Barnpsykologi utan barn

Nina Björk recenserar Tor Wennerbergs bok om anknytningsteori i artikeln Därför knyter vi starkast band till morsan i Aftonbladet Kultur. Frågan han ställer sig, skriver Björk, är "varför ett barn knyter så starka känslomässiga band till sin primära vårdnadsgivare, det vill säga oftast sin mamma". Svaret är inte precis förvånande: vi är så utsatta som bebisar, och det har vi varit ända sen vi klättrade ner ur träden. Wennerberg ansluter sig därmed till andra anknytningsteoretiker som spekulerar om att evolutionära mönster styr oss även i dag. Det är inte renodlad sociobiologi à la David Barash (Wikilänk), men grundtanken om kulturen som tunn fernissa över ett primitivt inre är densamma. Barash och hans gelikar vill visa oss att män och kvinnor är naturligt olika. Eller som han själv uttrycker saken: "Sociobiology ... may help us to eavesdrop on the whispers of biology within us all" ("The Whisperings Within, citerad i "Simians, Cyborgs and Women" av Donna Haraway).

Wennerberg har mer modesta anspråk: han tycker att vi måste erkänna autonomins begränsade värde. Frågan är om hans teori är sakligt underbyggd. Hur mycket vet vi egentligen om den nomadiserande människan? Som A Little Voice of Reason påpekar har "[k]lichén som säger att ståldersmännen lämnade sina stenåldersfruar i grottan att ta hand om stenåldersbarnen medan de modigt tog sina spjut och tävlade om att fälla den största mammuten" nyligen fått mothugg från antropologhåll. Inte för att välgrundade fakta brukar påverka konservativa tyckares vanföreställningar, men ändå. Det kan vara värt att påminna om att hela besattheten av stenåldersmänniskor kontra den moderna människan vilar på lösan grund, och att ängssorkars parningsbeteenden inte nödvändigtvis är en bra förklaring till varför vissa av oss hoppar över skaklarna i monogama förhållanden.

Jag tycker i och för sig att frågan om autonomi är intressant, inte minst när det gäller i vilken mån vår kultur ska ses som bestämmande i relation till vårt aktörskap som individer. Det här får följder för vår syn på barn, där vissa kulturer som Chewongfolket inte premierar självständighet och oräddhet; det får följder för vår syn på otrohet och svartsjuka, för bilden av en person från en "annan kultur" som helt styrd av denna, för synen på genus inom olika kulturer och så vidare. Autonomins värde kan alltså ifrågasättas. Det gör t.ex. Clifford Geertz i From the Native's Point of View:

The Western conception of the person as a bounded, unique, more or less integrated motivational and cognitive universe, a dynamic center of awareness, emotion, judgement and action organized into a distinctive whole and set contrastively against other such wholes and against its social and natural background is, however incorrigible it may seem to us, a rather peculiar idea within the context om the world's cultures.

Vi måste kanske inte skriva under på den sortens autonomibegrepp som Geertz målar upp här. Vi kanske kan överge vår autonomi frivilligt i vissa lägen, välja bort valfriheten - livet kan bli hur bra som helst ändå. Men det vi verkligen inte behöver är dessa pop-psykologiska föreställningar om Hur Det Verkligen Är som man t.ex. kan få sig till livs på SvD:s ledarsida. Anknytningspsykologi är barnpsykologi utan hänsyn till barnens verklighet. Vi bor inte i grottor eller tält av djurhudar längre. Våra barn lever inte i ständig rädsla, sen kan Anna Wahlgren dilla om det nyfödda barnets "överlevnadsångest" hur mycket hon vill. Att vara nära sina föräldrar är hyvens, och det tror jag att de flesta begriper utan att att ha läst "Grottbjörnens folk".

Nina Björk tar egentligen inte upp allt det här. Istället frågar hon sig "hur psykologiska teorier ofta kan vara så normativa vad gäller den ideala människan och samtidigt så ointresserade av det samtida samhällets krav på människan". Och det är en väldigt bra fråga. Så här avslutar hon artikeln:

Jag kan bara se det som att om man ställer upp ett ideal för mänskligt blomstrande måste det också finnas möjlighet för människan att praktiskt leva detta ideal. Om idealet och praktiken krockar måste man antingen skippa sitt ideal eller arbeta för dess politiska förverkligande. Är psykologin beredd att bli politisk? Är den ens beredd att erkänna att den faktiskt, i sin teori, rymmer en politisk vision – helt enkelt för att den rymmer en människovision?

Svaret på den sista frågan är nog nej. Jag tror att psykologer som Wennergren är omedvetna om hur politiska deras teorier är. De har liksom trängt undan den vetskapen och borde kanske gå i politisk terapi. En teori om barn som inte tar hänsyn till hur verkliga barn här och nu lever, i en komplicerad väv av förhållanden till föräldrar, dagispersonal, syskon och samhälle - där alla parametrarna påverkar varandra - blir bara "barnpsykologi" - ett ämne som tappade all sin aktualitet reden på 1960-talet. Vill ni läsa ett alternativ som är grundat i modern forskning kan jag rekommendera Dion Sommers "Barndomspsykologi" som jag har skrivit om i Bevare oss för familjen. Det är hög tid att lämna flintyxorna bakom oss.

"Som när jag såg mina barn le för första gången"

Röntgenläkaren samtalar med Gaston som får ECT-behandling i en väldigt sevärd dokumentär, Sluten avdelning, av Maud Nycander. Han berättar att han får dit patienter som är helt slocknade, som paket. Och får uppleva undret att de börjar le. "Jag har världens bästa jobb", säger han, för varje vecka får han uppleva dessa mirakel. Inte för att bebisar är några paket, inte för att de inte kommunicerar redan från första stund. Men det är ändå ett under när de ler första gången, så hans liknelse är så fin. Ja, hela programmet andas medmänsklighet, från överläkaren till personalen till patienterna på avdelningen.

Det omänskliga kommer utifrån. Fatema har varit politiskt aktiv i Bangladesh, gripits av polisen och utsatts för en gruppvåldtäkt. Hon har flytt till Sverige med sin son och ligger nu på St Göran och vill bara dö. Hon försöker om och om igen och får vid flera tillfällen läggas i spännbälte. "Du måste leva, för din sons skull", försöker de säga till henne. De håller henne i handen, tröstar, resonerar. Men hennes förtvivlan är total. Hennes pappa har ingen dotter längre, har han meddelat. Hon har ju dragit skam över honom genom att bli våldtagen.

Naturligtvis blir hon beviljad asyl, något annat vore ju omänskligt. Tänker du, tänker jag, tänker vem som helst med en homeopatiskt dos hjärta i kroppen. Men så tänker inte Migrationsverket. Hon beviljas inte asyl ens av humanitära skäl.

Politiskt förtryck.
Poliser som våldtar i stället för att hjälpa.
Sjuka patriarkala vanföreställningar.

Ja, det är en sak. Det är där, inte här - eller hur? Men det vi har här är sjuka vanföreställningar om hur man får behandla människor som inte är födda i Sverige. Det är här, i frihetens hemvist på jorden, här, år 2010 som vi har omänskliga regler, förvaltade av iskalla robotar till tjänstemän på Migrationsverket. Vi kastar ut människor i nöd. Tack och lov att det finns motvikter, som de personer som hjälpte Fatema att gömma sig. Tack och lov att det finns fullt av medmänsklighet, kunskap och omsorg i vissa fickor av samhället, som en psykiatrisk avdelning. Fortfarande är psykisk ohälsa stigmatiserad i vårt land, något man inte gärna talar om öppet om man lider av det. Ändå har vi kommit långt, känner jag när jag ser Nycanders dokumentär, eller när jag har varit på besök hos en vän på psyket. Men innan vi slår oss för bröstet kanske vi ska skänka en tanke åt alla de medmänniskor, helsvenska hela bunten, som under många år blev inspärrade på sinnesslöanstalter för att de till exempel bedömdes vara "översexuella". Den enda vägen ut gick via sterilisering.

Jag läste nyligen Pia Laskars "Abnorma kroppar och europeisk heterosexualitet i kolonialismens kölvatten". Den ingår i hennes doktorsavhandling, och kapitlet handlar om de flitigt lästa sexhandböckerna under 1800-talet. Laskar visar bland annat hur 1800-talets kolonialism legitimerades genom diskurser om de Andras primitiva sexualitet och ringa intelligens. På samma vis fick de rasistiska vanföreställningar som spreds i sexhandböckerna betydelse för hur heterosexuella, borgerliga par i Europa kunde förstå sig själva. Bilderna av primitiva, lägre stående människor som afrikaner eller fabriksarbetare och deras ohämmade sexualitet legitimerade också den ekonomiska och sexuella exploateringen av dessa. Och i Sverige var det alltså just dessa lägre stående människor, samhällets bottenskrap, som nästa sekel systematiskt skulle komma att låsas in och steriliseras. Mellan 1935 och 1975 steriliserades 62 888 personer i Sverige. Läs gärna den meningen ett par gånger till. Nu har just den formen av vansinne upphört och vi har fått en mentalvård som visserligen har stora brister, men ändå måste betraktas som modern och i grunden human. Varför har vi då ett vidrigt Migrationsverk och en lagstiftning som är omodern och inhuman? Jo, för att det är exakt samma grundproblem som spökar: en uppdelning av mänskligheten i vi och de Andra.

Vi är psykiskt friska. Vi är människor med en fri vilja, inte några marionetter som styrs av sin kultur. Vi har ett rättssäkert samhälle. Vi har ingen tortyr. Vi har yttrandefrihet. Vi förskjuter inte våra döttrar om de utsätts för våldtäkt. Fina fisken, alltihop - tills man börjar syna dessa sanningar i sömmarna och det kryper fram ett Bjästa, eller psykiskt tortyr mot utvisningshotade för att nu bara ta ett par exempel. Nej, vi kanske inte ska slå oss för bröstet, utan påminna oss om anstalter där man spärrade in idioter och dårar. En av dessa var Carlslund. Först förvarade vi utvecklingsstörda där (läs gärna recensionen av Carl Grünewalds Från idiot till medborgare), sen förvarade vi utlänningar. Ni kanske ser parallellen.

Inte så särskilt nära döden-upplevelse

För andra gången på en dryg vecka fick jag kramp innanför bröstbenet - eller om man nu hellre bör beskriva det som ett starkt tryck över bröstet. Första gången ignorerade jag det. Det kan ju vara vad skit som helst som spökar: muskler, skelett, magsäck... Men i går satt jag på bussen på väg till universitetet när det satte igång igen. Hm...kunde det vara kärlkramp? Äsch då. Men okej, jag googlar, tänkte jag. Så det gjorde jag, i datasalen på Lantis, omgiven av de sedvanliga, pigga 22-åringarna. Och verkade kunna stämma, vilket fick det att isa lite i mig. Men jag sket i det ändå och åkte hem, handlade mat till familjen och så. Ändå ringde jag min syster som är kardiolog. Nej, det lät inte typiskt, sa hon. Men för säkerhets skull kanske du ska ta dig till akuten.

Så det blev EKG och blodprov för hjärtinfarktmarkörer och läkarsamtal. Nada. Skönt, då åker jag väl hem, tänkte jag, men tji fick jag. Läkaren ifråga hade nämligen fått kontraorder från kardiologen, som såg min rökning som en riskfaktor. Jag fick inte ens gå själv till avdelningen, och väl där blev jag med nattlinne, sladdar, monitor och äcklig mikromat samt tillsagd att inte röra mig ur fläcken utom för att gå och pissa. Jag skulle ligga stilla på rygg, basta. Fast uskorna var väldigt snälla och bra på alla vis. Halv två på natten väcktes jag för ännu ett blodprov, somnade om och blev väckt halv nio. Jag har inte sovit så länge på åratal - alltid något.

Nej, det gick inte att se nåt, sa läkaren vid ronden. Men hon ordinerade ändå lungröntgen eftersom jag lät så rosslig. (Tacka för det efter över en månads konstanta virusangrepp.) Och så kördes jag till röntgenavdelningen i min säng. Jag känner mig alltid trygg på sjukhus, men röntgenavdelningar gillar jag inte. Det är nåt med det dämpade ljuset.

Tillbaka till avdelning 50. Jag fick slå mig hårt på benet för att inte förlora mig i orgier i självmedlidande efter att lungcancer hade konstaterats. Farväl, värld. Farväl, kära familj. Farväl, studier, farväl all mening. Käften! Läs! Det gick så där.

Men nej, ingenting syntes på lungorna och jag fick åka hem. Jag har fått remiss till belastnings-EKG hos min husläkare, ska be hen om Champix. För nu ska jag sluta röka - ännu en gång - och den här gången ska jag hålla mig. Jag har slutat med Champixhjälp förut och började röka igen av rent okynne. Kanske var jag inte färdig med min kärleksaffär med cigaretterna. Nu blir det inte farväl, livet utan farväl, Camel och tack för allt. Jag har fått ett skrämskott och det var nog precis vad jag behövde. Att sluta röka är att kraftigt minska risken för hjärt- kärlsjukdom med så gott som omedelbar verkan, säger min syster. Jag vill inte skiljas från min familj i förtid; det har jag aldrig velat, men den långsiktiga kostnaden i relation till den omedelbara belöningen kändes för abstrakt. Nu har den fått ett ansikte, nere i det blåaktiga skenet på röntgenavdelningen.

(Och nej, det är inte jag på bilden. Jag är mycket snyggare. Såklart.)

Sjukdomsbilder

Jag snubblade över ett fotografi i bloggen Photoshop Disasters och började fundera, mindre över det rent fototekniska än över vilken bild som förmedlas av sjukdomen här. Fotografiet, som tydligen är en del i en insamling/upplysningskampanj, ackompanjeras av texten: ”When you have Multiple Sclerosis you never know what will expire next”. Fotografen eller reklambyrån illustrerar detta med en rad ”bäst före-stämplar” på en naken kvinnas kropp. Budskapet kan knappast bli tydligare, men vad sägs mellan raderna?

Att bilden "hedras" med ett omnämnande på Phoshop Disasters är för att kvinnans högerarm verkar avhuggen, eller i alla fall i en omöjlig vinkel. Fotografen har alltså misslyckats med sin bildbehandling (anser bloggaren), men att det ändå är en professionellt framställd bild kan inte undgå någon betraktare. Kvinnan ser ut som en typisk fotomodell, smal på gränsen till underviktig, noggrant sminkad och friserad och med en kropp utan synliga skavanker – eller också är de bortretuscherade. Jag har svårt att se detta som en verkligt MS-sjuk kvinna. I stället läser jag bilden metaforiskt: kvinnan bär på ett budskap snarare än på sjukdomen. Fokus ligger alltså inte på kroppen i sig utan på sjukdomen, inte på en individ utan på Envar. MS kan drabba vem som helst, och inte nog med det; här är sjukdomen aktiv, som något som bokstavligen ristas in i en passiv kropp. Och det är knappast en slump att reklambyrån har valt just en kvinnokropp. Bilden av det manliga är ju det öppna, aktiva, offentliga medan den kvinnliga är det slutna, passiva och privata. Kvinnan här är just sluten; hon ser oss inte i ögonen utan har blicken nedslagen, hon sitter ihopkrupen som för att skydda sig mot betraktarens blick. Det omgivande mörkret är hotande, inte omfamnande som det kan vara i ett vackert skymningslandskap. Här, i ett skoningslöst ljus, sitter en kvinna för oss att betrakta. Hennes nakenhet kontrasterar mot det hårda golvet och inom mig väcks bilder av andra utsatta människor som utsätts för förnedring och fångenskap. Kvinnan-kroppen eller kroppen-kvinnan är inte bara fångad i vår blick utan är sjukdomens fånge, hjälplös inför dess angrepp. Vilken del av kroppen ska sluta fungera härnäst?

Men om man nu tar till sig budskapet går själva kvinnan att ruska av sig. Jag ser för min inre blick hur hon efter fotosessionen sminkar av sig och går ut i solskenet för att ta en macchiato på en uteservering. Kanske talar hon i en chic hopfällbar telefon med sin agent om nästa uppdrag. Och hon lägger denna fotosession till handlingarna, men har den på lut om någon kommer att ta upp ämnen som sjukdom och lidande. Ja, för när hon satt där kunde hon faktiskt identifiera sig med andra kvinnor som märks av sitt lidande. Även om det bara var på låtsas.

Den totala kontrasten ser vi här. Bilden är hämtad från bloggen Skuggfolket och föreställer (vad jag kan förstå) författaren själv, Kata. Här finns inget arrangemang, ingen bildbehandling att fnysa åt, ingen tjusig ljussättning. Men det finns ett mänskligt möte mellan en alldeles verklig person - ingen modell som kliver in och ut ur en session - och sjukvården, här i form av en manlig uska. Kata är visserligen passiv i just denna vårdsituation, men hon väljer att aktivt arbeta med sin sjukdom. Hon är aktör, inte bara en passiv kropp i vilken sjukdomen ristas in. Det finns bromsmedicin, det går att göra en hel del. Och det är väl så man måste göra: acceptera det som är ett faktum, men sedan göra vad man kan. Läs hennes blogg så får ni ta del av all den äkthet som lyser med sin frånvaro i den hårt arrangerade bilden längst upp. Här råder ljus, inte mörker; värme, inte kyla; här finns en mjuk säng, inte ett hårt golv. Hon koncentrerar sig och knyter på uppmaning handen i den arm där infarten ska sättas. Hon har en klocka och en ring - ett liv utanför bilden, utanför vården. Jag kommer att bära med mig bilden av henne långt efter att jag har glömt bort MS-modellen.

BMI-bluffen och Knull-Bolognaskalan

Efter att ha läst vad bl.a. om Julia Skott och Gustav Almestad har skrivit om kroppsvikt och "Du är ju inte tjock", kollade jag nyss in BMI-galleriet på Flickr. Och trillar fucking av stolen. Känner jag någon som inte är minst "överviktig"? Personerna på bilderna från "overweight" till "obese" ser ju helt vanliga ut för mig. De "underviktiga" ser smala ut, men inte så att jag höjer på ögonbrynen. BMI måste vara en bluff, tänker jag. (Uppdatering: här och här kan ni läsa bra inlägg av Rabiatfeminism i ämnet, och här har ni Elin Grelssons take on it.)

Jag vet: övervikt, särskilt i form av bukfetma, är en hälsorisk. Eller snarare, man ligger lite pyrt till om man har dåligt flås och höga blodfetter, och BMI kan ge en fingervisning om detta utan läkarundersökning. Men kroppskonstitutionen i sig behöver inte vara något problem. Är man riktig tung sliter man på sina knän och sin rygg, och det är inte heller bra. Men om man tränar går det säkert att klara sig utan ledbesvär, åtminstone så länge man är någorlunda ung, och man kan ha bra hjärt- och lungkapacitet och finfina blodfetter även om man är tjock. BMI (åtminstone som den framstår i Flickr) verkar dock bygga på en fördelningskurva som är för toppig; normalen, den där de allra flesta befinner sig, är för snävt tilltagen. En normalfördelningskurva som visar hur exempelvis musikalitet fördelar sig i befolkningen har en plattare och bredare puckel i mitten. De allra flesta är alltså hyfsat musikaliska. En mindre del är lite mer musikaliska än genomsnittet, och lika många är lite mindre musikaliska. De hypermusikaliska eller snudd på tondöva är en minoritet.

Det är som med all slags normativitet. "Normal" betyder egentligen bara "det som faller inom normalen", d.v.s. det som är det vanligaste enligt diagrammet. Det ligger ingen värdering i det. Men när det normala blir det förväntade och önskvärda förvandlas "normal" till ett ideal och allt annat blir "onormalt". Barn mognar fysiskt och psykiskt i väldigt individuell takt fram till sjuårsåldern, ungefär. De fem- och sexåringar som ligger efter har då hunnit ikapp de fem- och sexåringar som låg före. Fortfarande finns det variationer, men de är betydligt mindre, så sju år är en bra ålder för skolstart. Och det var därför vi i Sverige valde just sju år. Ser man på en förskoleklass i dag är det uppenbart att spridningen är mycket större: vissa är väldigt mycket som dagisbarn medan andra skulle kunna hoppa direkt till tvåan. Men det finns en poäng med att inte dela upp barn efter läshuvud och förmågan att kunna sitta någorlunda stilla och inte prata rätt ut under en lektion. Det finns en poäng med att inte tro att ett barn som är väldigt verbalt begåvat också är mer "vuxet", vilket kan bli en belastning. Och det finns all anledning att låta barn som har svårt att koncentrera sig eller har sämre förutsättningar att lära sig 10-kamraterna också få vara med och inte förvisa dem till särklassgulag, vilket jag har skrivit om flera gånger här på bloggen.

Det relativa betygssystemet var inte så dumt tänkt, egentligen. Men det fick idiotiska konsekvenser när exempelvis lärare trodde att de inte "fick" dela ut för många höga betyg för att det skulle bryta mot normalfördelningen. Som om det inte skulle finnas stora variationer i små populationer. Systemet innebar också att klassen delades in i medelmåttor, dumskallar och plugghästar: det normala blev normativt och variationerna blev avvikelser. Precis så är det även med kroppsvikt och utseende - eller med sexuell läggning.

Sedan kom de målrelaterade betygen, något vi som gick i skolan gjorde uppror emot. Exakt varför minns jag inte, men det var nog känslan av att nu skulle vi mätas och vägas ännu mer än tidigare. Egentligen är nog målrelaterade betyg bättre - om man nu måste ha betyg alls. Bolognaskalan som tillämpas på universitetet definierar hur t.ex. en uppsats ska se ut för att förtjäna ett A. Därmed slipper läraren känna att den måste hålla igen med goda / dåliga betyg. I botten ligger ändå en normalfördelningskurva, men systemet gör att eleverna på förhand kan räkna ut ungefär vad som förväntas för ett visst betyg. Det funkar på högskolenivå, men frågan är hur lätt det är för barn och ungdomar att klura ut hur de ska göra. Det kräver ju en viss mognad, d.v.s. förmågan att känna sig själv, ha realistiska förväntningar, väga läxor mot X-box och så vidare. Problemet med att vissa är "dumskallar" och andra "genier" kommer man fortfarande inte åt, för det normala blir normativt även här.

Så vilken kroppskonstitution vill du ha? Vill du vara en mager speta/klen och (såklart) feminin kille eller en pangbrud/hunk? Eller orkar du med att ses som tjock? Finns det en kroppens Bolognaskala? Nej, det finns bara en alltför snävt tolkad normalfördelningskurva, normalitet och avvikelse. Men det kanske vore dags att sätta målrelaterade betyg för kroppsuppfattning (30 högskolepoäng), nåt i den här stilen:

A/ Du tänker sällan eller aldrig på hur du ser ut i spegeln eller i andras ögon. Du har ingen idealvikt som du strävar efter, känner dig varken smal, tjock eller normal. Du knullar med kreti och pleti, och kanske noterar du att Berit har bristningar eller Sigurd en penis som ser ut som en utkavlad PET-flaska, men inte mer än så. Du älskar dem för att de ser ut som de gör, tänker att annars vore de inte Berit eller Sigurd om någon som också har knullat med dem påpekar deras hemska lyten. Du klär dig som du vill och sminkar dig som du vill, inte för att göra dig attraktiv - eller oattraktiv - utan för att du råkar känna för det. Du duger som du är och om någon har synpunkter är det deras larviga problem.

B/ Du tänker ibland på hur du ter dig. Du är ganska nöjd med dig själv, men skulle nog gärna lägga på dig lite fläsk eller muskler - eller bli av med överskottet. Du knullar med kreti och pleti och tänker att Berits bristningar ändå är rätt sexiga, för de visar att hennes kropp har en historia. Sigurds penis krånglar du in under ett visst besvär och tänker att det vore bättre om han var lite mindre väl tilltagen, men vafan. Du klär dig för att känna dig snygg och sminkar dig för att göra det bästa av dina förutsättningar. Du vill gärna vara attraktiv men inser att du inte är någon femetta och har inga större problem med det. Andras kommentarer och normer kan du skratta åt, men innerst inne blir du allt lite sårad.

C/ Du tänker rätt ofta på att din spegelbild inte motsvarar ditt ideal. Du är medveten om att du alltid kommer att bli utsatt för andras blickar, vägd, mätt och värderad. Du borde verkligen bli av med den där kulmagen, bleka tänderna och sluta tro att en tajt t-shirt gör att du ser smal ut. Du är inte så petig med vem du knullar, men det finns gränser. Du kan inte låta bli att fnissa åt Kurts alltför ådriga skithål eller Dianas taxöron till tuttar. Visserligen bara i smyg, men ändå. Att andra värderar dig lika mycket som du värderar dem är jobbigt, men son coses de la vida. Man kan ju alltid ta en fyra-fem gin & tonic innan man hänger med nån hem.

D/ Du speglar dig inte gärna. Du har försökt skärpa dig, men din karaktär är det tydligen lite si och så med. Det är inte mer än mänskligt, men resultatet blev obra. Ja, nu står du där i badrummet och betraktar dina hängpattar och ridbyxlår/isterbuk och mikropenis och gillar inte vad du ser. Om du kisar lite med ögonen och bara ser dig själv en face kan du fortfarande duga, men ställ dig inte i profil! Du får väl ha på dig löst sittande kläder, kanske någon mörk topp och ljus underdel eller tvärtom, beroende på åt vilket håll kroppspäronet är vänt. Tvärrandigt får de där undernärda genusbruttorna med näsring och Patriciafjollorna ha, inte du. Du knullar, paradoxalt nog, inte med vem som helst. Själv är du ju ingen skönhet, men du har sannerligen vissa krav. Tyvärr har även andra det, så det blir inte så mycket sänghalmswise. Inte blir det bättre av att du jämt blir så rund under fötterna. Suck.

E/ Du tänder inte i badrummet. Du ser fanimej inte klok ut och det är bara ditt fel. Att andra försäkrar dig att det inte är nåt fel på dig är ju snällt, men du vet bättre. Att klä sig är en plåga eftersom du ser lika motbjudande ut vad du än hittar på. Smink? Ha. Som om det skulle hjälpa. Knulla har du slutat med för längesen. Den där bruden tror att hon är snygg - ser hon inte sig själv?! Du har slutat gå till Patten för du vet ju att muskelpullorna och Calle Norlén-kopiorna ser ner på dig, din tönt. Man kanske skulle spela lite X-box? Och gråtrunka.

F/ Det är kört. Jävla pissvärld. Synd att man är för feg för att hoppa från en bro.

Fx/ Det finns ett visst hopp om livet, men bara om du gör nåt radikalt. Du kan fortfarande få godkänt om du kompletterar.


Jaha, vilket betyg siktar du på? Tänk på att A-E är godkänt enligt Bolognaskalan. Vilket är bedrövligt. Egentligen borde bara A vara godkänt - nej, egentligen borde vi alla kunna slänga alla betyg överbord. Men nu lever vi i ett utseendefixerat samhälle med ett fullständigt sjukt kroppsideal. Jag vet inte riktigt var jag själv hamnar i min egen improviserade knullskala ovan. Jag är 183 cm och väger 78,5 kg (vägde mig nyss för att kunna konstatera detta). Jag har lite mage och skulle gärna se att den blev helt platt. Å andra sidan finns det mycket annat som jag önskar mig om jag bara får dagdrömma lite. Jag skulle gärna tala fem språk flytande, till exempel. Det är fortfarande inte för sent, i teorin. Men det kommer inte att bli av, det heller. Jag kan inte ens sluta röka. Som alla andra väljer jag för det mesta belöning nu och kostnad senare, inte vice versa. Jag är tämligen kroppsblind och passar därför in i A eller B när det gäller knullerier, men inte heller jag går fri från att värdera andra efter deras utseende. Jag har verkligen knullat med kreti och pleti - inte för att det nödvändigtvis skulle vara en merit - och sällan eller aldrig haft några synpunkter på the knullees fysionomi. Det gör mig inte till en god människa. Jag önskar att jag vore mer som ett barn när det gäller synen på andra. Små barn konstaterar ofta att tanter och farbröder är tjocka eller saknar fingrar eller är kortvuxna eller har ansiktet fullt med järnskrot - men lägger ingen värdering i det. Det klarar inte jag. Jag är lika lurad som alla andra när det gäller sambandet mellan utseende och psyke. Insikten i mina egna begärsmönster eller egen kroppsuppfattning visavi "karaktär" når en viss gräns, men inte hur långt som helst. Jag kan ändå inte låta bli att fantisera om att om jag själv skulle väga 150 kg så skulle jag en dag ta mig själv i hampan och satsa stenhårt för att bli normalviktig. Ja, ni vet - som ett montage ur en Hollywoodfilm där man ser protagonisten ägna sig åt diverse mindbogglande övningar under en längre tid (tänk "Rocky"). Samtidigt som jag alltså vet att ett beroende vilket som helst är otroligt svårt att rå på. Jag förstår inte att en enda heroinist kan sluta innan den har nått den absoluta bottnen.

Jag tror att vi förstår det här lite till mans. Vi vet att det är mänskligt att vara mänsklig, och vi önskar att vi kunde skärpa oss lite. Och jag tror faktiskt att det finns ett utrymme för förbättring. Vi kan till exempel försöka älska oss själva lite mer, trots våra skavanker. Och älska våra medmänniskor trots deras. En modell är kärleken till barn. Den är villkorslös och icke-värderande. Kan vi inte försöka se varandra och oss själva som varandras barn, som medberoende av närhet, kärlek och hänsyn? (Och då får även de perfekta vara med. Om de är snälla.) Och tillsammans kan vi väl slå ett slag för skavankerna och motsätta oss idiotiska mätsystem som BMI eller knullbolognaskalor. Inom oss själva kan vi försöka se normen som normalen och göra som små barn när vi ser varianten: notera och sen gå vidare. Det måste gå.

IBSEN-PRISET 2010

till en nyskapande dramatiker i Sverige.

MARTINA MONTELIUS

Den beroendeframkallande familjen, språket som verktyg och äventyr: Martina Montelius arbetar i Ibsens anda när hon med absurdism, humor och humanism skildrar hur nutidsmänniskan överlever vardagen. Med dramatik både för vuxna och barn står Martina Montelius för bredd och genre-överklivningar kombinerade med språklig skärpa; hennes växelbruk med dramatiseringar och regiarbeten ger näring åt den egna, leklystet spelbara dramatiken.

För Ibsen-sällskapets styrelse i Sverige

Berit Gullberg

Stockholm 19.03.2010

---

Ja, så ser plaketten ut - fast snyggare än vad jag kan återge, förstås. Priset delades ut i Marmorfoajén på Dramaten, med Marie-Louise Ekman och ett myller av teatermänniskor och många andra, bl.a. två representanter från Norges ambassad. Å, jag önskar att jag hade varit med! Väldigt fina blommor fick Marty också, och flera intressanta Ibsen-böcker förutom själva prissumman. Och härmed är hon även invald i juryn inför nästa års val av pristagare. Jag är så oerhört stolt över min fantastiska moatjé och livskamrat!

Modernt med syskonsex

Lisa Magnusson ger sig in i debatten om syskonsex med rubriken Omodernt med förbud mot sex mellan syskon. I korthet går hennes argument ut på följande: 1/ Förbudet beror på att "det enklaste sättet att utöka makt och ägor alltid har varit att gifta ihop sin familj med andra släkter, och dels att risken för genetiska defekter är nästan dubbelt så hög hos barn till föräldrar som är syskon". 2/ "Sex mellan två vuxna, samtyckande personer bör alltid vara tillåtet i en demokrati."

Risken för genetiska defekter avfärdar hon med att sex inte behöver leda till barn. Expressens ledarskribent skriver i Ett bra tabu att "eftersom preventivmedel inte är helt säkra skulle man i praktiken behöva införa steriliseringskrav om syskonincest tilläts. Är det en lag vi vill ha?" Förmodligen inte, säger jag. Absolut inte, säger Magnusson:

Anser man alltså icke perfekta barn vara ett så ohyggligt hot att det motiverar statligt sanktionerade sexuella övergrepp? Innebär det att man även vill knipsa av sädesledare och äggstockar på människor med ärftliga sjukdomar, folk över fyrtio och andra som riskerar nedkomma med funktionshindrade bebisar?

Men argumentationen är försåtlig. Magnusson positionerar sig som förespråkare för "icke perfekta barn", och vem är beredd att kritisera en sådan inställning? Inte jag i alla fall. Expressen, då? Anser de att icke perfekta barn är "ett ohyggligt hot"? Skulle inte tro det; det här argumentet är till för att täppa till käften på folk innan de har öppnat den. Den som anför risken med genetiska skador blir alltså tvångspositionerad av Lisa Magnusson som förespråkare för ett samhälle där alla barn måste vara perfekta. Tala om härskarteknik.

Som alla andra vill jag helst ha fullt friska barn. Jag skulle bli ledsen om nästa barn inte var det. Det innebär inte att jag inte skulle älska det barnet mindre eller önska det ofött. Om barnet var gravt funktionshindrat och därmed vårdkrävande skulle jag kanske känna mig otillräcklig som förälder, inte minst till alla syskon som finge maka lite mer på sig än vanligt. Men det skulle säkert fixa sig, och varken jag eller Marty vill göra fostervattensprov. Ingen av oss vill nämligen ha en värld med enbart "perfekta" barn - vad nu det är. Det är dock skillnad på det och på att medvetet ta en mycket stor risk att barnet exempelvis blir blint, flerhandikappat och kanske dör i förtid. Jag tror också att föräldrar som känner till att de löper stor risk att få barn med genetiska skador tänker både en och två gånger innan de bestämmer sig för att strunta i preventivmedel.

Ska utvecklingsstörda få skaffa barn? Om inte, varför inte? Ska alla utvecklingsstörda få skaffa barn? Om inte, varför inte? Det är faktiskt inte så lätt att svara på. I den bästa av alla världar har vi sociala skyddsnät i form av anhöriga, möjligheter till stödfamiljer, en fungerande socialtjänst och en uppmärksam förskola/skola som ser till att inga barn far illa, och så vidare. I den här världen är det lite si och så med det, vilket bl.a. Lisbeth Pipping, som växte upp med en utvecklingsstörd mamma, har berättat om. Men Lisa Magnusson har sin åsikt klar: alla som hyser betänkligheter är gammalmodiga moralister. Två vuxna personer ska få göra vad de vill utan att någon kommer med pekpinnar:

Sedan kan kreti och pleti sitta på sina kammare och förfasa sig bäst de vill över sex mellan svart och vit, gammal och ung, rik och fattig, fula, förståndshandikappade, funktionshindrade, folk av samma kön, syskon och tjaa, jag kan faktiskt inte ens föreställa mig alla kombinationer av högst frivillig erotik som människor kan tänkas vara emot.

Återigen denna tvångspositionering. Du vill väl vara modern? Är du emot homosexuella? Tycker du att folk som är fula inte ska få knulla? Inte det? I så fall får du också godkänna sex mellan syskon.

Expressen anför ett vanligt argument mot syskonsex:

Syskon är mer jämlika än föräldrar och barn. Men är de jämlika nog? Knappast. Äldre syskon kan ha en väldig makt över yngre systrar och bröder, relationerna kan dessutom vara osunda och aggressiva. Verklighetens dysfunktionella familjer kan få en Lars Norénpjäs att framstå som lätt komedi.

Detta fnyser Magnusson åt:

Att sexuella förbindelser mellan vuxna syskon eventuellt kan vara ojämlika, osunda och aggressiva är alltså enligt ledarredaktionen skäl nog att motivera inte bara det redan befintliga förbudet mot sexuellt tvång utan ett totalförbud mot sexuella förbindelser mellan syskon? Ursäkta, men i sådana fall får vi nog lov att olagligförklara typ alla erotiska relationer överhuvudtaget. Godnatt.

Jag inser inte logiken, eller rättare sagt, det gör jag visst: jag inser Lisa Magnussons logik. Hon menar att vi måste ha heltäckande och fullständigt konsekventa regler där inga undantag medges. Antingen är man modern eller inte, liksom. För det är ju ingen skillnad mellan en ojämlik relation och en annan.

Lagen om förbud mot syskonsex har som så många andra lagar en signalfunktion. Ultraliberaler avskyr sånt, för det är paternalistiskt. Vuxna människor måste ju få göra som de behagar, som köra bil utan säkerhetsbälte eller motorcykel utan hjälm. Vi måste få köpa vodka hos Bosses tips & tobak, säger de. Att fler super ihjäl sig är väl inte vårt problem. Vuxna människor fattar rationella beslut och gör de inte det så...får de skylla sig själva. Sånt ska inte samhället lägga sig i. Men det är samma sak här: vi lever inte i den bästa av alla tänkbara världar. Även vuxna människor är irrationella och sårbara. Mindre vuxna är i allmänhet mer irrationella, mer sårbara. Slopar vi lagen mot syskonsex i valfrihetens och det modernas namn tar vi bort en signal och ökar därmed risken att ett yngre syskon blir utnyttjat av ett äldre. I jämförelse med den risken väger den personliga friheten att få knulla med vem man vill ganska lätt, tycker jag.
Ni får väl kalla mig omodern, men det kan jag hacka i mig. Jag tycker nämligen att barns rättigheter är viktigare än att bygga ett varumärke som omutlig, hundraprocentigt konsekvent och modern sanningssägare.

Världsmästare på hjärtlöshet

Danmarks regering har gjort upp med Dansk Folkeparti om nye regler for udlændinge, meddelar Berlingske Tidene. Nu ska man poängsättas efter sin arbetskapacitet, språkkunskap och sitt "intresse för det danska samhället"; om man alltså deltar aktivt i föreningslivet får man poäng för det. Jag undrar om medlemskap i ett muslimskt samfund räknas? Det danska centrumet för tortyroffer påpekar att de nya reglerna alltså diskriminerar redan utsatta personer som på grund av sina traumatiska erfarenheter knappast kan vara med och tävla om poängen på samma villkor. Men det struntar förstås regeringen i. Paketet lanseras som att Danmark nu ska bli "världsbäst på integration", en paroll från Statsminister Lars Løkke Rasmussen. Att de svartmuskiga fråntas sin rätt att rösta i kommunalval efter tre år - nu blir det efter fyra år - är alltså ett stort framsteg. Men okej, man ska nu kunna bli medborgare efter fyra år i stället för sju, alltid något. Problemet är bara att det alltså är kopplat till individuell prestation. En riktigt duktig utlänning kan alltså bli en fullvärdig dansk. Fast om utlänningen inte sköter sig åker vederbörande ut på arslet igen, precis som de danskfödda. Nej, jag skojar. Danskfödda får mörda utan att bli av med sitt medborgarskap. Förstås.

En gång i världen var begreppet kulturell mångfald populärt. I dag har det snarast blivit ett skällsord, och är sedan länge ersatt med honnörsordet "integration". Anledningen är bland annat att mångfald anses hota den nationella sammanhållningen. Genom att tillåta olika "kulturer" att "göra som de vill" ställer man dem också mot varandra och mot värdlandet. Som liksom inte har en kultur. Tendensen är tydlig även i länder med lång tradition av respekt för minoriteter, som Australien eller Holland. Även i Sverige hörs tongångarna allt oftare: Vi måste integrera våra invandrare! De små liven. De måste lära sig vilka grundläggande värderingar som gäller i ett modernt land, som respekt för varandra, yttrandefrihet etcetera. Att en irakisk bög som flytt hit inte förstår skillnaden mellan demokrati och diktatur, respekt för oliktänkande och så vidare är ju en självklarhet. Han måste undervisas, och inte nog med det: han måste bevisa att han har lärt sig sin läxa. Snart kommer Folkpartiet att snappa upp tanken om poäng, jag lovar.

Men Danmark ligger alltså före oss. Där är de snart världsmästare i hjärtlöshet, främlingsfientlighet och trångbröstad patriotism. Det danska gemytet, ni vet. Det är bara en tidsfråga innan samma gemyt slår rot i Sverige, och då ligger ni löst till, alla ni som inte vill lära er knyppling på ABF eller har någon löjlig fobi mot att anpassa er efter alla regler som är oss så kära i sillsvansarnas och midsommarstängernas förlovade land. Ja, VM i vidrigheter har börjat - säg sen att idrott och politik inte hör ihop.

Dumihuve

Ibland tar ursäkterna slut. Jo, jag var väl trött, men ändå. Visst, jag var sjuk och stressad, men snälla rara...! Kunde du inte ha sett till att-

Jo, det kunde och borde jag ha gjort. Jag borde ha säkerhetskopierat originalet under ett annat namn innan jag började manipulera texten. Faktum är att jag hade gjort det; det är bara det att jag sedan råkade spara filen under samma namn. Skitsamma, det hela ledde alltså till att jag förlorade en herrans massa nogsamt redigerade texter. Jag hade slagit ihop dem när de var för korta, justerat hela sjok av tider med en s.k. recut, pillat texter några bildrutor fram eller tillbaka till bildklipp och så vidare. Det är ett tålamodsprövande jobb som ger ett snyggt resultat som just ingen annan än mina kolleger märker.

Men textfilen, som vid det här laget redan hade gått igenom fem konverteringar under en resa som sträcker sig åratal tillbaka, började alltså konstra, och min uttröttade hjärna försökte lösa det så som jag så ofta har löst andra textproblem. Jag har fanimej över 20 års erfarenhet av konstrande texter, och i gryningen av min karriär hände det då och då att man blev av med en hel film eftersom man sparade på en diskett, alltså en floppy om ni minns dem. Nu var det många år sen jag tappade så många texter, men det är ingen tröst. Niklas slant med fingret och vips var över texterna försvunna för evigt. För att jag var dumihuve.

Dumihuve är ett tillstånd som vi alla drabbas av. Man dänger igen luckan till diskmaskinen för att man är förbannad, och så går ens favoritkopp sönder. Det är bra korkat. Man låter sig bli påsatt av ett gäng okända män och så blir man hivsmittad. Ointelligent, eller hur? Man tror sig vara sin missuppfattade religions heliga svärd och får sen leva resten av sitt liv som Jihad Jane. Den tjockskallen. Eller ger sig dåraktigt ut på nattgammal is och drunknar. Ja, människor gör idiotiska saker med varierande psykosociala och ekonomiska konsekvenser. Inte ens mycket intelligenta personer undgår dumihuve-syndromet. Utvecklingsstörda kan också göra osedvanligt korkade saker, alltså under sin egen nivå. Det är nog det dumihuve handlar om, att bete sig på ett sätt som man borde ha haft vett att undvika, som när min dotter i konspiration med sin lillebror smetar in badrumsspegeln, toan och golvet med tandkräm. Eller när jag blir förbannad för det innan jag ser det komiska.

Ibland har jag tänkt att orsaken till att den där människan inte verkar klyka kanske inte beror på parametrar som social underordning, dåligt förtroende för andra, bristande utbildning eller så. Nej, människan är helt enkelt lite tjock i roten. Det är en hemsk tanke. Det kan vara roligt också, för det är så förbjudet att tänka i de banorna, utom när det gäller Carola. Jonas Gardell har sagt att hon är en småkorkad brud och att det är orsaken till hennes knäppa utsagor, inte hennes kristna tro (om jag nu minns honom rätt). Men är det synd om Carola? Kläcker hon ur sig dumheter för att hon är dum? Nej, jag tror inte det. Jag tror att hon är naiv, vilket egentligen är ett vackert drag. Det får bara lite olyckliga konsekvenser när man är en känd person.

När man är dumihuve och står där med sin trasiga favoritkopp, nyvunna hivstatus, med sitt fåniga epitet och långvariga fängelsevistelse, när man (inte) står där med sin drunknade kropp och det liksom är kört, ja då är det synd om en. Faktum är, som Marty brukar säga, att det är mest synd om folk som borde ha vetat bättre, som får skylla sig själva, som har slut på ursäkter och förklaringar. Alltså är det synd om mig i dag, och hör sen. Jag missar nu ett antal tusenlappar till nästa lön, tusenlappar jag inte har råd att vara utan. När jag märkte vad jag hade ställt till med kunde jag ha MÖRDAT mig själv genom att t.ex. lägga mig ner på golvet, kasta upp min skrivare (en Canon MP140) i luften och låtit den landa på min strupe. Så dumt var det. Men jag var inte dummare än att jag lät bli. I stället ägnade jag ytterligare några timmar åt att göra om och göra rätt. Sen svimmade jag ner mig i sängen och drömde mardrömmar om andra fataliteter. Men det fixar sig väl. Jag är i alla fall inte hivpositiv eller drunknad eller häktad.

Det finns kulturell dumihuve. På seminariet i går fick vi lära oss att de gamla grekerna ansåg att man genom att läsa någon annans text blev rövknullad. Var man alltså en fri man och hade någorlunda hög status skulle man helst inte vara särskilt läskunnig. En slav fick läsa upp det där stycket åt en. Dumt, va? Det påminner om dagens tonårspojkar och deras attityd till skolan. De vill inte heller bli rövknullade, och sen står de där med sin otvättade hals. För grekerna var gossekärleken inget problem som det vore i dag i vår kultur. Deras problem hade att göra med sedlighet och passivitet. Man skulle inte knulla runt för mycket med kreti och pleti, för det tydde på en slapp karaktär. De gossar som sedermera skulle bli fria män hade också vissa problem, för de måste ju gå från passiv till aktiv, och att vara passiv i sexualakten var något man frynte på näsan åt. En vuxen man som var passiv, eller som till och med prostituerade sig, fick sina medborgerliga rättigheter starkt begränsade. Tala om dumihuve.

Men det här lever ju kvar. Det passiva var tabu, för det var kvinnligt kodat. Slavar hade inget värde alls, och kvinnor var givetvis mindre värda än män, men sådan var ju naturens ordning. Männnen skulle dock vara aktiva och, i viss mån, sedliga. Så vi har skapat en avgörande del av "det kvinnliga" genom att tillskriva det passivitet och sen ser vi det vi vill se. Vi ser hur spermierna aktivt piskar sig fram mot det passiva ägget. Att det inte är så enkelt framgår liksom inte av Lennart Nilssons svepelektronmikroskopbilder, utan vi ser dem som bevis på något vi redan vet - och anser oss därefter ha fått vår tes bevisad. Det är inte speciellt begåvat, skulle jag vilja påstå. Vi borde veta bättre. Fast det kanske inte är direkt synd om oss för denna dumihuve, däremot blir det synd om dem som tillskrivs det passiva-kvinnliga-nedvärderade. Om vi går tillbaka till mannen som blir påsatt av en massa andra män så är han måhända passiv, men samtidigt är han aktiv. Han har valt det här. Kanske är han till och med en "bug chaser" som vill bli hivsmittad. Det kan man tycka är dumt, och kanske tycker han det själv när han upptäcker att det inte innebär någon frihet, utan tvärtom bara blir en begränsning och belastning. Frågan om hans dumihuve är alltså ganska komplicerad, liksom frågan om huruvida det är synd om honom.

Nu ska jag återgå till mitt översättande. Men är väl inte dumihuve. Eller jo, det är man, men inte hela tiden. Så med en lätt suck överger jag härmed dessa för mig intressanta tankespår för den här gången. Om ni tycker att det jag har skrivit är dumt kan jag väl säga som Jimmy på Qruisern brukade säga: "Jag är inte dum, jag har bara lite otur när jag tänker." Han var allt annat än dum, men den där ödmjukheten skulle jag gärna försöka göra till min.

Jag vill inte skriva för er, däremot för er

I mitt Twitterflöde och i min länklista vimlar det av fantastiska skribenter. De har till stor del ersatt mitt dagstidnings- och tidskriftsläsande, vilket känns skönt. Varför sitta och sucka över idiotiska, tråkiga eller på andra vis förutsägbara artiklar när man har ett gäng pålitliga personer som uttrycker sig så mycket bättre? Några av dem är journalister, andra är på väg att etablera sig. Och det många uttrycker mellan sina ordinarie texter är stress. De plågas av en textjävel som de måste leverera trots att de är sjuka eller mycket hellre skulle göra nåt annat. Det är självvalt, kan man säga. Ger man sig in i en bransch som bygger på deadlines får man helt enkelt bita ihop eller hoppa av. Men det är ju inte riktigt det man tänker sig när man börjar få uppdrag och gläds åt spaltutrymmet, åt att få delta i det offentliga samtalet. Dessutom är det förstås värt mödan för det mesta. Men hur blir det i längden?

Jag har slavat under deadlines i över 20 år. Mina texter väcker sällan någon uppmärksamhet, men de flesta har nog sett en översättning som jag har gjort utan att nödvändigtvis ha lagt märke till namnet. Det gör mig ingenting. Vissa översättningar är jag stolt över, men det har inget med programmets kvalitet eller tittarsiffror att göra. Det är förstås roligare att översätta "Sopranos" än ytterligare en vedervärdig biofilm med Richard Gere, det är mer inspirerande att göra något som är svårt, det är en seger när man har komprimerat kulsprutedialog till något som känns naturligt och idiomatiskt. Men det kan vara roligare att översätta ett norskt program om någon ensling i en fjord, ett program som ses av få. Det som inte är roligt är deadlines, med vissa undantag, som när man är några översättare som delar på ett Nobeltal, en presidents tal till nationen eller så. Jag minns när vi var ett gäng som översatte Oscarsgalan för TV4, med bara några minuters fördröjning, och detta på datorer med ny programvara som brakade ihop med jämna mellanrum. Vi fixade det ändå.

Jag har fått nog och övernog av deadlines i mina dagar. Jag har fått nog av att vara duktig, rentav "oumbärlig", att jobba minst 60 timmar i veckan och aldrig ta semester eller att sitta med en tolk i ena örat medan man trycker ut texter i direktsändning och tar emot en synk i ett litet rum i ett tv-hus. Jag orkar inte längre. Jag har bränt ut mig en gång för alla och klarar knappt att leverera texter ens med mycket god framförhållning. Det är inte så bra, men jag accepterar det. Men det jag inte önskar mig är ytterligare krav.

Min blogg skriver jag för att det är roligt. Punkt. Den är ett fritidsintresse. Punkt. Det har hänt att jag har känt mig pressad att värpa nåt, men innerst inne har jag ändå vetat att det faktiskt inte är så viktigt. I perioder skriver jag nästan ingenting. Det är också okej. Om jag inte skriver nåt på länge har jag ett hundratal besökare per dag i genomsnitt, i allmänhet folk som har googlat på något ämne jag har tagit upp. Som mest har jag haft ca 700 besök på en dag, vilket många skulle fnysa åt. Jag ser det inte så. Jag blir glad över den respons jag ändå får och känner att jag gör en viss nytta stundom. Jag har en fast läsekrets som gillar det jag skriver - mer bekräftelse än så behöver jag inte. Om jag som genom ett mirakel skulle få flera tusen besök per dag skulle jag känna mig pressad. Risken är obefintlig med tanke på vad jag skriver om, hur jag skriver (ofta långt och konvolutiskt) och att jag är okänd i övrigt. Och jag upprepar: det är okej det med. Man kanske kan ana doften av sura rönnbär här, men det är faktiskt en illusion. Om mitt skrivande skulle bli mitt jobb vore det inte längre min fritidssysselsättning. Lusten skulle försvinna fortare än kvickt, så nej tack.

Men ändå: tänk om jag skulle bli ledarskribent! Tänk om jag skulle skriva i Bang, Arena eller någon annan publikation som jag gillar. Vilken läsekrets! Vilken potentiell berömmelse! Förvisso. Men tänk vilken press. Tänk att bli inspirerad på kommando. Jag vet vad Jan Guillou säger, att inspiration är till för amatörer. Men det är just amatör jag vill vara, och förresten kan man se spår av bristande inspiration hos många kända skribenter. Eller så fastnar de i en mall och blir outhärdligt förutsägbara. Är det självvalt?

Gränsen mellan det självvalda och det ofrivilliga är synnerligen diffus, och det är svårt att backa, vilket många kan vittna om. Jag inbillade mig länge att jag trivdes med att jobba ihjäl mig. Jag var en supermänniska som klarade en arbetsbörda som mina kolleger skakade på huvudet åt. Och jag delade mitt liv med en annan supermänniska, som till råga på allt hade samma jobb; det var en folie-a-deux. Vi tjänade stålar som gräs, vilket man bara kan göra i min bransch genom att just jobba ihjäl sig. Var det självvalt? Såklart inte. Det byggde i grunden på frilansarens ständiga rädsla för att inte få tillräckligt med jobb. Pengar är en klen kompensation, men kanske den enda i ett sånt läge. Och herregud vad jag inte längtar tillbaka.

Så jag blir orolig för dig när du twittrar om textjäveln. Jag gläds med dig när du får bra respons på en artikel, när du får många läsare, när du blir alltmer etablerad. Varningar biter antagligen inte på dig; du är så inne i det här och hjulen snurrar allt fortare. Du får ständigt nya bekräftelsekickar, du är på väg att bli någon att räkna med i det offentliga samtalet. Lycka till! Jag unnar dig verkligen dina framgångar och njuter av dina texter. Men krascha inte, är du snäll. Det är inte så roligt att vara vidbränd av sitt arbete, varken för dig eller för din omgivning. Se upp med det där gränslandet. Våra kyrkogårder är redan fullsmockade av duktiga personer.

Om intersektionalitet är svaret, vad är frågan?

Jag läser på Feministiskt initiativs hemsida om intersektionalitet. Det låter bra på många sätt, och FI är mig veterligen det enda parti som kandiderar till riksdagen i år som använder det. Men är intersektionalitet mest ett "buzzword", en knapp man kan trycka på för att framkalla välbehag hos den redan insatta som diggar begreppet? Är det alltså "inne" i vissa kretsar? Och behövs begreppet alls? Nedan försöker jag reda ut begreppen en smula. (Delar av det här bygger på en hemtenta jag nyligen lämnat in, därav den lite torra referenshanteringen etc.)

I Nina Lykkes ”Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen” (KVT 2003:1) definieras intersektionalitet som ett kulturteoretiskt begrepp med vilket man kan analysera ”samverkan mellan olika samhälleliga maktassymmetrier”, baserade på ”kategorier som klass, profession, ålder, nationalitet etc.”. Syftet (för en genusforskare) med att använda intersektionalitetsbegreppet är enligt Lykke att det kan producera ny kunskap om det postindustriella samhällets mångfald och maktordningar utan att riskera att tappa könsmaktssystemet ur sikte.

Enligt Lykke bör man inte se maktordningar som additiva, utan tvärtom som ”oupplösligt förbundna med varandra genom dynamisk interaktion”. Denna närmast axiomatiska syn på maktordningarnas samspel är för Lykke starkt förbunden med en poststrukturalistisk förståelse av hur vi ”gör” exempelvis genus eller etnicitet. Lykke varnar dock för att begreppet kan bli ”analytiskt ohanterligt” om man frestas att analysera varje tänkbar maktordning i varje situation. Därför rekommenderar hon att man gör ett urval av vilka man ska analysera, även om man alltid måste kunna motivera varför och även ifrågasätta om de bortvalda kategorierna kan bidra till alternativa analyser. En kategori som dock aldrig får väljas bort är genus, även om den inte per automatik ska ses som överordnad.

Maria Cardin och Sofie Tornhill invänder i ”Intersektionalitet – ett oanvändbart begrepp?” (KVT 2004:3) att Lykke är inkonsekvent. Om nu maktordningarna är oupplösligt förbundna med varandra, hur kan man välja bort någon? Dessutom är själva vägkorsningsmetaforen som ordet intersektionalitet implicerar mindre lyckad, skriver författarna. Man kan ju bara färdas på en väg (= maktordning) i taget; ”kanske förutsätter den i själva verket en strukturalistisk syn på makt”. De vill i stället använda intersektionalitetsbegreppet för att ”diskutera frågor om exkludering och inkludering inom feministisk teoribildning” och ”lyfta fram konflikterna och premisserna kring feminismens premisser”. Vad betyder till exempel vitheten som norm för den feministiska kunskapsproduktionen, hur påverkas den av rasism och globala maktförhållanden?

Lykke besvarar Carbins/Tornhills kritik i ”Nya perspektiv på intersektionalitet. Problem och möjligheter” (KVT 2005: 2-3) genom att framlägga ett ”dubbelt perspektiv” på feministisk teoribildning. Genom att se den som en diskursiv process där olika kategorier som genus och klass ”omförhandlas och teoretiseras”, men även som ”en politisk utveckling av motståndsdiskurser” menar hon att intersektionalitet ”inte så lätt kan användas för att upprätthålla en identitetspolitik där maktskillnader mellan feminister undertrycks”. Lykke betonar än en gång att maktasymmetrier inte ska se som additiva, men förklarar egentligen inte hur det är önskvärt eller ens möjligt att ändå sovra bland maktasymmetrierna. Hon betonar att feministiska motståndsdiskurser inte kan ha som utgångspunkt ”en enskild epistemologisk ståndpunkt” som till exempel att genus är ”den viktigaste startpunkten” - men vad säger hon i praktiken?

I Paulina de los Reyes och Diana Mulinaris ”Intersektionalitet” (2005) jämför författarna Marx och Foucaults maktanalyser. Marx ser maktutövande som ”kopplat till den exploatering som möjliggörs av det privata ägandet av produktionsmedlen och samhällets uppdelning mellan arbete och kapital” (2005 s. 43). Foucaults analys handlar i stället om ”skapandet av normaliteten och stigmatiseringen av avvikelsen”, och maktutövandet karakteriseras här av ”samhällelig konsensus över definitionen av det rätta, möjliga och naturliga” (2005 s. 42-43, kursivering i original). Detta får följder för analysen av olika maktassymmetrier. Medan exempelvis kön, klass och etnicitet är ”konstitutiva för det kapitalistiska samhället” (2005 s. 42) kan sexuell läggning, politisk tillhörighet eller funktionshinder inte på samma vis ”nedärvas”. Författarna vill belysa förhållandet mellan norm och makt: en underordnad position innebär inte nödvändigtvis en stigmatisering, medan en stigmatiserad position däremot ofta medför även ekonomisk/social/politisk underordning.

Författarna menar att det är viktigt att kunna göra ”en analytisk distinktion mellan stigmatisering och underordning … för att förstå de mekanismer genom vilka makt och ojämlikhet reproduceras” (2005 s. 44). En strukturellt underordnad grupp som arbetare kan alltså inte likställas med en stigmatiserad grupp som HBT-personer; det är fel att ”i postmodernistisk anda postulera att alla kategorier är lika exkluderade” (2005 s. 44).

Intersektionalitetsbegreppet kan tydligen ges olika innebörd. Lykke ser det mer eller mindre som ett poststrukturalistisk analysredskap medan Carbin/Tornhill och de los Reyes/Mulinari snarare intar en postkolonial ståndpunkt och riktar kritik mot den hegemoniska (vita, akademiska, medelklass-) feminism som intar ett etnocentriskt perspektiv och glömmer sin egen position. En annan stor skillnad är, som jag uppfattar saken, att de los Reyes/Mulinari inte jämställer maktassymmetrier baserade på strukturella maktförhållanden med sådana som beror av exempelvis sexuell läggning eller funktionshinder. Detta gör Lykke, som menar att ”de dynamiska och växlande intersektionerna … har blivit mer rörliga” och som ser identitet som performativ och förhandlingsbar. Lykkes maktanalys verkar alltså ha Foucaults (och hans efterföljares) maktanalys som ram, medan de los Reyes/Mulinari även har en materialistisk syn på makt.

Om vi återgår till den konkreta politiken bör vi fråga oss om begreppet är ett användbart redskap. Vilket är problemet som det ska lösa? Lykke skulle svara att traditionell feminism tenderar att blunda för andra maktordningar medan ett mångfaldstänkande (som i Danmark, där feminism är "ute") riskerar att tappa bort feminismen. Intersektionalitet är alltså det bästa av båda världar. En postkolonialist eller svart feminist skulle kanske svara att begreppet framförallt är viktigt då det riktar sökarljuset på endimensionella och etnocentriska maktanalyser och kan skapa en ökad reflexivitet hos samhällsanalytikern, forskaren eller aktivisten. Vem är jag, och vilken syn har jag egentligen på min omvärld? Kan vi t.ex. tala om ett internationellt systerskap? Är begreppet "patriarkat" fortfarande gångbart? En materialist skulle eventuellt säga att funktionshinder och sexuell läggning knappast är samma sak som klass och hudfärg, och att allianser på basis av strukturella maktordningar förmodligen är stabilare än dem man kan uppnå bland hbt- eller cripaktivister. Och en poststrukturalist skulle säga att alla kategorier är språkliga konstruktioner, uteslutande och därmed förtryckande.

Jag tycker att frågan är komplicerad. Det är en teori jag har. Men vad vill FI med sitt intersektionella...eh initiativ? Om de verkligen menar allvar, borde de inte döpa om sig till Intersektionellt Initiativ? (Tala om svåruttalat namn.) Eller menar de att det feministiska perspektivet är det enda som aldrig går att bortse från? Det är måhända en legitim analys, men då hamnar vi där igen: kan man reducera den intersektionella buljongen? Ska man vara ett i grunden feministiskt parti men plussa på med diverse andra maktasymmetrier? Blir inte det just assymetriskt?

De metodologiska svårigheterna med en intersektionell analys värd namnet är stora. Man kan inte gärna ta med rubbet, varenda gång, utan att hamna i det Judith Butler ironiskt kallade "epistemologisk imperialism". Inte nog med att det kräver extremt omfattande sakkunskap, det blir ohanterligt, precis som Lykke varnar för. Å andra sidan: Kan man på förhand välja vilka maktasymmetrier men vill studera? Även om man bortser från att detta strider mot tanken på att alla maktasymmetrier är oupplösligt sammanflätade så återstår risken att man bara ser det man vill se. Om vi antar att gruppen X drabbas av förtryck på grund av faktorerna A, B och C så kommer vi säkert att se hur det blir ABC, CBA eller CAB och så vidare. Men faktorn D märker vi aldrig, trots att den är lika viktig. Livsfarligt. Å andra sidan kan man fråga sig om teorin om det sammanflätade alltid är sann. Jag skrev "närmast axiomatisk" om just den synen.

Men finns det något mellanting mellan en additiv syn på maktassymetrier och en "intrasektionell"? Det beror väl på vad det är man vill studera. Man kan t.ex. studera en viss grupp enligt tankeschemat ovan och så att säga gå inifrån och ut. Eller man kan studera flera grupper i relation till varandra, och då finfördela analyskategorierna utifrån och in. Hur skiljer sig grupp A från B när det gäller inkomster, könsfördelning eller etnicitet? Hur skiljer sig män från kvinnor i grupp A vad gäller inkomster? Hur ser det ut med inkomst/kön i grupp B? Vilka likheter/olikheter finns mellan personer med etnicitet X kontra etnicitet Y i grupp A resp. B - eller över båda grupperna? Jag tror att det här är en framkomlig väg. Och inte nog med det, den påminner om den sortens sociologiska kartläggningar som sedan länge har gjorts av forskare i Bourdieus efterföljd. Jag ser nog intersektionalitet framförallt som ett redskap för reflexivitet - och även här har Bourdieu gått i täten genom att analysera den som analyserar, t.ex. i "Science of Science and Reflexivity" (som jag just har börjat läsa).

Att begreppet intersektion är oanvändbart som metafor tycker jag är uppenbart: en sådan korsning förutsätter distinkta vägar - som inte finns i verkligheten. Men synen på maktasymmetrier som så oupplösligt sammanfogade att de inte går att studera separat leder å andra sidan antingen till handlingsförlamning, till epistemologisk imperialism eller till en diffus, poststrukturalistisk syn på allting som en förhandling. (Det senare släpper dessutom in psykoanalysen på banan, och sen är vi hjälplöst förlorade.) Det är angeläget att ifrågasätta fasta kategorier som man-kvinna eller heterosexuell-homosexuell. Det är viktigt att erkänna språkets verklighetsdanande effekter. Att verkligheten inte låter sig beskrivas med enkla, positivistiska kategorier är det väl inte många som ifrågasätter, inte heller att all forskning är historiskt och kulturellt situerad. Men verkligheten är ändå möjlig att studera, även om den är komplex. Frågan är bara vilka redskap vi behöver. Dessa bestäms av vad vi vill studera - och ytterst, hur vi ser på verkligheten. Vänsterpartiet ser kvinnoförtryck som en fråga om klass och patriarkat, vilket framgår av deras förslag till feministisk plattform. FI vill ta ett intersektionellt grepp om maktordningarna. Är det bättre? Det är inte så lätt att svara på med resonemangen ovan i åtanke. Intuitivt röstar jag på FI (och i praktiken gjorde jag det i förra valet och kommer nog att göra om det i höst). Men jag undrar exakt hur genomtänkt deras syn på intersektionalitet är, och vilka analytiska redskap de har i sin epistemologiska verktyglåda. Vänsterpartiets verktygslåda känns i alla fall inadekvat. Det är, som Tarkovskij sa en gång, som att slå i spik med ett mikroskop - fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar.