När vi säger hej då

När jag vaknade i dag drabbades jag blixtartat av kärlek till dig så fort medvetandet började kravla sig bort från drömvärlden. Älskling! Min vackra, fina, kloka, roliga, underbara älskling! Sen kom tanken, som den alltid gör, att vi en dag ska skiljas åt. Tårarna vällde fram och jag boxade i sänggaveln. Fan, fan, fan...! Som så många gånger förut undrade jag varför jag håller på så här, varför jag avlivar dig gång på gång, med kista och samlade vänner och ledsna, frågande barn och lika vaga som skrämmande bilder av Efteråt. Hur man överlever fast det är omöjligt. Hur man håller bilden levande för barnen. Hur åren går utan minsta hopp om att det ska bli bättre. Hur man vill låta sig falla men inte kan göra det, för barnens skull.

Jag fick ett infall: jag borde skriva dagbok. Jag såg för mig hur du läste den sen jag hade dött. I brist på bättre, i avsaknad av någon att prata med om allt vi upplevt tillsammans. Mor sa till mig att det värsta med att mista far var just detta, att inte längre ha någon att dela alla minnen med. Barnen, jo. Men barn har just barnperspektivet, inte föräldra- och vuxenperspektivet, och det är ändå mycket de inte vet. En dagbok är en klen tröst, men bättre än ingen.

Men om jag runkar i sorgliga bilder av ditt frånfälle, som vi brukar säga ("Sluta runka!") så är det det omvända scenariot ändå troligare, och inte mycket bättre. Avskedet kvarstår, avsked från alla man älskar och allt man håller kärt, in i minsta banala detalj som att ta en cigg på balkongen eller köpa kaffe och kanelbulle i Pressbyrån. Sånt som alla andra alltså ska fortsätta med, som om ingenting har hänt, som om världen bara snurrar på, som om det dagliga samtalet aldrig avstannar. Men det gör det ju inte heller, för de andra, de som ännu lever. En viktig definition av begreppet samhälle är att det överlever sina invånare. Tanken är lika hisnande som självklar. Samhällen förändras visserligen, ja de kan till och med dö. Men just nu lever vi här, medvetna om universums ursprung, om bronsåldrar och istider och nutid med bedövande tjatter och fånigheter, härligheter och mänsklig ondska, undrande över den stora teorin om allt och om vi kanske en dag ska migrera till en annan jord. Det är ett projekt vi trots allt gläds åt och ser fram emot att få skåda fortsättningen av. Som om vi inte skulle dö, en efter en. Vi vill inte gärna kännas vid den tanken, men samhället överlever oss alla precis som eken här på gården har överlevt många generationer och kommer att överleva mig med. Om jag inte spränger den i bitar, vilket är frestande. Så att den äntligen ger fan i att stå där som ett självbelåtet monument över den totala likgiltighet universum visar mig.

Jag antar att det blir jag som dör först. Åldersskillnaden, du vet. Den som vi aldrig tänker på utom i just det här sammanhanget. Kvinnorna i din släkt är seglivade, medan vi i min familj inte utmärker oss för att bli särskilt gamla. Du kommer förmodligen att leva vidare i decennier utan mig. Kanske kan en dagbok förströ dig lite. Eller också gör den saken ännu värre, men jag tror inte det, inte i längden. Jag vet att om du skulle dö skulle min värd störta samman ohjälpligt, men jag skulle söka tröst i alla dina efterlämnade texter; jag skulle flamsa med dig, återuppleva alla våra fantastiska samtal, den himlastormande lyckliga tid när det var du och jag och våra barn. Jag skulle gråta floder. Ingenting kan någonsin förminska förlusten. Tanken på att skiljas från dig gör mig vettskrämd och är en ständig svartklädd följeslagare till glädjen. Nej, det går inte att försonas med tanken på döden. Det vore bra att slippa tänka på den. Men jag kan inte låta bli, för vem i sina sinnens fulla bruk skulle kunna få världshistoriens finaste present utan att oroa sig för att mista den? Jag försöker tänka att det är okej, att det är ett villkor, att det ena förutsätter det andra precis som liv förutsätter död. Men det är långtifrån okej.

Du ringde nyss, efter att ha träffat E. som ska sätta upp din radioteaterversion av Jane Eyre som jag tycker är så fantastisk och så mycket bättre än scenvarianten på Dramaten. Där kompromissades pjästexten delvis sönder och miste stora stycken av det som är allra bäst med din originaltext, nämligen det mycket specifika, finkalibrerade och Martyaktiga - hand i hand med Brontës, din syskonsjäls, text. Det var väl oundvikligt, men ändå. Jag längtar efter att få höra den här versionen, och minns hur mycket jag älskade Bronwyn Karsk, din första radioteaterproduktion. Jag minns när vi satt på premiären av Gammelgäddan och du kramade min hand hårt. Jag minns din uppsättning av Huset som jag såg om och om igen och fortfarande inte kan tänka på utan att få tårar i ögonen. Eller Gabrielmonologen, den fulländade. Du är det enda sanna geni jag har träffat, och det gör det hela så mycket värre. Om du bara hade inrymt några mikrogram banalitet, om jag hade kunnat tröttna på dig ibland, kanske resa bort för att få andas lite. Jag ska kanske åka till Berlin och hälsa på A. Men egentligen skulle jag vilja åka dit på eftermiddagen och vara hemma sent på kvällen. Nu måste jag ju vara ifrån dig, och det vill jag inte.

En del tänker symbios, att det är ju sjukt, eller okej då: inte riktigt friskt. Men Wikipedia, detta delvis förträffliga, delvis gravt opålitliga moderna projekt skriver så här:

Symbios, "samliv", definieras som en biologisk interaktion där två olika organismer som lever tillsammans i ett nära förhållande med positiv effekt för en eller båda parter. En sådan organism kallas symbiont.

Ofta blandas begreppet ihop med mutualism som beskriver ett förhållande som båda parterna tjänar på, men mutualism är bara en av flera olika sorters symbios. Andra exempel på symbiotiska förhållanden är kommensalism, där en part har nytta därav medan den andra påverkas obetydligt, parasitism, där en part drar nytta av samlevnaden medan den andra skadas. Symbios kan ofta leda till samevolution, så att de inblandade arterna över evolutionär tid anpassas till sin inbördes växelverkan.

Symbios kan vara antingen fakultativ (valfri) eller obligat. Vid obligat symbios kan organismerna inte leva utan varandra.

Jag tror att vår symbios är obligat, fast bara i överförd bemärkelse; visst kan vi leva utan varandra. Det kommer vi tvingas till förr eller senare. Det bara känns omöjligt. Mutualism passar också bra in på oss. När alltså någon muttrar om "sjuk symbios" har de så fel som den kan ha som liksom bara pratar utan att tänka. Det låter så bra, och framförallt visar uttalandet att den som yttrar det minsann är autonom och inte behöver någon annan. Vilket jag tycker är helt sjukt. Det är väl klart att vi behöver varandra - hur skulle det kunna vara på nåt annat sätt? O fasa att leva i en värld där gemenskapen oss emellan var lika skenbar som mellan käglorna på en bowlingbana. Jag behöver dig och jag behöver våra barn. Vi behöver varandra. Det innebär inte att vi smälter ihop till något slags amorf gegga. Är det något som är tydligt så är det hur kapitalt olika alla i det här sprittande hushållet är, och hur många önskemål som uppstår och krockar och jämkas. Det är väldigt rörigt och högljutt dagarna i ända, och jag skulle inte byta det för all Crisco i San Francisco.

Att beskriva sin kärlek till någon är ett hopplöst projekt. Banalitetsdjävulen kapar alla försök jäms med fotknölarna med sin lie. Cynikerna skakar på huvudet: vänta bara. Beteendevetarna talar om förälskelse- eller attraktionsfasen som något övergående. Men den går ju aldrig över. Jag är lika besinningslöst förälskad i dig som i går eller förrgår eller för sju år sen. Jag slås till marken, som du brukar säga - varje dag, flera gånger om dagen. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag sent omsider fick uppleva något jag aldrig hade trott var möjligt. Varje dag, flera gånger om dagen. Cynikern i mig har dunstat bort lika fort, obönhörligt och oåterkalleligt som en skvätt Fanta på en vaxduk i Alfa Centauri. Förklara det, den som kan.

Ja, en dagbok kanske vore the thing. Det är möjligt att jag glömmer bort alltihop. Du får väl påminna mig. Du behöver inte skriva någon, för du har redan hyllmeter efter hyllmeter med fullskrivna anteckningsböcker: texter från en livstid som varar en livstid. Förresten är min blogg ett slags dagbok, och om inte annat har du ju kvar min Qruiserdagbok på några hundra sidor. Det var den som förde oss samman, apropå mirakel. Jag hade aldrig skrivit något innan dess, men du skrev ju briljanta saker redan som foster. Jag älskar dina texter. Jag älskar dig.

När vi säger hej då för sista gången har vi inte varandra längre. Att allt vi har haft inte kan tas ifrån oss vore trösterikt att tänka, men tyvärr är det inte med sanningen överensstämmande. Det är borta och kommer aldrig tillbaka; bara minnet återstår. Jag hoppas att den dagen dröjer lite till, att jag får se mina barn växa upp, att jag får se dig åldras och förändras så att du inte är densamma men ändå likadan, likartad, typisk dig. Jag vill så gärna se hur du blir med grått hår. Det mesta talar för att det här håller på i några decennier till och somliga skulle säga att det är sjukt att ta ut sorgen i förskott. Lev i nuet, för tusan! Som om jag inte gjorde det. Jag har aldrig någonsin levt så mycket i nuet, även om jag tillbringar stora delar av min tid i dåtiden och framtiden. Dåtiden suddas ut i stora sjok och framtiden är lika omöjlig att förutse som utseendet på det barn man väntar på ska födas. Nuet förflyktigas i rasande takt och allt byter skepnad, barnen växer så att gräset avundas och vi blir lite klokare och dummare för var dag som går. Men tidspilens parabel är obeveklig. En dag landar den ändå. Då hoppas jag att du sitter där och håller mig i handen, lägger huvudet på sned och ser på mig så där kärleksfullt som första gången i Interådhuset när du talade med mig om svinpoäng. Jag var så ledsen och du var så fantastisk. Jag kommer aldrig att glömma det. Sorgen och sveken och vreden och den prosaiskt kraschade ekonomin och den gigantiska oron försvann när du log mot mig, när du höll om mig, när du värmde mig med din vackra kropp och vi pratade och flamsade tills vi märkte att det hade blivit morgon. Du fyller min värld med det dyrbaraste syre, du ger mig oändlig frihet, en aldrig sinande hjärtmassage och oavlåtliga synapsorgasmer. Du är, kort sagt, mitt allt och nu ska jag ta en cigarett på balkongen och låtsas att jag är en del av det samhälle som överlever sina invånare. Skröplig är jag ju inte. Inte än. Ännu återstår mycket. Hela föreställningen, om man ska vara noga.