Flykten från förhållandet

Det som får många att fly från parsamheten är nog att de inte står ut med att ständigt bli sedda, ofta i mindre smickrande belysning. Ja, ungefär så sa Marty till mig alldeles nyss, fast bättre formulerat. Vi hade då haft en smärre konflikt, den hade som vanligt gått över, och efter en konflikt blir man lätt lite filosofisk, eller kalla det teoretisk. Vissa har i stället så kallade försoningsknull, men det är riktigt inte vår melodi. De där försoningsknullen bygger ju på att en i princip olöst konflikt ska laddas ur genom att man leker Hollywoodfilm, där man knullar besinningslöst på ett köksbord eller kanske soffbord eller smärre chiffonjé. Något som säger klong och kras måste i alla fall åka i golvet, vilket man struntar i - sickna galningar, tockna anarkister! - och så ska Hon slänga med håret och vända upp ögonvitorna medan Han leker att han är Jack Nicholson i den sorgligt felöversatta "Postmannen ringer alltid två gånger". Här hemma säger det visserligen klong och kras med jämna mellanrum, men det är barnen som har sönder grejer. Det kan räcka med det, vi är fan inte rika. Och när konflikten är över återstår analysen: anamnesen är halva diagnosen, haha. Sen kan man knulla om det faller sig så, men sambandet är inte kausalt.

Men alltså: jag tror att hon har alldeles rätt. Man flyr inte för att man inte står ut med den andre, utan för att man inte står ut med sig själv. Att många inte kommer till den insikten är en annan sak. Det är enklare att leka att den andre är ett as än att erkänna att felet är ens eget. Inte för att man kan lura sig själv, för det kan man inte. Men man kan liksom skjuta bort tankarna, inte vilja kännas vid det, särskilt inte inför den andre. Skrika och domdera, storma ut i vredesmod, slänga igen dörren och aldrig mer se tillbaka.

Man brukar säga att det inte är ens fel om två träter, men det stämmer inte. Ibland är det definitivt den ena partens fel - det kanske till och med är det vanligaste. Men att se det, verkligen se det, kostar på. Visst gör det ont att bli sårad, orättvist behandlad och sviken. Men så länge det sker inom någorlunda rimliga gränser går det att förlåta. (Vissa saker varken bör eller kan förlåtas.) Men här talar jag alltså om sånt som sker även i de bästa förhållanden. Om ni själva aldrig har bråkat med en partner kan jag bara lyckönska er, men ni ska veta att ni är undantagsfall. Eller ljuger. Regeln är att alla förhållanden är mer eller mindre konfliktfyllda.

Ja, man kan alltså förlåta och gå vidare. Det kan rentav kännas rätt skönt att vara den förfördelade partern, för då är man ju fri från skuld. Men tänk er att ni älskar någon över allt annat på jorden, och så beter ni er ändå illa, väldigt illa. Det känns ungefär lika okej som att tortera en kattunge; försvara det, den som kan. Nej, det går naturligtvis inte, så känslan av skuld blir monumental. Här fyller vreden en praktisk funktion: varje gång du hädanefter gör eller säger något som påminner mig om min skuld blir jag skitarg. Jag blir arg för att du borde veta att jag vet att jag var ett själviskt as den där gången, men det var ju då. Nu är det inte så, nu är det annorlunda. Jag har kommit till insikt, gjort avbön och bättrat mig, eller åtminstone försökt bättra mig. Så varför i helvete påminner du mig om mitt forna svek, mitt forna jag?! Och så gorma och rya, smälla i dörrar och så vidare. Väldigt praktiskt, för den här gången är det fanimej inte mitt fel.

När man har sansat sig lite kryper förstås sanningen fram på sitt lika obönhörliga som obehagliga vis. Att någon väcker ens skuldkänslor kan liksom ha med en själv att göra. Du ville bara diskutera just den här situationen, inte dra upp en massa gammal skit. Att jag associerar den med Den Där Gången är faktiskt mitt problem. Det beror på mina skuldkänslor inför dig, och att jag dras med dem ger mig liksom ingen rätt att bli arg på dig. Logiskt, inte sant? Men kanske känner jag att du fortfarande klandrar mig trots att du säger att du har förlåtit mig. Har du verkligen förlåtit mig, älskar du mig verkligen? Kan man älska en sån som jag?

Tja, det kan man nog. Om det är så eller inte beror på graden av uppriktighet i förhållandet. Den mindre uppriktiga kan tänka - eller till och med säga - att visst förlät jag dig. Men det var då, det. Är man tvärtom uppriktig ger man inte någon förlåtelse förrän man verkligen känner att man har förlåtit. Ja, är man uppriktig kan man säga att visst har jag förlåtit dig, men minnet kan göra ont ändå. Och det är ju fullkomligt logiskt. Om den ene fortfarande kan drabbas av skuldkänslor kan den andre fortfarande ha ont. Det går inte att bara "stryka ett streck" över saker och ting: historia är historia, om än bleknande och mindre smärtsam med tiden. Situationer påminner om varandra, för så fullkomligt varierade är inga liv att de inte innehåller vissa mönster.

I en relation som bygger på fullständig uppriktighet tvingas man alltså vidgå ett och annat. Det kan kännas som ett nederlag och det är påfrestande att konfronteras med sina mindre tjusiga sidor. Idealet vore om man ständigt kunde gå från klarhet till klarhet, såväl intellektuellt som moraliskt. Men i stället tvingas man inse att man är rätt skröplig, för att inte säga löjeväckande. Man trillar dit på mönster som man har genomskådat för längesen. Man borde veta bättre, borde ha lärt sig nåt, borde kunna skärpa sig. Och det värsta är att man för omvärlden kan framstå som en så fin människa, men för sig själv framstå som en falskspelare av format. Jag vet ju hur jag är, och om jag försöker bluffa finns det någon som ständigt genomskådar mig: du. Din jävel.

Så även i de bästa av förhållanden drar man, man pangar, seppar. Man tar sin lilla förorättade ränsel på axeln och ser sig aldrig om, som jag skrev ovan. Det är bara det att det är lögn, det med. Man kommer att se sig om resten av livet. Skillnaden är att man får gå där med sitt dåliga samvete och självförakt i splendid isolation, liksom. Visst är det skönt att inte behöva prata om det och påminnas om det av den där satans sanningssägaren. Men å andra sidan är förhållandet avslutat och går lika lite att reparera som en bil som man har sålt till Nisses Skrot. När man hade kunnat, när det väl ändå borde hade gått att.

Nu har jag främst beskrivit det uppriktiga förhållandet och hur besvärligt det kan vara. Man kan naturligtvis nöja sig med att vara fläckvis uppriktig eller varför inte helt jävla förljugen - det är valfritt. Det går också för sig att sopa alla konflikter under mattan och gå och knyta näven i byxfickan på varsitt håll. Jag tror ändå att risken för att gå skilda vägar minskar om man pratar, kalla mig insiktsfull. Jag brukar citera min forne terapeut här i bloggen, och här kommer ett mycket uttjatat sådant citat: "Människan är en kommunicerande art - vore det inte lite dumt att inte utnyttja det?"

Men det finns som bekant förhållanden som pågår i decennier där parterna inte är uppriktiga för fem öre, se bara på era föräldrar. Eller om de har det bra, se på deras föräldrar, på den där generationen, på den mörka medeltiden. Det går. Detta förutsätter dock att man bygger upp skilda världar, knyter näven i varsin byxfickka och aldrig tvättar den gemensamma byken. Det är också ett slags relation, om än inte särskilt kärleksfull eller bra. Den bygger snarare på rädsla för ensamhet än trygghet, den förutsätter att båda parter aldrig utvecklas. I stället är man på mer eller mindre exakt samma ställe när man dör ifrån varandra som när man träffades. Eftersom man inte kan tala med varandra om annat än tv-program eller vad man ska ha till middag pyser bitterheten ut vid sidan om. Gubben är hopplös, käringen är en riktig satmara; här ska du få höra... Det här var nog vanligare förr när skilsmässor var undantag och de drabbade stigmatiserade. Men det är aldrig försent att gå i sina föräldrars fotspår; det gäller bara att hitta en livskamrat som man inte kan kommunicera med.

Folk seppar för fulla muggar numera. Hälften av alla ingångna äktenskap pajar, och folk flyr från sina relationer så fort det börjar skava. Man intalar sig att det där inte var rätt person för mig, men den här... Ja, det kommer att bli en helt annan sak, inte minst för att jag har lärt mig så mycket av mina misstag och nu är en ny människa. Eller i alla fall har lärt mig att dölja vissa stinkande sidor av min personlighet. Temporärt. Tills pressen blir för stor och jag återfaller i samma gamla mönster. Hm, av någon konstig anledning infinner sig aldrig den där idealpartnern.

Det kanske inte är så underligt att parsamheten har dåligt rykte och vi blir relationsfobiska. Den har ett uselt track record, om man så säger. Men vad är alternativet? Att vara ensam i ett förhållande kan ändå kännas bättre än att vara leva själv, som vissa kallar det. Alltså att leva utan att någon gör det åt en. Man kan titta på tv tillsammans, knulla ibland och låtsas att det är nån annan, sova tillsammans, avla barn i hopp om att få nåt att prata om, kanske ha små trevliga bjudningar med andra par som inte står ut med varandra.

Eller också kan man leva polyamoröst, vilket en vän till mig har beskrivit som "samma gamla konflikter och skit, fast med fler personer". Har man flax kan det ändå funka ganska bra. Kanske hinner man inte tröttna lika fort på varandras jobbiga vanor. Kanske blir man inte lika genomskådad, och funkar det inte så är det praktiskt med en tredje eller fjärde partner att skylla på, även om alla inblandade vet att det är mina nojor, min beröringsskräck och min egoism som kvaddar hela härligheten. En relationsanarkist, å andra sidan, skiljer inte mellan kompisförhållanden och amorösa dito. Är man RA väljer man folk för stunden, när det känns bra och utan att skapa hierarkier eller snärja in sig i sjuka, prefabricerade manus för vad ett förhållande ska vara. Som att man ska offra sig för varandra, ständigt vilja vara med varandra och så vidare. Bekvämt och bra så länge man kan dressera sig till att inte bli hopplöst förälskad. Apropå manus.

Jag raljerar förstås. Ingenting säger att en relation skulle vara sämre (eller bättre) för att den innehåller fler personer eller bygger på andra överenskommelser än den klassiska tvåsamheten. I bästa fall leder såväl omvärldens oförståelse och brist på fungerande strukturer för icke-tvåsamma relationer, i kombination med de mer komplicerade förhandlingarna, till att polysar och RA-folk är mer medvetna om vad de håller på med. Diskutera sina relationer gör de i alla fall med en viss frenesi. Jag gillar de här försöken att tänka och handla annorlunda. En av riskerna med klassisk parsamhet är ju att den så ofta bygger på överenskommelser som aldrig har uttalats. Och man kan liksom inte börja diskutera och förhandla utan att något är på tok: pratet och ifrågasättandet av det förgivettagna uppfattas av ens partner som att man ifrågasätter hela förhållandet. Det är inte så konstigt. Många separationer inleds med ett till synes lidelsefritt samtal om ditt och datt, särskilt sånt ditt och datt som du håller på med, varpå det hela eskalerar. Ofta pratar man inte förrän det är kris.

Detta att inte prata är nog en ganska vanlig strategi. Ni vet: Man måste inte prata om ALLT. Det är tyvärr inte ovanligt i flersamma relationer heller. Den som inte har vett att må bra får fixa det själv, inte komma och förstöra för de andra. Tala om dubbel bestraffning: först duger man inte för att man mår dåligt, sen duger man inte för att man inte kan hantera sina oönskade känslor. Just det här fenomenet kan låta marginellt, men det mönstret återkommer i tvåsamma förhållanden. Om det låter en smula bisarrt att försöka tänka bort vissa delar av förhållandet -så är det också just det. Det är att hänge sig åt ett slags omvänt voodoo-tänkande. Det vi inte pratar om finns inte, och om det ändå finns berör det oss inte. I alla fall inte mig. Som om något vi inte pratar om inte kan beröra oss. Som om det vi inte kan identifiera inte kan påverka oss.

Hur man än vänder sig, vilken relationsform man än väljer, kommer man aldrig ifrån sig själv. Andra må lura en, men man kan per definition inte lura sig själv. Så försök inte; jag vet exakt vad jag håller på med och du vet exakt vad du håller på med. Ofta vet vi dessutom exakt vad den andre håller på med, även om vederbörande inte vill vidgå det. Om man inte vill leva helt ensam kommer man alltså inte ifrån att rannsaka sig själv, i bästa fall öppet eller i sämre fall på sin kammare. Jag tror alltså att det bästa är total uppriktighet och ständig kommunikation, oavsett relationsform. Detta är inte samma sak som att ständigt vända på varenda sten, jämt älta uppkomna oförrätter. Man får addera lite vanlig hänsyn och kärleksfullhet också. Man får ge efter ibland (men inte för ofta, för det är lika illa att ge den andra för stort utrymme som att ta det själv).

Allt det där löser sig dock för det mesta om man anammar den där maximen om människan som en kommunicerande art, om man tänker sig att det faktiskt är tillåtet att prata även i ett förhållande. Och då kanske vi inte behöver fly från det parsamma - eller flersamma - förhållandet bara för att vi antingen är för lata och egoistiska för att ändra oss, för att det är för jobbigt att ständigt bli sedd, eller för att vi associerar vissa relationsformer med vissa dåliga exempel. Det går att skapa nya överenskommelser, det går att leva tillsammans utan att anamma alla de där trötta manusen som vi förväntas spela med i. Det går att förlåta och gå vidare, det går att överleva att man är allt annat än perfekt. Jag lovar.

P.S. På förekommen anledning vill jag meddela att man ingalunda bör stanna kvar i ett uselt förhållande som man inte förmår ändra. Jag har skrivit om det under rubrikerna "Om att omförhandla kontraktet" och "Att bryta upp" i mitt relationsbetänkande. Och som du ser om du klickar på länken behandlar jag även sånt som mononormer och flersamhetsformer där.