Feminismen - en kärlekshistoria

”Jag är inte feminist, jag bara hatar män i största allmänhet”

M.

Jag minns inte riktigt när jag blev kär i feminismen. Precis som i citatet ovan började jag med att hata män, på goda grunder. Jag hade inte varit omedveten om att kvinnor var underordnade, ty jag var inte blind. Men jag hatade och hatet började bedarra först i samma veva som det gick upp för mig att det var dags att glänta på garderobsdörren. Väl ute blev jag inte bara kär i män utan i Familjen, alltså den hbt-gemenskap som blev livsavgörande för mig. Jag kommer aldrig att glömma den tiden, jag glömmer aldrig när jag gick i Prideparaden förbi Maria kyrka där åskådarmassorna var som störst, och tårarna bara rann. Jag var hemma.

Det tog ett tag att upptäcka att samma gamla hierarkier existerar även i den världen, min värld. När jag hade slutat tindra med ögonen över de vackra männen började jag störa mig på att om de inte manschauvinister så var de i alla fall helt ointresserade av kvinnor och deras problem. ”Flator är snåla”, kunde de säga. Och liksom missa att flator även är kvinnor, med kvinnoyrken och kvinnolöner. ”Vad är det här för freakshow?” kunde de undra när transpersoner tog plats på gaystället. Själva var de vältränade, kortklippta och i bästa fall konservativa, i sämsta fall politiskt ointresserade. Klart att det finns gott om undantag, men jag vet att jag en gång frustrerat skrev om kuksugaren som den som inte räknas in i den patriarkala maktpyramiden, precis som kvinnan. Någon koppling där, någon solidaritet? Äsch.

Ja, det tog ett tag. Jag fortsatte med samma mönster som under min heterotid: att ty mig till kvinnorna. Jag har alltid haft fler flatvänner än bögvänner, även om de senare har kommit starkt på senare år (no pun intended). Även flatvärlden har sina begränsningar och hierarkier – såklart. Att vara bisexuell kvinna är inte så gångbart där, det kan vara mycket intriger och skit eftersom snart sagt alla känner den som har varit ihop med den som har legat med den som har en ny som vi inte vill umgås med för att hon var otrogen med den… Om bögvärlden i Stockholm är liten är flatvärlden ännu mindre – den enda gång man verkligen ser lesbiska kvinnor galore är under Priden. Inte att undra på att den sociala kontrollen kan vara stark, ungefär som i en småstad. Men ändå. Vilka är det som går på föreläsningar och utställningar i Pride House? Ni gissade rätt. Vilka är det som läser genusvetenskap? Rätt igen. Vilka skiter i schlagern? Jo.

Men det var ändå när jag började läsa pedagogik som jag vaknade på allvar. Vi läste klassikerna om barns utveckling och lärande, vi läste om delaktighet, identitet och makt; vi läste Irving Goffmans fantastiska ”Stigma”; vi studerade vetenskapsteori, sociala representationer, fenomenologi, narrativ metod, hermeneutik, socialpsykologi… Jag upptäckte inte bara en hel verktygslåda utan fick upp ögonen för alla som är utanför, alla som inte erbjuds delaktighet, alla dem för vilka ord som normal eller fungerande eller jämlik bara är abstrakta begrepp. Och så läste vi om feminism, om maskulinitetsforskning, om genus, om jämställdhet. Det blev helt omöjligt att inte gripas, att inte engagera sig.

Genusvetenskapen blev en naturlig fortsättning; jag ville fördjupa mig, dels i kvinnohistoria, jämställdhet och genusforskning, dels i sånt som queerteori, intersektionalitet och postkolonialism. Det blev allt tydligare för mig hur allt hänger ihop – och samtidigt hur avlägsen en Teori om Allt är, lika svåruppnåelig som drömmen om att förena relativitetsteori med kvantmekanik. Om jag i ena stunden är entusiastisk över något som Nancy Fraser skriver ser jag en annan sida när jag läser Judith Butlers genmäle – och ytterligare en när Fraser svarar. Jag har bara börjat krafsa på ytan till detta gigantiska område och inser inte bara hur obildad och smådum jag är i jämförelse med Toril Moi eller Lois McNay, jag inser också att jag aldrig kommer att få ett redskap som förklarar allt. När jag var i tonåren trodde jag att den dialektiska materialismen var ett sånt redskap. Det var det inte. Så jag somnade in ett tag, desillusionerad. Visst var jag fortfarande radikal, men utan några klara bilder av vilka målen var. Det är ju lättare så.

Något som är slående när man studerar feminismens och senare genusvetenskapens framväxt är alla strider som har utkämpats inom de båda sektorerna, och hur livaktig debatten fortsätter att vara. Jag älskar det här, jag älskar feminismen för alla dess briljanta tänkare, för hur man pucklar på varandra så att stickor och strån ryker samtidigt som man delar strävan att föra kunskapen vidare och framåt. Den akademiska debatten förs på en väldigt hög nivå och kan tyckas långt ifrån gräsrötterna. Men så måste det också vara. Om det ska ske en idéutveckling är det nödvändigt att vara stringent, vetenskaplig och ständigt bygga vidare på etablerad kunskap – samtidigt som man ifrågasätter den och strävar efter att förnya den. Självklart måste kunskapen både förankras i vardagen och hämtas ur den, men det finns ingen motsättning mellan teori och praktik. Eller för att uttrycka sig med Johan Asplund: det finns ingenting så praktiskt som en god teori.

Därför svindlar det lite när oinsatta talar om att feminism är det ena eller andra, att den har ”kört fast”, ”bör byta namn”, ”inte inkluderar män”, att genusvetenskapen är "marginell" och så vidare. Som om det fanns en enda och renlärig feminism, inte flera. Som om genusvetenskap inte är ett minst lika brett ämne som pedagogik. Som om man kan kasta en blick på ett konstverk och avge ett tvärsäkert omdöme eller läsa tre rader av Sarah Kane och fördöma hennes dramatik. Jag begär inte att alla som uttalar sig om feminism eller genusvetenskap ska vara beväpnade till tänderna med kunskap, men en liten smula ödmjukhet skulle sitta fint. Tycka är lika gratis som de där fantastiska programmen som på en halvtimme förvandlar din sega dator till ett fartmonster. Ofta funkar det ungefär lika bra också.

Allt detta är egentligen ett preludium till ett kommande inlägg här i bloggen. I det ska jag bemöta flera påståenden om ”feminismen”. Men nu är klockan halv två på natten och jag måste gå och lägga mig för att orka vara en bra förälder i morgon bitti. Jag älskar mina barn ännu mer än jag älskar feminismen - inte för att det är någon sann motsättning. Ja, ni ser: inte ens jag fixar att vara konsekvent, vilket titeln på det här inlägget också antyder. God natt!