What's your poison?

Först hostar jag under några dygn till mig en muskelinflammation i nacke och rygg. Sen får jag så ont att jag knappt kan tänka. Försöker sova, det går nån halvtimme åt gången. Andra natten vaknar jag med såna smärtor att jag måste till akuten. Jag får en Voltarenspruta i häcken mot muskelinflammationen, två Distalgesic och så hem igen vid fyratiden. Vaknar vid tio av att någon rotar med en rostig konservöppnare i magen på mig - det är förstås rävgiftet Voltaren som spökar. Jaha, sen hämtar Marty ut Voltaren i tablettform + magskydd (Omeprazol) och jag börjar medicinera mig. Inte fan ger muskelvärken med sig. På kvällen åker jag till närakuten och får där Tradolan utskrivet, ett morfinliknande preparat. Sväljer en direkt på Anders Petter Otäck och far hem igen. (Här passar jag också på att klämma mitt pekfinger i dörren, för att liksom känna nåt.) Men nu har jag så ont och är så utmattad att jag gråter - ska medicinen aldrig börja verka? Till sist kickar den ändå in, och nu är jag ganska omtöcknad, men har forftarande ont. Och mår illa och har ont i magen.

Jag slocknade vid tiotiden - halleluja! Vaknade vid två av värk, tog en ny Tradolan och sov till elva. Nu ska jag pröva med paracetamol igen, för jag gillar inte att känna mig så avtrubbad. Värken är kvar, men på en uthärdlig nivå.

Så där har ni mitt lidandes historia och anledningen till att jag har gått under jorden. Jag är nog på banan igen om en dag eller två. Vårt bredband är uppsagt pga en obetald och bortglömd räkning på två hundra spänn från mars, så nu ska jag försöka få tillbaka det. Tills vidare snyltar jag på ett oskyddat nätverk, men det är långsamt, så jag ransonerar min nätvaro. Det är alltså andra anledningen till min tystnad, kära ni.

Eva Rusz meddelar världsnyhet

Tydligen har Katrin Zytomierska försökt vara lite rolig. Så här ungefär: "Å, det är skitjobbigt att vara gravid - jag hatar redan den lilla krabaten. Det blir nog jag som kommer att slå barnen." Jättekul. Verkligen. Men detta och lite till får Aftonbladets så kallade relationsexpert Eva Rusz att gå i taket: "– Är hon så omogen, eller tror hon att hon är ball? Om hon verkligen känner som hon säger så måste hon få psykoterapeutisk hjälp, och sociala myndigheter borde kopplas in."

Ja, just det. Om det nu vore så. Men jag tror faktiskt inte att Zytomierska menar allvar - gör ni? Visserligen har hon kanske inte precis uppfunnit den djupa tallriken, men skulle hon verkligen uttala sig som hon har gjort om hon hade menat allvar? Skulle inte tro det. Att då som Rusz börja dilla om att Zytomierska borde ha steriliserat sig är faktiskt riktigt pajigt. Men nu kommer det allra värsta:

– Det blir katastrof. Ett barn kan känna av mammans inställning redan i magen. Och om mamman i den här typen av fall inte är beredd att göra något åt sin inställning kommer barnet att få psykiska problem, det är ingen tvekan om det.

Ja, ni läste rätt. Katrin Zytomierska skojar nog men Rusz hävdar alltså på fullt allvar att ett barn kan känna av mammans inställning redan i magen. Man tar sig för pannan. Snälla, hit med studien som visar det - det måste ju vara den största medicinska nyheten på många år.

Man måste inte vara nåt universalgeni i klass med Carola för att bli en bra förälder. Det räcker bra med rätt inställning, att man är beredd att lära sig av barnet hur man ska göra. Jag tror att de flesta klarar det hyfsat. Zytomierskas uttalanden kanske inte är så putslustiga, och inställningen att hon ska sätta gränser etcetera är tyvärr alltför vanlig - som om det vore det viktiga med föräldraskapet. (Många inbillar sig ju det, så det må vara henne förlåtet. Hon kommer antagligen att vara oändligt mycket mjukare än hon föreställer sig nu.) Men hur i hela friden man kan dra så stora växlar på hennes uttalanden (i den publicistiska parnassens högborg Aftonbladet Wendela) som Eva Rusz gör är för mig obegripligt, och får mig att undra vem som egentligen är dåligt gynnad av gudarna å det begåvningsmässiga.

Det finns ett alternativ: Eva Rusz är en humorist av guds nåde! Men något säger mig att hon bara är ännu en tyckare av samma skrot och korn som Rigmor Robert. Att Aftonbladet anlitar henne som relationsexpert är däremot inte förvånande - den tidningen har väl sämst omdöme i Sverige att döma av sensationsartikeln om Israels organskörd eller Sverigeodemokraternas famösa artikel nyligen.

(Uppdatering: jag kollade Zytomierskas blogg, och mycket riktigt har hon skrivit själv om vådan av att skoja om såna här saker.)

Dåligt glid

Det finns människor i Sverige som ägnar sig åt analsex. Jag vet - det är hemskt! Men där saker ska in, inte ut, åker ändå saker in. En del av dessa sodomiter är kortare än Göran Skytte; man brukar kalla dem barn eller ungdomar. Att de är kortare innebär inte att de är dummare än Skytte, men man brukar säga att de har mindre livserfarenhet. Detta innebär i sin tur att de inte alltid har koll på hur man ska göra för att rövsex ska vara en behaglig upplevelse. Det framgår t.ex. sällan av porrfilmer att glidmedel är en bra idé - och inte bara där, förresten. Glid är alltid bra, oavsett om det är systrarna Bartholin som står för fiolerna eller bröderna Silikon. Jag vill till och med drista mig att säga att man aldrig ska knulla utan bra före före.

Nå, sånt kan man förstås lära sig med åren, som Göran Skytte. Ni kanske minns hans ord:

PS. Du som nu vill angripa mig för att vara bigott och hysa sexualskräck, du ska veta att jag personligen har varit med om allt som du önskar att du hade varit med om.

Alla dessa ungdomar som önskar ha analsex kanske kunde skriva till "Fråga Göran"? Nej, det tror jag inte är nån bra idé, och det tycker inte Göran heller. Han håller på en don't ask, don't tell-princip när det gäller analsex för juniorer. Alltså: om man inte lär dem hur man gör så kanske de låter bli.

Men tyvärr ser inte verkligheten ut så. I verkligheten knullar juniorerna ofta redan innan de har blivit byxmyndiga. Om man inte vill sätta på dem kyskhetsbälte så ser jag inte hur man ska kunna göra nåt åt saken - om man nu ska det. Jag tycker faktiskt inte det. Men jag tycker att det är en bra idé att lära dem att valla rätt och använda kondom. Det tycker inte Göran Skytte, och inte heller Green Fluorescent Poirier, två högerkristna farbröder. De vill förbjuda RFSU att informera om sex i skolorna. Vi ska inte ha så mycket upplysning, tycker de. Det är bättre att vi får ett ökat antal aborter, fler könssjukdomar och fler juniorer med ömma stjärtar. Så att de lär sig veta hut.

Tänk om vi fick en kristen sexualundervisning i skolan. Tänk om RPM fick predika avhållsamhet och Skytte tala om kärlekens gåva från Gud. Jag tror att många skulle uppskatta det - ja, inte ungdomarna alltså. Då kanske vi kunde få det som i USA, där antalet aborter och könssjukdomar bland unga är avsevärt högre än här. Det kan tyckas vara ett högt pris att betala, men tänk vilken upphöjd moral man bibringar juniorerna! Den är värd mer än all Crisco i San Francisco.

Frige David Isaksson!

Den svenska journalisten David Isaksson sitter sedan 2001 fängslad i ett främmande land, långt bort i en annan världsdel. Regeringen säger sig ha verkat för hans frigivande, men via så kallad tyst diplomati, detta för att inte förolämpa regeringen i landet långt borta. Så Isaksson är fortfarande kvar i fängelset och har med största sannolikhet torterats. De andra journalister som greps samtidigt som Isaksson är förmodligen döda. Utrikesminister Carl Bildts vill inte redogöra för några detaljer.

Melker Gezelius, en svetsare från Örebro, satt under några år i ett amerikanskt fängelse, på vaga grunder misstänkt för terrorism. Han frigavs så småningom och återvände till Sverige. Efter återkomsten vallfärdade han till Rom och studerade en tid vid Oscar Backis bibelskola i London. Den 10 september i år greps Gezelius i Pakistan med bl.a. cd-skivor i bagaget. Det låter kanske inte så graverande, tycker ni, men i samlingen ingick Carolas julsånger och Christer Sjögrens "O, helga natt". Den svenska regeringen tyckte dock inte att det fanns någon anledning att överanstränga sig för att få Gezelius frisläppt, men nu är han ändå hemma igen. Gezelius agerande har misstänkliggjorts av svenska medier. Ingen rök utan eld, menar man. Visserligen är han aldrig dömd för något brott, men ändå. Han är ju förmodligen högerkristen.

I augusti 2024 ber Sveriges regering 10 000 irakiska flyktingar om ursäkt för att i ett överilat och felaktigt beslut ha avvisat dem till Irak. Ett antal överlevande tas emot av Konung Carl XVI Gustaf och utrikesministern. "Vi är ledsna för följderna", säger utrikesministern och följer därefter med på en rundtur till de områden där flyktingarna hade rotat sig och trott sig vara fria från förföljelse.

Här kommer den svenska dumhögern

Johan Wennström är välgörande kritisk mot Sarah Palin et al. i dagens SvD. Men han borde fundera ett tag på vilka vulgärkonservativa klyschor Rasande Roland kom med i går, tycker jag. I sin iver att försöka trumfa igenom gammalmodiga värderingar om avhållsamhet före äktenskapet etc. glömmer han att det knappast är RFSU:s fel att skolans sexualundervisning är i bästa fall bristfällig, i sämsta fall icke-existerande. Han vill också hellre rita om landskapet än kartan så att ungdomar som inte gör som han tycker att de borde ska undandras undervisning om exempelvis preventivmedel. Nu får han det att låta som om RFSU bedriver ett krypskytte mot en hel generation i akt och mening att få den att ägna sig åt ohämmat analsex med mera. Man tar sig för pannan.

Om kollektiv och individer

Det här var från början ett svar på en kommentar från Ulla W till För en könsneutral könskvotering, men jag tycker att det förtjänar en mer framskjuten plats. Inte för att det är särskilt briljant, men vi diskuterar viktiga frågor här.

---

Du talar apropå kvotering om mitt mål som ”Utopia”.

Jag antar att du med det menar en omöjlig, naiv dröm om ett paradisiskt tillstånd. Att du använder det ordet implicerar att jag är naiv – eller kanske vill genomdriva ett system över folks huvuden, mot deras önskemål, på bekostnad av deras individuella frihet. Så är inte fallet. Jag vill ha ett bättre samhälle än det där grupper med relativt sett lågt ekonomiskt och socialt kapital är underordnade grupper med stort ekonomiskt och socialt kapital. Jag anser också att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp, ekonomiskt, socialt och politiskt. Detta är ett missförhållande som bör åtgärdas. Exakt hur detta ska gå till kan alltid diskuteras, men målet är definitivt genomförbart och ingen omöjlig dröm. Vi behöver mål och visioner.

Du framhärdar i att tillskriva mig åsikten att människor inte kan hänföras till kategorier. Men visst kan man dela in exempelvis Sveriges yrkesarbetande befolkning i män och kvinnor och studera vad som skiljer de båda kategorierna åt, samt försöka rätta till missförhållanden. Att därmed tro att man har gjort en uttömmande beskrivning av vad det innebär att vara kvinna eller man är naturligtvis helt felaktigt. Inom gruppen kvinnor finns det t.ex. stora skillnader beroende på var man bor, vilket social position man har, vad man har för hudfärg, religion eller sexuell läggning och mycket annat. På ett sätt är det därför felaktigt att tala om kvinnor som grupp, som Kvinnan, men det hindrar alltså inte att man kan driva krav som är specifika för kvinnor.

Du tycker att man ska behandla alla lika. Det tycker inte jag, för det är att bortse från att människor har olika behov. Att då behandla alla lika är en form av diskriminering. Att hävda att det bara är enskilda individer som kan få rättvisa är ett egendomligt sätt att se på världen, tycker jag. Kan man t.ex. inte kräva att ensamstående kvinnor ska få inseminera, utan bara att individ XX ska få göra det? Det tror jag knappast att du menar, lika lite som du menar att en sådan reforms betydelse bara kan mätas genom att fråga XX1, XX2, XX3… Jag förstår faktiskt inte vad du menar.

Sen beskriver du ditt mål: ”ett samhälle där varje individ bemöts som den unika varelse den är och där varje individ ges möjlighet att utveckla sin fulla potential”. Bra där, jag håller med dig. Men det är egentligen bara ett annat sätt att beskriva ett samhälle där olika grupper inte skor sig på varandra, diskriminerar varandra och dominerar varandra. Att tro att ett samhälle inte går att analysera utifrån olika grupper är, tja…naivt, tycker jag. Visst kan man göra det utan att tappa frågan om individers aktörskap ur sikte. I själva verket är ett sådant dubbelt perspektiv helt nödvändigt.

Du förespråkar en modell med gradvisa framsteg, eller ”myrsteg” som du uttrycker saken. Men hur mycket tålamod bör man då ha – och varför? Och vad gör man när utvecklingen inte går framåt utan bakåt? Till exempel ökar hatbrotten mot hbt-personer – ska vi då bara sucka lite och hoppas på att det blir bättre i längden? Eller ska vi ta det med knusende ro när antalet kvinnliga professorer inom sektorer som ekonomi och teknik minskar? Jag tycker inte det.

”Livet handlar inte om strukturer, det handlar om individer. Att se strukturer är bara ett hjälpmedel för att tolka världen och för att se åt vilket håll vi vill sträva”, skriver du. Visst, det kan jag skriva under på. Vi behöver alltså göra strukturella analyser för att konstatera vad som behöver göras. Men även den enskildes liv är invävt i olika strukturer – hur skulle det kunna vara annorlunda? No man is an island, entire of himself, som bekant. Alltså bör vi fråga oss för vem klockan ringer. När den irakiske bögen på Migrationsverkets förvar skakar av skräck för att polisen snart ska komma och hämta honom, belägga honom med handbojor och sätta honom på ett plan till Bagdad så ringer klockan även för mig. Strukturen? En iskall byråkrati, oförmögen att ens följa sina egna riktlinjer. Strukturen? Ett stort antal fall av tortyr av och mord på bögar i Irak. Individen? Han. Och jag.

”Du radar upp en rad orättvisor och frågar om det är rimligt. Det är det förstås inte, men lösningen är inte att behandla enskilda individer orättvist för att uppnå ett högre mål. Det är nog där vi skiljer oss mest åt. Jag tycker alltid att man ska ha ett individperspektiv, eftersom kollektivet faktiskt inte har nåt känsloliv”, skriver du.

Men det existerar ingen lagstiftning, inga förordningar, inga politiska instrument som alltid, i alla lägen, tillgodoser alla individers behov och rättigheter. Ändå skapar vi dem för att vi antar att det är för majoritetens bästa. Jag tror t.ex. att det kan finnas en del personer som kan hantera narkotiska preparat på ett rimligt sätt. Men de flesta av oss fixar inte det, därför får vi inte köpa amfetamin hos Bosses Tips & Tobak. Jag kan också tänka mig att vissa knyter näven i fickan över den paternalistiska synen på dem. När det gäller instrumentet köns- eller annan kvotering kommer det ofelbart leda till att vissa känner sig diskriminerade. Jag anser att fördelarna uppväger nackdelarna. Däremot är jag inte för kvotering i alla lägen. Den kan i sämsta fall bli en tom politisk gest. Men jag tycker att det är solklart att vi borde införa kvotering till bolagsstyrelser som i Norge. När det gäller utbildning är läget inte lika klart. Men jag tycker t.ex. att den är på sin plats när det gäller professurer, där antalet kvinnor är absurt lågt med tanke på andelen kvinnliga doktorander. Ska vi kvotera in män i kvinnodominerade yrkesutbildningar? Jag vet faktiskt inte. Jag har börjat vackla där. Jag tycker inte att det är självklart att vi får en bättre psykologkår med en större andel män - alltså kanske jag snarare är för att andelen kvinnor ska vara minst 50 %. Som du kanske förstår gillar jag kvinnor bättre än män, inte för att de är diskriminerade utan för att de brukar vara drägligare som individer.

Slutligen: kollektivet har visst ett känsloliv. Ett kollektiv består nämligen av individer. De kanske inte har exakt samma uppsättning känslor inför exakt samma fenomen som de ställs inför, men kan man inte tänka sig att kollektivet irakiska flyktingar som ska utvisas från Sverige de närmaste åren – ca 10 000 personer – hyser negativa känslor inför att tvingas tillbaka till det land varifrån de flytt? Jag tror faktiskt det. Och lägger man örat mot marken kan man höra ett kvidande från alla individer som förföljs och mördas runtom i världen - rakt genom jordskorpan.

Ur motionsfloran: löjliga förslag om genus?

Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg länkar i dag till genuvtenskapsshataren Tanja Bergkvists blogg, där hon har studerat ett axplock genusrelaterade motioner. Först ut är Ann-Christin Ahlbergs motion Genusskillnader i avdrag för arbetskläder. Den går ut på att även personer som arbetar inom hemtjänsten eller i förskolan ska kunna göra avdrag för arbetskläder. I nuläget beviljas bara avdrag inom manligt dominerade yrken som betongarbetare, murare, smidesarbetare och svetsare. Ahlberg påpekar att den som jobbar i exempelvis hemtjänsten också får sina kläder utsatta för stort slitage, varför en översyn av reglerna behövs. Detta är naturligtvis urlöjligt. Eller? Jag tycker inte det. Även nästa exempel kommer från Ahlberg, Jämställdhet vid försäljning av statliga bolag. Så här skriver Ahlberg:

Regeringens mål är att alla statliga företag som verkar på konkurrensutsatta marknader, vilket motsvarar större delen av värdet i den statliga bolagsgruppen, på sikt ska säljas ut. Utförsäljningarna är en usel affär för staten. Inga som helst ekonomiska eller rationella grunder till varför utförsäljningarna nu måste genomföras har ännu anförts av regeringen. Regeringens utförsäljningar grundar sig därmed helt och hållet på ideologiska argument, staten ska inte äga. Detta innebär att de ideologiska skygglapparna har fått ersätta rationella och ekonomiska överväganden. Detta kommer med all sannolikhet att stå de svenska skattebetalarna dyrt.

Jag ska här ta upp jämställdhetsaspekten på utförsäljningarna. Statliga bolag har varit de mest jämställda när det gäller företag i Sverige. De har varit våra flaggskepp om vi ser till jämställdhetsaspekten. Men vid den borgerliga regeringens utförsäljningar av statliga bolag finns risken att jämställdheten inom bolagen går förlorad. År av jämställdhetsarbete kan därmed slås sönder. Därför är det angeläget att man vid försäljningar av statliga bolag ser till att vidmakthålla den redan befintliga jämställdheten i bolaget även efter en försäljning.

Exakt vad det är som framkallar Bergkvists åtlöje här vet jag inte, men det kanske är tanken på att statliga bolag skulle vara mer jämställda än privata. Men att så är fallet går att konstatera genom några enkla sökningar på SCB:s webbplats. Så här, till exempel:

Ledamöter i statliga bolagsstyrelser maj 2008 Andelen styrelseordföranden i statliga bolag uppgår till 33 procent kvinnor och 67 procent män. Bland övriga styrelseledamöter i avstaten helägda bolag var könsfördelningen 49 procent kvinnor och 51 procent män

Hur ser det ut i den privata sektorn, tro? SCB skriver så här:

Börsnoterade företag 2008 Antalet styrelseplatser i börsföretag valda av årsstämmor var 1 877. Könsfördelningen bland dessa var 18 procent kvinnor och 82 procent män.Verkställande direktörer. Det finns 7 kvinnliga ordinarie VD och 9 styrelseordförande i 294 börsnoterade företag.

Kalla mig konspiratorisk, men jag tror nog att en delvis annorlunda företagskultur inom den privata sektorn kan slå igenom på könsfördelningen.

I en annan genusmotion, Genusperspektiv i lärarutbildningen, står det bl.a. så här:

Vi borde kräva av skolan att alla barn ska behandlas lika, och det är här som våra pedagoger behöver baskunskaper i genusvetenskap. Börjar vi observera och diskutera vad som händer runt omkring i skolmiljön med eleverna och lärarna är det också mycket lättare att barnen blir uppmärksamma på genus som en del av vardagen.

Eftersom nybakade lärare alltför sällan får någon utbildning i genusfrågor tycker alltså motionärerna "att den pedagogiska delen på våra högskolor även bör innefatta genusvetenskap. Regeringen bör än mer uppmärksamma genusvetenskapens betydelse i lärarutbildningarna". Jag har två barn i skolåldern, och i deras skola är genusperspektivet helt bortglömt. Vi har därför startat en genusgrupp där föräldrar och lärare samarbetar för att införa det perspektivet. Men att nyuteximerade lärare ofta inte har någon som helst utbildning i genus är väldigt märkligt, tycker jag. Motionen är alltså bra. Det tycker inte Tanja Bergkvist, som räknar upp flera i mina ögon vettiga motioner - och storögt konstaterar att till och med Folkpartister motionerar om genus! Jestanes.

Jag ska bara ta ett sista exempel på vad Bergkvist ogillar, motionen Jämställdhet i styrelserummen av Sylvia Lindgren och Agneta Gille (s) - apropå statistiken från SCB ovan. De förespråkar att Sverige prövar en kvotering liknande den som infördes i Norge 20034, så här:

I bolagsstyrelser återfinns ofta män med likartade bakgrund. Det är en av anledningarna till att det är så viktigt att öka erfarenheterna i styrelserna och bredda kompetensen med människor som har olika bakgrund, erfarenheter och en jämn könsfördelning. Det vinner såväl samhället som styrelserna på.

I förlängningen är jämställdheten i bolagsstyrelserna också en fråga om demokrati. Eftersom ekonomiska resurser ger reellt politiskt inflytande betyder det att även den politiska makten blir snedvriden till mannens fördel. För att inte jämställdheten ska undergrävas måste därför jämställdhetsidealen aktivt tillämpas även i den ekonomiska sfären.

Tanja Bergkvist ställer en retorisk fråga:

Varför utgår dessa två socialdemokrater (Sylvia Lindgren och Agneta Gille) ifrån att en kvinnas politiska beslut hade gynnat mig som kvinna mer än ett beslut taget av en man. Beror inte det på beslutets karaktär?

Tja, kanske för att det handlar om strukturer, inte om Tanja Bergkvist som individ. Just ingenting garanterar att en mer könsjämlik styrelse fattar bättre beslut, även om det förefaller troligt. Men det finns något som heter rättvisa. Det finns en utbredd, om än osynlig och ofta omedveten, diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden, i akademin o.s.v. Män anställer helst män. Och det finns andra faktorer, som föräldraförsäkringens utformning, som gör att kvinnor halkar efter i karriären. I boken "Maktens kön" (Anita Göransson 2006) refererad i "Kvotering" av Drude Dahlerup & Lenita Freidenvall konstateras "att tre fjärdedelar av toppjobben inom politiken, den akademiska sfären, näringslivet och kulturlivet år 2001 innehades av män, jämfört med 87 procent 1989" (Dahlerup & Freidenvall 2008 s. 9). Det tycker väl Bergkvist är helt i sin ordning, men det tycker inte jag.

I Norge ledde kvoteringen till att 55 % av företagen hade uppfyllt kraven (minst 40 procents representation av endera könet) 2007. Andelen kvinnliga styrelseledamöter var 27 % jämfört med fem år tidigare. Skitlöjligt. Verkligen. Vad spelar det för roll? Ingen alls, för en borgerlig ledarskribent och en kvinnlig könsförrädare. Så jag ska muntra upp dem med ett citat som kanske mer är i deras smak:

Nu hörs krav på särlagstiftning, krav på särrättigheter för särskilda befolkningsgrupper. Kvotering på arbetsmarknaden och inom utbildningsväsendet är exempel på detta, där till och med höga regeringsföreträdare talar om att svenskar ska diskrimineras till förmån för vissa invandrargrupper. Det kan också handla om att tillåta, för svenska folket helt främmande, religiösa riter, såsom brutala slaktmetoder – eller om att införa speciella lovdagar i skolan för särskilda grupper. Listan med dylika exempel kan göras betydligt längre. Det väsentliga här är att tillmötesgående av dessa krav urholkar två viktiga principer: a) Sverige är svenskarnas land samt b) allas likhet inför lagen.

Ja, det var alltså hämtat från Sverigedemokraternas idédokument. Den som tycker att vi måste sluta upp med kvotering och annat liknande tjafs och daltande vet härmed vart man kan vända sig. Själv tycker jag tvärtom att genusperspektivet bör utökas med ett intersektionalistiskt perspektiv så att ingen diskrimineras, oavsett kön, hudfärg, härkomst, sexuell läggning, religion, funktionsduglighet, ålder och så vidare - kalla mig rabiat.

En ovansklig ära?

Jag fick ett mejl:

Hej och grattis,

Du har chansen att koras till Sveriges bästa 50plus-bloggare! Din blogg är nämligen anmäld i daxbloggen - bloggtävlingen som för första gången arrangeras av Sveriges största community för 50plus, Dax.se!

Å, en sån ära. Tänk att även vi femtioplussare kan blogga! Jag antar att vi är precis lika pördiga som di där jäntorna på 18 jordsnurr som skriver om livet kring Stureplan. Fast i vårt fall handlar det om helt andra vattenhål, som golfbanan i Jucket eller Ullareds varuhus (v.g. välj klassmarkör). Ja, det behövs bloggar av och för folk på dödsidan. Verkligen. Så nu ser jag fram emot att få vinna i kategorin Politik och samhälle (tror jag det var). Priserna blir nog en kubikmeter villaolja, två biljetter till Dalhalla eller valfri show med Eva Rydberg, en middag med Lasse Åberg eller varför inte en fårfiol. Jag kan inte bärga mig. Tack, kära Dax, tack!

För en könsneutral könskvotering

Sist av alla ska även jag ge mig in i debatten om könskvotering som aktualiserades i dag via en debattartikel i DN. Till skillnad från de flesta är jag för kvotering, och jag ska förklara varför.

Antingen ser man jämställdhet som de många små stegens process. Gradvis blir vårt samhälle alltmer jämställt, och till slut ska ni se att allt har fixat sig. Den som skriver under på den synen brukar vara emot positiv särbehandling i allmänhet och könskvotering i synnerhet. Man anför argument som att den bäst lämpade ska ha en viss position, oavsett kön, eller att det inom en organisation med flest män vore absurt att ha 50-50-representation i toppen - det vore ju att ge kvinnorna en oproportionellt hög representation.

Eller också ser man bristen på jämställdhet som ett tecken på strukturella orättvisor och diskriminering som verkar bestå trots långt och idogt jämställdhetsarbete. Man gör alltså en annorlunda tolkning än steg för steg-arna efter att ha gjort en maktanalys. Jämställdheten verkar inte precis gå av sig själv, eller också går den orimligt långsamt. Då blir man mer benägen att vilja göra nåt åt saken, snabbt. Det finns också exempel på att länder som just har genomgått en nationell kris vill göra en omstart, och att kvinnlig närvaro i politiken då anses kunna få en "läkande kraft". Ett exempel på det är Rwanda som 2003 passerade Sverige som det land i världen med högst andel kvinnliga parlamentariker (49 %). Men det måste inte vara av just den anledningen, det kan också vara för att ge landet högre prestige, verka modernare. Ett exempel på det är Pakistan av alla länder, där man nu kvoterar in kvinnor i parlamentet.

Vill man förstå varför kvinnor är så underrepresenterade inom organisationer och näringsliv, för att bara ta två exempel, måste man analysera hur villkoren för män och kvinnor skiljer sig åt. Det räcker alltså inte att bara räkna procentandelen kvinnliga mellanchefer eller höga chefer, man måste se hur inflytande och makt fördelar sig hierarkiskt - och relatera det till omgivande strukturer. Om t.ex. kvinnor i gemen tvättar de gemena männens kalsingar och snyter de gemensamma ungarna blir det mindre tid för karriär, om man ska vara banal. Och det ska man nog vara. Men man bör även studera hur vissa positioner är könsmärkta och varför, hur heteronormativa förväntningar avgör vem som anses lämplig, varför kvinnliga chefer ofta blir så isolerade och så vidare.

Jämställdhet handlar inte om att "hjälpa kvinnor" eller "tillvarata kvinnlig kompetens", enligt min mening. Den handlar heller inte om att en kvinnlig chef skulle kunna tillföra något speciellt "kvinnligt" (empati, förhandlingsvilja och bla bla) till Heribertsssons kalsonger AB - eller i politiken. Den handlar om att omfördela makt, att rätta till missförhållanden. Kvinnor utgör hälften av befolkningen, alltså ska de ha lika stor representation inom politiken, kultursektorn, akademin och näringslivet. Att det inte är så vet nog de flesta, men att de bara har en fjärdedel av toppjobben i de uppräknade sektorerna visste ni kanske inte. Men de ska ha 50 %, tycker lilla jag. Allt annat är nämligen absurt och orättvist. Jag har inte tid att vänta till 2030 då procentandelen kvinnliga professorer beräknas uppgå till hela 31 %, alltså är jag för könskvotering i vissa fall.

Man kan göra mycket utan könskvotering, t.ex. arbeta för positiv särbehandling genom olika åtgärdsprogram, men ibland behövs den. Norge införde nyligen kvotering i näringslivet och det visade sig snabbt effektivt. Vi bör göra samma sak här. Jag tror att de nordiska länderna tillämpar könsneutral könskvotering, d.v.s. ingetdera könet får ha mer än 60 % eller mindre än 40 %. Det är en bra modell (rimligare än krav på 50-50, kanske, åtminstone till en början), men den medför alltså att män kan bli inkvoterade ibland. Det är smällar man får ta. Så blev t.ex. en dansk manlig politiker inkvoterad i Europaparlamentet för ett antal år sen. I organisationer med många kvinnor i toppen gynnas alltså män av kvotering. Samma sak gäller även utbildningar som är kvinnodominerade, som i Sverige.

Ska vi tippa att regeringen kommer att lägga fram ett förslag om att skriva om lagen om diskriminering? I dag medger den ju undantag om anledningen till att man väljs bort p.g.a. exempelvis kön är för att få en jämnare representation. (Jag blir därför förbryllad av den här debatten. De kvinnor som stämmer Lunds universitet borde väl vara chanslösa? Nåja, jag är ingen jurist.)  Jag tror det, för borgarna vill absolut inte se någon inkvotering i näringslivets topp som i Norge. De vill att männen ska fortsätta att kvotera in varandra som de alltid har gjort, visserligen "bara" informellt, men ändå. Sverige har en av Europas mest könsuppdelade arbetsmarknader, och det lär man inte komma åt med ett undantagsvapen som kvotering. Men den skadar definitivt inte. Jag förstår att de kvinnor som inte blir antagna till sina utbildningar trots goda meriter härsknar till. Men jag tycker att de ska ta det som feminister.

Jag är inte för "fler män på dagis", vill jag bara säga. Och inte tror jag att det är så fantastiskt bra med "fler manliga psykologer". Det viktiga är att vi får fler genusmedvetna personer i vår förskola, inte några fotbollsspelande grabbar som kan busa med kidsen. Det stora problemet med vilsna ynglingar är inte att de saknar manliga förebilder - det är att de har manliga förbilder. Och vi behöver fler icke-heteronormativa psykologer som kan hjälpa oss med våra problem utan att baxa in oss i nattståndna könsstereotyper, sen är det faktiskt skitsamma om de är snoppfödda eller fittfödda. Vi behöver fler män som är precis lika "opålitliga" som arbetskraft eftersom de ägnar sig åt sina ungar när de är bebisar och vabbar och har sig. Alltså ska vi ha en individualiserad föräldraförsäkring. Och vi behöver definitivt färre lågbetalda kvinnor i vården och omsorgen och fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Ett av flera sätt att få en jämnare könsfördelning är positiv särbehandling, ibland könskvotering. Om jag finge välja så skulle den vara ensidig, enbart till kvinnors fördel, men jag förstår att det är en politisk omöjlighet. Alltså är jag i dagsläget för en könsneutral könskvotering.

Men har vi verkligen fått större frihet?

Jag läser Elin Grelssons som alltid tänkvärda blogg, som nu senast handlar om individuell frihet kontra ansvar, för att förenkla kraftigt (läs lämpligtvis hennes inlägg innan ni läser vidare här). Elin frågar sig bland annat vilket ansvar vi har för varandra:

Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar? Har vi något ansvar?

Jag ska göra som Maciej Zaremba, när han liknar flyktingpolitiken vid Vägverkets regler för vem som ska få körkort och ta en trafikliknelse. Innan vi fick hastighetsbegränsningar på våra vägar gällde regeln "fri fart under ansvar". Så sägs det i alla fall, om det verkligen var så är jag för lat för att ta reda på. Men anta att det stämmer. Var det bättre förr i så fall? Det brukar låta så på farbröder som drömmer sig tillbaka till den fria farten, och till ansvaret. Det var raka motsatsen till paternalism, alltså att vi (staten) bestämmer saker över ditt huvud för ditt eget bästa. Det personliga ansvaret, tänker farbröderna, var något gott. Det ligger en mognadstanke bakom resonemanget: när du en dag har blivit som vi, en vuxen och ansvarskännande medborgare, så kommer du att besinna ditt ansvar och inte köra vårdslöst.

Men det var då, det. På den tiden gick inte bilarna särskilt fort och vägarna var inte lika breda och raka som i dag. Viltstängsel var inte uppfunna, inte mitträcken, inte vajerräcken, inte vikbara stolpar av gallerverk. Det fanns knappt bilbälten, ännu mindre krockkuddar, så när det smällde for man ut genom vindrutan eller spetsades på ratten som en fjäril på en samlares tavla med Lepidoptera. Tacka fan för att man körde försiktigare.

I dag har vi paternalistiska lagar som påbjuder användandet av bilbälte och som reglerar farten. Det är för vårt eget bästa, kan man säga. Det är inte skitsamma om någon kör av vägen och dör, och det är definitivt inte likgiltigt om vederbörande tar kål på andra. Bilarna är snabba, vägarna raka och det är frestande att gasa på bortom den egna körförmågan. Andra tycker att staten inte ska lägga sig i enskildas angelägenheter. (De skyndar sig förstås att betona att de själva är ansvarstagande.) Trafikpolisen kollar oss med radar, Vägverket med allt fler automatiska fartkameror. Och det är kamerorna jag vill ta fasta på. De är inte så mycket till för att sätta dit oss som för att flytta över ansvaret till oss själva, få oss att internalisera reglerna. Foucault skulle nog nicka instämmande i den analysen.

Vår allt större individuella "frihet" förutsätter att vi internaliserar samhälleliga påbud. Så medborgarskapet som från början handlade om rättigheter har alltmer glidit över i skyldigheter, vilket man lätt ser i tongångar om att "Ställa krav på våra invandrare". Det här låter kanske motsägelsefullt, men tendensen är inte heller motsägelsefri - vissa (De Andra) behöver övervakas, andra (Vi, den goda majoriteten) övervakar oss själva. På det stora hela har vi ändå blivit våra egna övervakare. Precis som Elin skriver antas vi t.ex. ta ett allt större ansvar för vår egen hälsa. Det blir jävligt suspekt att vara en rökande soffpotatis och sen komma och kräva en massa dyr vård, nej ut i sågspånsslingan med er! I USA har den här intoleransen mot osunda beteenden gått så långt att många företag förbjuder sina anställda att ens dricka alkohol på sin fritid. Här i Sverige får inte internerna på våra fängelser röka, och inte heller en parkarbetare på en åkgräsklippare. Allt för folkhälsans skull.

Hur ska man ställa sig till det här? Jag är för bilbälteslagen och hastighetsbegränsningarna. Jag är emot fri alkoholförsäljning, inte minst för att den skulle öka antalet misshandelsfall. Så är jag paternalist? Tja, kanske det. Börjar man tala om "fri vilja", till exempel i prostitutionsdebatten, så förutsätter man liksom att vi alla vet vad som är bäst för oss. Och inte nog med att vi vet vårt eget bästa, vi vill också vårt eget bästa. Men anta att någon inte vill sitt eget bästa. Anta att någon vill skada sig själv, till exempel genom olika former av sexuella självbestraffningar som bekräftar vilken liten lort vederbörande är. Eller anta att någon inte vet sitt eget bästa, inte hajar att hjälmen är en bra idé förrän det är för sent? Ska vederbörande få skylla sig själv? Nej, jag tycker inte det, även om det "bara" är en ensam 18-åring som suger av gubbar i en port eller som kör in i ett träd med sin donator-hoj. Vi har ett kollektivt ansvar för varandra, och det är väl ett möjligt svar på Elins fråga. Men det är ett svar med luckor som man kan köra med häst och vagn igenom, bl.a. för att det inte besvarar vilka "vi" är.

Om jag vore en fullfjädrad paternalist (och icke-rökare) så skulle jag antagligen applådera visionen om det totalt rökfria samhället. Och vore det inte en bra idé om alla krogar stängde klockan ett - senast? Jag vet, låt oss förbjuda oskyddade samlag! Äsch, jag glömde. Ett sånt förbud finns ju redan, visserligen bara för De Andra (de hivpositiva), men ändå. Och jag tror att det är här jag reagerar: på skapandet av De Andra. Inte nog med att det bygger på en vedervärdig självgodhet, det är en av flera aspekter av postkolonialt tänkande. De Andra ska regleras, t.ex. genom påbud om försörjningsplikt och svenskundervisning. De ska regleras, för de är inte lika civiliserade som vi. Civilisation är som vi alla vet en västerländsk uppfinning, och samhällen som inte ser ut som våra har helt enkelt inte hunnit beta av de nödvändiga stadierna i människans utveckling som upplysningen och moderniteten, positivismen och de stora vetenskaperna, de mänskliga rättigheterna, kvinnans frigörelse och mycket annat. De är förmoderna, d.v.s. omoderna och primitiva, de lever kvar i en patriarkal hederskultur - och har folk från såna där kulturer flyttat hit så bär de denna kultur med sig. Se bara på gruppvåldtäkten i Rissne, begången av såna där invandrare. Innan detta hemska faktum hade läckt ut spekulerade medierna i psykologiska störningar, men sen var saken biff: det handlade om Invandrarungdomar. De bar förstås på ett hat mot svennebrudar eftersom deras pappor hade mist sin patriarkstatus, eftersom de är marginaliserade, eftersom deras syn på sex före äktenskap krockade med sexuellt frigjorda och svenska flickor i utmanande klädsel. Så var det klart: Vi mot Dem. Elin skriver:

Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som [jag] finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer? Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.

Ja, just det: de mellanmänskliga konsekvenserna. Solidaritet, kort sagt. Den lyser med sin frånvaro när politiker som Fredrik Federley gonar sig i sin individualistiska förträfflighet, vilket jag skrev om häromdagen. Ja, han påminner mig om de där farbröderna med sin dröm om den fria farten - eller om relationsanarkisterna som tycker att den som får ont ska ägna sig åt ett slags sociopsykiatrisk agilityträning. Hopp! Men man behöver bara gå tillbaka till Skinners möss för att se att den som lär sig rätt väg i labyrinten genom elstötar tappar pälsen och får grumlig blick, medan den som fått en ostbit vid varje rätt vägval har blanka ögon och lyster i pälsen. Och då kanske det spelar mindre roll att den förra gruppen lär sig hitta snabbare. Vi borde kanske vidgå att vi inte är så jävla perfekta, att vi inte alltid vet eller vill vårt eget bästa och att vi därför inte är så bra på att alltid fatta mogna, välövervägda och individuella beslut. "Lite kärlek och respekt, ska det vara så svårt?" som en vän skriver på sin Qruisersida.

Vi genomkorsas av en massa delvis motsägelsefulla diskurser, vilket är en av orsakerna till att det inte är så helt enkelt att göra rätt. Och det blir inte precis lättare med åren eftersom det fält där vi brukar röra oss och känner oss hemmastadda har tentakler in i en massa andra fält med andra krav, spelregler och maktpositioner. Vi blir positionerade och positionerar andra, medvetet eller omedvetet, i vartenda samtal, i varenda kärleks- eller vänskapsrelation, på våra arbetsplatser, i ett samhälle som vi både äger och ägs av, som vi både tänker och tänks av. Lägg därtill att vi hellre väljer en belöning nu och en kostnad senare än vice versa, att vår fria vilja alltså inte är så fri. Lägg därtill frågan om individ och kollektiv, om ansvar och frihet. Och krön sen hela den här stinkande anrättningen med vår vacklande identitet som könsvarelser, som uppfattad etnisk grupp, som subjekt och objekt för begär, som under- mellan- eller överklass, och så vidare i all oändlighet. Så inser man att det, precis som Elin skriver, finns en hel fucking jävla del att bena ut. Det gäller till exempel för feminismen att hitta en modell för aktörskap som varken blir strukturalistisk eller individualistisk, varken deterministisk eller voluntaristisk, varken fånigt essentialistisk eller överdrivet konstruktionistisk. Jag tror bara att det går om vi bejakar hela den här ovanstående röran, tar ett djupt andetag och börjar rota. Målet måste ändå vara en tillvaro där vi både har maximal rörelsefrihet samtidigt som vi har maximal solidaritet. Kalla det fri fart under ansvar. Nej, jag skojar! Vi får kalla det nåt annat. Och så ska vi nog bena upp det där med vilka "vi" är.

En nygammal folkrörelse

Många föräldrar tar inte ut all sin föräldraledighet. Är detta ett stort problem? Ja det beror väl på vilka föräldrarna är och varför de inte utnyttjar alla sina dagar. Elise Claeson i SvD utropar dem till "en folkrörelse, en lämna-oss-i-fredrörelse". Märkligt: jag måste ha missat banderollerna, debattartiklarna och webbplatsen. Men Claeson kanske har drömt om USA, där Folket uppmanar Obama att låta dem vara i fred att välja dyra sjukhus där de slipper kreti och pleti, och när hon vaknade tyckte hon sig urskilja en likadan rörelse här hemma, fast mot föräldraförsäkringen. Och visst finns det många, om än de är en minoritet, som förespråkar privata lösningar på barnomsorgen. Det brukar vara folk som tycker sig ha råd med det. Det brukar vara konservativa krafter som nog sörjer att den svenska kvinnorörelsen lyckades stoppa förslaget om gifta kvinnors yrkesförbud på 1930-talet. Det brukar med andra ord vara besuttna antifeminister.

Att Elise Claeson hatar dagis är inte någon nyhet. Hon har gång efter annan liknat våra förskolor vid ett modernt Gulag där vi spärrar in de stackars små liven som sedan börjar ägna sig åt självskadebeteenden och kriminalitet eftersom de saknar kontakt med sina föräldrar. Påståendet är djupt okunnigt och bygger dessutom på en förlegad uppfattning om barndomens psykologi. Barn i dag har t.ex. mycket mer kontakt med övrig släkt än för några decennier sen. De flesta går inte särskilt långa dagar på förskolan och föräldrarna tycker inte heller att de har för ont om tid, vilket den som är intresserad kan läsa om i ett av mina tidigare inlägg, där jag redogör för vanliga missuppfattningar om familjer, förskolor och barns utveckling.

Men fakta spelar mindre roll för Claeson. Hon ser folkrörelser där inga finns och blundar för strukturer som faktiskt finns, som att uttag av föräldraförsäkringen fortfarande är ett 80-20-förhållande mellan kvinnor och män medan lönerna är ett 80-100-förhållande till männens fördel. Skulle det här kunna ha något samband med uttaget? Äsch. Det beror förstås på att folk egentligen inte vill ha stålarna. De vill inte bli daddade av staten utan sköta sin föräldraledighet själva, som Elise Claeson gjorde när hon hade småbarn. Hon jobbade halvtid, det var hennes lösning, och så kan naturligtvis alla göra. Ja, utom lågavlönade och ensamstående kvinnor eller såna som är fräcka nog att tycka att deras män kunde jobba halvtid. Men de grupperna finns nog egentligen inte.

Om man frågade Elise Claeson om "jämställdheten har gått för långt" skulle hon säkert bara fnysa: klart att den har! Och det är barnen som får lida för statsfeminismens stolligheter. Själv tycker jag också att jämställdheten har gått för långt. Jag menar, av de viktiga posterna inom kultursektorn, politiken, universitetsvärlden och näringslivet besätts hela 26 % av kvinnor! Den siffran är förstås på tok för hög - kan man inte få slippa käringarna någonstans?

Det kanske är dags att damma av en nygammal folkrörelse, den som t.ex. såg till att vi hade olika tariffer för kvinnor och män i kollektivavtalen ända fram till mitten av 60-talet. Claeson skulle bli en lämplig ordförande och jag är säker på att Claeson skulle kunna räkna med stöd från exempelvis KDU:s Charlie Weimers. I likhet med henne vill han ju backa bandet till 1970 och återinföra sambeskattningen, men det är bara en av många gemensamma nämnare. Ja, det finns mycket att göra för en sån folkrörelse - eller ska vi kalla den mansrörelse? - som väl får börja med att kräva att de senare årens orimliga homokramande lagstiftning annulleras. Vi bör till exempel avskaffa rätten för kvinnor att välja sitt eget eller mannens namn vid ett giftermål, vilket avskaffades genom ett förhastat beslut redan 1982. Vi kan fimpa rätten till fri abort som infördes 1975, återinföra äktamakeprövningen vid studiemedel som slopades 1980 och riva upp lagen från 1951 om att kvinnor fick bli förmyndare till sina egna barn vid makens frånfälle. Det finns mycket att göra, som synes, men lite får man väl sovra bland godbitarna. Framförallt ska vi väl slopa den gemensamma rätt att dela på ledigheten vid barns födelse som infördes i och med föräldraförsäkringen 1974. Så fram med banderollerna, Elise!

Federley och Jesus

Fredrik Federley vill avskaffa sexköpslagen, skriver Expressen - motionen har ni här. Nu är den redan avskaffad, men jag antar att han menar paragrafen i Brottsbalken. Han vill också sänka alkoholskatterna till EU-nivå, och detta av omsorg om miljön. Hur det går ihop kan ni läsa i hans motion. Vidare vill Federley se en översyn av narkotikapolitiken, som han anser har misslyckats eftersom folk fortfarande knarkar. I linje med motionerna ovan vill Federley också slopa Systembolagets monopol för alkoholförsäljning, detta eftersom vuxna människor inte ska behöva daddas av Storebror. Att han också vill lägga ner Folkhälsoinstitutet är med andra ord inte så förvånande. Federley vill också slopa det statliga skatten och införa platt skatt, d.v.s. alla ska betala en lika stor andel av sin inkomst i skatt oavsett lön. Jag antar att Carl-Henric Svanberg och hans kompisar gör vågen, särskilt eftersom det i Federleys dröm om ett framtida Sverige inte ska finnas några public service-företag som kan granska sånt - han vill sälja SVT, SR och Utbildningsradion. Vidare vill Federley införa marknadshyror, slopa det statliga spelmonopolet, skrota Lagen om anställningsskydd, (LAS), ansluta oss till NATO och införa enmansvalkretsar eller personval genom en grundlagsändring. Jag antar att han tänker sig att detta kunde gynna honom - han är ju en så karismatisk politiker.

Fram tonar en bild av en riksdagsledamot som skiter fullständigt i kvinnofrågor. I Federleys Sverige ska män få köpa sig ett knull utan att någon moralist är framme med pekpinnen. Att det finns ett samband mellan Systembolagets öppettider och kvinnomisshandel skiter han också i, liksom att kvinnor tjänar sämre än män och därför även på den punkten kommer att missgynnas av förslag som marknadshyror. I Federleys Sverige finns det ingen nattstånden moralism. Folk ska få rå sig själva och köpa sprit och knark eller kroppsöppningar av hjärtans lust. De redan rika ska gynnas ännu mer, de redan missgynnade ska få sparken från sina jobb och hänvisas till förorten. Men de kanske kommer att kamma hem en storvinst på något av alla de ansvarskännande spelföretag som Federley hoppas ska berika vårt land. Och i Federleys Sverige ska vi inte ha ett proportionellt valsystem, vilket är mer öppet för förändring och därför brukar ge betydligt högre kvinnorepresentation än majoritetsval - se bara på Storbritannien eller USA. I länder med majoritetsval ligger kvinnorepresentationen på 11 % i snitt, i länder med proportionella valsystem är siffran 20 %. (Störst andel kvinnor i politiken har föresten Rwanda, med 49 %.)

På frågan om han själv skulle kunna köpa sig ett knull svarar Federley att han inte har "behövt göra det" och att "hans pojkvän nog inte skulle uppskatta det". Så den som betalar för att få sticka in kuken i en kroppsöppning gör det för att den "behöver det". Stackarn. Dessutom är det förstås inte någon som i likhet med Federley redan har ett förhållande. Fredrik Federley säger i Expressenartikeln att Jesus omgav sig med prostituerade, något som svenska riksdagsledamöter är för fina för att göra. Själv gör han det alltså inte, men bara för att han inte behöver det och för att "hans pojkvän inte skulle gilla det". Har du och din pojkvän ett monogamt förhållande, Fredrik? Är han alltså en sån där moralist? Det vore intressant att få veta. Liksom om du tycker att vi borde slopa lagen om bilbälte - den är ju ett utslag av ren storebrorsmentalitet.

Uppdatering: Läs även vad Magnus Callmyrskriver om FN och Sveriges narkotikapolitik apropå Federleys utspel.

Bourdieu explained - och lite om yrkesförbud för gifta kvinnor

En av mina stora förebilder, låt oss kalla henne Alkestis, skriver då och då mycket kloka saker till mig. Så här skriver hon om min analys av polisens våldsutövning (se Polisen och det kollektiva misskännandet):

Du skriver att misskännandet är misskännandet av polisens våldsutövning. D.v.s. här föreligger ett misskännande av x och detta x är våldsutövningen. Men våldsutövning är synlig, den kan analyseras interaktionistiskt. Bourdieu kritiserar dock interaktionismen för att bara avslöja det synbara (se Science of Science and Reflexivity). Det Bourdieu istället menar är misskänt är den ekonomi (som han hittat under kabylienstudierna och i alla andra undersökningar) som ligger till grund för möjligheten för våldsutövningen. Så x = ekonomin.

När vi då studerar polisens våldsutövning bör vi således undersöka de ekonomiska relationer som ligger till grund för möjligheten att använda våld. Om dessa relationer är patriarkala, d.v.s. om det finns en ekonomi, ekonomisk och symbolisk, nedlagd i strukturerna som gynnar män och missgynnar kvinnor, bygger polisens våldsutövning på den.

Och vidare, i ett P.S:

Bourdieus teori utgör för övrigt en kritik mot positivismen och den har en rätt stark lutning åt kantianismen: tinget i sig finns inte, våra sinnen bedrar oss (Platon), vår kunskap präglas av tiden och rummet, av våra former för upplevelser. Så Bourdieu menar alltså att vi aldrig kan bara betrakta något direkt och därmed erhålla en direkt kunskap om tingen, vi står helt enkelt inte i något direkt förhållande till dem.

Dock är Bourdieu inte kantian, utan han kritiserar Kant för att missa att vi är SOCIALT präglade. Dvs kunskap blir inte till i tid och rum utan i sociala rum och i en socialt konstruerad tid.Bourdieu var filosof från början och inte sociolog, så han har ju haft ett osynligt kollegium hos filosoferna som han har vänt sig till (och bort ifrån).

Vad jag vill säga är att det finns kunskapsteoretiska grunder för Bourdieus teori som är avgörande för konsekvenserna av hans teoretiska koncept och hypoteser. Konsekvenserna av hans kritik både mot den ensidiga fenomenologin (Berger och Luckman, Merton)och mot den metodologiska individualismen (Weber) å ena sidan och mot den objektivistiska strukturalismen (Durkheim) och materialismen (Marx) å den andra sidan innebär att man med Bourdieus teoretiska utgångspunkter tvingas analysera sociala fenomen utifrån alla dessa utgångspunkter samtidigt, eftersom han kritiserar dem alla för att vara bristfälliga utan de andra perspektiven.

Bourdieus teori är alltså en syntes av dessa. Du har fenomenologin och den metodologiska individualismen i konceptet habitus, den objektivistiska strukturalismen å andra sidan i fältkonceptet, kapitalkonceptet som är konstruerat som en utveckling av men samtidigt alltså i strid mot Marx - alla dessa utgör pelarna i Bourdieus sociologi.

Poängen jag vill göra med allt detta är att det sociala är ett komplext studieobjekt, vilket Bourdieu insett OCH att han samtidigt menar att det betyder att sociala individer alltid kommer att söka enkla förklaringar. Det synbara är det mest enkla att förklara. DS.

Solklart, eller hur? Jag tycker faktiskt det, och ska verkligen försöka fördjupa mina kunskaper om Bourdieu, som för mig framstår som en av de absolut vassaste pilarna i kogret. Men jag har en invändning när det gäller det första inlägget. Jag inser att x är ekonomin, men i mitt inlägg om polisens våldsanvändning använde jag misskännandebegreppet i överförd bemärkelse. Det kan låta som en efterhandskonstruktion, och helt medveten om vad jag höll på med var jag inte, men nog anade jag att jag töjde rätt rejält på gränserna. Det var alltså självsvåldigt och kanske vådligt, men jag tycker att det fungerar trots att det är allt annat än renlärigt. Å andra sidan vore nog just den analys som Alkestis föreslår oerhört intressant!

För att göra ett långt inlägg ännu längre vill jag ge ett exempel på hur man kan använda det kollektiva misskännandet på ett mer renlärigt sätt, det är en inlämningsuppgift till genusvetenskapen och jag tar med hela texten här minus tröttsam referenshantering. Sägas bör att jag här fokuserar på en aspekt av Neunsingers resonemang, som innehåller betydligt fler parametrar än vad man kan tro av min text:

I Silke Neunsingers ”I nationens intresse: svenska och tyska kvinnors strid för rätten att arbeta” beskrivs hur ett förslag om yrkesförbud för gifta kvinnor bekämpades med delvis olika taktiker av kvinnorörelserna i de båda länderna under 30-talet. I Tyskland skedde en maktförskjutning till männens fördel (arbetsgivare fick lov att avskeda gifta kvinnor), i Sverige blev förbudet aldrig av. Man kan alltså säga att de svenska kvinnornas kamp var framgångsrikare, och att kvinnorna här stärkte sin position. Hur var detta möjligt? Neunsinger hävdar att det bland annat beror på vilken legitimitet som den svenska rörelsen lyckades få – att den inte ansågs ”inkräkta på en manlig maktbas”. Orsaken var dels att så gott som alla kvinnoorganisationer i Sverige samlades i Svenska Kvinnors Samarbetskommitté, SKS, och att den därmed inte lika lätt kunde uppfattas som kamp för ”kvinnosakskvinnorna”. Den andra taktiken var att framställa kvinnans yrkesarbete som något som kunde gagna nationen: kvinnan behövde en ekonomisk trygghet för att bilda familj, och utan familj – inget samhälle. Familjen gavs alltså det symboliska värdet ”samhällets grundpelare”, och man lyckades därigenom ”knyta ihop de kvinnliga särintressena med allmänna intressen … och därigenom [blev de] lättare att acceptera."

För att förstå denna till synes paradoxalt framgångsrika taktik av den svenska kvinnorörelsen måste man ha i åtanke att det politiska fältet var starkt dominerat av män. Det var inte bara utsiktslöst för enstaka kvinnliga riksdagsledamöter att ta strid genom omröstningar, det var också nödvändigt att medverka till det ”kollektiva misskännande” som man med Pierre Bourdieu skulle kunna kalla den manliga dominansens diskurs inom detta fält. Den stora arbetslösheten som var orsak till förslaget om yrkesförbud i de båda länderna kunde bekämpas genom att utestänga gifta kvinnor. Att detta i allra högsta grad var uttryck för ett särintresse blir tydligt i backspegeln – men även i dag ”legitimerar [män] sitt tillvägagångssätt genom att hänvisa till en större målgrupp som omfattar både män och kvinnor”, skriver Neunsinger. Kan man kollektivt misskänna det manliga särintresset genom exempelvis ett eufemistiskt språkbruk och/eller retorik om ”det allmännas bästa” så kan man också legitimera lagar och sociala strukturer som gynnar männen.

Taktiken kan alltså förefalla paradoxal eftersom den könsblinda och institutionella taktik som Neunsinger beskriver borde stärka mannens överordning. Ändå var det just symboliskt anspelandet på ”neutrala”, ”högre” värden, exempelvis genom filmen ”Dit vi hunnit” där man visade dels kvinnliga förebilder som företrädde nationen (Kerstin Hesselgren på väg till NF i Génève) eller kvinnor i folkdräkt som dansar kring en midsommarstång, som gjorde kampen framgångsrik. I Tyskland gick de kvinnliga politikerna, som var betydligt fler än i Sverige, samman över partigränserna, vilket provocerade männen: det var inte legitimt att företräda ett särintresse så öppet, och de skilda partierna stod i ett antagonistiskt förhållande till varandra. Kvinnoorganisationerna i Tyskland stämde staten för att få bekräftat att lagstiftning som yrkesförbud var rättsvidrig, något som nog var dömt att misslyckas.

När jag läser artikeln frågar jag mig i vilken utsträckning den svenska kvinnorörelsens taktik var just taktisk eller, om man så vill, cynisk. Bourdieu skriver att ett kollektivt bortträngningsarbete (som resulterar i misskännande) är möjligt ”om agenterna har samma perceptions- och värderingskategorier” … ”den dominerade uppfattar den dominerande genom de kategorier som dominansrelationen har skapat och som därför tjänar den dominerandes intressen. Man kan alltså inte förstå misskännandet enbart genom ett rent ekonomistiskt synsätt, ”alla vet att alla vet vad det egentligen handlar om” (här: att männen företräder ett särintresse), utan man måste ta hänsyn till att och hur agenterna tillsammans skapar dessa föreställningar. Kan det alltså vara så att den svenska kvinnorörelsen inte alls var ”taktisk” utan tvärtom deltog i misskännandet? Bourdieu hävdar att de dominerades dispositioner (medvetenhet) inte kan förändras utan att de objektiva strukturerna först förändras, detta ”eftersom dispositionerna är en produkt av dessa strukturer och kan överleva dem”. Frågan vore kanske värd vidare forskning (om den inte redan är besvarad).

Stämmer denna något deterministiska analys är det i så fall en ödets ironi att de strukturella förändringar som var på gång i Tyskland (allt fler kvinnliga politiker) bidrog till en medvetandehöjning (ett underkännande av misskännandet) och i förlängningen en politisk kamp för ett särintresse – som stöp för att tiden inte var mogen för den, för att de strukturella förändringarna ännu inte hade gått tillräckligt långt.

Nå, var jag renlärig nu? Mjae, jag var nog rätt slarvig som vanligt. Jag är för otålig, för ivrig att hoppa mellan intressanta teorier som inspirerar mig för stunden. Bourdieu skulle knappast nicka i sin himmel. Men det kan inte hjälpas. Jag leker på allvar (nudge-nudge), men för lekmannamässigt och lekfullt. Det får jag fan för av min handledare, med all rätt. Men jag måste på något sätt bevara min entusiasm, och ett bergsäkert sätt att bli av med den är att i alla lägen vara en duktig student. Så sorry - jag tänker fortsätta att vara en dålig student. Det kommer säkert att resultera i en allt annat än lysande akademisk bana, men det får det vara värt.

Polisen och det kollektiva misskännandet

Förr brukade ett gäng HBT-personer samlas i Älvsjö för traditionell "Lars-Agne", dvs äta lasagne på en lunchrestaurang där. Det är inte så märkligt som det kan låta, för deras lasagne är mycket god, och så var det lite roligt att kajka i väg dit och inte ses inne stan som man alltid annars gör. Vid ett tillfälle när vi just hade bänkat oss kom det några manliga och kvinnliga poliser dit, och vi kåtade upp oss på deras uniformer, mest på flams förstås. När de kom innanför dörren var vi därför lite fnissiga, och de såg undrande på oss. - Vi tycker bara att ni är så snygga i era uniformer, sa jag, och poliserna log hult mot oss. Att det liksom var fel sorts begär som uttrycktes visste de inte, vilket gjorde det hela desto roligare. Men de kanske inte hade haft nåt emot det, och förresten finns det ganska gott om gaypoliser. Men situationen byggde alltså på en gemenskap, ett samförstånd, mellan oss och poliserna, fast deras blick var naiv och vår cynisk, visserligen bara på sätt och vis cynisk, men ändå.

Jag kom att tänka på den historien när jag läste om de poliser som dömts för kvinnovåld. Historien har upprört många - såklart. Gustav Almestad har en intressant infallsvinkel: han reagerar för det första över det flitigt använda ordet "kvinnovåld" och gör för det andra en intressant analys av "Aldrig slå en tjej-retoriken". När det gäller den diskursen håller jag med honom; visst är den ett utslag av en unken och heteronormativ kvinnosyn. I något av mina blogginlägg har jag beskrivit "Vi män som är emot våldtäkt-diskursen", och jag tycker att de tangerar varandra. I det förra fallet är det som Gustav skriver "ett led i all behandling av kvinnor som svaga och utlämnade till de goda beskyddande starka männen. Kvinnor och barn först, allt sånt." I det senare fallet är det framför allt ett sätt att osynliggöra att det är helt vanliga män som begår så gott som alla våldtäkter, inga snedvridna, perversa och förmodligen svartmuskiga män som lurar i någon buske. I båda fallen slår sig männen för bröstet och kvinnorna osynliggörs och/eller förminskas.

Men Gustav vänder sig även mot beteckningen "kvinnovåld" så här:

När man ständigt pratar kvinnomisshandel istället för våld i nära relationer, eller om man måste förkorta sig för rubrikens skull kanske relationsvåld, är det inte bara provocerande heteronormativt och blint för att en kvinna kan misshandla sin man

(och så följer resten av citatet ovan). Här får jag problem med resonemanget. Om jag har förstått saken rätt så är poliserna som har blivit dömda män. Och om man ser på vilka som i allmänhet utövar våld så är det också män - oavsett om deras offer är kvinnor eller andra män. Att även en kvinna kan misshandla sin partner, oavsett om den är kvinna eller man, är förstås sant. Men antalet misshandlande kvinnor är ändå försumbart i jämförelse.

Många antifeminister, till dem räknar jag givetvis inte Gustav, hävdar att det är lika vanligt att kvinnor slår män som vice versa. Den som vill sätta sig in i saken kan jag rekommendera artikeln "Husband Abuse - Equality With a Vengeande?" av Joanne Minaker och Laureen Snider i Canadian Journal of Criminology and Criminal Justice från september 2006. Här följer ett abstract för den som vill läsa. Jag vet inte om artikeln går att få tag på via vanligt googlande, men jag kan skicka över en pdf till den som vill.

The original problem of "wife abuse," which feminists constituted in the 1970s, has morphed into "domestic violence" and then into "husband abuse." We present a case study of the newly discovered problem of "husband abuse," which we argue exemplifies the complexities of neo-liberalism, neo-conservatism, and feminist engagement with the criminal-justice state.

We argue that the myth that men are battered as often as women, an argument that challenges decades of feminist research, theory, and activism, is constitutive of a backlash against women's safety and feminist "victories." We caution that such claims must be read as more than anti-feminist backlash but are increasingly becoming the new "common sense," the dominant lens used by policy makers, media, and influential interest groups.

We demonstrate how the very successes of feminism, combined with neo-liberal governance, the burgeoning power of men's movements, and new communication media, have given rise to new subjects, mentalities, and practices. As the claim that male and female partners are equally prone to violence resonates with discourses of equality and reinforces constituencies promoting criminal-justice "solutions" to all social problems, the result is equality with a vengeance.

Alltså, jag diggar inte riktigt Gustavs take på det här med att även kvinnor slår. Det är inte enbart ett utslag av heteronormativitet att använda ordet "kvinnovåld" - det är också ett uttryck för kalla fakta. Men kanske gör jag för mycket av hans bisats. Dock tror jag inte att den stränga synen på kvinnovåld inom polisen egentligen har att göra med heteronormativitet, jag ska strax förklara varför.

Och nu kommer jag äntligen till misskännandet som jag flaggar för i rubriken. I Pierre Bourdieus "Praktiskt förnuft" (som jag just läst ut) beskriver han olika exempel på detta fenomen. Ett är den kabyliska kulturen i Algeriet (finns den kvar?) där en viktig komponent är ett ständigt gåvoutbyte. Såna utbyten hade studerats tidigare ur en ekonomistisk synvinkel som kan beskrivas ungefär så här: "Alla vet att alla vet." Och det alla vet är att det är krassa ekonomiska motiv inblandade, men folk låtsas att det handlar om heder och gåvor. Nej, säger Bourdieu, vill man förstå de här för oss främmande sedvänjorna måste man också studera vad som gör dem möjliga, nämligen ett kollektivt misskännande. Det är inte så att de enskilda individerna går omkring och låtsas, så cyniska är de inte.

Eller ta den katolska kyrkan (under den härliga rubriken "Biskoparnas skratt"): den värjer sig kraftfullt mot att prästerna skulle vara "anställda". En präst kan absolut inte vara anställd och kyrkan är inte ett företag vilket som helst. Nej, det är det heller inte, men misskännandet här handlar alltså om att med eufemismer och på andra vis dölja sakförhållanden som att präster får lön. En präst får ingen lön, det är ju ett kall, däremot åtar sig hans chef en annan präst med högre befattning att se till att han får en dräglig tillvaro. Sociologens blick är genomskådande och "cynisk", men man bör inte tillämpa ett uteslutande ekonomistiskt synsätt (tänk t.ex. på den så populära spelteorin) på relationer som bygger på ett symboliskt kapital. Man måste kunna se både och.

Så var kommer den svenska polisen in i bilden? Jo, misskännandet består i att tränga undan att polisens arbete i huvudsak går ut på våldsutövning i vid bemärkelse. Man avhyser personer från platser där de inte får vara, upplöser olagliga demonstrationer, separerar fotbollshuliganer från varandra, hämtar folk till förhör, griper våldsverkare och andra snoppfän, hjälper socialen att tvångsomhänderta barn och så vidare. När jag skriver "våldsutövning" menar jag alltså inte att spöa upp folk utan att agera som lagens förlängda arm, som statens sanktionerade hjälpreda. Detta är inte heller att säga att denna våldsutövning är av ondo; givetvis gör polisen en väldig massa nytta. Men jag inbillar mig att det bland poliser och allmänhet råder just ett sånt samförstånd som inte rådde mellan oss på lunchrestaurangen. Polisen ska hjälpa, skydda och ställa tillrätta. Eventuell våldsamhet riktas nog bara mot dem som har gjort sig förtjänt av den, som rånare, knarkare, psykopater eller stenkastande anarkister. Sån är bilden, och dessutom överdrivs nog det faktiska våldsanvändandet - i själva verket består nog polisens arbete till 90 % av att prata med folk. Men om man alltså ser polisen som en maktutövande enhet - också - blir kanske mitt tal om våld i vid mening tydligare. Polisen gör allt det som du och jag inte vill, törs eller får. De gör det på vårt uppdrag och för allas bästa, ytterst för samhället, för demokratin...eller ska vi kalla det staten? Ja, jag tycker det. Jag tycker att vi måste se båda sidorna.

Men det här misskännandet är kanske inte så stabilt alla gånger. Något som definitivt kan hota det, något som kan hota polisens legitima våldsutövning och våldsmonopol (som polisen delar med militären) är om våldsutövningen är illegitim. När det gäller fall där polisen anklagas för att ha använt övervåld vid gripanden brukar mediestormen blåsa över ganska fort. Mediernas rapportering om polisen är i huvudsak positiv, och den är omfattande. Allmänhetens förtroende för polisen är i grunden gott och går att reparera genom att ursäkter framförs, utredningar utlovas och så vidare.

Men om en polis misshandlar en närstående...! Det är förstås katastrof, för det raserar hela tanken bakom polisens legitima våldsanvändning och våldsmonopol. Bara poliser (och militärer) får utöva våld, och bara i tjänsten. Alltså bedöms den sortens "överdriven våldsanvändning" mycket strängare. Inte heller här är det fråga om någon cynism, vill jag påstå. Det är bara så att det kollektiva misskännandet, tanken på polisen som en hjälpande hand, inte mår bra av en sån smäll, det man brukar kalla "förtroendekris". Och jag är övertygad om att en kvinnlig polis som skulle misshandla sin partner skulle råka lika illa ut.

Något som komplicerar saken är att en polis är polis även på fritiden. En polis på en fest som ser någon snorta kokain är skyldig att ingripa, en polis som åker tunnelbana hem efter att ha varit på Libra måste hindra ett gäng från att misshandla någon. Det kanske kan vara så att vanan att bestämma och använda våld i den svagare betydelsen av begreppet kan vara svår att koppla bort. Det kan också vara så att polisen känner en viss frustration efter att ha brottats med buset hela dagen, och att det spiller över på en irriterande sambo. Det är bara gissningar, förstås. Klart är i alla fall att allt sånt våld är totalt oacceptabelt.

Jag har förenklat resonemanget och exemplen om misskännande. De kunde säkert beskrivas mycket elegantare, korrektare och intressantare. Men det går ju utmärkt att syna min hand genom att beställa "Praktiskt förnuft" från nätbokhandeln. Den kostar bara lite drygt 150 spänn, så gör det. Nästa gång jag kommer dragande med Bourdieu kan ni drämma mig i skallen med boken som ni säkert förstår bättre än jag. Till dess: trevligt misskännande!

Bildade blir vi en och en, tillsammans

Jag läser vad Lisa Magnusson, och Christopher Kullenberg/Isobel Hadley-Kamptz som hon refererar till, skriver om bildning och att bygga kunskap gemensamt. Om jag har fattat saken rätt kritiserar Magnusson det bildningsideal som går ut på att man sitter ensam på sin kammare och samlar på sig kunskaper i tunga luntor. Det är föråldrat i dessa internätverkande tider, och den bildade och finkulturelle tenderar att bli malligt högbrynt och förakta skräpkultur. Visst kan det gå till så, och visst är det larvigt att bli så Horace-aktig att man måste framhäva att man lyssnade på Penderecki ("Klagosång till Hiroshimas offer", du vet den där för 52 obligata stråkar) medan man läste Novalis häromkvällen. Det var en så sublim kombination, liksom, krönt av ett glas Chateau Mouton Rothschild -82. <-- Ja, jag har googlat. Men vad är bildning och vad är snobbism? Magnusson ger en definition av fulkultur: "Om en företeelse är beskaffad så att folk tror att de själva framstår som lite bättre om de positionerar sig emot den, då är den fulkultur." Rätt bra, tycker jag. Smak och avsmak är två sidor av samma pizza, för att nu löst citera Bourdieu, (men exakt var han säger det minns jag inte) <-- Där positionerade jag mig som bildad. Jag delar Lisa Magnussons avsky mot snobbism. Jag gillar t.ex. inte "kännare". Jag blir uttråkad av människor som lägger ut texten om Havannacigarrer och humidorer, eller varför man måste använda muscovadosocker och flingsalt och vilken sorts kolstålskniv som är bäst. Däremot tycker jag att det är fantastiskt att höra en gammal skogsarbetare berätta om hur man bygger en tjärdal eller en entomolog redogöra för den troliga evolution som har skapat eldflugornas olika ljusmönster. Det kan också vara supertrevligt att höra någon lägga ut texten om Penderecki, men utan att vara mästrande eller dryg. Det är skillnad på att besitta stor kunskap och att använda den som en segelbåt i Sandhamn. Ändå måste jag erkänna att jag aldrig läser Se & Hör eller "Aldrig fucka upp": det beror på min smak, kalla mig snobbig. Jag har fått smak på fantastisk litteratur som Saramagos "Historien om Lissabons belägring", sen är det svårt att gå tillbaka. Jag kan visst läsa AFU en dag, men den hamnar liksom sist i läslistan. Jag hinner inte, och förresten har jag blivit skönilliterat sen jag började plugga igen; det finns så otroligt mycket intressant litteratur av, ja, intellektuella som Pierre Bourdieu, min senaste kärlek. Både hos Magnusson och Kullenberg hittar jag tanken om att bildning i enskildhet är något som är överspelat och negativt. Så här skriver t.ex. Kullenberg:

Delande av kunskap förutsätter att den görs till en offentlig angelägenhet. Kunskap är inte kunskap om den låses in, hålls hemlig, eller görs så obskyr att ingen fattar den (solipsism), eftersom dess sanningskriterier alltid är en delad och social erfarenhet (till skillnad från dogmer).

Om jag förstår Kullenberg rätt (jag känner mig avhängd när han talar om "mekanosfäriska singularitetspunkter" eller att irc-kanaler är "sifonoforiska") så vill han införa ett nytt sätt att se på bildning, nämligen som en fortgående process där "bildning" är ett suffix till "opinion". För tanken på att människan genom lärande ska bli förmögen att tänka själv är visserligen god, men "man når större friheter om man tänker tillsammans".

Isobel Hadley-Kamptz (Magnussons andra länk) skriver om att stå "på jättars axlar" och räknar upp alla influenser och källhänvisningar redan i början av sin text: Latour, Foucault, Kristeva, Hume och en rad för mig okända namn. Det hon vill förmedla är att allt tänkande bygger på annat tänkande:

Om man delar upp min text i dess beståndsdelar finns meningar som är deras, ord, begrepp, idéer. Mitt tänkande har smittats av deras, deras ord har blivit mina. Då har jag inte ens gått in på de otaliga tankar jag helt omedvetet stulit från andra, som jag i lycklig självöverskattning rent av tror är helt mina egna. Kan jag ändå hävda ett ägande, ett upphovsmannaskap till den här texten i mer än att det rent formellt publiceras i mitt namn och att det är jag som kommer att hyllas för dess möjliga briljans, hånas för dess tänkbara missuppfattningar och felaktigheter och dessutom rent konkret få pengar insatta på mitt konto?

Visst kan du det (och det vet du förstås själv). Jag älskar den sortens uppriktighet och ödmjukhet, och är det inte ett svar på bildningsfrågan? Jag tycker det, men låt mig älta lite till ändå.

Åter till Lisa Magnusson. Hon skriver att hon förstår att en diskussion inte alltid kan ta hänsyn till den mindre väl insatta, att man inte kan belasta en text med förklaringar av grundläggande begrepp och så vidare. Det är alltså okej, om än lite frustrerande. Jag känner ungefär samma sak när jag läser vissa akademiska texter som förutsätter att man känner till Lacan, Kristeva eller Irigiray. Jag känner mig obildad och förbannar mig själv för att jag var för lat för att ta mig igenom Spinoza när jag var i 20-årsåldern, för att jag har jobbat arslet av mig - för vad? - under så många år i stället för att vara med när genusvetenskapen var ung. Jag blir oerhört imponerad av vissa föreläsare som kan hela kvinnolitteraturen inklusive strömningar, tolkningar, vetenskapskritiska perspektiv och så vidare, från 1600-talet och fram till i dag. Men det är bara att bita ihop och ta en sak i taget.

Jag tror tyvärr inte att det ges några genvägar till tänkande i den högre skolan eller vad man nu vill kalla det. För att stå på någons axlar måste man klättra upp på dem, och då är otåligheten ens värsta fiende. Vill man på allvar begripa Foucault, inte bara svänga sig med vissa av hans tankegångar, duger det inte bara att läsa Sara Mills introduktion till honom, hur bra den än är. Man måste plöja hans viktigaste verk. Som student på grundnivå krafsar man hela tiden på ytan av hyperintressanta ämnen: så var det på peddan (Piaget, Vygotskij, socialpsykologi, barndomspsykologi, Goffmans stigmabegrepp...listan kan göras mycket längre) och så är det på genusvetenskapen. Det blir ett slags Jeopardy!-kunskaper, ständiga översikter utan fördjupning. Alternativet vore kursplaner som gjorde A-kursen sex år lång, inte en termin.

Magnusson beskriver precis samma sak som jag känner: tänk att få vara ett bildningsmonster som omedelbart hajar de mest obskyra referenser! Och kan inte internet vara räddningen här? Kan man inte tänka sig att varenda intressant artikel överflödar av länkar och hänvisningar så att vi enkla själar kan kolla själva? Men i själva verket är det precis så all akademisk litteratur redan fungerar. Där finns knappt en stavelse som inte har en fotnot. Det går att kolla upp det allra mesta, se exakt hur Butler formulerade den heterosexuella matrisen och på vilken sida, eller vad Austins performativitetsteori går ut på. Det är bara att läsa hans verk. Och jämföra med talaktsteori - som man förstås också måste kolla upp. Bakåt och bakåt och bakåt och bakåt kan man kolla. En dag kan man kanske börja röra sig framåt också och faktiskt tänka en originell tanke.

Akademin är som ett cocktailparty, sa en föreläsare på peddan. Folk står i grupper och diskuterar och det gäller att värpa nåt originellt, något som visar att man dels är med i samtalet, dels kan tänka själv. Det går inte att komma med helt personliga teorier utan att förankra dem bakåt, för då är man i bästa fall ett original, i sämsta fall...tja, obildad. Ingen kommer att lyssna. Och det är här bildningsbegreppet har sin relevans, tycker jag. Att vara bildad är inte att ha läst "tusen obskyra universitetspoäng" som Lisa Magnusson skriver, utan att vara ödmjuk inför de oceaner av kunskap som man inte besitter, att inrikta sig på något som faller en på läppen och sedan bita ihop, läsa på och inte slarva. Det finns inga genvägar, precis som man inte kan lära sig klassisk grekiska som ett "turistspråk" som spanska om man inte vill ägna 20-30 år det.

Jag förstår faktiskt inte riktigt vad Christopher Kullenberg är ute efter när han kritiserar det tyska bildungs-begreppet. Men det är väl för att jag inte orkar läsa hans text tillräckligt noga, vilket i sin tur beror på att jag skiter fullständigt i irc. Från min horisont ser det ut som han pryder ganska banala och romantiserande tankar om ett helt nytt sätt att tänka, bilda sig och skapa opinion och en ny sorts demokrati med flotta fraser, lånade från Dewey, Deleuze & Guattari (jag har inte läst en rad av dem) med flera. Det är bergis att göra honom orättvisa, men jag tycker att han påminner just om såna där snubbar som kukfäktas om vilken single malt som är allra rökigast. Själv föredrar jag irländsk whiskey. Den är behagligt berusande, lättdrucken och snäll som en översiktskurs. Men som sagt, jag är säkert orättvis; kalla det penisavund.

En dag ska jag bli bildad. Det kommer att ta sin tid, men vänta bara (en 20 år eller så). Till dess kommer jag nog att stoltsera med lånta fjädrar som jag har ryckt ur plymen på alla dessa granna fåglar (så länge jag inte riskerar att bli avslöjad) - så fåfäng är jag. Men jag ska också fästa dem i den trubbiga änden av mina pilar och skjuta prick på alla praktarslen där ute. För fjädrarna gör att pilen håller kursen, och då kanske det inte gör så mycket att de bara är en liten del av själva pippin.

Fem kornbröd är fler än två fiskar

Går halscancer att bota utan medicinsk behandling? Ja, det tror katoliker som spontant har hyllat Narcisa de Jesús Martillo y Morán som helgon - tills Benedikt XVI officiellt gav henne titeln i oktober i fjol. Vid hennes grav botades nämligen en flicka med halscancer (exakt vad det var för diagnos vet nog ingen) 1869. Jag hade gärna varit där och bevittnat underverket, måste jag säga, men det är ingenting mot vad jag hade velat vara med när Jesus mättade 5 000 hungriga med fem kornbröd och två fiskar. Ja, det står ju så i Johannesevangeliets sjätte kapitel. Och inte nog med att folk blev mätta, det blev en massa bröd över (tolv korgar). Lite senare samma dag rodde hans lärjungar över Galileiska sjön när de plötsligt fick se Jesus komma knallande på vattnet. "Var inte rädda, grabbar, det är bara jag", sa han. De tog upp honom i båten och strax därpå var de framme i Kapernaum. Varför han inte gick bredvid båten in till land framgår inte, inte heller vad de där 5 000 männen fick till middag nästa dag (tolv korgar med brödrester verkar lite i knappaste laget, och fisken gick tydligen åt helt), men skitsamma; låter inte det här en smula osannolikt? Jag tycker det. Även om jag vore kristen skulle jag nog tveka inför alla påstådda underverk, kalla mig skeptisk.

Vår nuvarande påve gillar inte materialism, säger han: den är världens största religion och hotar nu att sprida sitt gift till Afrika, "världens andliga lunga". Tänk, det var så bra i det där Affelandet förut innan det andliga giftavfallet började nå det. Påven kallar till och med detta exporterande av bilar, tv-apparater och annat skräp för en ny sorts kolonialism, och det var ju radikalt. Jag antar att katolska kyrkan aldrig har medverkat i den gamla sortens kolonialism. Eller att den äger några materiella rikedomar att tala om.

Jag väntar mig inga intellektuella underverk av Herr Ratzinger, 82. Men om han kunde erkänna att kondomer är en bra idé för att hejda hiv-smittan som plågar många av länderna på den afrikanska kontinenten skulle han stiga i min aktning. Kunde han dessutom upprepa Jesu trick med kornbröden och fiskarna skulle jag rentav kunna tänka mig att bli kristen. Men jag antar att det där mest var en så kallad symbolhandling från Jesus sida, ingenting som skulle gå att upprepa ens med ett helt gäng helgon. Men jag är väl orättvis. Jag tycker bara att det hade varit bra om nån som Narcisa hade funnits när far låg på Radiumhemmet. En dag ringde han hem till mor och grät. Han visste inte var han befann sig och längtade hem, sa han. Det visade sig att han hade strövat därifrån och hittat en telefonkiosk. Allt annat var förvirrat, men numret hem kom han ihåg: 25 38 22. Mor åkte dit och följde med honom in igen. Några månader senare var han död.

Att ingen ville göra underverk med honom kan inte gärna ha berott på att han inte var förtjänt av det - han hade till och med venum. Men Herrens vägar äro outgrundliga, ett helgon kan nog lika gärna göra underverk med någon som Goebbels. Så min pappas starka tro och brinnande intresse för Gud och kyrkan hjälpte inte, lika lite som Afrikas oändliga andlighet gör hunger och hiv okänt bland folk där. När man diskuterar teodicéproblemet med troende brukar de framhålla att priset för en god och allsmäktig gud som inte tillåter lidande skulle vara människans fria vilja. Som om människor väljer att få hjärntumörer eller bli gruppvåldtagna och hivsmittade. Eller också framhåller de troende att vi inte kan veta vad Gud vill eller menar, att hans vägar är outgrundliga. Man kan förstås också tänka sig att skaparen även har skapat slumpen, för att liksom sätta lite sprätt på tillvaron och inte göra den så trist förutsägbar. Själv lutar jag nog åt att Guds vägar inte alls är outgrundliga - de är obefintliga, lika obefintliga som Ratzingers empati med hivsmittade eller hungrande.

Början till ett ammunitionsbälte

Jag var uppe på Hemköp i kväll för att köpa smör, för att kunna göra pannkakor, för att föda de små, för att glädja dem, för att det är så livet är. Ni tycker väl att det låter vardagligt. Det är det inte, och det av flera skäl. Ett är att jag blev expedierad av en kassörska som tidigare framstått som en sån glad lax, ständigt skämtande med sina kolleger, en person med schwung i steget, energi i rörelserna. Vi gav henne indiannamnet ”Flabbar i bikini”, för det var så lätt att föreställa sig henne på en strand. Nu flabbar hon inte. Hon är fortfarande väldigt trevlig, men verkar en smula uppgiven. Det har nog sina orsaker, och jag borde väl inte spekulera, men något säger mig att det liksom har tagit stopp nånstans i hennes tillvaro. Kanske är det hennes taskigt betalda jobb som hon inte längre trivs med. Kanske är det att så många av kollegerna från förr nu gör andra saker medan hon är kvar och tiden går. Kanske har hon prövat på något nytt, och så sprack det, och hennes förhoppningar gick i kras. Tillbaka till kassan.

En av de andra i kassan på Hemköp (där män är en sällsynthet), ”Vällingbys Chloë Sevigny”, har med åren blivit alltmer Chloë-olik, lite gråare och tröttare och vanligare. Ändå verkar hon må rätt bra – hur nu i helvete jag ska kunna bedöma det. Jag känner inte heller henne, så låt oss betrakta de här båda kvinnorna som symboler i stället. De kunde vara vilka som helst. Men det är nåt med resignation. Ibland kan den förväxlas med, tangera eller övergå i en viss förnöjsamhet, ibland inte. Hur skulle Flabbar och Chloë beskriva sina liv om jag frågade dem i egenskap av forskare? Varför skulle de vilja ställa upp? Varför skulle jag fråga dem – vem är jag att lägga mig i deras liv? Vem är jag som skriver, varför skriver jag och för vem? Och varför är jag på väg att börja gråta i Hemköp? Är inte det bara ett utslag av storhetsvansinne, är inte det att gå omkring som nån jävla Malte Laurids Brigge och runka i sin egen tjusiga sensibilitet? Det känns väldigt motbjudande. Håll käft, lipsill!

Ja, eller som den svenska kvinnolitteraturforskningens moder, Karin Westman Berg, skulle ha sagt: ”Gråt inte – forska!” Men jag vill nog svara, och jag tror att KWB skulle ha godtagit det svaret: ”Om du inte gråter – varför forskar du?” Vi behöver fler gråtande forskare; det gäller bara att inte förblindas av tårarna. Det gäller att gråta av rätt orsak, det gäller att förstå varför man gråter, vem det är som gråter och vem det är som blir begråten. Kanske är mina tårar en skymf, men gråter gör jag ändå, för jag kan inte låta bli att identifiera mig med en tillvaro som är så full av möjligheter och samtidigt så hopplös. Det finns så många som skulle kunna vara gråtande forskare, som skulle kunna ge så enormt mycket – och så snubblar de på tröskeln till akademin om de alls vågar sig dit. En sån var den syrianskättade kvinna som började läsa pedagogik samtidigt som jag. En dag berättade hon för oss om sin son som hade blivit svårt misshandlad och nu låg på sjukhus. Hon brast i gråt, bad om ursäkt för att hon så att säga stal showen, och så grät hon lite till. Hon slutade en kort tid därefter i likhet med flera andra för vilka språket och förkunskaperna, förväntningarna på en viss akademisk form, krav på goda kunskaper i engelska och mycket annat blev för mycket. Inte förrän terminen var slut föll det mig in vilken idiot jag var som inte kom på tanken att hjälpa dem. Vi hade kunnat hjälpa dem tillsammans, alla vi för vilka grundkursen visserligen var krävande men inte mer än så. Kom inte och fäll några tårar över deras oblida öden, tack. Du gjorde inte ett skit.

Det finns en annan anledning till att vårt pannkakskombinat är ovardagligt. Det är nämligen så att det finns så många liv här som knappt har börjat. Min och Martys tillvaro är full av totalt rena varelser som litar på oss. Den dramatiken är stor, ansvaret är enormt, glädjen likaså och skräcken för vad som skulle kunna hända monumental. När jag ligger och håller lilla M i handen medan han somnar stannar nästan hjärtat av allt jag genomfars av. Hans liv är så fullt av möjligheter, inte ska väl han behöva bli uppgiven? Det får inte ske, inte med någon. Men det sker hela tiden.

När han har somnat – det går på två minuter – går jag upp i arbetsrummet som Gud glömde och jobbar ett tag. Jag hör att Marty har lagt storasyster och går ner igen för att dricka kaffe med henne. Medan bryggaren gurlglar läser hon högt för mig med sin vackra, sonora stämma och perfekta diktion ur ”Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien”. Här är författaren, Karl-Markus Guss, i en grekisk-katolsk kyrka i Prešov:

En ung kvinna, iförd högklackade skor och trånga jeans och sminkad som om hon var på väg till ett diskotek, skulle just falla på knä på den plats som blivit ledig intill biktstolen när dörren till denna öppnades. Ett blekt ansikte blev synligt, inramat av rött, lockigt hår och ett kraftigt rödaktigt skägg, och ut klev, medan han med en nonchalant gest pekade på biktstolen på den andra sidan, en ståtlig pop som inte var över 25 år, vilande i den oerhörda självmedvetenhet som hans ställning innebar; han var inte enbart en präst utan också en ung man som var fullt medveten om sin erotiska utstrålning, ja, som föreföll uppfatta den som en del av sitt religiösa uppdrag.

Den maskulina kraften, som inom den ortodoxa kyrkan bestämmer liturgin ända till de dånande basklangerna; i den här ynglingen, som sträckte in vänster hand i biktstolen och hämtade fram en mycket chic ryggsäck och slängde den över axeln, i den här unge mannen som egenmäktigt tog sig igenom hopen av troende som steg åt sidan för honom när han lämnade kyrkan i sin svallande klädnad, var ortodoxins hela eros koncentrerad; ortodoxin vars poper inte är några präster som lever fjärran från de köttsliga begären men inte heller några tjocka svartrockar som bedövar sina sinnen med vanemässigt frosseri, utan - de sanna männen som inte tvivlar på sitt religiösa uppdrag och på sin roll.

Jag kunde inte låta bli att stirra på den unga kvinnan som av den ungefär jämnårige popen föraktfullt blivit hänvisad till den andra biktstolen. Hon måste ju känna sig kränkt, avspisad, och faktiskt bet hon sig – mer skamset än argt syntes det mig – i sin grällt målade läpp. Jag märkte till min förvåning att jag fylldes av egendomlig vrede som fick mig att hoppas att hon omedelbart skulle lämna kyrkan för att aldrig mer återvända till bikten; det underliga missmod som jag kände gentemot den grekisk-katolska kyrkan och dess kult av det manliga kunde jag endast förklara med att jag tydligen för första gången i mitt liv upplevde något som liknade svartsjuka mot en präst, mot den här rödhårige dandyn som, fastän han ännu inte var helt torr bakom öronen, inte föreföll intressera sig det minsta för unga kvinnors synder och tilltalades med ”fader” till och med av gamla människor som skulle ha kunnat vara hans far- och morföräldrar.

Ser ni? Den andra sidan av myntet. Och detta är ändå bara en relativt idyllisk passage i en bok som handlar om de allra lägsta av de lägsta, en bok vars titel anspelar på den lägsta kasten av romerna, hundätarna (som förstås inte äter hundar). Kontrasten mot lilla trygga Vällingby är enorm, och kvinnorna här har det oändligt mycket bättre än de romska kvinnorna i Slovakien, ja till och med romerna här har det oändligt mycket bättre. Ändå är det samma sak, samma mönster. Det är samma talibaner här som där, som Gudrun Schyman var oförsiktig nog att uttrycka saken (jag minns inte hennes exakta ordval). Det här får mig inte att gråta, det fyller mig med vrede och med en viss otålighet med den akademiska världen. Visst är t.ex. Judith Butler intressant, men vad är hennes recept på motstånd? Ska det bara kunna äga rum inom systemet, ska vi bara kunna ägna oss åt queera parodier? Jag skrev min c-uppsats på peddan om kvinnlig prodominans – i sanning ett smalt ämne. Mot slutet citerar jag Martha Nussbaums svidande uppgörelse med Butler, ” The professor of parody: The hip defeatism of Judith Butler”:

Parodi kan väl gå an när man är en fast anställd akademiker på ett liberalt universitet. Men det är här Butlers fokus på det symboliska, henne stolta avfärdande av livets materiella sida, blir en fatal blindhet. För kvinnor som är hungriga, illitterata, förnekade rösträtt, slagna, våldtagna, är det inte sexigt eller befriande att gestalta, hur parodiskt det än är, hungern, avsaknaden av läskunnighet och rösträtt, misshandel och våldtäkt. Sådana kvinnor föredrar mat, skolor, rösträtt och att få rå över sina egna kroppar.

Nej, gråt inte – forska. Men vad ska vi forska om? Jag tror inte att jag kommer att fördjupa mig i queera läckage i Hölderlins ”Hyperion” eller så. Jag läser för att skaffa mig ett ammunitionsbälte. Går det inte att växla kunskapen i något som hjälper den modlösa eller klär av den skäggie patriarken får det vara. Men jag måste akta mig noga för att inte skägget ska börja växa även på mig.

Som några av er kanske vet började jag nyligen publicera mina gamla dagböcker från Qruisern, men ångrade mig och skrinlade projektet. Jag skyllde på tidsbrist, men det var inte hela sanningen. I själva verket hade jag börjat tvivla på autenticiteten i det där dokumentet. Det är något att forska kring: hur återger man ett liv, en situation? Låt oss börja med att granska oss själva, för annars kan vi aldrig skriva något av värde om andra. Så hur gör man, hur forskar man om sig själv? Om detta finns det förstås mycket skrivet, något av det bästa är ”Från erfarenhet till text” av Billy Ehn och Barbro Klein (1994). Här nämner bl.a. författarna att ”…de kulturanalytiska influenserna [har] lett till att etnologer vill ’exotisera det bekanta’ och se sitt samhälle som etnograferna tidigare betraktade ’vildarna’”. Det här kunde stå som en beskrivning av queerteorin, konsten att ”rikta stråkastarljuset mot det påstått normala” som Fanny Ambjörnsson definierar den i ”Vad är queer? (2006). Men detta är såklart inte huvudtemat i Ehn & Kleins bok, utan i stället allt det outsagda som etnologen eller sociologen förmedlar mellan raderna. Forskaren av i går gjorde allt för att göra sig själv osynlig, inta ett "objektivt" perspektiv. Men om man läser noga ser man ett språk, en attityd, ett perspektiv som är allt annat än "neutralt". Såklart, tycker postmodernisten. Men det var inte så klart förr. Och ska vi verkligen studera vildarna utifrån - går det alls att kliva åt sidan? Det finns en risk med att vi blir tänkta av det samhälle vi tänker, som Bourdieu skriver.

Sociologen Laurel Richardson har funderat mycket på det här. I sin fascinerande ”Fields of Play” skildrar hon sin intellektuella resa som forskare, och skriver mycket om vem som forskar om vad och varför, om skillnaden mellan ett "vetenskapligt" och ett "litterärt" språk. Hon ger just inga definitiva svar, däremot ett helt batteri av frågor som man kan ställa sig själv. Eller nja, ett möjligt svar ger hon ändå, eller ska vi kalla det en preferens? Hon förespråkar nämligen narrativ, gärna kollektiva berättelser – som man t.ex. kan få fram genom att lära ”forskningsobjekten” sociologiska metoder med vilka de kan utforska sig själva. Hyvens, eller hur? Men grundbulten är alltså ett narrativt perspektiv, och hon väljer det för att det är det naturliga sätt på vilket vi skapar mening i våra liv: vi ser livet som en rad händelser med kausala samband. Här sammanfattar och förenklar jag grovt, min vana trogen. Jag gör sannerligen inte Richardson rättvisa, och jag älskar hennes bok. Men jag kommer att tänka på hur jag läste min egen dagboksroman (eller vad man nu ska kalla det). Det var under tårar, för det är plågsamt så in i helvete att återuppleva den perioden. Men gav den verkligen en sann bild av mitt liv? Knappast. I efterhand förefaller mitt liv vara en räcka händelser som följer på varandra, men det är i efterhand, det. Det narrativa perspektivet gör mig blind för det slumpmässiga, skapar orsak där ingen orsak finns och verkan som inte är en verkan. Något stinker. Kanske är det narrativa perspektivet narraktigt.

Så läser jag lite till i ”Praktiskt förnuft” av Bourdieu och slås av hans kritik mot att vara sitt eget livs ideolog. För att förstå livet måste man förstå de fält som det genomkorsar och dessa fälts unika strukturer och gemensamma drag eller lagar. Att bara skildra sitt liv som en resa från A till Ö är som att skildra en resa i tunnelbanan och glömma att det faktiskt är omöjligt att ta sig från Vällingby till Bagarmossen utan att passera vissa stationer och byta tåglinje:

De biografiska händelserna kan i stället definieras som placeringar och förflyttningar i det sociala rummet eller, närmare bestämt, i de olika på varandra följande tillstånden hos den struktur som bestämmer fördelningen av av de olika kapitalarter som är insatser på det berörda fältet. --- Detta betyder att man endast kan förstå en bana (det vill säga det sociala åldrande som, även om det ofrånkomligen åtföljer det biologiska åldrandet, är oberoende av detta) om man i förväg har konstruerat de successiva tillstånden hos det fält där agenten varit verksam, alltså alla de objektiva relationer som förenat den berörda agenten – åtminstone i ett antal relevanta tillstånd host fältet – med alla de övriga agenter som varit engagerade på samma fält och som konfronterats i samma möjlighetsrum.

Att göra en sådan konstruktion är också en förutsättning för en korrekt bedömning av den så kallade sociala ytan, det vill säga en korrekt beskrivning av den personlighet som betecknas av egennamnet, alla de positioner som samtidigt intas i ett visst ögonblick av en socialiserad biologisk individ och som utgör ett stöd för alla de attribut och den status som ger honom möjlighet att inträda som verksam agent på olika fält.

Alltså, det duger inte med att skriva att jag först gifte mig, sen bögade loss, sen erkände det och sen skilde mig och sen riskerade att förlora mina barn och sen blev tillsammans med en man och sen med Marty och sen blev förälskad i en man som jag fortfarande älskar utan att det stör familjefriden och nu är jag här, puh. Jag är ingen solitär, min tid är inte nödvändigtvis någon annans tid, och de olika fält där jag har vridit mina händer över mina illdåd eller applåderats för min ärlighet eller avkrävts heterosexuell parsamhet har befolkats av andra missdådare, hjältar, kuksugare och småbarnsföräldrar. För att förstå en dagbok på Qruisern behöver man förstå Qruisern, för att förstå ett brutet tvåsamhetskontrakt måste man förstå tvåsamhetens maktstruktur och olika positioner och vilket kapital som är knutet till dem, och för att förklara vad ett öppet förhållande är måste man bland annat redogöra för alla de skepnader den relationsformen kan anta och hur man kan och bör förhålla sig till sånt som "svartsjuka". Men det kräver energi, föga förvånande. Så jag drar mig ibland för att använda uttrycket ”öppet förhållande” eftersom det sätter igång så många märkliga tankespiraler hos lyssnaren, varpå jag måste förklara och modifiera och lägga ut texten ad nauseam. Samma sak är det om jag säger att jag är bisexuell eller för all del medieöversättare. Det går inte att veta om eller när den stackars utmattade lyssnaren börjar blunda med öronen. Och har du orkar ta dig ända hit i detta oändliga blogginlägg är du fanimej en hjälte, men jag misstänker att du har skumläst en del passager.

Tillbaka till gråten och vreden. De är bra drivkrafter, precis som mitt stora manshat en gång i världen så småningom gjorde mig till feminist, men de måste förtöjas vid en robust teoretisk brygga, tjäras, mastas, riggas och bestyckas med lämpliga kanoner. Det finns ingenting så praktiskt som en god teori, har någon sagt (jag tror att det är Johan Asplund) men jävlar i min lilla låda vad den behöver sällskap av reflexivitet och teoretiska syskon, barn och barnbarn. Det räcker inte med pedagogik och genusvetenskap eller intersektionalitetsstudier (som jag hoppas på att få bedriva): jag behöver nog ta hjälp av sociologi och andra hala löskukar som kan straffknulla borgarskapets hejdukar, jag behöver medsystrar och faddrar och vetenskapliga barmar att dia, aktivister att ansluta mig till och så vidare. Och jag måste blicka bakåt utan att stanna. När min mor var sex år blev mormor myndig. Ja, för året var 1921 och fram till dess av gifta kvinnor omyndiga. Börjar man rada upp årtal (1864: mäns rätt att aga sina fruar upphävdes) så blir det abstrakt till slut. Men när man tänker på personer i ens närhet som in på bara skinnet har fått känna på förtrycket blir historien levande. Så jag ska åkalla mormors ande och göra den till min, och jag ska försöka ta till mig lite av all den renhet mina barn så självklart äger för att inte bli för cynisk, vred eller modstulen. På samma vis som Marty och jag koloniserar framtiden med våra barn ska vi avkolonisera nutiden från alla de ärkesvin som doppar sina fingrar i underkylt vigvatten och stänker den på världen för att den inte ska bli för levande, spontan eller rättvis. Alla de teoretiska och praktiska svårigheter som man kan bli frustrerad av vid blotta tanken väger faktiskt lätt när man har kärleken som motbild, tårarna som drivkraft och ilskan som bränsle. Det måste gå.