotta tanken. Den personen har alltså lärt sig att trängda lägen är farliga. Den negativa upplevelsen av hissfärden går inte att tänka bort, för den pockar på uppmärksamhet genom att sätta igång kroppens alla alarmklockor. Klaustrofobikern behöver lära om. Men hur? KBT, hör jag en enhällig kör ropa. Och visst, det kan fungera, åtminstone tillfälligt. Men upplevelsen av det trängda läget i barndomen finns ändå kvar där i botten. Jag tror att man behöver komma åt den också, men det görs inte på en kafferast. Man behöver prata om det, förta laddningen i det, sätta det i ett perspektiv innan det kan börja avklinga. Ja, eller ta sig i kragen, om man ska tänka lite som David Eberhard.

Vad har klaustrofobi med 15-åringars låga psykiska välbefinnande att göra? Jo, jag ville bara ta det här som ett exempel på några saker: Något som förefaller irrationellt (rädsla för trånga utrymmen som hissar eller tunnelbanevagnar) kan ha en alldeles logisk förklaring. Vissa personer har kanske en förhöjd beredskap för farliga situationer, i det här fallet trängda lägen - på goda grunder. Det lönar alltså föga att vädja till deras förnuft eller be dem skärpa sig. Det duger inte att hänvisa till att alla andra uppenbarligen klarar att åka hiss eller tunnelbana. För övrigt kan man fundera över hur pass naturligt det är att färdas i ett slutet, bullrigt utrymme under jord. Att vi klarar det utan att klättra på väggarna eller slå ihjäl varandra är ett smärre under. Gör tankeexperimentet att fösa in 150 troglodyter i samma tunnelbanevagn. Det enda som skiljer oss från dessa grottmänniskor är ju vår civilisation. På en primitiv nivå fungerar vi exakt likadant, ja likadant som många andra arter.

Om nu våra 15-åringar tycker att världen är skit, är det inte lite lättvindigt att avfärda det med att de är bortskämda, dåligt härdade som växthusblomster? Man skulle ju kunna tänka sig att de mår dåligt för att de faktiskt har det dåligt. Men för att gå till botten med det duger det inte med enkäter, det behövs kvalitativa studier av deras situation och upplevelser. Det är det ena. Det andra är att de enligt Maslows synsätt kanske har mått prima på elvaåringens trappsteg. Elvaåringar kräver faktiskt inte så mycket av livet. Men nu har det gått några år och de vill vidare. Och finner att nästa trappsteg är bra mycket högre. De är på väg in i vuxenvärlden med allt vad det vill säga av känslostormar, gryende sexualitet och ett intellekt som är på topp men en personlig mognad som släpar långt efter. Är det att vara bortskämd? Bör de tänka att andra har det sämre? Ska man be dem att kamma sig och växa upp? Jag tycker inte det. Jag tycker att man bör behandla dem efter deras förutsättningar och med hänsyn till det samhälle de omges av, ett samhälle som de vet faktiskt är ganska skoningslöst mot förlorarna, eftersläntrarna, de "obegåvade". Man kan fråga sig om de inte har goda skäl att ha en förhöjd beredskap för katastrofer.

Eller ta generaldirektören som jag nämnde förut. Detta är en nedstämd person. Nedstämdheten går inte över. Kanske är vederbörande överansträngd, kanske är kroppen marinerad i stresshormoner, kanske har vår gd drabbats av sorg. Kanske har familjens femtonåring tagit livet av sig. Kanske är trappan fortfarande för brant och benen trötta. Alla pengar och tjänstebilar och fina bostäder i världen inte är någon tröst. Och kanske är det inte alls någon generaldirektör utan en undersköterska på ett demensboende. Båda kan lida och lidandet kan vara likvärt även om det inte är liktydigt.

Se nu denna människa i ögonen och säg så här: "Problemet med dig är att du har det alldeles för bra. Tänk på hur folk har det i Kongo. Du får fan ta och kamma till dig." Hur känns det att säga så? För mig känns det obra, kalla mig blödig. Jag tycker nog att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, rentav föra en kamp både mot orättvisor och förtryck i alla dess former och samtidigt ha en gnutta empati med 15-åringen eller den som har panikångest eller är utbränd. Det är en i mitt tycke skönare geometri, för den tar hänsyn till att vi varken är alltigenom rationella varelser eller kan stålsätta oss mot alla negativa upplevelser. Det är en också en geometri som räknar med dolda faktorer.

Ja, vi har det bra i Sverige om man jämför med många andra länder, kanske med de allra flesta. Innebär det att vi blir oförmögna att känna lidande? Inte precis. Står vi högst upp på Maslows trappa och gnäller som bortskämda barn över struntsaker som könskodade orättvisor eller, ännu värre, att SVT:s bevakning av Håkan Juholts avgångstal fallerade? Nej, jag tror inte att vi har tappat allt sinne för proportioner. Jag tycker inte att vi är bortskämda. Vi kan vara glada över allt vi har och hur långt vi har kommit på många områden. Det tror jag också att de flesta av oss är. Men det finns liksom utrymme för en och annan förbättring också. Så låt oss utvecklas ännu lite till, är mitt råd. För om inte vi kan göra det, här i vårt relativt privilegierade land, var ska det då göras? Inte i länder där flickor faktiskt våldtas på löpande band, i alla fall.

Den som föraktar den här sortens finlir är säkert välkommen att arbeta som volontär. Eller varför inte skänka överskottet från sin bokproduktion till Rädda Barnen?

torsdag 26 januari 2012

Att välja ett svin

Det finns en populär teori som går ungefär så här: "Ja, det är så hemskt att Bibi blev misshandlad av Benke. Men hon dras ju till män som slår henne." Det är alltså delvis hennes eget fel, och när vi pratar om kvinnomisshandel får vi inte glömma bort detta sorgliga faktum. Att misshandla är fel, men det är naturligtvis galet att ge sig in i en destruktiv relation. Att Bibi ändå har gjort det beror på att hon liksom är skadad.

Härifrån är inte steget långt till nästa, ännu mer generaliserande teori: kvinnor vill inte ha snälla män utan machosvin. Den snälle mannen må vara en bättre partner. Han kan till och med bädda sin egen säng. Men särskilt attraktiv är han inte, det ser man ju på vilka som får gå hem med brudarna. Inte är det de snälla och jämställda männen.

Jag vill nog påstå att empirin för båda de här teorierna är klen. Har det verkligen gjorts undersökningar som visar att kvinnor söker sig till destruktiva relationer? Vilka är dessa kvinnor, vilka är dessa män? Och om man tittar på olikkönade relationer i största allmänhet, föredrar verkligen kvinnor machosvin? Tillåt mig tvivla. Visst finns det undantag (se Att sakna stoppknapp), men nu skriver jag om de dominerande mönstren.

Om vi i stället försöker förstå varför Bibi valde Benke ur ett socialpsykologiskt perspektiv kanske man kan säga så här: En del kvinnor har fått smak på "spännande" män. Och innan jag utvecklar det vill jag påpeka att fenomenet inte är begränsat till olikkönade relationer. Men låt oss hålla oss till dessa för ett ögonblick, för att tydliggöra ett och annat. Alltså: man kan få smak på en viss typ av människa. Bibi tycker att Benke känns spännande för att han är lite "mörk", som Ola Rapace, kanske. Nej, han är inte det man förknippar med "snäll man", men innerst inne, bakom fasaden, har han ett varmt hjärta. Man kan ana att han är lite som fänrik Stål: älskar och slår ihjäl med samma varma själ. Eller av samma dumma skäl, som Hasse & Tage travesterade Runeberg. Men man anar det bara, för Benke är inte särskilt öppen till sin natur. Han är inte den som bär sina känslor på rockärmen - i alla fall inte de feminint kodade.

Att verka otillgänglig, rentav ouppnåelig, är ett bra sätt att öka sin attraktionskraft. Jag säger inte att det måste vara en medveten strategi. Machoidealet är snarare ett slags uppsminkad funktionsnedsättning. Men är det något som är idiotsäkert så är det att i samhällen där man gör allt för att separera kvinnor och män, av rädsla för att de ska ta varje tillfälle i akt att knulla - tar de varje tillfälle i akt att knulla. Det är en självuppfyllande profetia. Sverige är inte ett sånt samhälle, men det annorlunda, det förbjudna, det okända är lika spännande för oss. Man kan alltså få smak på att göra saker i smyg, som när Bibi vänstrar med någon trots att hon är tillsammans med Benke. Eller när Benke går på videoklubb och har sex med okända män trots att han är tillsammans med Bibi.

Alltså: man kan dras till något som känns spännande, till någon som känns annorlunda. Och man kan rentav utveckla en smak för det. Men därifrån är steget långt till att man dras till sin egen undergång. Eller tror ni att Bibi känner: "Å, Benke. Du är så fin. Jag längtar efter att bli utskälld av dig, få en örfil, ett stryptag, kanske tagen med våld." Knappast. Om hon hade kunnat skåda in i framtiden skulle hon inte ha slagit följe med honom alls. Nu gjorde hon det, för hon trodde att han var bra. Att hon blev misshandlad var inget hon hade kunnat förutse. Det går inte att se på en man om han är den som kommer att slå en. Det finns ingenting som säger att det inte är den "snälle mannen" som kommer att bli ens plågoande. Däremot finns det gott om belägg för att det är de snälla, välanpassade, trevliga och vita medelklassmännen som kommer att frias i en eventuell rättegång.

Så i stället för att lägga en del av skulden på Bibi föreslår jag att vi tänker så här: Det var en olyckshändelse - alltså sett ur hennes perspektiv. Olyckshändelser går inte att förutse, för då skulle de inte inträffa. Det ligger alltså i deras natur att de är oförutsägbara, och det man inte kan förutse kan man inte gardera sig mot. Därmed kan man heller inte rimligtvis ha någon skuld till att de inträffar. Det enda sättet att gardera sig mot att få vrakdelar från ett terroristsprängt flygplan i skallen är att leva i en bunker. Men om man inte är en paranoid diktator vill man i allmänhet kunna röra sig fritt. Kvinnor ska inte behöva ha olika strategier för att undvika att bli våldtagna eller misshandlade. Det är männen som ska upphöra med sitt våld och sina övergrepp. Kvinnor ska få klä sig hur de vill och bli lika berusade som männen utan att behöva "ta konsekvenserna" av det. Som om mannens drift är ett imperativ som gör honom blind och döv, som om hans våldsamhet är naturlig och medfödd.

Och ser man på vilka relationer - olikkönade eller ej - som är hållbara i längden skulle jag tippa att det är såna som är relativt jämställda, såna där man ger varandra lagom mycket utrymme och tar lagom mycket utrymme. Det finns alltså hopp för de stackars snälla männen. Om de är snälla på riktigt, inte bara på ytan. Men låt oss lägga ner den där trötta diskursen om Bibi som hela tiden söker sig till män som behandlar henne illa. Hon är inte skadad. Hon har haft otur.

lördag 21 januari 2012

Saker jag nog aldrig ska göra mer

Sova i Vondelpark i Amsterdam, eller på en stenig strand i Le Trayas, eller i en tågkorridor, eller på andra farliga/obekväma/vidriga ställen med enbart en tunn sovsäck. Lifta hem till Sverige från fransk-spanska gränsen med bara några tior på fickan. Lifta, punkt slut (även om det var kul ett par år).

Bada i flera meter höga vågor utanför en vacker strand på Kefalonia (har glömt dess namn). En där folk drunknar varje sommar. Vilket jag liksom förstod när jag knappt höll på att ta mig upp.

Volta med en bil över på motsatt körbana på en motorväg. Utan säkerhetsbälte, ty jag körde taxi. (Men jag fick inte ens ett blåmärke.) Köra bil för fort. Eller köra alls, för den delen. Jag föredrar att leva.

Få en snedtändning på hasch med åtföljande hjärtfilmmer och dödsångest under en Rolling Stones-konsert. Röka eller på annat sätt inta någon form av cannabis, punkt slut. (Det var en herrans massa år sen, och jag mådde oftare illa än inte.)

Åka svart puckelpist i Banff Springs. Knäcka ett revben med min tumme som underlag på en puckel.

Tjäna nästan en miljon på ett år som frilansare. Med tredubbla jobb. (Jag föredrar att leva.)

Planera så jävla illa - eller snarare låta nån annan göra det - att jag får 243 000 i kvarskatt.
Ha ett handelsbolag med min partner. Ha en enskild firma. Sköta bokföring själv. Göra bokslut själv, eller med viss hjälp. Anlita en revisionbyrå för att sköta samma uppgifter. Lura mig själv att trolla bort skatt med p-fonder, eller låta dem lura mig att göra det.

Köpa en bostadsrätt. Sälja en bostadsrätt. Köpa en ny bostadrätt. Sälja den igen. Tänka, ett dussintal år senare, att i dag vore man fanimej rik om man hade stannat kvar, vilket liksom omöjliggjordes av livet och lite sånt krafs i kanten.

Gräva någon annanstans än där jag står. Man får så uttöjda armar och dålig balans.

Glömma ett oläst ex. av Bhahavad-Gita hos en okänd tjej som somnat medan vi hånglade.

Skolka mig igenom gymnasiet.

Spela i ett band.

Cykla i Köpenhamn.

Bo i Malmö.

Trimma en airedaleterrier.

Arbeta som nyhetsöversättare.

Vara sekreterare i en fackföreningsavdelning.

Sälja Vietnambulletinen.

Arrangera studiecirklar i marxism-leninism i Clarté.

Läsa "Fältskärns berättelser" av Zacharias Topelius.

Köpa samtliga LP-skivor med Frank Zappa och Mothers of Invention.

Åka magkälke.

Hyra ett torp mitt i skogen. Odla potatis. Mjölka getter.

Byta bromsbackar på en Renault 4L. Byta fastrostade bromsok på dito. Och bromsrör, och-

Ägna mig åt voltige. Rida barbacka. Kratsa hovar. Rida, punkt slut.

Få fler barn.

Vara ett.

Köpa en "Charlotte" i kiosken för slantar jag norpat ur min mammas kappficka.

Köpa en porrtidning i en automat för sådana.

Renovera och klä om en soffgrupp.

Såga ner träd.

Ställa horoskop.

Börja skriva en stråkkvartett.

Tacksamt acceptera en sängplats hos en snäll man.

Bli opererad flera gånger för analfissur.

Köpa en tavla av Maya Eizin.

Somna med en nalle under vardera armen.

Rymma från lekskolan.

Hjälpa min mamma i köket.

Lära mig att vissla "Wildcat Blues".

Lyssna på lärkor och tofsvipor medan jag mediterar i en bil på Öland.

Klippa av en navelsträng.

Lägga en mörk chokladplatta från Mazetti mellan två Mariekex med lite smör på.

Rödfärga ett utedass.

Köra slåtterbalk.

Bedra min partner.

Gå till Venhälsan med brakångest.

Sjunga andrastämman till "Ett barn är fött" med min far.

Låta renovera en kammarflygel.

Låta mitt barn byta skola gång på gång.

Lära mig fågelläten från en cd.

Torka murklor.

Läsa en forskarförberedande kurs i engelska på Göteborgs universitet.

Trampa snett och landa på stången på en pojkcykel.

Träna inför Stockholm Marathon.

Sluta röka.

Dela ut post.

Köra buss.

Försöka ta livet av mig.

Diskutera Madame Blavatsky.

Starta en filmklubb.

Sätta upp viltstängsel.

Öva mig i att hålla andan.

Be kvällsbön.

Rösta på Moderaterna.

Städa pissoarer.

Ligga med en sjuttonåring.

Spela simultanschack mot tre islänningar i en studentkorridor - och vinna, otroligt nog.

Köpa en sammetskavaj från Giorgio Armani på Sachs i New York.

Koka våm till hundmat.

Sitta med mitt nyfödda barn i min famn.

Fotografera en imponerande gravidmage.

Tänka att livet nog har börjat ordna sig till sist.

Rasera allt, bara för att.

Starta en blogg - igen.

Skriva en sån här lista.

Det får räcka här. Det gör för ont. Inte allt, men mycket. Somligt ångrar jag, somligt gläds jag åt att ha gjort. En hel del var utan min förskyllan. Mycket var mitt eget fel. Enorma sjok är raderade ur mitt minne, och kronologin är förstås mer eller mindre rapsodisk, som synes. Åtskilligt är sånt jag erfor eller gjorde under perioder när jag inte visste vad fan jag höll på med. Ja, större delen av mitt liv har jag gått omkring som i en dimma. Men långsamt börjar jag bli vaken, och hoppas få leva i ett vaket tillstånd tills jag dör. Det gör ont, men är alldeles nödvändigt.

onsdag 18 januari 2012

Relationsagnosticism

agnosticism åsikten att vi inte vet om Gud finns eller inte. Mer allmänt innebär agnosticism skepsis inför möjligheten att få svar på "de eviga frågorna".

Ja, så ser NE:s definition ut. Själv är jag inte agnostiker utan ateist, men var står jag när det gäller kärleksrelationer mellan två vuxna människor? Jag kan inte gärna påstå att de inte finns eller att jag inte vet huruvida de finns eller inte. De finns. Men jag är inte troende. Det senare bör inte läsas som "Jag tror inte på relationer", utan som "Jag tror inte på den enda rätta relationsformen", med tillägget: "Jag är skeptisk inför möjligheten att få svar på mina eviga frågor om mitt och andras förhållanden." Ni skall många andra gudar hava jämte er egen, hörni. Ni skall undvika att göra er beläten av er egen relationsform, och det ska jag med.

Det var det hela i korthet. Nu följer en utläggning för den som orkar, gitter, ids, tyar och pallar. Så här: Ni vet det där supertrevliga och dynamiska paret? Å, så lyckliga de verkar. Och å, vad ni misstänker att de har ett litet helvete i smyg. För är det något som är så gott som idiotsäkert är det att bakom en glad fasad bedrar X Y med Z. Och har det inte gått så långt kan man ge sig attan på att de nygifta A och B började hata varandra redan på rådhustrappan. Lyckan är ett sken, skratten, pussarna och de små vänskapliga tjuvnypen är polityr under vars yta döljs nattsvart ångest. Detta att ingenting är vad det ser ut att vara skulle man kunna kalla Anna Walhgren-syndromet. Vi vet - egentligen. Det måste ju bara vara så. Så där lyckliga kan inga vara.

Men folk kan ju vara lyckliga även om de är olyckliga. De kanske hatar varandra och älskar varandra. Y kanske låter X hållas med Z. Men det man inte kan göra är att vara öppen med det. Vissa saker pratar man bara inte om, som privatekonomi, klasstillhörighet och hur relationen mår. Varför inte? Tja, säg det. Det återverkar menligt på självbilden, kanske.

En självbild är inget beläte som man har snickrat ihop i sin ensamhet. Förstås. Den är lika mycket en produkt av hur man ses av andra eller hur man tror sig bli sedd, befarar att bli sedd. Att erkänna svagheter är att låta omvärlden gå lös på belätet med huggmejslar och treans sandpapper. Har man knackig ekonomi är det nog ens eget fel. Man anstränger sig inte tillräckligt, man håller inte i slantarna, man är ostrukturerad, saknar långtidsperspektiv. Kan man inte gå ner i vikt, vilket man verkligen borde, herregud, har man dålig karaktär. Har man problem med spriten får man väl ta en vit månad eller söka hjälp. Har man ett taskigt förhållande pratar man tydligen inte med varandra; ska det vara så svårt? Ja, det där "vet" alla, varför vi ogärna släpper in dem på banan. Alla har en åsikt eftersom det som bekant finns lika många åsikter som människor. Det finns vetenskapliga sanningar och populärvetenskapliga halvsanningar och löst tyckande, och vem av ens vänner som har bäst på fötterna går inte att avgöra.

Skammen över att inte räcka till, att inte kunna ta sig i kragen, att inte kunna reda ut sina problem gör att vi håller käften. Skammen över att ha ett torftigt sexliv som ju är grundorsaken till att X hoppade över skaklarna, den får Y ta på sig. Tycker X. Tycker Y. Fast det är klart, lite är felet bådas. It takes two not to tango. Saken är biff, skuldfrågan är klarlagd redan innan vi har börjat utreda den, vi alla andra. Och där stannar analysen i nio fall av nio. När otroheten kanske inte har ett skvatt med det torftiga sexlivet att göra. När det kanske inte alls har varit torftigt. Men det är en förklaringsmodell som de flesta köper utan att reflektera.

Ja, det är nog därför vi inte pratar om våra relationer över en middag. Man ska inte ha sina vänner som terapeuter, för de har en massa förutfattade meningar. Det går inte att öppna sitt hjärta hur som helst, för man kan slå sig i backen på att man blir värderad utifrån det man avslöjar. Detta är inte terapeutiskt, och jag föreslår heller inte att vi byter tystnaden mot våra vänner gottköpsterapeuterna. Men något litet kanske vi kan lätta på förlåten? Det kanske är läge att #prataomoss lite oftare? Jag tror att många skulle bli just lättade om de märkte att de är i gott sällskap, att andra har det lika svårt. Och kanske bli lite skadeglada i smyg, men det får man väl bjuda på. Det jag ser framför mig är alltså inte hur hela vänskapskretsen faller i varandras armar och gråter ut. Snarare har jag en, måhända orealistisk, vision av hur vi skulle kunna minska varandras skuldbördor en smula.

Det finns ju förklaringar som inte är så skuldbeläggande. Vi hoppar över skaklarna för att kicken vi får är så stark, vi äter de där hemliga nattmackorna för att vi är så sugna, vi dricker lite för mycket för att självmedicineringen hjälper för stunden. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: i valet mellan kortsiktig belöning och långsiktig kostnad å ena sidan och kortsiktig kostnad och långsiktig belöning å den andra, väljer vi nästan alltid det förra alternativet. Vi gör det för att vi är människor med oklara tankar, motstridiga känslor och dopamin flödande i våra hjärnor, inga alltigenom rationella varelser. Son coses de la vida.

Jag har målat upp diverse bilder ovan för att åskådliggöra mönstren. Om jag har lyckats får ni bedöma. Men nu vill jag bli lite smalare (tänk om jag kunde bli lite smalare!) och tala om relationer igen. Jag tror att mycket skulle vara vunnet om vi erkände hur trassliga de i allmänhet är. Vi vill ju så mycket med kärleken och lyckas med så lite. Vi vet alla att stark attraktion och förälskelse i allmänhet avklingar med tiden även om det finns undantag. (Jag lägger till det där senare för att ni ska få leka att regeln inte gäller just er.) Vardagen infinner sig och man ser varandras brister i ett mindre förlåtande sken. Låter det banalt? Det beror i så fall på att vi faktiskt är rätt banala, eller låt oss säga att vi har en något begränsad beteenderepertoar - fråga bara en parterapeut. Men det är ju rätt skönt om man tänker efter. Det innebär att alla vet att alla vet. Ditt och din partners förhållande innehåller mer eller mindre samma mönster som era vänners. Era kriser är deras kriser och deras kriser är era kriser - ju mer vi är tillsammans, ju dystrare vi blir. (Ursäkta att jag inte skriver "desto", men det här var ju en travesti på den där låten ni vet.)

Det var väl Johan Cullberg som myntade begreppet "Kris är utveckling". I bästa fall kan det vara så. När vi har det svårt med varandra kan det leda till att vi omförhandlar vissa parametrar av förhållandet eller rentav hela rasket. Det är i allmänhet en lång och snårig process där tårar flödar och anklagelser haglar. Ja, vi kan börja hata varandra trots att vi älskar varandra. Och nu kommer minsann en och annan väl begravd sanning skuttande. Det känns som om allting har gått i kras och vi plötsligt står på varsin sida om en avgrund vars existens vi inte kände till eller har varit duktiga på att inte kännas vid. Här ger många upp och går skilda vägar. Andra bestämmer sig för att hålla ihop trots allt, men på villkor att man framgent håller tyst om allt det där jobbiga. Kanske föresätter man sig att bli en bättre människa och partner. Kanske stålsätter man sig inför framtida frestelser. Kanske återupplivar man gamla överenskommelser. Kanske blir förhållandet stryktåligare. Det finns inga garantier.

Men jag vill påstå att något som skulle kunna gör att krisen verkligen utmynnar i utveckling är en viss fördomsfrihet, en brist på dogmatism. Så länge vi klamrar oss fast vid hur vår relation alltid har sett ut, så länge vi envisas med att den ska vara huggen i sten, att det här är ju vi och allt vi står för, så länge får vi också svårt att gå vidare. Vi har internaliserat den här relationsmallen och ser det som ett misslyckande och en skam att överge den. Och vi är rädda för hur framtiden ska te sig. Men om vi vågar släppa sargen kanske vi hittar nya och oväntade lösningar. Oftast ser det dock ut så här: prestigen håller oss fast, fasaden blir ett fängelse, dogmen en tvångströja. Där går vi sen och lider i tysthet, med alla våra medsystrar och -bröder som också dignar under relationens bördor - medan en viktig del av oss har tagit in på ett emotionellt surdegshotell.

Jag har skrivit en del om tvåsamhet kontra flersamhet i den här bloggen. Man skulle kunna tro att eftersom tvåsamheten är det vanligaste är flersamhetens apostlar antingen naiva, smått rubbade eller varför inte ultracoola personer som har granskat kärleken från hjässan till fotabjället och valt, verkligen valt hur de vill leva. Sanningen är att såväl relationsanarkister som polyamorösa och företrädare för andra schatteringar inom det flersamma spektrumet är som du och jag. De vill mycket och lyckas med lite. De snöar in på sin specifika relationsform och kan av prestigeskäl inte överge den även när de är på väg att gå under av smärta. Så där som det lyckliga gifta paret vi alla känner.

Och det här här jag verkligen skulle vilja slå ett slag för det öppna förhållandet. Men jag menar inte ett förhållande där man håller ihop men får knulla med andra eller så. Nej, jag menar ett förhållande som är odefinierat, rörligt i rumtiden och allt annat än hugget i sten. Ett förhållande som kan innehålla plågsamma aspekter utan att för den skull vara en plåga som helhet. Ett förhållande som kan vara assymmetriskt åt det ena hållet under vissa perioder och åt det andra under andra perioder. Ett som inte går ut på att slå vakt om en lycklig fasad, ett som tål att ventileras utan att alla inblandade dör av skam. Sen kan det vara tvåsamt eller flersamt eller vad ni vill.

Jag tycker att vi ska prata om det här. Jag tycker att vi ska #prataomoss. Nästa gång ni får frågan om hur läget är kanske ni kan svara: "Jovars. Vi har det rätt jävligt just nu, men vi jobbar på det. Hur har ni det själva?" Om inte svaret blir en generad tystnad kanske ni kan börja prata om något som garanterat berör er alla. I annat fall har ni ändå erkänt att ni inte är så perfekta och lyckliga. Ni har sagt det till andra, då blir det också lättare att släppa dogmer och beläten. Nu kan förhandlingarna börja på allvar, men ni är ändå eniga om att detta i sin tur måste betyda att ni behöver varandra, att ni vill skotta igen avgrunden och göra ett nytt försök, förutsättningslöst.

Jag tror att vi skulle må bra av att bli lite mer av relationsagnostiker.

torsdag 12 januari 2012

Bisexualitet - en påtvingad identitet?

Under flera år diskuterade jag frågor om identitet och makt på Qruisers diskussionsforum, om än på ett ofta ganska oseriöst och primitivt sätt. Qruisern är ett nätforum för oss hbt-personer, men även för våra vänner, så det är väl inte förvånande att här avhandlas begrepp som gruppidentitet, gemenskap, utanförskap, hetero- respektive homonormativitet etc. Vem är t.ex. välkommen i vår nätgemenskap, eller rentav i Familjen? Diskussionsinlägg med titlar som ”Ut med alla heterosar från Qruisern” möts av arga genmälen: Ska kanske inte heterosexuella transvestiter tillåtas där? Ska inte våra strejta vänner få vara kvar?

I andra diskussionstrådar ondgör sig flator över att bögar tar allt syre, transsexuella undanber sig sammanblandning med transvestiter och bisexuella känner sig marginaliserade av de monosexuella bögarna och flatorna. Grupp ställs ofta mot grupp och HBT-familjen känns stundom rätt dysfunktionell. Men den är intressant, inte minst med tanke på alla interna stridigheter. Borde inte vi som minoritet hålla ihop mot en förtryckande heternonorm? Tja, för att kunna skriva under på den åsikten måste man först skriva under på själva heteronormativitetens existens, och det gör inte alla. Däremot är nog de flesta eniga om att vi inte är riktigt normala.

Men vem är då ”normal”? Vad är normen? Ofta ser man formuleringar som ”den vite, icke-funktionshindrade, heterosexuelle, (sekulariserat) protestantiske medelklassmannen”. Men som Goffman skriver i Stigma (1963/1990) så kan vilken man som helst som inte lever upp till dessa krav känna sig ”ovärdig, ofullständig och underlägsen”; ibland passar han in i idealbilden men ibland märker han att han är ”urskuldande eller aggressiv när det gäller kända sidor av honom som han misstänker kan ses som oönskade”

I själva verket är alltså inte ens den till synes normale fullt ut normal. I någon mån kan även han (den normale är förstås en han), beroende på sammanhang, ses som en smula eljest; han är det Goffman kallar en ”normal avvikare”. Normaliteten och avvikelsen är inte inskriven i vårt kött utan en social process mellan människor. En person som t.ex. åldras och börjar glömma bort sina vänners namn kan undvika att träffa dem och därigenom slippa genansen, skriver Goffman. Vad som är normalt respektive avvikande är dessutom gemensam kunskap: behärskar man den ena rollen så behärskar man förmodligen den andra. För att ta ett exempel från HBT-världen så finns det en hel del bögar som identifierar sig som ”straight-acting”. De kan tas för heterosexuella (så länge de inte kysser varandra när någon ser det) och ser ner på ”fjollorna” med sina veka handleder och ljusa röster. Vissa kallar det för internaliserad homofobi, men låt oss i alla fall konstatera att de inte bara behärskar rollen som hetero, de spelar den även i viss mån.

Gruppen bisexuella på Qruiser får ibland kritik för att de inte ”vågar stå för sin homosexualitet”. De ses av vissa som svekfulla: väljer att turista lite på gayklubbar för att sedan krypa in i den heterosexuella garderoben igen, eller också ses bisexualitet som ett övergångsstadium på vägen in i den äkta homosexualiteten. Heterosexuella, å andra sidan, förstår sig ofta inte alls på bisexualitet. Det kan verka som om svårigheten att placera oss bisexuella i ett fack skapar oro.

Som bisexuell kan man alltså uppleva sig vara i korselden mellan homo- och heterosexuell normativitet. Internt definierar sig bisexuella som just bisexuella. De är inte lite av varje, inte en homo/heteroblandning utan en egen läggning. Vi arbetar på att stärka och bekräfta vår gruppidentitet genom att ha egna klubbar, en egen sektion i Prideparaden etc.

Det här är vad Jenkins (Categorization: Identity, Social Process and Epistemology. I Current Sociology 2000) kallar kategorisering. Kategoriseringen ”bisexuell” är något som vi som bisexuella inte kan göra så mycket åt. (Det är f.ö. inte bara en kategorisering, eftersom de homo- respektive heterosexuellas konnotationer inte är helt desamma.) Gruppidentiteten kan till viss del ses som ett svar på kategoriseringen, och är, skriver Jenkins, oupplösligt och ömsesidigt beroende av den. Den internaliseras under en yttre påverkan precis som en stigmatiserads självbild – och detta även om man värjer sig mot den med näbbar och klor. Att sträva efter en egen bild är ”precis lika mycket en effekt av kategorisering”, skriver Jenkins. ”Den förkastade externa definitionen är internaliserad, men, paradoxalt, som fokus för förnekelsen” (min översättning).

Att sexuell identitet kan vara flytande och föränderlig över tid är något som jag ofta har hävdat på Qruisern. Men Jenkins får mig att fundera på hur giltiga de tankarna är. Han skriver att den egna identifieringsprocessen kanske inte alls är den viktigaste. Kanske väger externa identitetskonstruktioner tyngre än interna. Det erkännande och den bekräftelse vi får av De andra är kanske inte helt bestämmande, men verkar definitivt begränsande och rimmar illa med de mest entusiastiskt postmoderna teorierna om social identitet som självvald och flytande.

fredag 6 januari 2012

50 miljoner om dagen

50 miljoner om dagen (v. 4)


Av Niklas Hellgren

En ung kvinna i en lägenhet. Natt.
Hon övar på ett telefonsamtal:

"Hej, det är jag. Du, jag har tänkt på en sak. Jag måste gå ifrån dig.
Det jag säger, att jag måste gå ifrån dig, för jag...orkar inte längre.
Nej, jag vill inte träffa dig. Nej, jag klarar inte det!
Ja, då får du väl tycka det."

Äh. Fan...

"Ja hej, det är jag. Jag har lite bråttom, men jag ville bara säga en grej.
Jag klarar inte av vårt förhållande längre.
Vad jag menar med det? Jag menar precis det jag säger:
jag klarar inte av vårt förhållande längre.
Jo, det kan jag visst - det hör du väl. Ja, jag tycker att vi ska ta det här
på telefon; jag har ingen lust att träffa dig.
Det har inget med feghet att göra, det handlar om självbevarelsedrift.
Jag mår så jävla dåligt, och du får faktiskt förstå att jag..."

Nej, nej... Inte gå i försvarsställning. Jag lägger bara fram det här,
rakt på sak, så enkelt som möjligt.

"Hej, det är jag. Jag ringer bara för att säga..."

Börjar om:
"Hej, det är jag. Jag klarar inte av vårt förhållande längre,
så nu går vi skilda vägar. Hej då."







Börjar om:
"Jag tänker inte vara med dig längre. Det är slut nu. Adjö."

Så får det bli. Bara klippa rätt av. Klart det gör ont, men det blir inte bättre av
att jag håller på och lindar in det. Förresten finns det ingenting
att diskutera, jag har redan bestämt mig. Och jag kan inte stå där
med snaran i ena handen och kopp varm choklad i den andra.
Han kan ta sig i häcken.

Nä... Lilla gubben. Jag hatar honom inte, jag orkar bara inte höra
den där dammsugaren mer. Och jag behöver ingen lapp på min hylla
där det står "trosor" - jag ser att det ligger trosor där.
Och, gud förbjude, en och annan strumpa och behå. Tur att Gud inte finns.

Ändå, som sagt - eller har jag inte sagt det? - älskar jag dig. Ja, inte Gud alltså.
Och du har aldrig gjort mig illa.
Det är jag som är ett svin. Är det bara fittan som ska få styra?
Ja, i så fall är det ju klappat och klart. För Aron får fart på mina bartholinkörtlar, han är ingen fetknopp med sömnapné.
Nej, fy fan vad taskigt! Det där rår du heller inte för, och jag har oroat mig så
för dig. Men ditt snarkande eller din bettskena... Jag pallar inte.

Så jag är klart frestad att göra säga upp kontraktet. Och ja: jag har pippat med honom. Men det vet inte du. Jag ska tala om det så snart jag kan.
Ska vi säga tisdag förmiddag, halv tio?

Det gäller att vara rationell, annars får man ingenting gjort. Om man till exempel
vill göra slut med nån får man inte styras för mycket av sina känslor, för då
vet man aldrig var det slutar. Känslor har en förmåga att klavbinda en.
Moral handlar inte om känslor, utan om förnuft.
Min moral säger mig till exempel att otrohet är fel. Ändå har jag varit otrogen,
och varför då? För att jag lät min kåthet styra. Kättja är en känsla,
en av de mäktigaste, dessutom. Livsfarlig.

Så där led mitt förnuft ett svidande nederlag, och vad blev resultatet?
En hel storm av motstridiga känslor innanför pannbenet. Och jag som har en tenta i gasdynamik om två veckor. Rätt åt mig. Jag borde inte ha varit otrogen,
utan följt min moral.

Nu får jag försöka göra det bästa av situationen och slå dövörat till
när de där vättarna försöker ta över mitt psyke. Jag måste vara rationell.
Min moral vill köra, inte sitta i baksätet, äta Dumle och fråga: "Är vi inte framme snart? Jag är kissnödig!" - "Kör själv, unge!" - "Okej. Du bad om det."
Nej, nu har vi tagit en kisspaus och bytt förare. Moralen håller hårt i ratten
och akta’re vilken fart han har satt upp.

Alltså: har man varit otrogen så får man berätta det. Annars släpper man ju inte in
den andre på banan. Jag måste alltså, fast det smärtar mig, kära du, berätta sanningen för dig, och sanningen är att jag har gökat med min kurskamrat Aron.
Fan vad ont det gör, hörru. Att tänka sig din min när jag lättar mitt hjärta.

Näh... Jag är nog inte så rationell som jag inbillar mig, eller skulle vilja vara.
Mina känslor kanske jag kan bortse från, men inte dina.
Jag vill inte göra illa dig, jag vill inte...göra. Dig. Illa.


Du finner dig.
Du finner…mig.
Du uppfinner Oss.









Förresten så kan man undra vad man som är vunnet med att berätta.
Ja, om det är en engångsgrej, alltså. Och det var det ju med Aron,
det är jag så gott som säker på. Är det däremot något pågående så kanske man
inte ska ägna sig åt det, men ett enstaka snedsteg... Det är faktiskt förlåtligt. Vi kan ju säga oss att vi satte lite guldkant på tillvaron, krama om varandra och sen skiljas åt. Fast det gör ont att byta ut bedrägeriets lätta huvudvärk mot avskedets yxhugg. Och det måste jag ju, om det här inte ska vara nåt pågående.

Vilket jag egentligen vill.

Alltså: varför berätta? Jag var ju medveten om att jag begick ett svek. Att berätta om det gör inte sveket mindre. Jag var inte ärlig mot dig. Varför skulle jag annars ha så förbannat dåligt samvete? Jag lät fittan styra mig ännu en gång. Fittjävel.
Var det verkligen värt det? Nej.
Och...jo...ja. På sätt och vis.
Det var faktiskt rätt upphetsande, kanske för att det var så förbjudet.
Okej... Om jag nu vore så moralisk som jag inbillar mig så skulle jag
ha ringt dig: "Hej, det är Frida. Du, jag följer med Aron hem på en kopp te.
Risken är nog överhängande för att vi knullar, det ligger liksom i luften.
Jag ville bara att du skulle veta det."
Right.

Nähä. Är det scenariot så omöjligt att tänka sig, alltså? Tydligen. Och varför det?
Jo, för jag kan ju inte vara så kall och...såra dig. Med flit. Det här hände liksom bara, det var inte meningen. Det bara blev så.

Jag bara råkade ta av mig trosorna. Jag särade på låren av en ren impuls, och vips var han där med sin manslem. Det var ju inte så att vi hade sett varandra djupt i ögonen hela kvällen. Det var inte så att jag hade råkat snudda vid hans arm med mitt bröst. Det var inte så att jag hade låtit mitt lår vila mot hans.
Och när han tände min cigarett så kupade jag mina händer runt hans enbart
för att det skulle bli lä. I snålblåsten inne i pubens rökrum.


Förresten var det bara sex. Inga känslor inblandade här, inte. Det där som man brukar erfara när man knullar var som bortblåst. Extasen, lyckan över att…tja, smälta samman och så. Kärleken till den andras varma kropp, upptäckarglädjen, rysningarna. Av det fanns det inte ens en homeopatisk dos. Och när jag låg på hans arm efteråt och han smekte min kind…

…kände jag absolut ingenting, inte ett vitten! Så du ska inte vara ledsen. Det var bara lite ryckningar, inget att bry sig om. Annars hade jag såklart inte ljugit för dig. Varför skulle jag såra dig i onödan? Du kunde ju få för dig att det var nåt mer.


Små, sträva fjäll
Varma fåror mot min mun
Fjunen vid ditt vänstra nyckelben
Där, vid födelsemärket
Uppstod jag


Jag kan inte ljuga för mig själv. Det kan ingen. Ljuga för dig går däremot bra,
det är alldeles uppenbart. Och nu tänker jag alltså fortsätta med det. Det är sånt
som kallas moral. I alla fall förnuft. Mitt förnuft frågar sig vad som vore vunnet med att berätta. Det enda som kommer att hända är att du tappar förtroendet för mig - med rätta. Jag vill att du ska ha förtroende för mig, nåt annat skulle kännas hemskt. Du måste kunna lita på mig. Vilket du alltså inte kan, det har jag ju bevisat. Men bara för mig själv. Så länge du tror att du kan ha förtroende för mig är allt okej, åtminstone för dig. För mig är det allt annat än okej.

Men det är mitt problem. Det är en kostnad som jag får ta på mig.
Bussigt, va? Jag är så självuppoffrande, gör allt för dig. Som att dras med mitt dåliga samvete över att jag har knullat med nån annan, allt för att inte belasta dig!
Det här är inte det lättaste, märker jag. Men jag tror att det får bli så, att jag kniper käft om den där natten i Kärrtorp, i hans tvåa med utsikt mot...vad det nu var. Jag hade aldrig satt min fot i Kärrtorp, så jag vet inte vad vägen heter.

Tallar. Såna där bastanta som man ser i varenda femtiotalsförort
med självaktning: Blackeberg, Högdalen, Bagarmossen...
En tant som går och kvällskissar sin tax. Lite snö på balkongräcket,
som snart ska töa bort. Ja, inte räcket alltså. Snön.
Det är betonggolv på balkongen och jag blev blöt om strumporna
när jag var ute och rökte.

Tvärsöver den där lilla gräsplätten med en asfalterad gångväg där tanten vallar sin tydligen inte alltför pissnödiga hund står ett likadant hus som Arons. Vad är det
de kallas för, nu igen? Matrishus? Nej. Jag minns inte. Rappade i såna där dova bruna, gråblå och gula kulörer. I en av de bruna rutorna är det tänt hos en man som tydligen kokar nåt, för fönstret har immat igen.
Nu tar han ett par danssteg i sin ensamhet.


Sömnlös, rådlös, hudlös, gudlös
Idélös, värdelös, orkeslös, håglös
Vinglös, poänglös, tandlös
Märglös, tanklös, formlös

Trolös.
Namnlös.
Tidlös. Rumslös.

Kedjad, bespejad och klövjad
Utfrågad, nedsågad, kuschad

Pådyvlad känslor jag inte har
Planhyvlad, borttingad, betvingad
står jag kvar




Himlen har den där djuplila novembernyansen och jag ser bara fyra...fem-sex-sju...åtta stjärnor, några av de banalaste. Det känns ensamt som fan.

Lamellhus. Så var det.

Och nu är jag här igen. Har just släpat mig tillbaka från 7-Eleven, kaffe och brownie. Jag som alltid har brukat gå i så rask takt. Såg mig själv i spegeln i hissen upp och lutade mitt huvud mot mitt huvud. Det värmde inte.

Vad har han som du inte har? Herregud, vilken banal fråga. Allt, givetvis.
Och inget. Ni är ju helt olika. Jag söker ingenting hos honom. Det är inte nån brist hos dig som gör att jag står här nyknullad och har megaångest för att jag vet
att du har bakat bullar i kväll. Dina specialare med kardemumma och vaniljkräm. De smälter i munnen. Om man inte sätter dem i halsen.

Gullis. Du gör de godaste bullarna i världen. Och så står det här jävla svinet. I Kärrtorp. Och filosoferar över natthimlen. Vilket as. Vilket fruktansvärt as.

Jag älskar dig så.

Vad nu det ska betyda. Fagra ord i all ära, men skulle det inte sitta fint med en och annan kärleksgärning också? Jo, det kan vår Herre hoppa upp och klappa sig i arslet på. Men nähä, då. Jag ska minsann tentaplugga och kan-jag-inte-få-en-minut-för-mig-själv! och träffa mina kurskamrater över en öl, slappna av lite
för en gångs skull! Kan jag få det? Tack. Nej, jag vet inte när jag kommer hem.
Det blir väl vid... Jag vet inte! Hurså? Gå och lägg dig, sitt inte uppe och vänta på mig. Och skit i disken, jag tar den i morgon bitti.

Ha! Det kunde han förstås inte, vilket jag visste mycket väl. Skulle Morgan gå och lägga sig utan en skinande ren diskbänk? Så där skyfflade jag över ytterligare
lite hushållsarbete på min snälle älskling.



Snäll...

Jag vet inte varför folk säger: "Men han är ju så snäll." Det är korna med.
Jag älskar kor, i och för sig. "Det finns mer ro i en ko än i hela svenska kyrkan", för att citera Runa Brar. Men de är inte särskilt upphetsande att umgås med.
Nån tjur är Morgan definitivt inte. Oxe..?
"Oxen är kalvens farbror" fick min mormorsmor lära sig i skolan.

Nej, nu är jag orättvis. Men ligger med varandra gör vi alltså inte längre. Sista...senaste...sista gången var på hans födelsedag för två år sen. Det var inget planerat. Ja, jag hör själv hur det låter. Men det var det faktiskt inte; det var ingen födelsedagspresent, det bara blev så. Faktiskt. Den gången. När jag kom på det här lite senare skämdes jag. Jag vill inte idka välgörenhet - och det gjorde jag inte heller! Men Morgan trodde nog det. Och tog tacksamt emot gåvan.

Så där - nu fick jag lite mer dåligt samvete. Och så får jag dåligt samvete för att han mest är ett dåligt samvete för mig nuförtiden. Det var inte det jag föll för
hos honom; jag tänder inte på skuldkänslor.

Vad var det, då?
Kanske hans stillsamma humor, hans eftertänksamhet...mognad. Den mogne mannens charm, haha. Eller också är det inte alls "haha". Det är faktiskt
rätt sexigt. Och det är väldigt sällan jag träffar mogna män i min egen ålder,
för att inte säga aldrig. Ibland ska man säga aldrig. Nu har jag gjort det.
Och så gillade jag hans utseende. Det var otillgjort, utan manus..
Lite mage, men än sen? Hår på bröstet, det har jag alltid gillat, och lugna, bruna ögon.

Ja, jag vet: fadersgestalt, och bla bla. Som när den kände skådespelaren blir tillsammans med en 25 år yngre kvinna och alla ojar sig och ser henne som ett
offer och honom som en medelålderskrisande mansgris. En omogen mansgris
som inte klarar av en kvinna i sin egen ålder utan måste ha nån bimbo
som får honom att känna sig yngre.
Och så tror de att de har sagt nåt klokt - tala om kvinnoförakt! Vad är det för bild de har av henne? Är hon bara ett rö för vinden? Räknas inte hennes intellekt? Tydligen inte.

Men tillbaka till Morgan. Bullbakaren. Diskaren. Icke-älskaren.
Han är faktiskt väldigt, väldigt fin. Jag älskar honom supermycket. Jag vill inte
gå ifrån honom. Men det börjar luta åt att jag måste, och när jag tänker på det
går jag i tusen bitar. För han är inte enbart ett dåligt samvete, inte bara snäll,
inte enbart nån som jag kör med...för att jag kan det och för att jag är så utled
på våra mönster. Han är min älskling också. Jag tycker om att ligga på hans arm
och fläta in fingrarna i hans päls. Jag känner mig trygg då.
Han är så jävla gripande. Utom när han snarkar, herregud. Då vill jag bara kasta ut honom genom fönstret eller hoppa själv.

Men det är faktiskt inte därför.
Och det är inte för att vi aldrig ligger med varandra, inte för att han ger mig dåligt samvete och inte för alla de där andra, uppenbara skälen.

Det är inte därför. Det är för den andres skull. Honom rår jag inte på,
honom går det inte att stå emot. Jag orkar knappt tänka på det, men så är det.


50 miljoner om dagen.
Tyst löser de upp sin skrud för att ge plats åt de livsdugliga.
Ska jag vara sämre?









Vi lever i parallella universa, Morgan och jag. Det är ett problem.
Och så nu det här, de här båda...grejerna. Det blir så starka kontraster.

Ångrar jag mig? Ja, det är klart. Fast...så fort jag börjar tänka bort vissa delar av mitt liv märker jag hur det skenar i väg åt nåt annat håll, det lilla livet.
Och det universum - eller det jag - som är bekant förvandlas till ett annat.
Alltså måste jag fråga en annan variant av mig om jag ångrar mig, en som aldrig har funnits annat än som tankemodell. Så det går inte att gräma sig. Det är i alla fall inte meningsfullt.

Jag är den ständigt pågående berättelsen om mitt liv och existerar lika mycket
i imperfekt som i futurum. Presensvarianten står här och drömmer sig bort
medan nuet förflyktigas. Nu försvann det, till exempel.
Och nu försvinner det igen. Och igen och igen och igen.

Jag minns när mormor dog, det var en torsdag. På fredagen vaknade jag
av en mardröm, och hoppade ur sängen för att söka tröst hos henne.

Innan jag kom på att någon tröst inte fanns att få. Innan jag kom på att den här dagen skulle bli en mardröm. Innan jag kom på att jag inte borde ha vaknat.
Innan jag kom på att hon aldrig mer skulle vakna.
Så det finns faktiskt en konstant: döden.
Minnet är inte konstant, men vår erfarenhet säger oss att så som tillvaron såg ut
i går, så ska den se ut i dag med. Det är bra att minnas att det bor en sabeltandad tiger i grottan där. Ja, där! Bakom miljöstugan.
Den bodde där i går, så den bor nog där i dag. Bäst att vara försiktig.
Men den här livsnödvändiga trögheten lurar oss. Jag vet inte hur många gånger det första året som jag tänkte: "Oj, det här måste jag berätta för mormor!"





Man föds - jag föddes - ur ingenting, precis som Big Bang. Innan dess fanns det inget rum och ingen tid och det är omöjligt att föreställa sig, meningslöst att försöka definiera i termer av tid och rum. Sen fyra år är mormor bortom tid
och rum. Är det samma bortom som jag befann mig i innan jag fanns?
Och var befinner jag mig nu? I ett megaversum där jag finns i oändligt många upplagor. Ja. En och annan kan gott stryka med.

Jorden är tredimensionell, en sfär, men ytan kan man beskriva i två dimensioner: longitud och latitud. På samma sätt kan vi likna vår värld vid en tredimensionell beskrivning av en fyrdimensionell verklighet. Och det stannar inte vid det: strängteorin laborerar med sju dimensioner. Först då går alla ekvationer jämnt ut, kan man säga. Det är precis som med kärleken eller livet. Eller nåt.
Men inte nog med det: vårt universum är bara ett av många. De andra märker vi
bara genom gravitationen. 95 % av gravitationen står ju mörk materia för. Och den är helt enkelt materia på ytan av dessa andra världar.
Mörk materia. Ja. Men vi vet att den finns för att den påverkar oss.
Vi vet att kärleken finns för att den påverkar oss.
Effekten av något som inte är identifierbart är inte mindre bara därför.

Hon sätter sig vid pianot och börjar framföra "I Loves You Porgy,
men avbryter sig efter ett par takter.


Den spröda grusbädden är havande med syllar, krönt med okysst räls, och där
i ena änden håller loket tyst minut. Före avfärd kommer sorg och eftertanke, dags att hedra det som varit, rama in det bakom repfritt glas och inte låtsas höra knackningarna inifrån. Bevara minnet av ett plagg som aldrig omslöt helt, där ryggens fjun försökte skapa värme, resa sig som en motettkör i november.
Men kören sjöng så jävla falskt att den förfrös och sprack. Adjöadjö, adjöadjö, adjöadjö, nu startar loket, eller är det världen som börjar glida bakåt? Det är dags, det börjar bli dags, det är dags nu.



Egentligen skiter jag fullständigt i Aron. Vad har han som du inte har?
Allt, sa jag förut. Snarare ingenting. Han betyder ingenting för mig,
som det brukar heta, som man brukar säga när man vill bli tagen till nåder.
Men det är just det jag inte vill. Jag vill bara bort. För varje gång du säger att du älskar mig och med det menar att du äger mig. För varje gång du undrar varför ditt sällskap inte duger vill jag fly skrikande upp i bergen, vilt fäktande för att bli kvitt alla förebråelser som viner runt öronen.

Aron har trots allt börjat betyda väldigt mycket för mig. Han har alltid hjälpt mig
när jag har kört fast, alltid ställt upp när jag har varit ledsen. Det behöver inte alls
vara av egennytta, var inte så cynisk. Han får mig att känna mig sedd som kvinna. Du och jag lever som bror och syster, det där har vi ju diskuterat. Men du vägrar ändå att släppa mig fri. Jag vet inte om det är för att du inte tror att du kan få nån annan. Så jävla frånstötande är du väl inte?

Förresten är inte vitsen med ett öppet förhållande att få knulla när man vill, men jag står inte ut med att du bevakar mig. Det är inte heller för att jag inte ”ids vårda en relation” eller är rädd för att känna mig kvävd. Jag älskar ju dig så mycket och vill inte kasta dig på sophögen bara för att du inte kan ge mig allt. Jag vill att den jag älskar ska vara så lycklig som möjligt. ”Kärlekens väsen är också dess mål: du, inte jag” som en klok man har sagt. Men det där vill du inte lyssna på.

Det här mellan Aron och mig är... Ja, det låter fjantigt, men det är faktiskt
en passion. Vi har blivit hopplöst förälskade i varandra. Jag menar, han har ju också ett förhållande. Med Neime, jag vet inte om du känner henne.

Vad ska jag göra? Vad fan ska jag göra?







Inbillar jag mig, eller ser jag daggen? Små ljusa streck mot de mörka tallarna
på andra sidan gatan. Ett otydligt, men förnimbart fallande. Är det så näthinnan uppfattar ett spöke?
Snälla, låt mig få behålla mina kära, du som inte finns.
Lås inte in mig bland geriatriska pissdofter och saftsoppa, låt inte en kallfingrad sköterska plocka mig med otålig min. Tvinga mig inte att ta farväl, ta inte min näsa, min tunga, mitt struphuvud med din allätande malignitet. Jag vill vara hemma. Alltid, varje dag, varje sekund. Stanna tiden. Låt vardag följas av vardag
och mer vardag, halv tio på morgonen en tisdag - där vill jag stanna.


Jag minns när vi träffades. Du hade en helt annan infallsvinkel på tillvaron och överraskade mig ständigt, lika ständigt som du nu tråkar ut mig med samma gamla attityd, samma argument som jag har hört tusen gånger - håll käften, det räcker! Men jag älskar dig fortfarande och står inte ut med att göra dig så ledsen.
Kan du inte vara lite modern, för helvete, vi lever faktiskt på tjugohundratalet nu. Jag skulle ju inte ha nåt emot att du hade en älskare eller ens älskarinna, det vore helt okej. Varför kan du inte bjuda på samma sak?

Jag har sagt till dig att jag hatar parsamheten, i alla fall den del av den som verkar oundviklig: den kontrollerande och förebrående. Den ömsesidiga tävlingen om vem som har det jobbigast. Den lilla sucken, det höjda ögonbrynet som effektivare än ord torpederar ens goda humör. Är vi inte två fria människor? Nähä, inte det.
Okej, jag kan förstå om du inte vill veta av att jag har nån vid sidan av,
men hur mycket beror det här på din uppfostran och gammalmodiga moral?
Och vad fan är moral? Makt. Det är makten som dikterar moralen.
Men fatta då att den som bryter mot moralen gör det av väldigt starka skäl.






Du står där barfota och tafatt i vattenbrynet, i dina fula bruna byxor och med den där hopplösa tröjan. Det blåser en svag frånlandsvind och det börjar klarna upp
nu när dagen ljudlöst glider över i kväll.
En gråtrut kastar en blick på oss men tappar snart intresset och seglar vidare
med en elegant vickning. Och jag driver allt längre ut till havs.
Nej, gå inte ner i vattnet, det är ingen idé. Sätt dig på den där gamla stocken,
borsta bort sanden från fötterna, ta på dig strumpor och skor och gå sen hem.
Ta en kopp kaffe. Det finns visst några havreflarn i skåpet ovanför diskbänken,
om du inte har ätit upp dem. Du kan väl titta på den där fotbollsmatchen,
du ville ju det.
Och du? Gråt inte.


Kan vi se varandra, verkligen se varandra när vi är bundna?
Kan jag se dig, kan jag se Aron, när han stavar sitt efternamn "Förbjuden"?
Det handlar inte om mig. Det här är, hur konstigt det än kan låta, en kärleksförklaring. Just nu händer det något mycket märkligt och unikt med mitt liv. Just nu är insatserna mycket höga. Just nu är tanken på att vårt förhållande en dag skulle kapsejsa alldeles outhärdlig.
Just nu är det så det måste bli.


Ingen följer alltid din väg. Du är molande mol allen.
Ensam mitt i livets ström med nån satans hjärtans kär, ensam går du och svär, ensam bär du dina tankar och din ränsel. Ensam äter du ikapp med jätten, förtärs av oro över vad du glömt, och i en lortig lampas gula sken slår dig tanken att du kanhända valde fel, att du la ut nätet där det inte var nog strömt, att dina fingrar saknar känsel.

Ensam tar en dag i sänder, ensam bäddas ner en sista gång av flinka händer. Ensam rosslar tyst och slocknar innan ronden återvänder.



- Jag älskar dig så fruktansvärt, sa du häromnatten när vi hade grälat.

Ja, fruktansvärd är kärleken kanske, värd att frukta. Den gör oss värnlösa när vi erkänner den, beroende. Ska man stanna hos någon som har hamnat i ett hopplöst underläge? Säg att du vurpar med din motorcykel och blir tetraplegiker.
Då kommer du aldrig att kunna fråga "Älskar du mig?", för du vet vad jag måste svara.

Nej, det är bättre att vi skils vi åt. Vi kan förbli vänner. Men vi skils åt.

Fast inte av just den anledningen.
Utan på grund av den andre.
Snälla, icke-existerande Gud i himlen. Snälla, låt honom inte ta mig.


I stället för Gud. I stället för nomenklaturan som håller oss i sin järnhårda famn och dödar oss när den påstår sig föda oss. I stället för pappa,
i stället för mamma. Av rädsla för tomheten, döden, den mörka skogen, den kalla gatan kastar vi oss in i det dödsdömda projektet kärleken, och klamrar oss fast vid varandra, intalar oss att du och jag är vi fast vi vet bättre. Försöker smälta samman, försvinna, glömma. Men morgonsolen lyser på två ensamma människobarn i samma säng, lika omslingrade som fjärran från varandra.


Aron och jag. Morgan och jag. Han är min, jag är hans. De är mina, jag deras.
Jag har alltid hatat det där.
- Hej, det här är min fru.
- Anders. Det här är min tjej.
- Hej, jag är ett bihang.
- Och här är mina barn. De är också bihang. Rätt dekorativa, eller hur? Hon är
så söt när hon sitter och kissar. Ja, min fru alltså, Mona. Och ibland blir hon så orimligt kåt på fredagskvällarna, efter räkorna och vinet, och överfaller mig med ett näpet litet morrande: "Nu biter jag dig i snoppen! Grrr!"
- Ja, hon är jättefin. Verkar lättskött. Men vad tycker du om min fästmö?
Visst klär hon i det där puderrosa jumpersetet? Det får henne att se så feminin ut. Men du ska se henne när hon är nyvaken och osminkad.
- Riktiga små grisögon har du, lilla hjärtat! Och dålig andedräkt, det är därför
jag inte vill pussas på morgonen. Det är därför vi aldrig pussas på morgonen,
jag och min fästmö.

Själv är jag inte särskilt lättskött, tvärtom är jag nog rätt svårhanterlig; det är det inte bara Morgan som har tyckt. Panikångest hit, agorafobi dit… Det blir så tjatigt och tungrott i längden. Det är förstås mycket bättre sen jag började med Zoloft, men ändå. Man måste ju förstå honom.
Visserligen klagar han aldrig, men jag ser på hans näsa vad han egentligen tycker.
Kunde jag inte bara sätta mig över det där, ta mig i kragen eller så? Jag önskar att det vore så enkelt, det gör jag verkligen. Skulle inte du kunna sätta dig över ditt snarkande, förresten? Eller din dödsskräck? Äga dina problem, liksom. Det är väl inte för mycket begärt.

Jotack är världens lön, det är ungefär så likgiltigt vi tar emot den när den kommer springande med en pinne i munnen och undrar hur vi mår. Jo tack. Så där.
Måste du ha sån hög svansföring, måste du vara så entusiastisk, det blir lite genant. Jag vill inte regna på din parad, men vi försöker faktiskt jobba här borta. Jobba på att hålla masken, doppa fingrarna i underkylt vigvatten och stänka på tillvaron så att den inte blir så påträngande livfull.

Men alltså... Allt det där är ju överspelat, eller snarare aldrig uppspelat.
Ett öppet förhållande - stryk det. Hänsyn, respekt, kärlekens väsen etcetera... Jag är så resonabel och klok och underbar och har en sån djup insikt i människans
psyke, och så använder jag alltihop till att rättfärdiga mig själv. Men nu ingick sidoknull inte i kontraktet, och inte fan har jag orkat omförhandla, inte fan har jag släppt in dig på banan. I stället har jag bedragit dig, fast jag vet att det skulle kunna bli dödsstöten för vårt förhållande. Eller snarare just därför, för att göra dig illa, för att visa dig vilket as jag är. Jag är ett as och när du inser att jag är ett as
så kommer du att hata aset. Det är rätt åt mig, och det är rätt åt dig - jag är så jävla trött på alltihop och på dig och din förbannade helgongloria; kan du inte ta av dig den en minut?! JAG HAR KNULLAT MED ARON, FATTAR DU?!

Medan du stod hemma och bakade dina förbannade bullar och lekte Hushålls-Hitler med koppar och fat, medan du sorterade tvätten och våttorkade golven på nåt miljövänligt sätt, snällt och självuppoffrande och utan
att klaga. Det är liksom bara underförstått och inte ens det - det får inte så mycket som antydas! - att du därmed kapar åt dig martyrpoäng och inte bara putsar fönster utan också glorian.

Men vet du vad? Far åt helvete. Stoppa upp dina kardemummabullar i arslet, med vaniljkrämen som glid. Jag vill inte ha dem! Jag vill hinka i mig öl tills jag är skitfull och sen bli knullad i alla hål av nån med stake, som Aron. Ja, i alla hål, i röven med, Aron knullade mig i röven och det kändes bara bra, tackar som frågar. Det är bara du som inte får sätta på mig där, fast du ville det en gång i världen och omedelbart bad om ursäkt för det, bussig och förstående som alltid. Jag stoppade in ett finger i Arons röv när jag sög av honom, det var jävligt häftigt. Jag kände hans puls slå. Jag tog emot kuken långt ner i halsen - det du. Och sen knullade vi i nästan två timmar och det gick för mig när jag red honom, och under tiden tänkte jag på dig och hånskrattade. Rätt åt dig, din jävla, feta, hyggliga mespropp. Stick och runka!
Jag vill inte vara med dig längre, är det så jävla svårt att fatta?!
Försvinn ur mitt liv, jag hatar dig!

Apoptos. Programmerad celldöd. Allt livs förutsättning.
Fostret har små paddlar till en början, sen smälter liksom simhuden bort
och fingrarna skulpteras fram. Utan celldöd skulle vi gå omkring med paddlar.
Utan apoptos skulle kroppens organ inte kunna förnyas. Nu byter vi ut alltihop
gradvis, och efter sju år finns inga gamla celler kvar - med undantag för nervcellerna som bara delvis nybildas. Och balansen mellan blivande och döende celler är känslig, såklart. Rubbas den går det åt helvete.

Sju år, ett magiskt tal. Sjuårskris, en sån där som Morgan skojar om att vi går igenom. Han vet inte hur rätt han har.
Om man lever i sjuttio år så har man alltså dött tio gånger, kan man säga.
Döden är en pågående process, inget som bara förintar oss på slutet.
Den är ständigt närvarande, vår kompis och följeslagare.
Tjenare, är du här nu igen. Ja, du är så välkommen så. Nej, du stör inte.
Men du? Jag tänkte på en sak... Du kan inte ägna dig åt nån annan ett tag? Jag har gäster som jag måste underhålla. Ja, en gäst då. Morgan, ja du vet. Och så tentan om två veckor... Ja, fast så fort går det väl inte. Minst ett halvår, har de sagt.
Okej, bussigt. Jamen, då gör jag den, så får vi se sen. Nej, Morgan vet inte.


Världen kantrar långsamt, ljudlöst blödande
Polstjärnan tar på sig rocken och går hem
Årets flugor äts av årets fåglar
men din gamla stig har grott igen
Träden något större, skogen dövare
Regnet återvunnet, faller kallt som gift
över alla hus som vuxit upp när du var borta

Ingen värld är din värld längre
Allas andning doftar svagt av slem


Det är inte utslocknandet i sig, utan avskedet, det yttersta utanförskapet...
Jag ska inte få vara med längre, inte få förundras över allt det vackra,
inte tråkas ut av trivialiteter, läsa löpsedlarna, trängas på bussen, köpa Pressbyråkaffe med kanelbulle – 20 kronor – Tack. Röra mig framåt i tiden i takt med en hel mänsklighet. Alla andra får ju det.

Men de lever i en illusion.

De stora hyreshusen är dödsmaskiner som ingen kan överleva. Man flyttar in, tapetserar om, snyter ungar och steker fiskpinnar i samma lägenhet där Berta låg död tills grannarna började klaga över stanken. Nu luktar det rostat bröd och kaffe på morgonen, Ajax på dagen, fiskpinnar och bajsblöjor på kvällen
och andedräkter på natten, men snart bärs ni ut till ambulans eller likbil,
det är bara en fråga om tid.
Det är dags för nya tapeter och ska vi inte be att få spisen utbytt?
Jag tycker det, jag vet inte vad käringen har gjort med den.


Även om du sitter hos mig ända till slutet är det min hand
som släpper taget om din. Hur tätt du än trycker dig mot mig
kan du inte värma mig. Jag ska inte somna mer, men det måste du göra,
natt efter natt efter natt, resten av ditt liv.
Hej då.


Jag är mina upplevelser.
De kräver en tid, ett rum, något att förnimma med.
Det är ingen lång kravlista.

Avsaknad av upplevelser går inte att uppleva ens i tanken; det är väl därför
vi uppfinner himlar och helveten, så att vi har nånstans att ta vägen.
Sen. Flytta har man ju gjort förr. Det ska bli skönt att slippa tapetsera den här gången. Och det är förresten inte så kinkigt. Något slags rumtid,
vilken som helst, duger.

Morgan tror inte på Gud, säger han, men han tror på nåt. Allt kan ju inte bara vara en slump - vad ska man då förundras över? Se bara på ekosystemen,
så otroligt fiffigt de är konstruerade. Minsta organism har sin funktion!
Tyvärr, Morgan, men så är det inte. Det finns en massa evolutionärt slask,
skräpkod, stickspår. Som ditt snarkande. Eller det där paret på tre trappor.
Exakt vilken funktion fyller de? En överårig, fet fotbollshuligan och hans alkade moatjé med IQ som en takfläkt. Jag hoppas verkligen att de får leva
och ha hälsan, föra mänskligheten vidare, liksom.
Grattis, mänsklighet. Du kan stå lull i flera sekunder, det är inte så illa pinkat.




Varför just jag?
Frågan är felställd. Varför inte även du? Eller har du slutit en pakt med Gud?
De brukar inte bli så värst långlivade, ska du veta.
Se bara på Job: "Suckan har blivit mitt dagliga bröd och såsom vatten strömma
mina klagorop", du vet. Det gick åt helvete för honom med, fast han var så snäll. Snällare än Morgan.
Men det var ju bara ett slags beta-test. Nu är Människa 6.0 kanske inte så olik
betaversionen, eller alfaversionen, för den delen; det är därför vi envisas med
såna där stupida frågor och vrider våra händer när olyckan slår till.
För det gör den, oförberett, oförutsägbart, utan att vi hinner gardera oss.

Inte hade man räknat med att man en dag skulle skrika av leda när samma gamla
konflikt tydligen måste vevas ett varv till. Inte hade man räknat med att den där
alfahannen skulle visa sig vara en betaversion.
Sluta oja dig, mänska. Se dig omkring. Du är i gott sällskap.

Jo, jag vet allt det där. Det hjälper inte. Jag kan inte sova på nätterna,
för den svarta materian påverkar mig - och dig. Du vet inte vad det är, inte än, men effekten är inte mindre bara därför. Jag kan inte stänga av om jag inte super mig full eller tar några Atarax, och det vill jag inte, det kostar för mycket.

Förr i världen brukade jag säga att jag ville dö långsamt för att kunna förbereda mig och mina anhöriga, ta avsked.
Nu önskar jag mig helt egoistiskt ett piano i skallen, bli en skugga på en husvägg efter att vätebomben fallit. Morgan är fortfarande inne på den ädelmodiga linjen.

Det står en flicka på ett fik.
”Ursäkta, kan jag få byta en liten leverpastejsmörgås till en stor?”

Ursäkta, kan jag få byta en heroisk livshållning mot en ömklig?
Ursäkta, kan jag få byta en utdragen död mot en hastig?
Jag har ångrat mig.


Du vet inte du, min älskling. Lika bra det. Jag har letat efter rätt tillfälle;
jag kunde ju inte förstöra din jul. Efter det var det skidresan till Sälen. Och sen tog det liksom emot så mycket häromkvällen. Rätt tillfälle verkar aldrig infinna sig.
Du kan väl få vara glad så länge som möjligt, gå där med din dammsugare
och planera nya sätt att sortera våra ägodelar. Överraska mig med
tomatsoppa och nybakt bröd som vanligt. Planera rätt tidpunkt för "vår första
graviditet" som du säger. Jag har inte hjärta att ta ifrån dig alla dina illusioner
på ett bräde. Du behöver nån att pyssla om - fast inte på det här sättet.
Det finns ju ingen framtid i det.

Jag ska berätta om den andre. Sen. Jag lovar. Innan det börjar synas alltför mycket på mig. Men jag ska inte berätta om Aron. Du skulle ändå inte gå ifrån mig, även om det vore din första impuls. Du skulle dra dig tillbaka ett tag, kanske till och med låta disken stå över natten. Sen skulle du förlåta mig.

Nej, det vore grymt och meningslöst. Och jag behöver din kärlek nu, behöver få ligga på din arm. Jag längtar efter dig. Jag älskar dig, din fyrkantiga, pedantiska snällis. Jag längtar till och med efter dina snarkningar i nattmörkret.
Jag har blivit så van vid dem.

Hon spelar färdigt "I Loves You, Porgy”.

SLUT