Vad vi som pratar om det behöver prata om - ostört

”Vad är det vi måste prata om?” frågar Johan Lundberg retoriskt på Axess, apropå #prataomdet.
Kanske det här:

Du har blivit sviken
förnedrad, utnyttjad.

Också du
den vackraste
friaste
(dina långa brunben
dina säkra kliv
hästsvansens
svarta sammet som omsluter…)

Dina ögons fåglars grågröna fjäderskrud blänker.

Jag tänker på alla gånger jag själv
men det gör inte ont just nu
annat än för dig.

(Sonja Åkesson, ur ”Till Eva”)

Lundberg raljerar: Vad är det för nytt med det här? Sexuellt utnyttjande har liksom ältats nog under de senaste decennierna, men det har tydligen undgått de självcentrerade och ensidigt icke-kommunicerande vittnen som nu träder fram med sina berättelser. Inte får vi höra den andra partens röst; det här är inte att prata, utan att monologisera. Gråzoner är något grundläggande för mänsklig interaktion och ett samhälle utan dessa är inte värt att leva i. Alla vet vi att man kanske inte borde ta den där drinken, följa med den där människan hem. Det är att ta en risk helt i onödan, men nu översvämmas vi av berättelser och kommentarer vars entusiasm leder tankarna till ett frikyrkomöte. Finns det verkligen inget viktigare att prata om?

Svaret är enkelt: vad som är viktigt att prata om avgör inte Johan Lundberg. Just nu är det alldeles uppenbart att många behöver prata om det, och att håna dem kan bara den göra som inte berörs, som gör sig döv och blind för andras lidande, som stänger av och blir cynisk. Visst kan vi vidga perspektiven, men det gör man inte genom att förtvivlat försöka skruva på locket så att rösterna inte hörs. Just nu, förstår du Johan, pratar vi om skillnaden mellan samlag och särlag, om ett samhälle med en särlagstiftning, om skalan mellan ömsesidighet och ensidighet, om ansvar för varandra och oss själva, om läkning och framtida strategier. Vi diskuterar det ur alla möjliga perspektiv, och att det inte intresserar dig kan vi leva med. Att du vill ta det där berömda steget tillbaka, föra en metadiskussion, sätta in diskussionen i ett perspektiv är din ensak. Du vill väl ha bekräftelse för att du är ser med ogrumlad blick, liksom ropar att kejsaren är naken. Men nu är det så här, lilla hjärtat: vi behöver få prata med varandra som vuxna människor. Du kan väl gå och leka med Johan Hakelius en stund så ropar vi på dig när köttbullarna är färdiga.

Och nu blir det lite mer poesi. Så här skrev Göran Sonnevi till Sonja Åkesson efter hennes död; det är ett utdrag ur diktsviten ”Försök till solidaritet”:

Vi är barn till detta försök
Om vi går vår väg
dör en del av framtiden
Om vi går vår väg
dör vi också
med stora delar av oss själva
Skulden lyser från mina händer
Jag vill räcka dig dem
ändå, för det
finns inga andra
Vill du ta emot dem,
som jag tar emot dina?

Det är det här #prataomdet handlar om. Så låt oss inte gå vår väg, utan fortsätta diskussionen som alldeles vuxna och alldeles sårbara personer som behöver varandra.