När total underkastelse är lika med medborgarskap

Häromdagen såg jag BBC-dokumentären A Place for Paedophiles på nätet. Det var en alltigenom obehaglig och bisarr upplevelse. Det "sjukhus" där många hundra dömda sexualbrottslingar multnar bort har en yttre säkerhet, eller kalla det "skalskydd", i supermax-klass, men innanför taggtråden har de stor rörelsefrihet och en hel del bekvämligheter. Tanken är att den som sitter här ska kunna friges efter några års terapi, och det händer också även om det är sällsynt. Men 70 % av de intagna vägrar att delta i terapiprogrammet och kommer alltså att dö inlåsta om de inte kan processa sig ut genom något slags juridiska finter. Det är obehagligt att höra deras berättelser, men det är också obehagligt att se personalens människosyn. Vid ett tillfälle säger en man i mycket neutrala ordalag att han skulle föredra om psykologen inte var i samma rum som han. Han gör också en antydan till att peka på henne. Kort därefter gör han avbön, även om ångern inte verkar särskilt äkta. Och det sjuka är att han skulle kunna straffas för den här lilla incidenten. Man baxnar, liksom när man ser terapin och lyssnar på de intagnas berättelser. Det är så oerhört välregisserat och man förstår att poängen med terapin är total underkastelse. Bara den som på rätt sätt kan presentera rätt slags ånger, rätt slags självinsikt och rätt slags beteende har skuggan av en chans att slippa ut.

Jag vet inte hur man behandlar personer som begått sexualbrott mot barn, för jag är inte insatt i ämnet. Kanske är det möjligt att återskapa en individ som är hel och inte uppdelad, kanske hjälper medicinering, kanske hjälper långvarig träning så att den forna förövaren lär sig känna igen de varningssignaler som varslar om ett impulsgenombrott. Det faller utanför det här blogginlägget och jag vill inte diskutera det i kommentarsfältet. Det jag vill diskutera är den amerikanska, i mitt tycke mycket märkliga, mentaliteten när det gäller brott, straff, upprättelse, disciplin och anpassning. För det man ser i den här dokumentären är inget isolerat exempel; jag ska ta några fler.

Det finns skolor i USA dit man kan föra "missanpassade" barn. De kidnappas mer eller mindre dit efter föräldrarnas samtycke, och här gäller exakt samma sak som på sexförbrytarsjukhuset. Barnet får veta att det inte kommer därifrån förrän det bättrat sig, och strikt disciplin råder. Alla former av "avvikande" beteende bestraffas, men man kan gradvis avancera och få vissa privilegier om man sköter sig. Vägen ut är liktydig med total och villkorslös underkastelse. Det är alltså ett barnfängelse även om det kallas för "specialskola" eller så. Och föräldrarna tycker uppenbarligen att det är bra att någon knäcker och kuvar deras besvärliga barn. Tanken är att skapa en idealmedborgare i miniatyrformat. Det finns även så kallade "teen boot camps" dit man kan skicka sina tonåringar för en kortare period, i hopp om att det på något sätt ska hjälpa.

Men det är förstås i krigsmakten man har riktiga "boot camps". Har ni sett "Full Metal Jacket" vet ni vad jag menar. De meniga ska skrika "Sir, yes, Sir!" för full hals, de ska förnedras och fråntas hela sin personlighet, deras skallar ska rakas och de ska drillas i allehanda meningslösa rutiner, allt för att skapa en robotaktig lydnad. Det är på nåt perverst sätt en våt dröm för många att genomgå denna eklut, för här skapas verkligen män av pojkar.

Det frälsande konceptet stavas alltså disciplin. Den odisciplinerade saknar vilja att förändra ett i samhällets eller familjens ögon destruktivt beteende. "Man kan om man vill" vänds här emot den individ som är som ett rö för vinden, som ger efter för sina impulser och inte kan ta sig ur onda cirklar. Det är bara det att viljan kanske är en av vår tids mest överskattade verktyg. Man kan inte bara för att man vill, eftersom en grundläggande psykologisk mekanism som vi alla har gemensam är något man kanske kan kalla för viljans ekonomi. I valet mellan kortsiktig vinst (en chipspåse, en cigarett, ännu en öl) och långsiktig förlust (fetma, hjärt-kärlsjukdom, alkoholism) väljer de allra flesta av oss vinsten. Det omvända gäller förstås också: i valet mellan en omedelbar kostnad (inga chips, cigaretter eller öl) och långsiktig vinst (lägre vikt, minskad risk för sjukdomar och alkoholberoende) ger de flesta av oss upp. Vore det inte så skulle ingen röka, alla skulle motionera och ingen skulle vara överviktig.

Men denna "drömvärld" finns alltså bara i fantasin, vilket lätt inses genom att bläddra igenom valfri dagstidning. Hur många reportage ser ni som handlar om viktminskning, motion eller rökavvänjning? Hur många annonsexempel kan ni hitta på människor som var "före" och nu är "efter"? Otaliga, förstås. De är lika många som bortfallet från den aerobicsklass folk ger sig själva som nyårslöfte. Vi är inte särskilt viljestarka och ytterst få av oss besitter den lika eftertraktade som mytomspunna järnviljan och självdisciplinen. Handen på hjärtat - är det inte roligare att gå ut på stan en lördagskväll än att sitta hemma och plugga inför tentan på tisdag? Jo, så man tänker att det där fixar sig nog. Sen.

Men tänk om någon kan tvinga en? Då slipper man ju vela hit och dit och därefter välja fel. Tänk om någon kan få min tonårsgrabb att ta sig i hampan, kamma till sig, hamna på rätt väg? Tänk om avvikarna kan fås att ändra sina beteenden? Extern disciplin blir lika med frälsning. Eller snarare, frälsning så länge disciplinen består. Ungdomar på "teenage boot camp" lär inte förändras nämnvärt, av den enkla anledningen att viljans ekonomi inte förändras av sex veckor i helvetet.

Men konceptet verkar alltså oändligt populärt i USA. Hård drill, sund kost, tvångsmotion och underkastelse, underkastelse och åter underkastelse... Vad är det som är så lockande? Varför verkar USA, frihetens och individualismens så kallade hemvist, helt besatt av tanken på en individ som inte är en individ? Ingen annanstans verkar "en regel är en regel" vara så inympad i diverse rigida system och i systemens tjänstemän, uttolkare och hantlangare. Försök skoja med en amerikansk tulltjänsteman eller passkontrollant så får ni se.

Jag har just läst ut "Executioner: Pierrepoint", en självbiografi skriven av Albert Pierrepoint, den bödel som har avrättat överlägset flest personer inom det brittiska juridiska systemet. Det frapperande med hans skildringar är inte en massa blodiga detaljer - de är tvärtom mycket få. Nej, det man slås av är den personliga hänsyn och faktiskt hängivna professionalism med vilken han avrättar sina delinkventer. Varje person som ska hängas är vägd och mätt av fängelseläkaren och i hemlighet iakttagen och bedömd av Albert. Detta är nödvändigt för att justera längden på fallet: en muskulös 25-åring som väger 80 kilo behöver längre fallhöjd än en 65-åring med samma vikt. Halsen bedöms också. Är den tunn, kraftig, muskulös, försedd med dubbelhakor, har fången kanske försökt skära sig? Inför avrättningen kontrolleras utrustningen noggrant och en sandsäck med något högre vikt än fången "hängs" kvällen innan och får hänga kvar över natten för att sträcka ut repet. Ingenting av detta får anas av den som ska avrättas. Man kontrollerar t.ex. falluckan när fången är någon annanstans än i sin cell, som gränsar till avrättningsrummet, och när de sista förberedelserna görs på morgonen samtalar man i viskande ton. Den beräknade fallhöjden justeras med en sprint i en metallplåt med en noggrannhet av ca 1,5 centimeter.

Och här kommer något häpnadsväckande: tiden från det att Albert går in i cellen och fjättrar fångens armar tills vederbörande är död är i genomsnitt 10-12 sekunder, som allra mest 20. Inte i något enda fall av alla de många hundra avrättningarna som Pierrpoint utför går något fel på allvar. Placera fången med tårna vid kritstrecket, på med en vit huva medan bödelns biträde fjättrar fötterna, fixera den läderskodda snaran vid vänster käkben, sedan fort åt sidan, dra ur sprinten och skjuta fram handtaget som öppnar falluckan. Allt är alltså över på några ögonblick och inte en rörelse förmärks i repet. Döden är omedelbar. Att repet ska ligga vid vänster käkben beror på att det glider ett kvarts varv i lodriktningen på grund av kroppens tyngd. Därmed kastas huvudet bakåt och nacken knäcks. Sätt snaren till höger och den glider bak i nacken, huvudet kastas fram och fången kvävs. Men detta händer alltså aldrig.

Pierrepoint jämför med amerikanska hängningar. Där använder man den där klassiska cowboyknuten som ni har sett på film. Den går inte att återanvända, så man skär av den efter att fången har dött. Men den är också mycket mer oprecis, och som om inte det vore nog är fallhöjden alltid densamma - för så säger reglementet. En lätt och kort person kan alltså räkna med att kvävas till döds, inte få nacken knäckt. Men det är inte slut där. I den amerikanska avrättningen tvingas delinkventen stå med snaran runt halsen medan domen läses upp. Det är inte tal om några sekunder här, utan något som måste kännas som en evighet. Pierrepoint skriver att i 99 fall av 100 uttrycker den han ska avrätta ingen särskild ångest. Ingen blir knäsvag eller svimmar - man hinner helt enkelt inte. Det är förstås helt annorlunda the American way. Det är grymt, för att inte säga sadistiskt.

Albert Pierrepoint är död för längesen, men jag undrar vad han skulle säga om den amerikanska avrättningsmetoden med giftinjektion. Enligt honom var den brittiska hängningsmetoden den absolut snabbaste och mest skonsamma, snabbare än arkebusering, till exempel. Efter att ha slutat som bödel efter 25 år, under vilka han avrättade dödsdömda män och kvinnor i brittiska fängelser och även efter krigsslutet i Tyskland och Österrike (bland annat Belsen-Irma), såg han dödsstraffet som meningslöst. Det fyller inget preventivt syfte, skriver han i slutet av boken.

Man kan undra vad som drev Albert Pierrepoint. Det verkar ha varit pliktkänsla och yrkesstolthet och en känsla av det var Guds vilja. (Han tog över efter sin far och farbror som hade samma yrke.) Men det han betonar genom hela boken är man måste respektera människan som snart ska dö, och behandla den humant och med värdighet. Det är märklig och ganska plågsam läsning, men ändå en västanfläkt jämför med de barbariska amerikanska avrättningsmetoderna med giftgas, elektricitet och nu senast giftinjektion. Hur lång tid tar dessa avrättningar från det fången hämtas från sin cell? Mycket lång tid. Det verkar vara halva vitsen. Och som det inte är nog med denna grymhet har man systemet med vittnen, ofta anhöriga till den dödsdömdes offer. Dessa får se på genom en glasruta, men innan de slår sig ner för att betrakta dödskampen bjuds de på en lätt buffé, med smörgåsar, nåt att dricka och kaffe därtill. Och just ingen verkar tycka att det här är sjukt. Vad är det med dem?

I Europa försvann så småningom de offentliga avrättningarna, och innan dess avskaffades gradvis de ohygggliga tortyrmetoder som ackompanjerade dem. Klassisk läsning på området är Michel Foucaults "Övervakning och straff", som beskriver hela denna förskjutning av hur makten manifesterade sig. Det var liksom viktigt till en början att visa att Kungen, Kejsaren, Gud eller vad ni vill hade total makt över individen. Med tiden, menar Foucault, har makten kommit att bli mer eller mindre osynlig allteftersom den har integrerats i oss. I Sverige har vi nått väldigt långt på det här området; se bara på hur vi sopsorterar, köar, motionerar (eller säger att vi gör det), hur vi visar upp vår medhavda kasse i snabbköpet och är beredda med legitimationen på Systembolaget. Ja, svenskarna är ett självstyrande och självreglerande folk, något som måste framstå som en våt dröm för forna tiders monarker.

Men hur ser det ut i USA? Det verkar som om makthavarna där fruktar sin egen befolkning. Visst sopsorterar och motionerar även amerikaner, men det är som om fogligheten och den integrerade maktutövningen är koncentrerad till de högre samhällsklasserna. Jag var i New Orleans en gång när American Heart Association hade konferens. Vilka som var kardiologer och vilka som tillhörde lokalbefolkningen var generande enkelt att se. Men det här gäller även utan konferenser. Ingen annanstans är väl folk så överviktiga, och vikten är kopplad till klass. Underklassen är alltså övernärd, och, får man förmoda, odisciplinerad i maktens ögon. Ja, de där typerna är liknöjda och smygrebelliska, de röstar inte och uppför sig inte som man ska. Jag antar att det här är ångestdrivande för the powers that be. Kan det här vara förklaringen till den amerikanska rigiditeten? Till bestraffnings- och disciplinmentaliteten? Jag vet inte, men det känns inte som en orimlig delförklaring. Den som är bättre insatt än jag får gärna förklara. Men ett land där individualismen är helig samtidigt som ett fullvärdigt medborgarskap verkar fordra total underkastelse inger mig djupt obehag.

Den svenska, internaliserade maktutövningen, känns trots allt som ett bättre alternativ, för med den följer också en förhandlingsmentalitet, ett föräldraskap som inte är särskilt auktoritärt och en tolerans för avvikelser som är rätt befriande. Bara man inte avviker från det specifikt svenska, vill säga. Men det hemska är att den disciplinerande mentaliteten börjar smyga sig in även här. Svenska kommuner stöder diverse Nanny-skolor där barn får lära sig att veta hut. Föräldrar får höra att de inte ska curla sina barn. Invandrare ska sluta vara så annorlunda och låta sig assimileras. Om folk inte gör som man säger får man helt enkelt ta i med hårdhandskarna. I framtiden kanske även vi får lära oss att underkastelse är lika med medborgarskap. Några som redan har fått känna på det här är våra långtidssjuka, utförsäkrade och arbetslösa. En skön ny värld väntar den som är sjuk, pank och snart hemlös.